I den här artikeln i SvD finns mycket att lära. I första hand är det en artikel om vikten av att se virus som anpassade till sin omgivning – de evolverar för att överleva inte för att ta död på oss. Virus som är för dödliga är samtidigt kontraproduktiva, eftersom de inte kan spridas — och därför är det ideala viruset ett som extraherar ett minimum i infektionskostnad mot ett maximum i spridning. Om man skulle kröna en sorts kung bland virusen skulle det alltså kanske bli rhinovirus som orsaker vanlig förkylning och sprider sig mediumlätt – utan att döda nästan några patienter (se jämförelse här).
Att virus därför muterar för att bli mindre skadliga för oss, betyder inte att de är snälla, utan tvärtom – det är det evolutionärt förutsägbara steget att ta om dödligheten och motåtgärderna som viruset möter är för tunga. Därför varnar också Björn Olsen för användandet av generiska mediciner mot virus, eftersom virus lär sig – muterar – snabbare än bakterier när det gäller att söka resistens (det visste jag inte). F.ö. inskärper det en allmän insikt – den som lär sig snabbast vinner.
Sedan kommer det som verkligen slog mig som intressant: att risken för att SARS-COV-2 muterar anses som relativt liten ändå på grund av virusets enda RNA-sträng. Det är förstås säkert sant – men det är ett blatant exempel på vertikalt riskseende. Det stämmer att just detta virus kanske inte muterar för att bli värre, men våra åtgärder har ju slagit mot hela virosfären. Så hur kommer den vanliga influensan att reagera?
Redan nu minskar vår förmåga att undersöka och förbereda oss för den – eftersom laboratorierna koncentrerar sig på SARS-COV-2 (se här i Reuters). Och eftersom vi tryckt tillbaka även den vanliga influensan borde vi ha ökat mutationstrycket på den – ja, på alla andra virus i virosfären som träffas av samma åtgärder som de som träffar SARS-COV-2, eller hur?
Här ett scenario: det blir ingen andra våg av covid-19, men däremot upptäcker vi, halvvägs in i hösten, att årets influensa har blivit ett monster och att vi inte förberett oss med ett vaccin.
Nu skall man inte måla fan på väggen, men den som är intresserad av olika kognitiva strategier noterar här risken med att vi blir ett mononarrativt samhälle – att hela berättelsen handlar om pandemin. Vi ser då inte risker i angränsande fält alls.
Det är samma effekt, eller en variant av den, som gör att vissa helt bortser från de hälsokonsekvenser som följer av ekonomins krasch, husarrest och riktade näringsförbud.
Samhällen med endast en berättelse blir snabbt oerhört sköra, och det i sig är en kanske större risk än något enskilt hot kan utgöra.
Den som om tio år tittar tillbaka på den här tiden kommer att se en koncentration av vår kollektiva uppmärksamhet som inte liknar någonting. Andelen Ekot-sändningar utan coronanyheter, framsidor utan pandeminyheter mm kommer att vara försvinnande litet. Vi spenderar nu all vår uppmärksamhet på en enda berättelse.
Vad betyder det för framtiden? Hur länge kan ett samhälle göra det?