Vad är det som kommer till fots men flyr till häst? Jo – förtroende eller tillit. Tilliten är också central i informationsekonomier, eftersom de i någon mening är platta – man kan inte gå in i butik, eller skaka hand med en person och se henne i ögonen; man måste i stället lita till ett antal olika signaler eller indikatorer som på ett eller annat sätt framgår ur det gränssnitt som vi arbetar med. 1998 skrev Thomas Soltesz och jag en liten rapport om just detta. Det perspektiv vi anlade då känns främmande för mig i dag – jag tror inte längre på tillit som ”en egenskap i ett system” alls, utan har alltmer kommit att tro att tillit är ett begrepp som faller sönder i en mängd olika, komplicerade frågor. Det är också värdefullt att fundera kring vad det är som kommer först – tillit eller tvivel.

Här är jag i dag mer eller mindre övertygad om att vi väldigt ofta börjar i tillit, och det är endast när tilliten sviks eller antagandet blir uppenbart orimligt, som tvivlet sätter in. Det är en trivial version av en observation som Wittgenstein gör i, om jag minns rätt, Über Gewissheit. I en kommentar som kan läsas som en kritik av Descartes kritiserar Wittgenstein föreställningen att man alls kan börja från tvivlet som utgångspunkt, att tvivlet skulle kunna vara primärt. Tvivlet är bara möjligt, menar han, förenklat, om man först tror på något. Likaså är tilliten i någon mening mänskligt primär. Vi föds tillitsfulla och det är först när tilliten går sönder som vi undersöker grunderna för den.

Det betyder nog att den mentala modell vi hade i vår rapport är bakvänd: där utgick vi från att tilliten måste etableras och vidmakthållas. Det betyder också att när vi intresserar oss för tillit så måste vi intressera oss för två olika sorters tillit – primär och sekundär tillit. Den första sorten är den oreflekterade och automatiska tillit som inte föregås av någon analys, den andra sorten är den tillit som måste återuppbyggas efter det att den raserats. Dessa två olika sociala fenomen drivs av helt olika social logik.

Den primära tilliten innehåller ingen analys eller förutsägelse, den sekundära innehåller däremot förmodligen både sannolikhetsförutsägelser och modeller av den andra partens framtid agerande. Den ena är given, den andra förvärvad. Intressant nog tror jag också att den andra sortens tillit, den som konstruerats ur ruinerna av ett svek, är mycket svår att mäta – eftersom den som svikits en gång inte gärna vill bli ertappad med att ha blivit sviken igen.

Att mäta tillit är redan svårt: redan frågan ”har du förtroende för X” får alla alarmklockor att ringa i huvudet. Varför frågar de? Vad vet de som inte jag vet? Vill jag verkligen signalera med mitt svar att jag är en sådan person som litar till fenomen som X? Och – kanske viktigare – är det riktigt att ens säga att man kan lita till fenomen som X? Ta ett några enkla exempel: politiker, näringsliv och pressen.

Alla dessa tre får mycket låga förtroendesiffror i moderna undersökningar, och en hel del tyder på att dessa sjunker över tid (vi lever i en långsam och utdragen social kapitalkrasch). Därav drar många slutsatsen att vi måste återupprätta tilliten för samhällets olika institutioner. En annan möjlig slutsats är att den brist på tillit vi uppvisar faktiskt är sunt kritiskt tänkande, och att det är att föredra att leva i ett samhälle där vi inte litar på politikerna.

Det finns förstås ytterligheter, men detta resonemang leder vidare till den intressanta frågan om hur en idealisk tillitsnivå och tillitsfördelning ser ut i samhället. Hur mycket tillit vill vi att medborgarna skall känna inför politiken, pressen, näringslivet eller polisen?

Vi kan nog enas om att 100% skulle vara nästan sjukligt, och att 0% inte är särskilt hälsosamt heller. Men vad är skillnaden mellan 33 och 66%?

Här finns en levande diskussion om socialt kapital, och hur det möjliggör handel och entreprenörskap i ett samhälle. Där förtroende sjunker för lågt hämmas ekonomin av en förtroendebrist. Var denna brytpunkt ligger – och vilka andra värden än ekonomin (som frihet och demokrati) som bör faktoreras in diskuteras mer sällan. Det finns dessutom ett annat problem med just denna uppsättning modeller, och det är att de har en ganska tunn definition av begreppet ”tillit”.

Tilliten i de olika åsiktsgemenskaper som idag formats på nätet är nog väldigt hög. Bland olika polariserade bloggars läsare eller i olika forum är nog primär tillit dessutom den vanligaste formen av tillit. Det betyder inte att detta sociala kapital är till nytta för samhället i stort. Organisationen av socialt kapital i olika former av nätverk har en stor betydelse för hur värdefullt det faktiskt blir – och om vi ser ökade ekonomiska eller sociala effekter i fragment av samhället, eller i hela samhället.

Tilliten kan lika gärna vara det kitt som håller samman en farlig extremistgrupp som den väv som binder ihop samhället – och även där känns det som om vi diskuterar olika typer av tillit. Begreppets grammatik breder ut sig. Mer att utforska, men här en första skiss: