Anteckningarna

ord är dåd

Så går det med goda förutsättningar. Jag tänkte skriva om annat, men sedan sker vad som måste anses vara en av de mest uppseendeväckande sakerna under pandemin på fredagskvällen…

Olika medier rapporterar nu om att regeringen med stor hast vill driva igenom förändringar i maktfördelningen i Sverige. Skälet är den pågående krisen. Regeringen menar enligt dessa artiklar att den måste kunna fatta beslut snabbt, och då blir omvägen över den redan reducerade riksdagen allt för långsam. Grovt förenklat: förordningsmakten – regeringens makt att besluta – ökas på bekostnad av lagstiftningsmakten – riksdagens makt att besluta.

Låt oss helt undvika frågan om det är rimligt eller ej, och om det behövs – och endast fokusera på frågan om hur man i så fall gör något sådant här. Svaret blir inte överraskande: ”med stor försiktighet, om alls”.

När man undandrar riksdagen förmågan att granska beslut som rör medborgarna och demokratin handlar det inte bara om en krisåtgärd inom demokratins ramar – det handlar om en förskjutning av dessa ramar. En sådan förskjutning måste åtminstone kunna möta följande krav.

För det första måste den ses inte endast i ljuset av den kris som nu råder, utan den måste granskas utifrån de principer som ligger till grund för förskjutningen och hur de skulle kunna användas i olika framtida fall. Ett sätt att säga detta är att de beslut vi fattar i en fråga som denna är prejudicerande för alla framtida maktförskjutningar och måste tåla att testas mot dem också. Att rubba demokratins ramar är aldrig något man gör kasuistiskt – i det enskilda fallet – utan man måste anta att de principer man baserar beslutet på kommer att upphöjas till allmänna principer för liknande förskjutningar i framtiden.

För det andra måste man ha en absolut tidsbegränsning, utan någonsomhelst möjlighet till förlängning från regeringens sida. Det skall inte vara möjligt för regeringen att förlänga en maktförskjutning. Helst skulle en lag som denna förenas med ett absolut krav på att regeringen avgår efter det att perioden tar slut så att en full riksdag igen kan ta ställning till om regeringen bör få ett fortsatt mandat eller ej. Genom att villkora den ökande makten med en garanterad avgång efter en begränsad tid kan demokratin garanteras att vi inte glider ut på ett sluttande plan. Nu kanske det är orealistiskt, men om det görs till en absolut utgångspunkt för arbetet så uppmuntrar det regeringen att söka andra vägar.

För det tredje måste lagrådets rekommendation om dessa principer vara avgörande, och i detta läge inte betraktas som rådgivande utan som konstitutionellt styrande. Lagrådet måste ges veto mot regler som dessa, helt enkelt.

För det fjärde kan ett riksdagsveto i efterhand införas – men ett sådan veto bör utformas så att en betydande minoritet kan stoppa ett förslag. Det borde räcka med 1/3 av ledamöterna för att beslutet skall upphävas. Det kan enkelt motiveras med att riksdagens roll totalt förändras i detta scenario, och dess viktigaste funktion blir att utgöra ett minoritetsskydd mot en vidare urholkning av demokratiska grundprinciper.

Om man accepterar alla dessa principer återstår så frågan om det behövs. Den frågan, om nödvändigheten i denna förändring, kan man se i ett klarare ljus om man prövar den mot åtminstone dessa krav.

%d bloggare gillar detta: