I dag i SvD fick jag skriva ett litet stick om hur viktiga jag tycker att boklådorna är och jag har fått en hel del mejl efter den texten. En del tycker att det är ren luddism att gilla bokhandlar, men det är helt enkelt fel. Att jämföra bokhandeln med hästskjuts eller ånglok är att förväxla institution och teknik. Läsaftnar och kunniga bokhandlare, den fysiska upptäcksfärden längs hyllorna och möjligheten att bläddra i och förstrött läsa i olika böcker är mer än en tidsbunden praktik – det finns historiska anteckningar om boklådor i såväl Aten som Rom, och bokhandeln som institution har haft en enorm betydelse för det västerländska samhället.
Andra menar att det finns hopp. Det kanske mest hoppingivande mejl jag fick pekade på ABA – American Booksellers Association – i USA. Keplers ingår i den föreningen, liksom en svensk bokhandel – Djursholms bokhandel. ABAs medlemstal har ökat samtidigt som de stora boklådekedjorna stapplat till. Det är goda nyheter!
Ett annat spår i diskussionerna handlar om huruvida inte andra, nya institutioner tagit över – sociala medier är favoritkandidaten, förstås. Jag tror inte det. Sociala medier är en framväxande och viktig institution för det offentliga samtalet, men boklådorna arbetar med en annan rytm. De är inte konkurrenter, lika litet som kyrkor och sociala medier är det, tror jag.
Mitt första jobb var i vad som då hette Vällingby Bokhandel. Jag gick dit själv, presenterade mig och den nog ganska förbluffade bokhandlaren Torsten erbjöd mig sportlovsarbete och sedan också sommarjobb. Jag gick då i åttonde klass. Jag minns fortfarande de sommarmorgnar då jag var ansvarig för att öppna bokhandeln. Känslan av att vara ensam i en stor butik med böcker, vänta på leveransen från Seelig och sedan prismärka alla böckerna, bära upp dem, ordna om hyllorna…Det var ett fantastiskt jobb. Till och med under bokrean, som jag minns som ett enda stort virrvarr av människor, böcker och kataloger. Så jag kan ju vara partisk, också.