Anteckningarna

ord är dåd

Antag att du hade en magisk källa. Den fylls på hela tiden med guldmynt. Problemet är att den fylls på med gyllene blymynt också samtidigt – så det tar ett litet tag att identifiera guldmynten, men när du väl gör det så är det ju värt det, eftersom guldmynten är så värdefulla i sig.

En dag upptäcker du något intressant: guldmynten kommer i allt högre takt. Först blir du glad, sedan slås du av en fruktansvärd misstanke. Tänk om blymynten också nu strömmar till snabbare? Du undersöker saken och finner att, mycket riktigt, de strömmar också till snabbare. Ännu snabbare faktiskt.

Du inser snabbt att värdet på källan kan skrivas som en enkel division: antalet guldmynt delat på antalet blymynt. Din källa förlorar i värde varje dag, trots att mängden guld ökar både i takt och absoluta termer.

Beroende på hur snabbt detta sker kan du snart stå med en värdelös magisk källa.

Ungefär så går ett informationssystem sönder. När mängden potentiellt värdefulla data (data som skulle kunna struktureras till värdefull information – data utan struktur har inget reellt värde alls) ökar långsammare än mängden brus så förliser systemet i nonsens.

Det går förstås att uppfinna olika sorters teknik för att förlänga värdet på systemet – olika mekanismer som gör det lättare att skilja ut data från brus – men det finns ett problem med det också: dessa system beror av att det går att hitta data om systemet som hjälper till att urskilja data från brus.

Så: du kan sakta ned brusdöden genom att använda vissa datamängder för att skapa information om informationssystemet, men i ett öppet system kommer dessa data ur informationssystemet också och förmågan att finna dem minskar också med tiden, på precis samma sätt.

Till sist löses allt upp i brusdöden, som förstås inte är något annat än ett alias för den allestädes närvarande termodynamiska värmedöden – alla informationssystem faller sönder enligt entropins lagar och i slutet finns bara brus.

De verkligt intressanta frågorna här är av tre olika slag: det första slaget är hur fort det går – med vilken takt späs källan ut med blymynt?

Den andra sortens frågor är etiska: har vi en skyldighet att agera så att vi inte maximerar bruset? Det går att tänka sig en hel etik uppbyggd kring minimera det brus man genererar – och vem vet, i framtiden kanske vi kommer att se med avsky på de som sprider brus runtom sig, litet på samma sätt som de som förstör miljön. Det finns ett intressant skyddsobjekt här också – Uppmärksamheten. Uppmärksamheten är för informationssystem vad Miljön är i ekosystem – en sorts sammanfattning av den brist systemet opererar under.

Den tredje sortens frågor handlar om ett perspektivskifte: finns det värde i brus? En källa med oändligt med bly har ju också en sorts värde.

Nå. Så går alltså Internet under – inte med en smäll utan i ett brus.

%d bloggare gillar detta: