Schumpeter on innovation

In an effort to try to go to the sources I am reading Schumpeter’s The Theory of Economic Development. It is, not surprisingly, both an amazing and annoying book. Amazing because he revisits all things in their absolute simplest form, and annoying for the same reason. To read his exposition of prices is to be bored and enlightened at the same time. When he turns to economic development (or what we would possible term innovation), however, I really find only brilliance. Here are is my reading (pp 65- 67):

To produce means to combine material and forces within our reach (footnote omitted). To produce other things, or the same things by a different method, means to combine these materials and forces differently. In so far as the ”new combination” may in time grow out of the old by continuous adjustment in small steps, there is certainly change, possibly growth, but neither a new phenomenon nor development in our sense.

Three things in this strike me as noteworthy.

First, Schumpeter thinks of production as the combination of forces and materials. This is an example of the fundamentalism in his exposition, but it is useful. The fun thing about this is that it seems to entail the much-touted notion of service innovation as a subset quite evidently present in his analysis.

Second, Schumpeter does not believe that what we call incremental innovation qualifies as development in the way he wants to understand and study the concept at all. This is interesting, since disruptive innovation has sort of become an extreme example in much of today’s innovation narrative. For Schumpeter disruptive innovation, innovation that changes something fundamentally, is more interesting than the gradual change. The ”small steps” do not interest him.

Third, note the difference between ”change” and ”growth” that he introduces. Certainly change, possibly growth. Not all change is growth. This signals a separate problem set about what innovation qualifies as growth and what is simply change. This is an interesting question in many ways, and one that I would like to know more about.

Back to the text (pp 65-67):

In so far as this is not the case, and the new combinations appear discontinuously, then the phenomenon characterising development emerges. For reasons of expository convenience, henceforth, we shall only mean the latter case when we speak of new combinations of productive means. Development in our sense is then defined by the carrying out of new combinations.

Here Schumpeter makes the point that development disrupts equilibrium. He is, himself, deeply sceptical of evolutionary metaphors, finding them wholly the product of the dilettant mind, but it is easy to see that if we by evolution do not presume the assumption of a known form through development but the evolutionary process with mutations, selection and punctuated equilibria, well, then it fits the glove. Down to the observation that it is about ”new combinations”. This idea, that innovation is about combinations, carries strong implications for intellectual property analysis. The ease by which combinations can be made seems to be predictive of the speed with which new combinations can emerge and development occur.

Schumpeter then delineates the different cases, and he finds five of them.

This concept covers the following five cases: (1) The introduction of a new good – that is one with which consumers are not yet familiar – or a new quality of a good. (2) The introduction of a new method of production, that is one not yet tested by experience in the branch of manufacture concerned, which need by no means be founded upon a discovery scientifically new, and can also exist in a new way of handling a commodity commercially. (3) The opening of a new market, that is a market into which the particular branch of manufacture of the country in question has not previously entered, whether or not this market has existed before. (4) The conquest of a new source of supply of raw materials or half-manufactured goods, again irrespective of whether this source already exists or whether it has first to be created. (5) The carrying out of the new organization of any industry, like the creation of a monopoly position (for example through trustification) or the breaking up of a monopoly position.

What is very clear here is that when we cite Schumpeter as a thinker about innovation there is a mis-match between how political discourse today thinks about innovation (ideas! ideas!) and how Schumpeter thinks about what he calls ”development”. Schumpeter allows for creativity and the creation of the new, but he is much more down to earth than that in his analysis. The idea that the creation of a monopolist position could be development is for example quite intriguing. It is also clear that the dimensions of the concept are different from many understandings of the concept innovation. Schumpeter then weights the entire analysis in a way that I find really interesting. He writes:

Now, two things are essential for the phenomena incident to the carrying out of such new combinations, and for the understanding of the problems involved. In the first place it is not essential to the matter – thought it may happen – that the new combinations should be carried out by the same people who control the productive or commercial process which is to be displaced by the new. On the contrary, new combinations, as a rule, embodied, as it were, in new firms which generally do not arise out of the old ones but start producing beside them; to keep to the example already chosen, in general it is not the owner of the stage coaches who builds railways. This fact puts the discontinuity which characterises the process we want to describe in a special light, and creates so to speak still another kind of discontinuity in addition to the one mentioned above, but it also explains important features of the course of events.  Especially in a competitive economy, in which new combinations mean the competitive elimination of the old, it explains on the one hand the process by which individuals and families rise and fall economically and socially and which is peculiar to this form of organization, as well as a whole series of other phenomena of the business cycle, of the mechanism of the formation of private fortunes, and so on. In a non-exchange economy, for example a socialist one, the new combinations would also frequently appear side by side with the old. But the economic consequences of this fact would be absent to some extent, and the social consequences would be wholly absent. And if the competitive economy is broken up by the growth of great combines, as is increasingly the case to-day in all countries, then this must become more and more true of real life, and the carrying out of new combinations must become in ever greater measure the internal concern of one and the same economic body. The difference so made is great enough to serve as a whater-shed between two epochs in the social history of capitalism.

So, this is complicated, but a couple of take-aways to me seem to be inescapable. The first is that development (or innovation) is intrinsically about people. It is about new companies, it is about the social and economic history of individuals and families. This to me is a real thought-provoking hypothesis. This is not something that is reflected in the EUs Innovation Union for example. It is nowhere to be found in the OECD Innovation Strategy. The notion that we can understand innovation only if we key it to the social end economic histories of individuals and their private fortunes seems to open up all kinds of new questions to be explored in-depth. Then Schumpeter goes on to argue that innovation in the ”great combines” will be more important than innovation in new firms (this is contradictory to me, is this really what he means?) and that part I am not sure about. What exactly does that mean? One reading would be that the Bells’ labs of the world become the engines of growth and that this is what he was arguing, but I am not sure at all about that interpretation. Any ideas?

The second modifier Schumpeter then goes on to explore is the notion that development happens not through taking what is unused, but through finding new combinations of what already exists. He writes:

The carrying out of new combinations means, therefore, simply the different employment of the economic system’s existing supplies of productive means […]

And then, by a might detour, he connects development with credit in a way that seals the deal. He essentially says that we ”ride to success on our debts” and so makes the point that without capitalists no capitalism.

What to make of all of this in analyzing innovation generally, though? Aye, there is the rub. More later.

Om innovation / evolution på IVAs innovationsblogg

Jag är medlem i Ingenjörsvetenskapsakademin sedan drygt ett år. De driver ett innovationsprojekt som jag följer med intresse, och häromdagen skrev jag en gästpost hos dem om innovation & evolution. Läs mer här. Grundtanken bakom posten är att innovationsystemen i dag internaliserar mycket av de kostnader som de har svårast att uppskatta rätt, och i bland närmast garanterar de att de misslyckas. Men en annan ordning är möjlig.

Artikel om AI i Axess

I det senaste numret av Axess finns en artikel som jag skrivit om AI, och vårt förhållande till tanken att intelligens går att återskapa i maskiner. Nyckelfrågan är kanske:

Finns det ingenting speciellt med att vara människa som inte kan förklaras vetenskapligt eller reduceras till ingenjörslösningar?Finns det inget som vi kan göra som en dator inte kan göra?

Till min stora glädje finns hela artikeln och mycket annat intressant om intelligens i senaste numret på nätet. Jag gillade verkligen Johans artikel.

MR James och problemet med skeptikern i skräcknovellen

M.R. James – en av skräckens mästare

I morse, till morgonkaffet läste jag M.R. James Oh Whistle and I will come to you my lad. Det är en intressant liten skräcknovell om en professor i ontografi (! Hur koolt är inte det!), som inte tror på något övernaturligt, men som hittar en mystisk vissla, blåser i den och kallar till sig något som inte går att förklara. Konstruktionen är typisk för skräcknovellen: skeptikern används som ett sorts verktyg för att nå den skeptiske läsaren, som förmodas identifiera sig med huvudpersonen och bli övertygad med denne när det övernaturliga händer. Men det blir för förnumstigt. Professorns motstånd blir för skissartat:

”Well,” Parkins said, ”as you have mentioned the matter, I freely own that I do not like careless talk about what you call ghosts. A man in my position,” he went on, raising his voice a little, ”cannot, I find, be too careful about appearing to sanction the current beliefs on such subjects. As you know, Rogers, or as you ought to know; for I think I have never concealed my views—-”

”No, you certainly have not, old man,” put in Rogers sotto voce.

”—-I hold that any semblance, any appearance of concession to the view that such things might exist is equivalent to a renunciation of all that I hold most sacred. But I’m afraid I have not succeeded in securing your attention.”

Och vid slutet av berättelsen är skeptikern förstås övertygad, ja, mer: traumatiserad:

There is really nothing more to tell, but, as you may imagine, the Professor’s views on certain points are less clear cut than they used to be. His nerves, too, have suffered: he cannot even now see a surplice hanging on a door quite unmoved, and the spectacle of a scarecrow in a field late on a winter afternoon has cost him more than one sleepless night.

Men det gör inget för att bygga trovärdighet eller verkligen skrämma läsaren. Och skälet är helt enkelt att skeptikern inte är en sympatisk person. James misslyckas med att få läsaren att bry sig om skeptikern, och då spelar det ingen roll att läsaren kanske skulle kunnat identifiera sig med honom. Och dessutom är få läsare som läser en skräcknovell skeptiker – de flesta är på Fox Mulders sida och vill tro.

Det sagt är James förstås ett geni. Bilden av en ensam man i ett hotellrum som blåser i en pipa och något som vaknar, någonstans långt bort och sedan kommer närmare, och närmare…är fortfarande en märkligt skrämmande bild. Liksom James lek med bilden av någon som kommer emot en över ett landskap. Det påminner om inledningsscenen i Night of The Living Dead, faktiskt. Ett intertextuellt spår värt att nysta i.

Boklådorna – diskussionen fortsätter

I dag i SvD fick jag skriva ett litet stick om hur viktiga jag tycker att boklådorna är och jag har fått en hel del mejl efter den texten. En del tycker att det är ren luddism att gilla bokhandlar, men det är helt enkelt fel. Att jämföra bokhandeln med hästskjuts eller ånglok är att förväxla institution och teknik. Läsaftnar och kunniga bokhandlare, den fysiska upptäcksfärden längs hyllorna och möjligheten att bläddra i och förstrött läsa i olika böcker är mer än en tidsbunden praktik – det finns historiska anteckningar om boklådor i såväl Aten som Rom, och bokhandeln som institution har haft en enorm betydelse för det västerländska samhället.

Andra menar att det finns hopp. Det kanske mest hoppingivande mejl jag fick pekade på ABA – American Booksellers Association – i USA.  Keplers ingår i den föreningen, liksom en svensk bokhandel – Djursholms bokhandel. ABAs medlemstal har ökat samtidigt som de stora boklådekedjorna stapplat till. Det är goda nyheter!

Ett annat spår i diskussionerna handlar om huruvida inte andra, nya institutioner tagit över – sociala medier är favoritkandidaten, förstås. Jag tror inte det. Sociala medier är en framväxande och viktig institution för det offentliga samtalet, men boklådorna arbetar med en annan rytm. De är inte konkurrenter, lika litet som kyrkor och sociala medier är det, tror jag.

Mitt första jobb var i  vad som då hette Vällingby Bokhandel. Jag gick dit själv, presenterade mig och den nog ganska förbluffade bokhandlaren Torsten erbjöd mig sportlovsarbete och sedan också sommarjobb. Jag gick då i åttonde klass. Jag minns fortfarande de sommarmorgnar då jag var ansvarig för att öppna bokhandeln. Känslan av att vara ensam i en stor butik med böcker, vänta på leveransen från Seelig och sedan prismärka alla böckerna, bära upp dem, ordna om hyllorna…Det var ett fantastiskt jobb. Till och med under bokrean, som jag minns som ett enda stort virrvarr av människor, böcker och kataloger. Så jag kan ju vara partisk, också.

Innovation II: Skill gaps and the nature of the disruptive technology

One thing that was fairly obvious to me in yesterday’s seminar, was that everyone recognizes that innovation – probably both incremental and disruptive – will destroy one kind of jobs (simplified: the old ones). This creates a skill gap that then needs to be bridged. This was not in my model yesterday, but it sort of determines the length of A, I think. Anyway, the other thing might be more interesting. A persistent example used in the debate was the Swedish shipyard industry that was the victim of a wave of innovation. The skills gap – and some of the innovation was not only skills based, it was an innovation in organizing cost structures, i.e. outsourcing – was around shipyards and how they work (and where they work). But the innovation targeted a sector in that case, and even though the State subsidized heavily, all the jobs disappeared.

Here is the rub, though. Information technology changes not just one industry, but information processing in all industries. And on of the largest information processing industries is the public sector. So not only do governments have to withstand the lobbying of incumbents, they will find themselves being an incumbent. The re-organization and need for structural shift in the public sector needs to happen at the same time as the restructuring of industry. Healthcare, education, law enforcement — all of these are now being re-invented in a sense. The government, or parts of it, is the new shipyard industry, if you will. We know that the productivity gains (and new innovation) from investments in tech depend on organizing around the new technology and not using it as a carpenter would use a slightly better hammer. The hypothesis then becomes: we need new models of governance to reflect the shifting technological mode of production.

Anders Flodstrom also said something that really resonated with me. He pointed out that skills gap in general depend on the inertia in the education you are given as well as the inertia in when you are given it. We educate for specialist positions, we might even see vocational schools as a way to retrain people, but what we ultimately need is education that creates fluid competence on a broad scale. One participant suggest a revival of the trivium, what the Educated Man knew in the Middle Ages, and it is not a bad idea. If school produced Educated Women and Men we could leave to industry to assume the costs of organizing education so that it fits its current needs. In the OECD innovation strategy and the EU Innovation Union there are calls for industry to involve itself in the design of curriculae, but that is of course the wrong way to go: allocate the costs of tailoring competence to where they are most likely to be lowest. Who has the knowledge to make the right decision? A committee? Hardly. The actual employers? Why not. As an aside I think the problem with this is that employers have started at the low end with what in Sweden is called disciple systems. If industry was the only place to get a really good third tier education, i.e. doctorates et cetera, and competed with universities for that competence, well, that would at least be an interesting thought-experiment. (Though the obvious comeback is that the structure of democracy depends on the education we collectively decide on providing, but that is where I think the trivium could be even more powerful. Just think about it, what if everyone that left high school understood the difference between correlation and causation, I mean…)

More on this later.

Innovation I: Innovation and job creation, some thoughts…

I am attending a seminar at Stanford today on innovation and job creation. It is a topic I find really intriguing, and not least because I have spent quite some time thinking about what Hal Varian, Google’s chief economist said recently, that the problem with politicians is that they want more jobs and less work (i.e. more productivity). I think that is true, and in the context of shifts of the technological base of production this really is a challenge. I was sketching yesterday to find out what I think about it, and it is an on-going process, but here is where I got to.

Firstly, it seems as if technologies start out reducing work (i.e. increasing productivity), and hence destroying jobs. This is before industries have realized this is happened and internalized the changes, as well as started producing new jobs through innovation. If that is the case we end up with a rough picture like this:

That lead me on to a number of hypotheses/guesses that can be formulated about the relationship between innovation, incumbencies and job creation:

  1. The power of incumbencies is one strong determinant of the pace of job creation. Strong incumbents delay structural shifts locally, but cannot stop productivity growth globally, creating inefficiencies and delaying innovation and job growth.
  2. The over-all employment level is technology-independent, but depends primarily on taxes, labor laws and other factors in a society. No technology inherently predicts certain employment levels in a society. (I.e if we have a jobless society that is not because of the technologies of production in that society alone)
  3. The objective of public policy should be to shorten period A, but probably focus on period B, which I suspect to be more variable than A-B.

These guesses are rough sketches. Well, honestly, that is not much, but it is something. And I know I will get more food for though today, so let’s see what we end up with. Having read through von Hippel’s sources of innovation yesterday I also wonder about what we call jobs in any given society, and whether the newly emerging category of knowledge-intensive business services in the EU, for example, represents a new kind of job or not. One thing that I keep coming back to, and that seems to apply here too, is that our methods of measuring are fundamentally broken.

More to come…

Jaget fångat i en akronym – MBTI

Som en del av den fina utveckling och utbildning vi får på Google har jag gått igenom ett så kallat Myers-Briggs test. Det var en intressant upplevelse av flera skäl. Förmodligen är jag den enda person som aldrig gjort det, eftersom alla jag talat med sedan dess nickade igenkännande och bekänt sin akronym i viskningar. Vad testet gör är att det placerar dig i några olika dimensioner:

  • Extrovert – Introvert (E/I)
  • Sensing – Intution (S/N)
  • Thinking – Feeling (T/F)
  • Judgment – Perception (J/P)

Resultatet blir en typ (enligt vad jag förstår bygger det på jungiansk typpsykologi litet som ”4 bugg och en Coca Cola” bygger på Mozarts Requiem) som kan uttryckas som en bokstavskombination: ESFP eller liknande. Varje typ har sedan en typbeskrivning som kan hjälpa dig att förstå dig själv, men viktigare: om du vet om andras typer kan du förstå dem bättre. En person som är extremt J vill ha ordning och reda nu med en P kan vänta och se. En person som är E får energi av folk, en I skulle helst vilja att den där apokalyptiska sjukdomen kunde slå till nu så att hon kan få litet lugn och ro i dess kölvatten.

Min skepsis kanske har skinit igenom, och jag ser likheter mellan MBTI och astrologi, men jag tycker om en sak med testerna och det är att de tycks vara persistenta över tid. Det är en sak som alla trycker ganska hårt på: om du en gång visat dig vara en ISTP så kommer du att vara det nästa gång du testar dig med mycket stor sannolikhet om du inte genomgått en livsomvälvande händelse. Det visade sig vara fallet med en av de kollegor som gick kursen med mig. X fick reda på att hans akronym ändrats på två avgörande ställen, och att X inte längre var introvert. X utbrast: ”Det är för att jag gift mig!”. Det är en intressant tolkning, på många plan.

Tester av det här slaget används mer och mer i arbetslivet, men den vetenskapsteoretiskt skolade noterar genast att det finns en svaghet med mitt argument ovan. Jag gjorde ett vekt och kraftlöst förslag att försvara MBTI genom att säga att det är konsistent över tid, eller hur? Vad är det uppenbara felet med det argumentet? Jo, att vi bortser från den normerande effekten testet har. Alla akronymer är lika bra, men de har tydliga typer. Det finns till och med rollnamn för dem. En ESTP är en ”doer”. Alla andra typer har lika positiva namn. Jag undrar hur formerande tester som dessa är om de görs ofta? Kanske är konsistensen över tid faktiskt en mätare på det och inte på testets ”vetenskaplighet” (vad nu det skulle vara)?

I samband med en annan övning som jag gör just nu gjorde jag just om testet. Jag var tvungen att göra en paus och verkligen se till att jag inte svarade som jag trodde att jag skulle för att bli den typ jag blev förra gången. Det skall bli intressant att se resultatet. Läs mig nu inte fel, jag är inte emot tester som detta, jag tror att det kan vara värdefullt att tänka om sig själv i dikotomier för att förstå hur vi är, och ytterst är ju detta, att känna sig själv (och ta hand om sig efter Foucaults modell, epimeleia heautou), nyckeln till ett lyckligt liv. Testerna ställer frågor till oss,  vi måste bara se till att vi inte blir för förtjusta i den förment klara svaren.

Kanske skulle det vara intressant att lansera alternativ, med andra dikotomier. Här är NLTI – Nicklas Lundblads Type Indicator:

  • Mac eller Pc (M-P)
  • Star Wars eller Star Trek (S-T)
  • Einsturzende Neubauten – Lustans Lakejer (E-L)
  • Nietzsche – Wittgenstein (N-W)

Vad blir du?

P.S. Undrar du vilken typ jag är? Gissa gärna i kommentarerna, eller skicka ett mejl så kan jag berätta. D.S…

E-postens förbannelser

I dag fick jag 210 e-postbrev som på något sätt behövde hanteras. Det varierar från att jag måste se till att någon har samma information som jag, till att jag behöver skriva en ganska lång analys av en frågeställning för att besvara en fråga. Jag skulle gissa att jag ägnade litet över tre timmar åt epost i dag, och då har jag ändå en epostskuld på runt 130 stycken som jag inte hunnit igenom. Det tycks tämligen klart att det inte längre är hållbart, och jag är litet nyfiken på hur det kommer att utvecklas. Jag kan tänka mig några olika scenarier, och har redan sett en del tecken på att dessa håller på att förverkligas.

  1. De sjunkande förhoppningarna. I dag skickar vi epostbrev med en ganska hög förhoppning om svar, och vi känner oss litet förorättade om inget svar kommer. Men jag känner redan att jag justerat mina förväntningar ganska ordentligt. Om jag i dag skickar ett ”kallt” brev till någon som inte känner mig, eller som har anledning att bry sig om just mina frågor, ja, då tror jag att chansen att få svar är runt 50%. Men den borde vara lägre, och jag kan se ett scenario där vi helt enkelt inte förväntar oss svar alls på sådana brev. Och nog vore det inte helt orimligt?
  2. Vitlistorna. Jag har redan i dag ett antal personer som jag svarar snabbt. Men urvalet jag har är inte det som man kanske kunde tro, det är inte mina närmaste vänner, utan det är ett rent funktionellt urval. Jag svarar de som arbetar i projekt som jag är ansvarig för, de som arbetar i mitt team och de som jag rapporterar till. Och den epostmängden räcker rätt bra till för att fylla upp en normal dag. Jag har försökt att dedikera en dag varannan vecka till att svara på de mer personliga breven, men tiden räcker inte alltid till. Jag ber om ursäkt för detta, men vill nog mena att det är ett strukturellt problem, åtminstone till dels.
  3. Abstinens. Jag avstår epost medvetet under de timmar då jag måste arbeta. Jag tror att detta kan fungera, och kanske är detta en del av nyckeln. Vi uppfostrar andra att behandla oss på vissa sätt, och den som svarar på epost uppmuntrar tyvärr folk att skicka mer. Så en lösning som jag frestats av är att deklarera att jag läser epost mellan 4-5 och det som inte kan hanteras då raderar jag. Problemet är att vi måste vara förutsägbara, så för att kunna göra detta måste jag hitta ett transparent sätt att deklarera vilka ebrev jag kommer att radera, och hur jag prioriterar. Jag har också en känsla av att det kan finnas personer i min nära omgivning (som min chef) som kanske skulle bli lätt irriterade om jag raderade deras brev. Men här är en motfråga: hur mycket tid varje dag vill företaget egentligen att jag lägger på epost? Hur många mejl, i genomsnitt, är det rimligt att skicka och besvara? Abstinensen kan också bli total. Jag tror att det var Neal Stephenson som noterade att han kan vara bra på att skriva romaner eller svara på epost men inte både och. Och han valde romaner. Umberto Eco noterade att han nått en ålder då hans huvudsakliga syssla inte längre kunde vara att besvara meddelanden, och det är inte bara humanister som ryggar tillbaka inför epostfloden. Donald Knuth, algoritmernas mästare, noterar själv att han är världens lyckligaste man sedan han slutade med epost. Han skriver:

I have been a happy man ever since January 1, 1990, when I no longer had an email address. I’d used email since about 1975, and it seems to me that 15 years of email is plenty for one lifetime.

Email is a wonderful thing for people whose role in life is to be on top of things. But not for me; my role is to be on the bottom of things. What I do takes long hours of studying and uninterruptible concentration. I try to learn certain areas of computer science exhaustively; then I try to digest that knowledge into a form that is accessible to people who don’t have time for such study.

On the other hand, I need to communicate with thousands of people all over the world as I write my books. I also want to be responsive to the people who read those books and have questions or comments. My goal is to do this communication efficiently, in batch mode — like, one day every three months. So if you want to write to me about any topic, please use good ol’ snail mail and send a letter to the following address:…

Något att tänka på. För den här trenden är inte riktigt hållbar, känns det som. Och! Om du skrivit till mig och inte fått svar, kan du alltid skriva snailmejl till 315 West Portola Avenue, 94022 Los Altos. Om jag får några snailmejl lovar jag att svara på dubbelt så många sådana som min svarsfrekvens på epost.