Anteckningarna

ord är dåd

Jag är medlem i Ingenjörsvetenskapsakademin sedan drygt ett år. De driver ett innovationsprojekt som jag följer med intresse, och häromdagen skrev jag en gästpost hos dem om innovation & evolution. Läs mer här. Grundtanken bakom posten är att innovationsystemen i dag internaliserar mycket av de kostnader som de har svårast att uppskatta rätt, och i bland närmast garanterar de att de misslyckas. Men en annan ordning är möjlig.

0 reaktioner på ”Om innovation / evolution på IVAs innovationsblogg

  1. Magnus skriver:

    Det viktigaste, alla kategorier, som det där projektet över huvudtaget kan göra för att främja sitt mål att göra sverige till världens bästa miljö för innovationer, är att stoppa och rulla tillbaks övervaknings-paranoian.

    Det finns ingenting som är så utvecklings-hämmande som övervakning eftersom det slår mot människors ansvarstagande. I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar och gör inte mer än vad de blivit tillsagda att göra. – Men jag lydde ju bara order.. – det är den klassiska ursäkten för att slippa ansvar, kom ihåg det. Folk blir apparatniks.

    När man är övervakad och måste kunna svara för allt man gör, då gör man inte lika mycket. Det är rätt sällan som vi kan motivera precis allting vi gör, i synnerhet inte när vi agerar på känslor eller prövar våra vingar med något nytt. När man är övervakad slutar man att pröva sig fram, som övervakad känner man inte förtroende, snarare misstro. Det drabbar all utveckling i samhället, såvida ordern inte kommer uppifrån, då lyder man och behöver inte utmärka sig och behöva svara på frågor om ens motiv och agerande, för då kan man alltid säga – Men jag lydde ju bara order..

    Vi blir lydigare och ”skötsammare” när vi övervakas, men en organisation, eller än mer ett samhälle blir också allt mer handlingsförlamat i takt med lydigheten. Folk lyder, de tar inte ansvar utifrån egna slutsatser och tänkande, men för det oväntade finns inga färdiga protokoll eller order.. Sveriges agerande vid tsunamikatastrofen är ett klockrent exempel. Alla ansvariga som förstod vad som hände, visste vilka resurser de hade, insåg vad de kunde göra osv. gjorde ingenting.. Så såg det ut genom precis hela hierarkin, ända upp till den i detta fall de facto (ofrivillige?) diktatorn som var på teater. Ett tag verkade fritidsresors Lottie Knutsson mer handlingskraftig än hela landet sammantaget. Inga hjältar där inte, även om det värsta som hade kunnat hända vid ett felbeslut var att ett Hercules-plan hade fått vända hem och ödslat lite bränsle och personaltid i onödan.

    Jag hävdar att det framförallt var den effektiva brottsbekämpningen och paranoida misstänksamheten som gjorde att länderna bakom järnridån blev såpass på efterkälken, inte dess politiska system. Märk väl _inte_ dess politiska system. Detta eftersom samma sak hade skett i ett helt annat politiskt system med samma paranoia och auktoritäritet. De hade exakt alla grundläggande resurser, de hade även kunnandet och teknologin. De kunde ha åkt till månen på 60-talet, de sköt upp satelliter närmast på löpande band, de byggde kärnkraftverk mycket tidigt, hade allsköns spetsteknologi inom sjukvården, kunde operera ögon med laser redan på 70-talet och de producerade vapen och flygplan av världsklass. Men allt detta kom uppifrån, order som bara behövde lydas, men i det lilla var de fullkomligt oförmögna och kunde inte fixa drägliga förhållanden i vardagen, eftersom vanligt folk gjorde vad de kunde för att inte sticka ut från mängden.

  2. nicklas skriver:

    Magnus,

    Tack för det tänkvärda inlägget. Jag tror att du har en intressant poäng. En hypotes som jag funderat kring är att när den moderna staden uppkommer så uppkommer också vår tids anonymitet, och i samband med den blommar ekonomin. Kanske är en del av den ekonomiska tillväxten ett resultat av möjligheten att börja om och flytta någon annanstans. Den tesen bygger dock på att vår värdering av misslyckanden förblir konstant över tiden. I ditt resonemang handlar det om mer, det handlar om en stat som försöker minimera risker genom att disciplinera människor med övervakning, och som samtidigt dödar allas initiativkraft. Jag tror det ligger en del i det, definitivt. Ett glädjande korollarium tycks ju vara att samhällen som blir panoptiska kan konkurreras ut av de som väljer en mer liberal grundinställning.

%d bloggare gillar detta: