Kategoriarkiv: Informationsfilosofi

Så går Internet under – inte med en smäll utan i ett …

Antag att du hade en magisk källa. Den fylls på hela tiden med guldmynt. Problemet är att den fylls på med gyllene blymynt också samtidigt – så det tar ett litet tag att identifiera guldmynten, men när du väl gör det så är det ju värt det, eftersom guldmynten är så värdefulla i sig.

En dag upptäcker du något intressant: guldmynten kommer i allt högre takt. Först blir du glad, sedan slås du av en fruktansvärd misstanke. Tänk om blymynten också nu strömmar till snabbare? Du undersöker saken och finner att, mycket riktigt, de strömmar också till snabbare. Ännu snabbare faktiskt.

Du inser snabbt att värdet på källan kan skrivas som en enkel division: antalet guldmynt delat på antalet blymynt. Din källa förlorar i värde varje dag, trots att mängden guld ökar både i takt och absoluta termer.

Beroende på hur snabbt detta sker kan du snart stå med en värdelös magisk källa.

Ungefär så går ett informationssystem sönder. När mängden potentiellt värdefulla data (data som skulle kunna struktureras till värdefull information – data utan struktur har inget reellt värde alls) ökar långsammare än mängden brus så förliser systemet i nonsens.

Det går förstås att uppfinna olika sorters teknik för att förlänga värdet på systemet – olika mekanismer som gör det lättare att skilja ut data från brus – men det finns ett problem med det också: dessa system beror av att det går att hitta data om systemet som hjälper till att urskilja data från brus.

Så: du kan sakta ned brusdöden genom att använda vissa datamängder för att skapa information om informationssystemet, men i ett öppet system kommer dessa data ur informationssystemet också och förmågan att finna dem minskar också med tiden, på precis samma sätt.

Till sist löses allt upp i brusdöden, som förstås inte är något annat än ett alias för den allestädes närvarande termodynamiska värmedöden – alla informationssystem faller sönder enligt entropins lagar och i slutet finns bara brus.

De verkligt intressanta frågorna här är av tre olika slag: det första slaget är hur fort det går – med vilken takt späs källan ut med blymynt?

Den andra sortens frågor är etiska: har vi en skyldighet att agera så att vi inte maximerar bruset? Det går att tänka sig en hel etik uppbyggd kring minimera det brus man genererar – och vem vet, i framtiden kanske vi kommer att se med avsky på de som sprider brus runtom sig, litet på samma sätt som de som förstör miljön. Det finns ett intressant skyddsobjekt här också – Uppmärksamheten. Uppmärksamheten är för informationssystem vad Miljön är i ekosystem – en sorts sammanfattning av den brist systemet opererar under.

Den tredje sortens frågor handlar om ett perspektivskifte: finns det värde i brus? En källa med oändligt med bly har ju också en sorts värde.

Nå. Så går alltså Internet under – inte med en smäll utan i ett brus.

Tvivlarens olidliga lättja

Just nu cirkulerar en intressant artikel som tycks ge vid handen att det inte är särskilt riskabelt att äta rött kött. För de av oss som tillhör The Church of Holy Bacon är det förstås glädjande, men det är också intressant ur ett rent informationsfilosofiskt perspektiv. Här har vi en relativt etablerad sanning som skjutits i sank med överraskande precision och slutgiltighet – betyder det inte då att vi faktiskt också måste betvivla allt annat vi vet? Att det är bättre att vi bara tycker än att vi enas om att det finns en sorts gemensam förståelse av världen?

Det här är vi går fel. Vad den aktuella vetenskapliga studien har gjort är ett monumentalt arbete för att gå igenom de vetenskapliga belägg som finns för att rött kött skulle vara ett problem för hälsan och sedan, efter omfattande och gediget vetenskapligt arbete, kommit fram till att evidensen saknas. Inte att rött kött är nyttigt, inte att det är oproblematiskt ur alla möjliga olika vinklar – men att det inte har de negativa hälsokonsekvenser som tidigare tillskrivits kött efter i delar också ambitiöst vetenskapligt arbete.

Vad som skett är vi som samhälle investerat betydande arbete i att undersöka ett faktum och funnit att det inte var korrekt. Den ansträngningen är central och det leder mig vidare till den viktiga slutsatsen: att endast betvivla något utan någon som helst investering av tid eller energi är inte samma sak som att metodiskt motbevisa ett tidigare etablerat faktum.

Du får helt enkelt inte bara ”betvivla” faktum och därmed bortse från dem. Om du på allvar vill ifrågasätta något så vill vi se ett skålpund kött och verkliga ansträngningar, hårt arbete och empiri.

Vår tids problem är inte överflödet av information, utan att vi reat ut fakta till det facila priset av grundlöst tvivel. 

Finns det en alt-data marknad?

Nyheten om alt data providern Thasos problem har rest frågan om den s.k. alt data marknaden hajpats och om den egentligen finns. Det är i sig en ingång till en intressant fråga om hur vi samlar data för beslutsfattande och olika sorters analys.

Den mentala modell som ligger till grund för tanken på en alt-data marknad är enkel: det finns en uppsättning data som används för standardanalyser av företag och finansmarknader – denna ’finansiella’ information kan nu kompletteras med andra, ’alternativa’ datakällor som kan ge nya och unika insikter.

Det finns flera problem med den här modellen:

(I) Antagandet om en standardmängd är egentligen inte prövat — investeringsbeslut görs ofta på basis av rikt heterogena datakällor.

(II) Antagandet om ett bestående värde i alternativa datakällor är skakigt. Just nu verkar det som värdet minskar snabbt – och så fort information integreras i priset så försvinner värdet – ett intressant problem, eftersom det säger något om hur data som konkurrensfördel funkar: så fort data används förlorar den i relativt värde. Marknaden lär sig. Ur artikeln:

For instance, right now a datapoint that can measure tariff impacts on China would be extremely helpful, Tsafos said. But the current interest from hedge funds can dissipate quickly.

Marknaden har dessutom gått igenom en bubbla här och antalet företag har exploderat — vilket visar hur svårt det är att ringa in vilka sorters data som har unikt värde.

Det finns en lektion här för de som gått på metaforen att data är den nya oljan.

Vi är alla adjektivens fångar eller den vulgärempiriska wittgensteinianismens framväxt

Jag har absolut för mig att Jeff Goldblum i Jurassic Park vid ett tillfälle säger nedlåtande att ”adjectives are the crutches of weak mind” – men jag kan inte hitta citatet, så jag får väl nöja mig med att tänka att det vore bra om han sagt det. Adjektiv beskriver oss, och det betyder förstås också att de begränsar oss — om man kunde se till hela världslitteraturen och spåra de olika spänningsfält som adjketiven låser upp oss i så skulle den landskapsskissen säga mycket om oss som människor och om våra inre liv. Det skulle möjliggöra en sorts vulgärempirisk wittgensteinianism som skissar upp språkspelen och ger oss möjlighet att se hur tänkandets avlagringar definierar oss.

Det visar sig att det är fullt möjligt att göra just detta. Ett gäng danska forskare publicerade just en intressant artikel om vilka adjektiv som används för män respektive kvinnor i mer än 3.5 miljoner böcker (ur Google’s samling digitaliserad litteratur). Resultatet är inte överraskande men talande:

Screenshot 2019-08-28 at 11.42.03

Det är lätt att se enkla saker som att de positiva adjektiv som används om kvinnor oftare relaterar till utseende, menar forskarna och det är också uppenbart hur mansidealet ser ut när man ser ord som ”honorable” och ”brave” och ”just” och ”righteous”.

Inte överraskande – alltså. Men intressant – särskilt i en tid när vi diskuterar hur vi skall kunna komma tillrätta med enkla schablonbilder och representera världen på ett bättre sätt. Den tröghet som detta projekt möter är inte främst teknisk – det handlar inte om algoritmer – det handlar om oss, om språket och om vårt tänkandes utveckling de senaste tusentals åren.

Artikeln i sin helhet finns här.

Inte filterbubblor, utan känslobubblor

I en forskningsartikel som nyligen publicerades har man funnit evidens för att det går att identifiera falska nyheter, propaganda och andra typer av desinformation med hjälp av en enklare undersökning av vilka känslor materialet uttrycker [1]. Det är i sig inte så överraskande – desinformationen lyckas bättre om den får oss att känna i stället för att tänka. Det ger dock skäl att ifrågasätta föreställningen om filterbubblor som det verkliga problemet — det vi borde kämpa mot är istället känslobubblor: innehåll som du använder för att förstärka ett känslomönster. Här skulle forskning som den här kunna varna oss för om vi ”känsloläser” för att känna vrede, överlägsenhet eller glädje och istället guida oss mot större mångfald på känselpaletten.

När man ser sig om i sociala medier så kan man notera olika sorters känslotoner, och det skulle vara intressant att se mer forskning som denna, även om slutsatserna kanske inte känns revolutionerande: det heter ju trots all ”social influencers” inte ”social informers” – även om det vore intressant att tänka sig framväxten av den senare gruppen som en reaktion mot de billiga känslokickar som vi, enligt artikeln, tycks söka idag.

I bakgrunden till denna diskussion döljer sig också en annan som jag börjat gräva litet i. Hur ser dagens diskussion om desinformation, fake news och propaganda ut i det långa perspektivet? Om vi skulle skriva en artikel som den John Maynard Keynes skrev om våra barnbarns ekonomi, men istället fokusera på våra barnbarns informationskonsumtion — vad skulle vi finna då? Bland de frågor som intresserar mig:

  • Kommer vi att lyckas återuppbygga en gemensam referensram mot vilken vi kan pröva olika åsikter? Kan vi återvända till den värld i vilken senator Moynihan med allmänt bifall kunde säga att vi må ha rätt till våra åsikter, men inte till egna fakta? Kommer mängden saker vi är eniga om att börja växa efter att ha krympt de senaste decennierna?
  • Idag pressas sociala medieplattformer kring vad de bör ta ned. Kommer vi se förslag kring vad som istället skall förstärkas och läggas upp och tas fram – som har allmänt och starkt stöd i demokratier? Man kan mycket väl tänka sig en värld i vilken ”public service”-begreppet blir horisontellt och inte längre är ett begrepp som endast gäller ett fåtal källor (kanske genom finansiering – något som redan prövas) – hur skulle det se ut för att inte omedelbart kollapsa i ”Ministry of Truth”? Går det ens? Vilka former av institutionell innovation behövs och vad kan vi lära oss av kollaborativa kunskapsförvaltande institution som Wikipedia?
  • Fakta har, för att låna en term från Sam Arbesman, en halveringstid. Inom vissa områden är denna halveringstid kort, inom andra litet längre — när vi börjar söka efter gemensamma sanningar måste vi tillåta att fakta inte dogmatiskt accepteras, utan ständigt utmanas — hur gör vi detta och hur sker detta i dag? Hur hanterar – igen – exempelvis Wikipedia kunskapens halveringstid i olika ämnen (tydligaste exemplen finns i rapportering kring diet och hälsa samt i vetenskapliga fält som fysiken)?
  • Är det möjligt – att som David Byrne – starta en verksamhet som bara syftar till att berätta goda nyheter? Kan vi balansera nyhetsmediernas tends till ”if it bleeds it leads”?  Vilka evolutionära gränser springer vi på när det gäller fakta och nyhetskonsumtion?

Inte enkla frågor — men det tycks mig otroligt att dagens situation, och den utveckling ned i bruset som vi ser, kommer att kunna fortsätta linjärt. Den som är intresserad av filosofi och fake news hittar en hel serie om detta på min engelska forskningsblogg här.

 

[1] ”An Emotional Analysis of False Information in Social Media and News Articles”
Bilal Ghanem, Paolo Rosso, Francisco Rangel – https://arxiv.org/abs/1908.09951