Mutation och horisontell riskblindhet (Mikroinsikter III)

I den här artikeln i SvD finns mycket att lära. I första hand är det en artikel om vikten av att se virus som anpassade till sin omgivning – de evolverar för att överleva inte för att ta död på oss. Virus som är för dödliga är samtidigt kontraproduktiva, eftersom de inte kan spridas — och därför är det ideala viruset ett som extraherar ett minimum i infektionskostnad mot ett maximum i spridning. Om man skulle kröna en sorts kung bland virusen skulle det alltså kanske bli rhinovirus som orsaker vanlig förkylning och sprider sig mediumlätt – utan att döda nästan några patienter (se jämförelse här).

Att virus därför muterar för att bli mindre skadliga för oss, betyder inte att de är snälla, utan tvärtom – det är det evolutionärt förutsägbara steget att ta om dödligheten och motåtgärderna som viruset möter är för tunga. Därför varnar också Björn Olsen för användandet av generiska mediciner mot virus, eftersom virus lär sig – muterar – snabbare än bakterier när det gäller att söka resistens (det visste jag inte). F.ö. inskärper det en allmän insikt – den som lär sig snabbast vinner.

Sedan kommer det som verkligen slog mig som intressant: att risken för att SARS-COV-2 muterar anses som relativt liten ändå på grund av virusets enda RNA-sträng. Det är förstås säkert sant – men det är ett blatant exempel på vertikalt riskseende. Det stämmer att just detta virus kanske inte muterar för att bli värre, men våra åtgärder har ju slagit mot hela virosfären. Så hur kommer den vanliga influensan att reagera?

Redan nu minskar vår förmåga att undersöka och förbereda oss för den – eftersom laboratorierna koncentrerar sig på SARS-COV-2 (se här i Reuters). Och eftersom vi tryckt tillbaka även den vanliga influensan borde vi ha ökat mutationstrycket på den – ja, på alla andra virus i virosfären som träffas av samma åtgärder som de som träffar SARS-COV-2, eller hur?

Här ett scenario: det blir ingen andra våg av covid-19, men däremot upptäcker vi, halvvägs in i hösten, att årets influensa har blivit ett monster och att vi inte förberett oss med ett vaccin.

Nu skall man inte måla fan på väggen, men den som är intresserad av olika kognitiva strategier noterar här risken med att vi blir ett mononarrativt samhälle – att hela berättelsen handlar om pandemin. Vi ser då inte risker i angränsande fält alls.

Det är samma effekt, eller en variant av den, som gör att vissa helt bortser från de hälsokonsekvenser som följer av ekonomins krasch, husarrest och riktade näringsförbud.

Samhällen med endast en berättelse blir snabbt oerhört sköra, och det i sig är en kanske större risk än något enskilt hot kan utgöra.

Den som om tio år tittar tillbaka på den här tiden kommer att se en koncentration av vår kollektiva uppmärksamhet som inte liknar någonting. Andelen Ekot-sändningar utan coronanyheter, framsidor utan pandeminyheter mm kommer att vara försvinnande litet. Vi spenderar nu all vår uppmärksamhet på en enda berättelse.

Vad betyder det för framtiden? Hur länge kan ett samhälle göra det?

Katedraler och skyskrapor – om väntandet som strategi

Martin Rees, astronom och tänkare extraordinaire, noterade nyligen i en podcast att vi inte längre bygger katedraler. Varför gör vi inte det? Det finns en mängd möjliga, men ganska lata, förklaringar. Vi skulle kunna säga att vi tittar på TV istället och underhåller oss till döds, eller att vi helt enkelt inte längre förmår att se bortom den egna individen i ett samhälle som sekulariserats till existentiell ångest – men Rees hade inte så mycket till övers för de förklaringarna. Anledningen, menade han, var att vi lever i en tid där våra verktyg utvecklas mycket snabbt.

Det kräver ett par sekunder att inse vad han menar. Den som försätter sig att bygga en katedral tar på sig ett projekt som han eller hon vet kommer att ta generationer att slutföra – med de verktyg man hade till sitt förfogande. Om vi antar att byggtekniken fördubblades i kapacitet varje år, ja, då skulle den katedral som det tog mig 100 år att bygga med förra årets teknik, nu bara ta 50 år att bygga. Om jag väntar ett år sparar jag alltså 49 år på byggandet. Om byggkapaciteten fortsätter att förbättras på samma sätt kan jag vänta ett år till och plötsligt tar det 25 år att bygga katedralen.

Nu har jag sparat 73 år.

Om jag väntar tillräckligt länge på bättre verktyg kommer det att ta mycket kort tid att bygga katedralen. Även om vi tänker oss en S-kurva så verkar det – i en tid av snabb kapacitetstillväxt – att vara rationellt att vänta på bättre verktyg. Vi måste bara vara säkra på att verktygen förbättras snabbare än den tid det tar för mig att vänta.

En kultur som vänjer sig vid verktygens ständiga förbättring bygger inte katedraler, utan väntar på verktygen för att bygga skyskrapor.

*

Att vänta – eller skaffa sig extra tid – är alltså en god strategi om man vet att ens verktyg förbättras i stigande hastighet. Om man inte kan förlita sig på kraftigt förbättrade verktyg så får man bygga katedraler: långsamt konstruera byggnadsverk som står sig över århundraden.

Hur är det då med en pandemi?

Det finns de som menar att vi borde vänta, att vi kommer att kunna bygga skyskrapor med den nya teknik som väntar runt hörnet – och att vi snart till och med kommer att se ett vaccin. Om alla bara håller sig hemma kan vi slå ned pandemin, och sedan – med hjälp av kontaktspårning och testning – kan vi besegra viruset en gång för alla.

Den strategin sätter sin tillit till att verktygen blir bättre, kommer på plats och kan rullas ut för att hantera pandemin.

Sedan finns de som menar att vi inte kan räkna med bättre verktyg. Att det vi måste göra för mycket svårare – vi måste bygga ett svar på pandemin med kulturella förändringar och långsiktiga beteendeförskjutningar. Har vi tur kanske en dröjande immunitet hjälper det bygget, men det vet vi inte heller.

Den första gruppen menar att vi bara behöver vänta så kan vi bygga en skyskrapa. Den andra menar att vi måste bygga en katedral. De första menar att vi spelar ett fördröjningsspel tills dess att verktygen blir så bra att vi kan hantera virusets framfart. De andra menar att vi måste spela ett längre och mer komplicerat spel med viruset, med de verktyg vi har.

De som vill bygga en skyskrapa fnyser åt immuniteten, och menar att den påminner om att bygga en skyskrapa för hand – den kommer inte att hålla, den kan inte byggas i tid! De som bygger katedraler hoppas på immuniteten, men beror inte av den. De måste arbeta med de verktyg som vi har. Utbyggd IVA-kapacitet. Bättre sjukvårdsförmåga. Beteendeförändringar som kan hålla över tid, sociala mönster som vi kan hålla ut i, avvägningar mellan olika värden – ekonomi, psykisk hälsa, arbetslöshet, framtidstro, medmänsklighet och hälsa. Katedralen byggs långsamt, skyskrapan snabbt – om den väl byggs.

Katedralen bygger på gamla principer om bärighet. Skyskrapan bygger på moderna matematiska simulationer av hållfasthet.

*

Katedraler och skyskrapor är mentala modeller. De låter oss tänka kring två olika fall: ett i vilket verktygen vi har är de vi kommer att tvingas använda för att lösa vårt problem, och ett i vilket vi tror att verktygen kommer att förbättras över tid så snabbt att det är rationellt att försöka vänta. Bland alla de andra avvägningar vi måste göra i denna kris ligger också en avvägning om just detta: hur mycket bättre våra verktyg för att bekämpa viruset kommer att bli om vi väntar.

Om vi verkligen vill använda den här modellen för att förstå pandemin måste vi dock också lägga till en aspekt. Att vänta – när denna väntan tar nedlåsningens form – kostar. Vi dröjer inte bara, vi försöker aktivt stoppa tiden.

Den som byggde katedraler gjorde det till Guds större ära. Att sitta och vänta på bättre verktyg var knappast förenligt med de teologiska föreställningar som rådde vid den här tiden. De samhällen som inte visade sin gudsfruktan kunde ju hemsökas av allsköns hemskheter – som pest eller krig. Katedralerna byggdes som en sorts skydd mot osäkerheten, som en sorts bevis på kyrkans makt i en osäker värld. Det är intressant att fråga sig om katedralerna hade en positiv inverkan på människans utveckling. Jag tenderar att tro att de visade på vår kollaborativa förmåga och att de skapade institutioner som stabiliserade en del av vad som annars var ett ganska flytande samhälle. Det betyder inte att kristendomen och kyrkorna var oreserverat positiva för samhällets påverkan – det vet vi att de inte var. Men jag kan tro att katedralerna gjorde oss mer robusta; att vi byggde dem med en sorts mening. Om vi inte byggt dem skulle vi vara fattigare som civilisation.

Jag kan absolut ha fel. Att vänta på bättre verktyg i pandemin har dock en tydlig kostnad. De verktyg vi väntar på – vaccin, kontaktspårning och testning – är nämligen beroende av en grundläggande samhällelig stabilitet. De är beroende av att alla de som skall omfattas av de nya åtgärderna har ekonomiska och sociala förutsättningar att ingå i dessa nya program. I ett samhälle som låsts ned, där institutionerna rasat samman och där de utsatta grupperna exploderar i storlek blir verktygen inte bättre – de försämras i effektivitet och uthållighet.

En nedlåsning av samhället för att vänta på bättre verktyg riskerar alltså att allvarligt försämra förutsättningarna för att de verktygen sedan skall kunna användas effektivt. Även den som tror på framsteget kan alltså vara tveksam till att vänta på bättre verktyg, om det blir allt svårare att använda dem när väntan kostar.

Ett samhälle med växande klyftor och raserad ekonomi är inte ett samhälle som enkelt inordnar sig i kontaktspårning, testning och vaccinering. Samtidigt måste åtgärderna införas om det skall fungera. Då sker det med stor sannolikhet på bekostnad av fri- och rättigheter för att se till att alla inordnas i ledet. Då riskeras hela bygget.

Det är som att vänta på att få bygga skyskrapor och upptäcka att all cement ersatts av gips när man väntat. Hur ska det hela hålla nu?

*

Ur ett perspektiv är strategi hantverket att fördela sina risker och möjligheter över rum och tid på ett sådant sätt att man kan vinna bestående fördelar. Det är ingen lätt uppgift.

Valet mellan skyskrapor och katedraler sker inte i isolering. Några länder har valt att satsa på skyskrapor när andra mödosamt bygger katedraler. Det kan visa sig vara en klok strategi, men det kan också visa sig att skyskraporna inte håller om verktygen väl kommer på plats.

Martin Rees observation om katedralerna kan generaliseras. I ett samhälle som kunnat förlita sig på framsteget på det sätt som vi har ter sig katedralstrategier som anakronistiska idiotier. Vem skulle väl inlåta sig på ett projekt som löper över generationer? Dessutom kan man irritera sig på de religiösa övertonerna – katedralerna kom också att förkroppsliga en sorts underordning och social stratifiering – det finns väl inget berömvärt i det? Samtidigt kanske framsteget börjar ändra form – kanske att det i en tid som präglas av komplexitet inte blir mindre, utan längre – och mer och mer påminner om katedralen.

Elon Musks planer på att kolonisera Mars (”die on Mars, but not in impact”) ter sig för mig som katedralplaner. Rymdfarten kanske kräver sådana planer. Kanske gör också läkarvetenskapen det i en tid där antibiotika försvagas och zoonotiska reservoarer spiller över allt oftare? Hur ser en katedralstrategi för den moderna sjukvården ut?

Om att ha tur och att ha rätt – väder och pandemier

Anna och Erika singlar slant. Anna får välja om hon satsar på krona eller klave. Hennes vänner samlas runt henne och säger alla att hon borde satsa på krona, eftersom det känns troligare, eftersom modeller av myntet visar att de senaste gångerna har det varit klave – tre gånger i rad! – och det finns dessutom studier som visar att det blir krona litet oftare än klave i nordiska klimat. Anna väljer krona. Erikas vänner hånar Anna, eftersom det blivit klave tre gånger i rad, och dessutom vet alla att man inte kan säga något om enskilda mynt när det gäller klimat – det vore ju fånigt.

Myntet singlas. Det blir krona. Hade Anna och hennes vänner rätt?

*

Anna och Erika arbetar som meteorologer. I juni slår de vad om vi kommer få en vit jul. Anna menar att det är osannolikt eftersom klimatförändringarna tycks innebära att det blir varmare varje år, och därför borde en vit jul bli mer osannolik. Erika säger att det varit ett antal gröna jular i Stockholm och att oddsen för en vit jul gått upp just därför. Deras vänner utvecklar argumenten in absurdum. Fler och fler kollegor ansluter sig till Annas syn, och till sist är hela den meteorologiska institution som Anna och Erika arbetar på engagerade i vadet. Nästan alla står på Annas sida.

Det blir en grön jul. Hade Anna och alla hennes kollegor rätt?

*

Att ha rätt och att ha tur är inte samma sak. I båda de exempel som redovisas ovan handlar det bara om tur. Men det är lätt att tro att det i det andra fallet handlade om ett stort antal experter inom ett sakområde som gjorde en analys utifrån detta sakområde och hade rätt. Samtidigt vet vi att det finns en maximal gräns för väderprognoser. Den är två veckor.

Notera att de argument som Anna och hennes kollegor använder inte handlar om väderprognoser utan om klimatprognoser. Klimatprognoser är dock statistiska varelser. En klimatprognos skulle kunna säga att vi kommer att få fler gröna jular i framtiden än vi haft i det förflutna, men den kan inte säga något om en enskild grön jul.

Det kan nämligen ingen. Det finns en komplexitetshorisont i förutsägelserna, och den ligger vid runt 14 dagar. Efter det blir systemen obegripliga i kraft av den komplexitet de uppvisar.

Anna hade tur.

Visst är det märkligt svårt att acceptera det? Hon är ju meteorolog, och hon borde ju veta vad hon pratar om och hennes kollegor höll ju med henne och det verkar ju rimligt och…men sanningen är att det inte spelar någon roll. Hon hade tur. Så kan det gå.

*

Om Sverige drabbades av en svår storm skulle vi kanske kunna tänka oss att SMHI dök upp varje dag vid 14 och berättade hur stormen flög fram över landet, var den tilltog och var den mojnade. Men om vi frågade SMHI om den skulle ligga kvar om tre veckor eller så vore det enda rimliga svaret från meteorologerna att de faktiskt inte vet. Vädret är så komplext att det inte går att förutsäga.

Vad SMHI skulle kunna säga är att det vore klokt att stanna inne och avstå från onödiga resor, och invänta att stormen drar förbi.

Är smittskyddsinstitutet så annorlunda? Hur skiljer de sig egentligen från SMHI? Är en pandemi med ett helt nytt virus mer förutsägbar än en storm? Eller handlar det bara om att ge ledning för dagen, med utgångspunkt i en hyfsad väderprognos?

Vi kräver dock mer. Vi vill veta när pandemin tar slut. Vi vill förstå hur vi bäst bekämpar den. Vi letar modeller, data och underlag för att stödja de intuitioner som vi har. Vi påminner ganska mycket i detta om Annas kollegor — vi tror att det finns en möjlighet att vetenskapligt förutsäga hur pandemin kommer att utvecklas och därmed hitta rätt åtgärder.

Evidensen skiftar och förändras. I det ena ögonblicket ser det ut som om ”vi” har rätt och att vår modell är den rimliga. I det andra ögonblicket ser det ut som om alla andra har rätt, och vi vacklar.

Ändå är det enda någon kan ha i den här situationen kanske tur.

*

Frågan om en pandemi är mer komplex än en storm är inte menad att vara retorisk. Jag vet verkligen inte svaret. Om jag var tvungen att gissa skulle jag säga att en pandemi är mer komplex än en storm, särskilt eftersom vi vet så litet om det virus som ligger bakom pandemin. Om det stämmer betyder det att det kanske finns något värde i att inse att det vi egentligen debatterar om är om det kommer att bli en grön jul i år.

Epidemiologi är en värdefull och viktig vetenskap. Precis som meteorologi. Det betyder inte att den inte kringskärs av komplexitet. Inte heller betyder det att man inom ramen för en pandemi måste ha rätt eller fel med utgångspunkt i epidemiologin i långsiktiga prognoser.

Man kan bara ha tur.

Eller otur.

*

Den riktigt svåra frågan vi återkommer till är hur vi bör handla om vi står inför en osäkerhet som reducerar oss till att singla slant. Hur hanterar vi de situationer där ingen kan ha rätt, och vi alla bara kan hoppas på att ha tur? Det finns, som noterats tidigare, förmodligen bara två olika, rena, strategier. Den ena handlar om att mycket, mycket tidigt överreagera kraftigt för att eliminera osäkerheten helt. Att vägra singla slant, vägra slå vad om en grön jul. Den strategin – som närmast är den som vi ser i Nya Zeeland – kräver att världen i sin helhet reagerar likadant, eller att vi slår ned ett virusutbrott innan det blir en pandemi. Annars innebär den strategin att man sätter sig i en liten bubbla av tid där allt fryses vid tidpunkten före pandemin.

Det andra alternativet är att hantera pandemin som man hanterar en storm. Notera var det är klokt att stanna inomhus, varna för dåligt väder och avråda från resor. Ge dagliga prognoser. Försöka lära sig så mycket som möjligt för att kunna förstå och förutsäga de kommande 14 dagarna – som mest.

Nöja sig med att ha rätt dag till dag, inte i det långa loppet. Eftersom man bara kan ha tur i det långa loppet.

*

Om vi så står här 2021 i december och Sverige har fler döda per capita än andra nordiska länder (förutsatt att vi någonsin kommer att mäta och rapportera på samma sätt) – hade vi då fel? Eller måste vi kanske svälja det beska piller som det innebär att veta att vi bara hade otur?

Och alla andra då? Som stängde ned? Är det inte märkligt att alla hade tur utom Sverige? Nej. Det är så tur fungerar. Man väljer krona eller klave. Myntet singlas genom luften, landar och — verkligheten händer. Att alla andra valde krona gör inte plötsligt att vi valde fel.

Det finns dock en sak som vi kan värdera, och det är hur mycket vi satsar. Om vi singlar mynt eller slår vad om en grön jul kan vi välja hur mycket vi är villiga att spela om. Låt oss återvända till Erika och Anna. Säg att Anna satsar all sin egendom, alla sina pengar och sina barns sjukvårdsförsäkringar. Erika satsar 100 kronor. Erika förlorade sina 100 kronor när Anna vann.

Men hon förlorade inte allt. Om Anna hade förlorat hade hon förlorat allt, på ett vad där det bara handlade om att ha tur. Att hon vann förlåter inte att hon satsade allt — det måste ses som orimligt att satsa allt i ett spel under osäkerhet.

Den stora skillnaden mellan Sveriges strategi och den strategi som andra länder har anammat ligger inte i utvärderingen av modeller och data och epidemiologiska prognoser. Dessa spelar stort ingen roll eftersom komplexitetshorisonten gör det omöjligt att förutsäga hela pandemin. Det Sverige däremot gjort är att man satsade mindre. Man satsade inte hela ekonomin, de medborgerliga rättigheterna och företagandet. Man satsade visserligen inskränkningar och förändringar av genomgripande slag, men inte allt.

Andra länder som slagit igen, infört husarrest och riktat näringsförbud har satsat allt på att deras modeller är riktiga. På att det blir krona. Att vi får en grön jul. De har satsat allt i ett spel som spelas med genuin osäkerhet, utan kännedom om de många konsekvenser som nu rullar ut.

Kan inte det då vara riktigt? Att satsa allt? Spelar vi inte om liv? Är det inte värt att satsa allt på att rädda våra gamla, som byggde vårt samhälle? Är det inte värt att sätta allt på spel för att skydda de svaga i samhället? Är det inte statens moraliska plikt att satsa allt på att rädda sina medborgare?

Glidningen här är nästan osynlig. Plötsligt låtsas vi att vi vet att de åtgärder vi vidtar kommer att ha dessa, onekligen goda, effekter. Men det är inget annat än att ha teorier om att det oftare bli krona i kalla klimat eller att klimatförändringarna innebär att just denna jul kommer att bli grön.

Vårt vad är komplext eftersom potten inte är given i sin helhet.

Vi vet inte vad vi spelar om, och vi vet inget om oddsen. Vi singlar slant utan att veta vad det är vi kan vinna och då måste frågan bli – vad är det rationellt att satsa? När potten blir känd först i efterhand?

Här är ett enkelt vad:

(i) Det är 40% chans att vi kan rädda 10 000 liv om vi stänger ned samhället under tre veckor, och det kostar 50 miljarder.

Detta vad skulle nog alla politiker anta, och stänga ned samhället. De skulle inte räkna på det förväntade värdet (12,5 miljoner per liv) eftersom vi lever i Luttwaks post-heroiska värld. 4000 liv är nästan oändligt värdefulla (och det är i sig egentligen en sympatisk utveckling). Jag tror att jag skulle anta det, också, om jag skall vara ärlig.

Men det är inte detta vad vi står inför. Det vad vi står inför är ett märkligt vad som ser ut såhär.

(ii) Om vi stänger ned samhället under tre veckor till en kostnad av 50 miljarder så finns det en sannolikhet som vi inte kan definiera att vi skulle kunna ha en effekt som vi inte kan specificera över litet längre tid (säg slutet av 2022).

Detta är det vad som vi står inför. Det är detta som är den stora skillnaden mellan klimatförändringarna och pandemin. När det gäller klimatförändringarna börjar vadet anta en mycket mer tydlig och uttalad karaktär, och dessutom vet vi att det finns en otvetydig vinst i energieffektivisering som allt annat lika bara kommer att ge oss fördelar.

Pandemin är inte samma sorts problem, annat än att vi vet att det ger oss otvetydiga fördelar att förbättra vår hygien (influensan, kräksjukan mm har tvingats till reträtt).

*

Det finns två sätt att angripa det här resonemanget på, som måste redovisas för klarhet och någon sorts ärlighet. Det finns också en anmärkning som borde göras.

Den första angreppsvinkeln utgår från att vi vet mycket mer än jag antar. Att potten är känd och sannolikheterna också specificerade. Det handlar inte om att singla slant eller förutsäga en grön jul. Det handlar om att maximera räddade liv i en känd, effektiv och robust modell. Vi vet att om vi gör A så kommer vi att få B i resultat med så hög sannolikhet att det är omoraliskt att inte göra A.

Det jag är oense om med den person som hävdar detta är om kunskapsläget är robust. Jag menar att vi vet mycket litet och att komplexitetshorisonterna där vetandet kollapsar ligger kanske 14 dagar ut, som i exemplet med vädret. Det finns, skulle en kritiker kunna säga, en tydlig fatalism i mitt resonemang. Mitt enda försvar där är att det är en epistemologiskt grundad fatalism, inte en ontologisk.

Den andra angreppsvinkeln är att situationens allvar kräver extrema åtgärder. Det är en sorts kritik som grundar sig i Talebs kloka synpunkter om hur man inledningsvis bör förhålla sig till osäkerhet överlag. Problemet med den kritiken är att när vi har en global pandemi där osäkerheten redan fått fäste, så är det svårt att se hur man kan rulla tillbaka tiden till en punkt där osäkerheten själv effektivt kan elimineras.

Till sist finns det också en mängd olika perspektiv som grundar sig i att lägga fast data vid en viss given tidpunkt och säga att just denna data visar att en viss prognos om framtiden är rätt. Det påminner mest om fotbollskommentatorer som under spelet gissar vem som kommer att vinna, och kanske har ett underhållningsvärde. Det saknar dock någon sorts djupare värde för en analys av situationen. Det är när matchen är över som man vet vem som vann och vem som förlorade. Och ibland handlar det om tur även i fotboll – det är inte alltid det bästa laget som vinner.

Den sista anmärkning som måste göras är att det i kriser kanske måste finnas någon som hade rätt och någon som hade fel. Politikens handlingskraft och känslan av att vi har en egenmakt skulle annars försvagas betänkligt. Under medeltiden kunde man förlika sig med att man haft otur och söka tröst i religionen. Vår sekulariserade tid saknar den möjligheten och gör att syndabocken måste återinföras, den krävs för att samhället skall upplevas som meningsfullt. Det finns också ett värde i att ha tur och otur tillsammans med andra, eftersom alla hatar den som har tur när man själv har otur och föraktar den som har otur när man själv har tur – eftersom den mänskliga naturen förväxlar tur och kompetens förbluffande ofta.

Det kan vara precis så, men det betyder inte att vi får glömma att dessa syndabockar är just det – inget annat.

*

En av de kanske svåraste lektionerna från pandemin är att det finns en mängd olika fenomen i världen som påminner om vädret. Där komplexitetshorisonter och tur gör det i stort sett omöjligt att leta rätt och fel. Och ja, det ligger en sorts fatalism i den insikten – men inte mer fatalism än vad som motiveras av världens egen natur.

Världen är i grunden fylld av osäkerhet.

Asynkrona ekonomier och samtidighetens värden

Världen kommer inte att bli som förr. Den kommer inte heller att inte bli som förr som förr. Vägen från dagens asynkrona värld där länder, städer och ekonomier kopplats loss från varandra till en ny synkronicitet kommer att bli komplex och vindlande.

Synkronicitet är en underskattad egenskap i världen. Vår samtidighet är nyckeln till fungerande leveransnätverk och tillverkning, marknader och ett fungerande internationellt politiskt system. När vi talar om en global värld är det en värld som existerar i samma tid (även om vi har olika tidszoner).

En av pandemins mer komplexa effekter var att den slog sönder denna gemensamma tid till lokala ögonblick. Världen krympte, säger vi, men den hamnade också ur takt. Vi ser det inte så tydligt nu, men effekterna finns där för den som tittar efter. Låt oss se på ett exempel.

Skolor och årskurser som kommer ur takt med arbetsmarknader och utbildningssystem. I Sverige har vi högskoleprovet, universitetsantagningen och frågorna om hur vi skall hantera niondeklassares betyg i en situation med massiv frånvaro. Internationellt blir samma problem en storleksordning mer komplext: hur skall antagningar anpassas mellan länder som har olika inskränkningar, olika antagningsprocesser och nedstängningar?

Den tysta synkronicitet som funnits i det internationella utbildningssystemet har fallit samman. Asynkroniciteten i både nationella och internationella system skapar nu växande transaktionskostnader.

Världens asynkrona svar på pandemin kommer också att skapa problem när vi skall starta upp igen. Vissa länder, som Nya Zeeland, har helt lyckats slå ned pandemin genom en tidig nedstängning. Andra länder, som USA, har inte lyckats. De kommer nu att befinna sig i två olika faser av pandemin. Hur ska resor mellan dessa länder hanteras? Nya Zeelands styrka lokalt blir en skörhet globalt. Asynkroniciteten mellan de två ekonomierna kommer inte bara att påverka resor, utan även studieutbyten, affärer och politiska utbyten.

Nya Zeeland kommer kanske att kunna införa provtagningsprogram och smittospårning, åtminstone tills dess vi får ett vaccin, men även med ett sådant program kommer kostnaderna för asynkroniciteten att bli betydande över tid. Det är inte ens säkert att de två ekonomierna kommer att bli samtidiga i samband med ett vaccin om Coronaviruset uppvisar ett säsongsbeteende med samma typ av mutation som influensan, då förblir asynkroniciteten ett definierande element mellan de två nationerna.

Varje land måste i en asynkron värld tidsbestämmas; var i tiden ligger det? I vilken fas? Om två länder finner att de är ur fas med varandra utgör det land som är längre gånget en möjlig risk för det som ligger i en tidigare fas.

När kommer Danmark att öppna gränserna mot Sverige igen? Finland? Norge? Dessa olika länder befinner sig förmodligen i olika faser och därmed kan även en så extremt synkron politisk och geografisk enhet som de nordiska länderna komma att halta i tiden.

Asynkroniciteten märks tydligast i de olika karantänperioder som länder inför. Kina inför 28 dagars karantän för utlänningar som kommer till delar av landet, under dessa 28 dagar uppnår den resande långsamt ”samtidighet” med Kina, och kan släppas fri om de inte har några symtom. Karantäntiden är en asynkronicitetskostnad.

Asynkronicitetskostnader kommer också att bli uppenbara i leveranskedjor världen över, varefter de olika globala tillverkningsnätverken kommer ur takt. Dagens leveranskedjor och tillverkningsnätverk har ingen stark klocka, ingen robust samtidighet.

En pandemi är en fruktansvärd lärare, men lektionerna är viktiga. En av de viktigare slutsatserna är att världen måste utveckla institutioner för att bemöta globala hot med synkroniciteten intakt. De asynkronicitetskostnader, nationella såväl som internationella, som nu drabbar oss alla kommer att kännas i ekonomin under lång tid.

Samtidigheten är ett nyckelvärde i en global ekonomi.

(P.S. Det är nyttigt att locka fram de olika mentala modeller som ligger under ett resonemang; här utgår resonemanget från att det finns en enda pandemi och att den spelar ut i faser och scener världen över, men att slutet är detsamma överallt. Det är fullt möjligt att tänka sig att vissa länder aldrig behöver gå igenom detta – om det exempelvis kommer ett vaccin och de kan skydda sig så, eller om viruset försvinner efter det att det tryckts tillbaka effektivt världen över. Jag har dock inte hittat några exempel på en pandemi som lämnat delar av en så sammanknuten värld som vår orörda. Och även i de fallen uppkommer asynkronicitetskostnaderna, men de kanske kan tas snabbare. D.S.)

Vetenskapsteori i pandemins tid

Vetenskapsteori är intressant och svårt. Den handlar om vad vi kan veta, när och hur. Låt oss se på två olika exempel.

  1. Anders och Kalle skall springa ett maraton. Anders lunkar på, medan Kalle spurtar. Åskådarna ropar åt Anders att han kommer att förlora, att han måste ändra strategi och att han inte förstår bättre. De ojar sig och dömer ut Anders. Efter 38 km segnar Kalle ned, utmattad och helt slut – han kan inte slutföra loppet. Anders joggar förbi in i mål och vinner.
  2. En dator skall spela go mot en av världens duktigaste mänskliga spelare. Det trettiosjunde draget den väljer har ingen sett tidigare, och experter dömer helt ut det. Varefter spelet utvecklar sig visar det sig dock att det draget var avgörande för datorns epokgörande vinst. Komplexiteten i spelet gjorde det dock omöjligt för de mänskliga spelarna att se.

I det första fallet berodde missbedömningarna på att man såg på fel tidsutsnitt. I det andra fallet berodde de på att man underskattade komplexiteten i spelet och överskattade det egna siktdjupet. Den rationella, vetenskapliga hållningen i båda fallen hade varit att forma tentativa, svaga uppfattningar och hela tiden uppdatera dem. Att söka mer kunskap, inte avkunna säkra omdömen om någondera partens strategi.

Det är tämligen uppenbart.

Den som dömer ut Anders och den go-spelande datorn gör det på basis av ett jämförelsematerial. När det gäller tid kan ett sådant material ha ett värde. En mer erfaren maratonlöpare hade kunnat säga tidigt att Kalles strategi nog inte skulle ha fungerat. En erfaren go-spelare kunde emellertid inte säga något meningsfullt om den go-spelande datorn, eftersom hela erfarenhetsmaterialet visade sig vara irrelevant. Ingen hade någonsin sett ett parti som det som utspelade sig mellan datorn och den mänskliga mästaren. Och det fanns mycket få partier som spelats mellan den här typen av AI och människor alls.

Det tillhör vetenskapsteorins grunder att närma sig det man studerar med avseende på både tidsdimension och komplexitet, och även att vara försiktig med jämförelsematerial – särskilt för händelser som är rätt unika.

Expertis spelar roll. Den som är duktig på löpsteg kan säkert bedöma Anders och Kalles löpsteg och förklara att det ena är bättre än det andra i vissa omständigheter. Den som kan programmera datorer kan förklara hur en ny maskininlärningsmodell närmar sig go. Den som kan spela go kan bedöma de flesta drag, men inte helt nya partier i helt ny stil som spelas mellan maskin och människa – men då kan denne kanske förklara, efter spelet, varför alla hade fel.

Expertis är också förledande. Experten är särskilt sårbar för apofeni; det kognitiva felsteg som består i att man finner ett mönster i det man betraktar ur den egna fataburen och förstår världen igenom det, fast inget sådant mönster egentligen finns. Den verkligt skicklige experten med en sund grund i vetenskapsteori vet om denna risk och är särskilt försiktig med att uttala sig om nya och unika fenomen utifrån den ryggsäck av mönster som han eller hon har med sig.

En expert utan vetenskapsteoretisk grund är dock värre än ingen expert alls. Han eller hon förväxlar snabbt de egna modellerna av tidigare fenomen med den enda sanna, den enda möjliga, uppfattningen av helt nya fenomen. Världen framstår som förklarad genom den samling fallstudier och modeller som lärts in, och osäkerheten ges inget utrymme – inte ens vid händelser som bär tydliga tecken av att vara unika.

Våra framsteg inom maskininlärning och artificiell intelligens har lärt oss intressanta saker om schack och go. Det har visat sig att den samlade mänskliga kunskapen, de samlade mänskliga modellerna, ofta utgjorde bara ett lokalt maximum i lösningslandskapet. Vår spelstil var en möjlig lösning på problemet hur man spelade schack, men inte den bästa lösningen. Datorn hittade en bättre lösning.

Vetenskapsteorin ger vid handen att det inte är osannolikt att det är så med all mänsklig kunskap. All mänsklig kunskap – även i epidemiologi, virologi och folkhälsa – utgör förmodligen lokala maxima i ett stort kunskapslandskap.

Det är inte problematiskt, så länge som vi inte förväxlar den kunskap vi uppnått med den enda rätta kunskapen om det vi studerar. Det krävs också att vi inte underskattar komplexiteten i nya fenomen, samt att vi respekterar att deras tidsutdräkt kanske inte låter oss säga något intelligent om dem på ett tag.

Vetenskapens utmaning är att komma bort från den kunskap som vi samlat på oss, att sträva efter att falsifiera den. Att försöka förstå nya fenomen som nya och lära oss av dem. Allt annat är normalvetenskap: en rent social praktik som bara syftar till att skydda expertens egen ställning och eget mandat. Den expert som sitter fast i normalvetenskapen vet bäst. Han eller hon har modeller för allt och ser inget nytt eller unikt. Forskningen rymmer ingen osäkerhet. De egna citeringarna skall maximeras. De egna anslagen säkras. Nyfikenhet och öppenhet har ingen roll i normalvetenskapens nollsummespel – och till slut blir den ett statusskådespel.

*

Den som ställs inför ett i grunden nytt fenomen – som en ny smitta – måste först lägga fast en vetenskapsteoretisk strategi. En klok sådan utgår från att vi måste försöka veta mer, ta reda på så mycket vi kan. De åtgärder vi väljer bör alltså syfta till att generera mer kunskap. Sådan är vetenskapen. Den beskriver först fakta, söker kunskap, letar detaljer, uppmärksammar det avvikande.

Den väntar med modellerna.

Det sägs ofta att vi inte behöver hobbyepidemiologer. Det är riktigt. Det kanske mer uppseendeväckande är att vi inte behöver normalvetenskapens epidemiologer heller just nu. Vi behöver duktiga forskare, med en rejäl grund i vetenskapsteori och fyllda av nyfikenhet och en dos ödmjukhet. Inte modellnasare och baksätesförare.

Utbildningen i vetenskapsteori tycks i många år ha varit eftersatt i naturvetenskaperna. Grunderna i epistemologi sitter inte som de ska, och modeller förväxlas hela tiden med verkligheten i upprörda ordalag, även från ämneskunniga.

*

Den pandemi vi nu genomlever är svår att bedöma i små tidsutsnitt, och kanske först kan utvärderas om 4-5 år, och då i ett brett perspektiv. Det är inte lättja eller slapphänthet att påpeka det. Det är ett vetenskapsteoretiskt antagande om det fenomen som vi försöker studera. Det beskriver det kunskapsobjekt som vi har tillgängligt.

Inte heller är den pandemi vi bekämpar enkel. Komplexiteten sträcker sig från viruset självt till dess intrikata roll i det patogeniska nätverk som vi alla lever i. Det handlar om kulturella kontexter, ekonomiska faktorer och sociologiska effekter.

Gå tillbaka till våra exempel. För att rätt förstå de vetenskapliga utmaningarna som vi står inför i pandemin måste vi slå samman dem. Vi försöker bedöma ett lopp mellan Anders och Kalle där de ska springa en sträcka vi inte känner till samtidigt som de skall spela go mot ett antal olika datorer, som spelar i en helt annan del av spelrummet än den som utforskats av mänskliga spelare. Vilken strategi är den rätta? Vem kommer att vinna? Anders? Kalle? Datorerna? I vilken dimension vinner man ens? Hur utvärderar man ett enskilt drag?

Det är inte enkelt.

Till sist, låt oss inte förväxla känslan av att det som sker är fruktansvärt med någon sorts vetenskapsteoretiskt veto. Ingen förnekar att pandemin är fruktansvärd, men att titta på vad Anders gör under de första 40 minuterna i detta nya lopp och jämföra med Kalle eller datorerna är meningslöst — inte för att vi inte vill att det skall vara meningsfullt, utan för att vår kunskap har gränser. Meningslösheten är inte ett val – den är en konsekvens av tid och komplexitet; vi har inte haft tillräckligt tid för att förstå ett djupt komplext fenomen.

Förhoppningsvis kan något litet göras för att återupprätta vetenskapsteorin i svenska forskningsutbildningar efter detta. Det behövs nog, och pandemin ger gott om exempel på intressanta vetenskapsteoretiska avvägningar, som kommer långt före några eventuella epidemiologiska insikter.

Vad dog vi av? Om patogeniska nätverk och pandemier (Mikroinsikter II)

Kasualitet är svårt. Kausalitet i komplexa adaptiva system är jättesvårt. Kausalitet i biologiska komplexa adaptiva system är nästan omöjligt. Ändå pekar vi med rak hand ut en patogen som dödsorsaken i den pandemi som nu rasar. Vi säger att X dog av Covid-19. Vad betyder det egentligen, och vad kan filosofin lära oss här?

Filosofin skiljer mellan nödvändiga och tillräckliga orsaker. En nödvändig orsak måste föreligga för att en viss verkan skall vara möjlig, men den kanske inte räcker i sig. En tillräcklig orsak är i sig nog för att ge en viss verkan. Är covid-19 en tillräcklig eller nödvändig orsak för att en patient skall dö?

Det korta och ärliga svaret är att det vet vi inte, men också att även denna fråga är en förenkling.

Vi lever i en biosfär fylld av olika sorters patogener – sjukdomsalstrande organismer som bakterier, svampar, virus mm. Dessa samverkar och motverkar varandra på olika sätt och en mental modell som kan vara användbar här nätverksmodellen. Vi kan tänka oss alla de olika patogener som finns i ett enda stort nätverk som påverkar oss med olika styrka.

Nätverksmodeller (credit Jean-Francois Renaud)

SARS-COV-2 blir då en ny nod i detta nätverk som förändrar summan av det patogeniska nätverkets effekt på olika personer — en del har underliggande sjukdomar, en del har tillfälligt försvagat immunsystem och resultatet blir att det patogeniska nätverkets effekt förändras på individen. Ibland leder det till ett katastrofalt resultat och individen dör, ibland märker individen det inte alls.

Vi dör av skiftet i det patogeniska nätverket när ett helt nytt virus introduceras i det.

Den modellen kan tyckas onödigt komplicerad, men den har sina poänger. I princip säger den nämligen att om vi kan kontrollera andra orsaker i det patogeniska nätverket så kanske vi kan minimera effekterna av SARS-COV-2 och de katastrofala utfallen. Och om vi förstår hur det patogeniska nätverket fungerar med våra kommunikations- och transportnätverk kan vi bör modellera det, och kanske till och med försöka förstå det.

Djupare och bättre förståelse av det patogeniska nätverket i biosfären är en möjlig strategi för att förbättra vår hälsa – och se nya hot som antibiotikaresistens. Det handlar inte så mycket om att stoppa nästa pandemi, som att stoppa nästa skifte i det patogeniska nätverket. Och det handlar också om att förstå hur detta nätverk förstärks eller försvagas av andra faktorer – som luftföroreningar, allmänt hälsotillstånd (ärftliga faktorer, övervikt mm), sociala och kulturella normer och liknande.

SARS-COV-2 orsakar covid-19. Det råder det inget tvivel om. Det betyder inte att vi diskuterar en enkel kausalitet här. Vi diskuterar ett nätverk av olika orsaker som alla spelar en större eller mindre roll i vår individuella hälsa, och vår insikt i det kausella djupet och kausalitetens struktur är ännu rätt begränsad – delvis med nödvändighet efter som komplexiteten i nätverket och dess interaktioner minskar siktdjupet.

Pandemin bör inte skymma det större patogeniska nätverket när vi funderar på hur vi ska förebygga nästa utbrott.

”Hör ni mig nu?” – politik över videokonferens (Mikroinsikter I)

Det finns mängder av mikroinsikter om världen att upptäcka i pandemins fotspår som säger mycket om hur världen fungerar

Allt fler politiska förhandlingar och internationella diskussioner sker över telefon eller videokonferens. Hur förändrar det maktbalansen i världen? När du är statsminister för en mindre nation, och Macron kommer fram och lägger armen om dig – är du inte nödvändigtvis då i en svagare position än om du bara kan tysta honom med en knapptryckning, stänga av din egen kamera och ta ett glas vin, samtidigt som han stirrar in i kameran och försöker få ljudet att fungera? Du vet med dig att alla har tagit sig tid och rest till Bryssel, alla vill åka hem – resan och platsen är klangbotten för förhandlingen. Den tid alla tillbringar tillsammans är dyrbar, irrationellt dyrbar egentligen.

Om den här krisen pågår länge kan det påverka den politiska dynamiken på ett intressant sätt — mindre länder får lättare att säga nej, diskussioner kan dra ut på tiden, det kan bli svårare att nå konsensus — vi påminns om att politik äger rum.

Kanske är det inte uppenbart att vi sedan skall återvända till det gamla viset att bedriva politik på. En blandning kanske vore bra – och strategisk för oss mindre, mer socialt reserverade, länder. Och förmodligen kommer de större länderna att insistera på att man ses på riktigt när pandemin klingar av för att återta initiativet.

Alla dessa möten kan ju nu också spelas in – och dokumenteras för eftervärlden, eller öppnas upp för allmänheten — kommer vi att se nya krav på transparens och offentlighet?

Förutsättningar för att radikalt öka förordningsmakten

Så går det med goda förutsättningar. Jag tänkte skriva om annat, men sedan sker vad som måste anses vara en av de mest uppseendeväckande sakerna under pandemin på fredagskvällen…

Olika medier rapporterar nu om att regeringen med stor hast vill driva igenom förändringar i maktfördelningen i Sverige. Skälet är den pågående krisen. Regeringen menar enligt dessa artiklar att den måste kunna fatta beslut snabbt, och då blir omvägen över den redan reducerade riksdagen allt för långsam. Grovt förenklat: förordningsmakten – regeringens makt att besluta – ökas på bekostnad av lagstiftningsmakten – riksdagens makt att besluta.

Låt oss helt undvika frågan om det är rimligt eller ej, och om det behövs – och endast fokusera på frågan om hur man i så fall gör något sådant här. Svaret blir inte överraskande: ”med stor försiktighet, om alls”.

När man undandrar riksdagen förmågan att granska beslut som rör medborgarna och demokratin handlar det inte bara om en krisåtgärd inom demokratins ramar – det handlar om en förskjutning av dessa ramar. En sådan förskjutning måste åtminstone kunna möta följande krav.

För det första måste den ses inte endast i ljuset av den kris som nu råder, utan den måste granskas utifrån de principer som ligger till grund för förskjutningen och hur de skulle kunna användas i olika framtida fall. Ett sätt att säga detta är att de beslut vi fattar i en fråga som denna är prejudicerande för alla framtida maktförskjutningar och måste tåla att testas mot dem också. Att rubba demokratins ramar är aldrig något man gör kasuistiskt – i det enskilda fallet – utan man måste anta att de principer man baserar beslutet på kommer att upphöjas till allmänna principer för liknande förskjutningar i framtiden.

För det andra måste man ha en absolut tidsbegränsning, utan någonsomhelst möjlighet till förlängning från regeringens sida. Det skall inte vara möjligt för regeringen att förlänga en maktförskjutning. Helst skulle en lag som denna förenas med ett absolut krav på att regeringen avgår efter det att perioden tar slut så att en full riksdag igen kan ta ställning till om regeringen bör få ett fortsatt mandat eller ej. Genom att villkora den ökande makten med en garanterad avgång efter en begränsad tid kan demokratin garanteras att vi inte glider ut på ett sluttande plan. Nu kanske det är orealistiskt, men om det görs till en absolut utgångspunkt för arbetet så uppmuntrar det regeringen att söka andra vägar.

För det tredje måste lagrådets rekommendation om dessa principer vara avgörande, och i detta läge inte betraktas som rådgivande utan som konstitutionellt styrande. Lagrådet måste ges veto mot regler som dessa, helt enkelt.

För det fjärde kan ett riksdagsveto i efterhand införas – men ett sådan veto bör utformas så att en betydande minoritet kan stoppa ett förslag. Det borde räcka med 1/3 av ledamöterna för att beslutet skall upphävas. Det kan enkelt motiveras med att riksdagens roll totalt förändras i detta scenario, och dess viktigaste funktion blir att utgöra ett minoritetsskydd mot en vidare urholkning av demokratiska grundprinciper.

Om man accepterar alla dessa principer återstår så frågan om det behövs. Den frågan, om nödvändigheten i denna förändring, kan man se i ett klarare ljus om man prövar den mot åtminstone dessa krav.

Vad vi ser när samhället går sönder

En personlig reflektion, som en sorts avslutning på det jag skrivit om pandemin hitintills. Jag känner ett starkt behov att söka mig annat att skriva om ett tag.

I kriser kan vi se tydligare, och i den klarsynen kan vi med lätthet skönja misstag och missuppfattningar. Det gör förstås att frestelsen att förklara vems fel det är och leta syndabockar blir mycket stor – och efterklokheten är, som noterats här tidigare, en av de fulaste mänskliga karaktärsbristerna. Men krisblicken kan också lyfta fram fenomen som vi ignorerat och tydliggöra dem för oss.

Filosofen Martin Heidegger noterade att verktyg har ett alldeles speciellt sätt att vara: de är osynliga så länge de gör vad de är ämnade för, och då noterar vi dem inte ens — de blir liksom en del av oss själva. När verktygen går sönder, emellertid, så framträder de med all önskvärd tydlighet för oss som just verktyg och vi ser dem i både sin sinnrikhet och med de brister de har.

Litet så är det med pandemin. Ett stort antal saker har gått sönder och då, först då, ser vi dem tydligt – i både sinnrikhet och bristfälligheter. Det i sin tur är en möjlighet att förstå dem på nytt och uppdatera våra uppfattningar om världen i stort. Det är inte ett totalt sammanbrott vi ser nu – långt därifrån – men sprickor och förskjutningar är det ändå.

För mig har en av de tydligaste insikterna följt ur hur ekonomin och konsumtionen kraschat och vad det gjort med de många fantastiska företagare som i tysthet, osynliga, skapat så mycket värde åt oss. Restaurangerna är kanske det tydligaste exemplet, men det gäller inte alls bara dem.

Jag är uppenbarligen inte ensam. I mitt sociala flöde svämmar det över av bilder av människor som tar del i företagandet genom att beställa mat, köpa presentkort och till och med donera pengar till de företag som de ser lida under krisen. Mängden av sådana bilder slår, åtminstone bra dagar, de bistra bilder och diagram som så många – även jag – tar del av med växande oro.

När ekonomin gick sönder blev det tydligt att den inte är ett abstrakt substantiv, utan ett verb. Den är ett gemensamt värv där vi alla tar del i det företagande som gör samhället levande. Vi konsumerar inte – förtär inte – vi komsumerar, fullkomnar samhället tillsammans.

Det är en insikt som jag hoppas förblir efter det att pandemin drar vidare och lämnar efter sig kraschade drömmar och livsverk. Krispaket i all ära, och de behövs verkligen, men det som behövs ännu mer är att vi tillsammans, så fort det är möjligt – och även under krisen – tar del i ekonomin och reparerar samhället underifrån.

Och kanske, bara kanske, kan vi sluta att låtsas att ekonomi står i motsats till humanism, eller att företagande på något sätt skulle vara att dra nytta av andra utan att ge något åter. Och kanske ska vi inte skämmas över att erkänna att livet faktiskt får värde av det där kaféet på hörnet, bokhandeln och blomsterbutiken – och att när vi köper något där så är det en kreativ handling som när den läggs till resten av ekonomin skapar ett öppet och fritt samhälle.

Och, ja, det gäller också de företag som växer sig stora och bär en större del av vår gemensamma ekonomi – de skapar ofta uthållighet och en klangbotten för det individuella företagandet. Och, nej, det betyder inte att de inte också måste kritiseras för det de gör fel.

Den blick krisen ger oss lär oss också något annat – och det är att i en värld som svävar i osäkerhet finns inga enkla val. Det bästa vi kan göra är att se olika värden tydligt och inse att i slutändan som finns det bara ett individuellt ansvar.

Den som oroar sig för drakoniska nedstängningsåtgärder och långdragna karantäner har gjort det har inte gjort det för att denne väger liv mot pengar, eller hälsa mot marknad — utan för att den väv som håller oss samman riskerar att brista på ett sådant sätt att det kan ta åratal att reparera den, med allt vad det innebär i mänskliga kostnader.

Ju tidigare vi kan påbörja det arbetet tillsammans, desto bättre.

*

En andra reflektion som långsamt infunnit sig är att i en kris så blir det tydligt att ansvaret för livet och samhället ytterst är vårt eget. Frestelsen, förståelig och mänsklig, är att vända sig bort från sig själv och leta efter auktoriteter som berättar hur man skall göra eller vem som fattar beslut. I en pandemi blir det smärtsamt tydligt hur många som antingen inte vill ha eget ansvar eller som inte tilltror andra förmågan att kunna ta det.

Under denna auktoritetstro ligger inte bara en rädsla, utan också en sorts misantropi och elitism som jag inte anat lika tydligt tidigare (och önskar att jag inte behövt se bubbla upp till ytan): ”De andra måste regleras, de andra måste förbjudas, de andra måste tillrättvisas och kan inte anförtros något ansvar för helheten.”

Det är en människosyn som riskerar att dröja kvar nu när den väl flammat upp, och den är ett reellt hot mot öppna och fria samhällen. Många nationer har landat där och resultatet kommer att bli djupare samhälleliga klyftor, intellektuellt förmyndarskap och en inlärd hjälplöshet som kringskär möjligheten att gå stärkt ur krisen.

Det är en ideologi som viskar att massan måste regleras och att öppenheten inte har något som helst värde. Den gömmer sig under en förment humanism – under skyddet av människoliv – men avslöjar sig i att den inte vill eller kan se att samhället alltid är ett nätverk av val som alla kostar liv och att en del av människans existens är omöjligheten i dessa val i en värld som är osäker, fylld av brister och fel.

Kanske är det döden som gör att vissa så helt förlorar fattningen. Vi har under lång tid lyckats dölja döden bakom välfärdens fasader och nästan glömt den. Nu går systemen sönder – och de kommer de alltid att göra med jämna mellanrum, sådan är komplexiteten vi lever i – och plötsligt ser vi den flinande dödskallen på andra sidan.

Döden är fruktansvärd. Men oundviklig. Det vi ser allra tydligast när samhället nu går sönder är kanske att döden försvunnit från politiken och relegerats till den personliga sfären som en individuell tragedi. Den mänsklighetens Död som alltid avtecknat sig mot samhällets horisont har tonat bort i det moderna samhället. När den nu syns igen sveper den undan löst hållna ideologiska övertygelser och lämnar en rädslans politik.

Det kan låta bistert, men är det inte alls. Det är denna individuella – och gemensamma – osäkerhet som kanske till sist kan påminna oss om hur vackert livet är och hur viktigt det är att inte bli liknöjd. Hur centralt det är att vi gemensamt söker framtiden i en omöjlig optimism. I ett memento mori döljer sig nyckeln till både mening och strävan.

*

I det benvita ljuset från pandemin blir det gemensamma och det individuella tydligare. Det samhälle som kommer ur detta kommer att spela i en delvis annan tonart, kanske i ett annat tempo – vi får se. Men det är viktigt att ta tillfället i akt nu och se hur samhället ser ut när det går sönder. Då kan vi bestämma oss för hur vi vill bygga vidare på det.

Döden på marginalen

Covid-19 är en allvarlig sjukdom. Men är den en i sig själv dödlig sjukdom? Hur tar vi reda på det? Säg att vi testar alla de som dött på sjukhus efter problem med att andas — kan vi då säga att de dödsfall vi testat som visar på Covid-19 är dödsfall som inträffat på grund av Covid-19?

Det är en fråga om kausalitet. I en artikel nyligen i Scientific American noterades att hälften av de som dött av Covid-19 också haft andra, sekundära infektioner. Så vad dog de av? Det enda rimliga svaret är att de dog av summan av sina sjukdomar.

I studier av kausaliteten skiljer vi ofta mellan nödvändiga och tillräckliga orsaker. Covid-19 tycks vara en nödvändig, men inte alltid tillräcklig orsak för att man skall dö – det krävs andra underliggande sjukdomar eller tillstånd. Covid-19 är alltså en sjukdom som gör andra sjukdomstillstånd mer dödliga.

Det är också därför den är så pass farlig — den lägger sig på marginalen på patientens sjukdomstillstånd och om patienten har otur väger den över. Hjärt och kärlsjukdomar, diabetes, fetma, KOL, astma…Covid-19 ligger på marginalen och väger med alla dessa tillstånd. När du kommit in på sjukhuset i ett land där antibiotika resistenta bakterier härjar, ja, då väger det ofta över.

Kan Covid-19 i sig vara tillräcklig för att en patient skall dö? Förmodligen, men det ser mer och mer ut som att de fallen är ganska sällsynta.

Det betyder inte att vi bör andas ut. Tvärtom är det ju så att ju äldre vi blir, desto mer multisjuka blir vi. En man i 75-års åldern utan några hälsoproblem överhuvudtaget är nog ganska sällsynt (om du är en – grattis!). Livslängden ökar, och med den de olika sjukdomar som vi kan bära på. Allt fler dör med, inte av sjukdomar av olika slag som vi lärt oss att behandla.

Covid-19 sätter dock fingret på vågen och plötsligt tippar det över. Den sjukdom som vi kunde leva med, blir den vi dör av. Med Covid-19.

Det kommer att göra det extremt komplicerat att försöka förstå dödligheten i den här sjukdomen. Om Covid-19 är en sjukdom som tillsammans med andra gör att vi dör tidigare än vi annars skull gjort av de andra sjukdomar vi lever med – samtidigt som det är troligt att vi skulle ha dött av dessa andra sjukdomar, ja, då är det inte rättvisande att säga att det var Covid-19 ensam som orsakade dödsfallet.

Ett accelererat dödsfall är inte detsamma som ett direkt orsakat, nödvändigt dödsfall som saknar andra bidragande orsaker.

Jämför med en bilolycka. Om du blir överkörd av en bil är det enkelt att ange som dödsorsak just bilolyckan. Oavsett om du hade andra sjukdomar eller inte. Bilolyckan var i sig tillräcklig – och nödvändig – för att du skulle omkomma. Men Covid-19 träffar bara det ena villkoret – nödvändighetsvillkoret – och just därför går det inte att enkelt räkna dödsfall.

Vi kan inte ens se på överdödligheten under själva pandemin, utan måste egentligen se på överdödligheten inom ett femårsspann för att förstå vilka dödsfall som vi kan tillskriva Covid-19.

Ett enkelt räkneexempel: Kalle, Tova och Lars dör av Covid-19. De hade alla underliggande sjukdomar som gjorde att de skulle dött ändå inom tre år.Nu dör de alla ett givet år, men därmed minskar också antalet döda inom tre års perioden. Mätt över 5-10 års tid så syns sjukdomen då inte i statistiken annat än som en distribution av dödsfall som avviker (och det är ju däri det knepiga ligger. Om alla de 92 000 som dör per år dog en torsdag i maj skulle sjukvården kollapsa omedelbart, men årsnettot skulle inte skilja sig ett dugg. Sjukdomen påminner nästan om en denial of service-attack.)

Det är inte omöjligt – även om det nog är osannolikt – att Covid-19 då helt försvinner från statistiken för att det inom den perioden jämnas ut av de dödsfall som i alla fall skulle ha inträffat i andra sjukdomar där Covid-19 blev tungan på vågen. Det är nog sannolikt att mortalitetssiffrorna, om de mäts över en 5-10 års period blir lägre, emellertid.

Nå — det är inte det viktiga. Det intressanta är något annat: vi måste nu se upp inte bara med pandemier som är dödliga i sig, utan även pandemier som är co-dödliga. Det betyder rimligen att vi med ökande livslängd kommer att få fler pandemier, eftersom de inte längre behöver vara dödliga i sig själva, de behöver bara vara dödliga tillsammans med de många sjukdomar som vi lärt oss leva med.

Vi står inför en tid med marginalpandemier, där dödligheten ligger på marginalen i vad som sannolikt är en ökande utsträckning.