Anteckningarna

ord är dåd

I dag fick jag 210 e-postbrev som på något sätt behövde hanteras. Det varierar från att jag måste se till att någon har samma information som jag, till att jag behöver skriva en ganska lång analys av en frågeställning för att besvara en fråga. Jag skulle gissa att jag ägnade litet över tre timmar åt epost i dag, och då har jag ändå en epostskuld på runt 130 stycken som jag inte hunnit igenom. Det tycks tämligen klart att det inte längre är hållbart, och jag är litet nyfiken på hur det kommer att utvecklas. Jag kan tänka mig några olika scenarier, och har redan sett en del tecken på att dessa håller på att förverkligas.

  1. De sjunkande förhoppningarna. I dag skickar vi epostbrev med en ganska hög förhoppning om svar, och vi känner oss litet förorättade om inget svar kommer. Men jag känner redan att jag justerat mina förväntningar ganska ordentligt. Om jag i dag skickar ett ”kallt” brev till någon som inte känner mig, eller som har anledning att bry sig om just mina frågor, ja, då tror jag att chansen att få svar är runt 50%. Men den borde vara lägre, och jag kan se ett scenario där vi helt enkelt inte förväntar oss svar alls på sådana brev. Och nog vore det inte helt orimligt?
  2. Vitlistorna. Jag har redan i dag ett antal personer som jag svarar snabbt. Men urvalet jag har är inte det som man kanske kunde tro, det är inte mina närmaste vänner, utan det är ett rent funktionellt urval. Jag svarar de som arbetar i projekt som jag är ansvarig för, de som arbetar i mitt team och de som jag rapporterar till. Och den epostmängden räcker rätt bra till för att fylla upp en normal dag. Jag har försökt att dedikera en dag varannan vecka till att svara på de mer personliga breven, men tiden räcker inte alltid till. Jag ber om ursäkt för detta, men vill nog mena att det är ett strukturellt problem, åtminstone till dels.
  3. Abstinens. Jag avstår epost medvetet under de timmar då jag måste arbeta. Jag tror att detta kan fungera, och kanske är detta en del av nyckeln. Vi uppfostrar andra att behandla oss på vissa sätt, och den som svarar på epost uppmuntrar tyvärr folk att skicka mer. Så en lösning som jag frestats av är att deklarera att jag läser epost mellan 4-5 och det som inte kan hanteras då raderar jag. Problemet är att vi måste vara förutsägbara, så för att kunna göra detta måste jag hitta ett transparent sätt att deklarera vilka ebrev jag kommer att radera, och hur jag prioriterar. Jag har också en känsla av att det kan finnas personer i min nära omgivning (som min chef) som kanske skulle bli lätt irriterade om jag raderade deras brev. Men här är en motfråga: hur mycket tid varje dag vill företaget egentligen att jag lägger på epost? Hur många mejl, i genomsnitt, är det rimligt att skicka och besvara? Abstinensen kan också bli total. Jag tror att det var Neal Stephenson som noterade att han kan vara bra på att skriva romaner eller svara på epost men inte både och. Och han valde romaner. Umberto Eco noterade att han nått en ålder då hans huvudsakliga syssla inte längre kunde vara att besvara meddelanden, och det är inte bara humanister som ryggar tillbaka inför epostfloden. Donald Knuth, algoritmernas mästare, noterar själv att han är världens lyckligaste man sedan han slutade med epost. Han skriver:

I have been a happy man ever since January 1, 1990, when I no longer had an email address. I’d used email since about 1975, and it seems to me that 15 years of email is plenty for one lifetime.

Email is a wonderful thing for people whose role in life is to be on top of things. But not for me; my role is to be on the bottom of things. What I do takes long hours of studying and uninterruptible concentration. I try to learn certain areas of computer science exhaustively; then I try to digest that knowledge into a form that is accessible to people who don’t have time for such study.

On the other hand, I need to communicate with thousands of people all over the world as I write my books. I also want to be responsive to the people who read those books and have questions or comments. My goal is to do this communication efficiently, in batch mode — like, one day every three months. So if you want to write to me about any topic, please use good ol’ snail mail and send a letter to the following address:…

Något att tänka på. För den här trenden är inte riktigt hållbar, känns det som. Och! Om du skrivit till mig och inte fått svar, kan du alltid skriva snailmejl till 315 West Portola Avenue, 94022 Los Altos. Om jag får några snailmejl lovar jag att svara på dubbelt så många sådana som min svarsfrekvens på epost.

 

 

 

0 reaktioner på ”E-postens förbannelser

  1. Ola Henriksson skriver:

    Jag använder Googles Prioriterade inbox och den hjälper mig sortera. Sen tror jag en viktig del är att när man som du hanterar mycket korrespondens, inte ser detta som något som inte får ta tid. Är man en person i skärningspunkten för många projekt är eposten en av de viktigare arbetsredskapen och måste som sådan ta tid.

  2. nicklas skriver:

    @Ola: du har rätt, men även som ett viktigt arbetsredskap blir det reaktivt och flödesorienterat, inte innovativt och verkligen förändrande. Det är det som bekymrar mig. Eco har en poäng, där. Och kanske är det därför eposten också minskar i omfattning så mycket bland yngre, också.

%d bloggare gillar detta: