Vad vi ser när samhället går sönder

En personlig reflektion, som en sorts avslutning på det jag skrivit om pandemin hitintills. Jag känner ett starkt behov att söka mig annat att skriva om ett tag.

I kriser kan vi se tydligare, och i den klarsynen kan vi med lätthet skönja misstag och missuppfattningar. Det gör förstås att frestelsen att förklara vems fel det är och leta syndabockar blir mycket stor – och efterklokheten är, som noterats här tidigare, en av de fulaste mänskliga karaktärsbristerna. Men krisblicken kan också lyfta fram fenomen som vi ignorerat och tydliggöra dem för oss.

Filosofen Martin Heidegger noterade att verktyg har ett alldeles speciellt sätt att vara: de är osynliga så länge de gör vad de är ämnade för, och då noterar vi dem inte ens — de blir liksom en del av oss själva. När verktygen går sönder, emellertid, så framträder de med all önskvärd tydlighet för oss som just verktyg och vi ser dem i både sin sinnrikhet och med de brister de har.

Litet så är det med pandemin. Ett stort antal saker har gått sönder och då, först då, ser vi dem tydligt – i både sinnrikhet och bristfälligheter. Det i sin tur är en möjlighet att förstå dem på nytt och uppdatera våra uppfattningar om världen i stort. Det är inte ett totalt sammanbrott vi ser nu – långt därifrån – men sprickor och förskjutningar är det ändå.

För mig har en av de tydligaste insikterna följt ur hur ekonomin och konsumtionen kraschat och vad det gjort med de många fantastiska företagare som i tysthet, osynliga, skapat så mycket värde åt oss. Restaurangerna är kanske det tydligaste exemplet, men det gäller inte alls bara dem.

Jag är uppenbarligen inte ensam. I mitt sociala flöde svämmar det över av bilder av människor som tar del i företagandet genom att beställa mat, köpa presentkort och till och med donera pengar till de företag som de ser lida under krisen. Mängden av sådana bilder slår, åtminstone bra dagar, de bistra bilder och diagram som så många – även jag – tar del av med växande oro.

När ekonomin gick sönder blev det tydligt att den inte är ett abstrakt substantiv, utan ett verb. Den är ett gemensamt värv där vi alla tar del i det företagande som gör samhället levande. Vi konsumerar inte – förtär inte – vi komsumerar, fullkomnar samhället tillsammans.

Det är en insikt som jag hoppas förblir efter det att pandemin drar vidare och lämnar efter sig kraschade drömmar och livsverk. Krispaket i all ära, och de behövs verkligen, men det som behövs ännu mer är att vi tillsammans, så fort det är möjligt – och även under krisen – tar del i ekonomin och reparerar samhället underifrån.

Och kanske, bara kanske, kan vi sluta att låtsas att ekonomi står i motsats till humanism, eller att företagande på något sätt skulle vara att dra nytta av andra utan att ge något åter. Och kanske ska vi inte skämmas över att erkänna att livet faktiskt får värde av det där kaféet på hörnet, bokhandeln och blomsterbutiken – och att när vi köper något där så är det en kreativ handling som när den läggs till resten av ekonomin skapar ett öppet och fritt samhälle.

Och, ja, det gäller också de företag som växer sig stora och bär en större del av vår gemensamma ekonomi – de skapar ofta uthållighet och en klangbotten för det individuella företagandet. Och, nej, det betyder inte att de inte också måste kritiseras för det de gör fel.

Den blick krisen ger oss lär oss också något annat – och det är att i en värld som svävar i osäkerhet finns inga enkla val. Det bästa vi kan göra är att se olika värden tydligt och inse att i slutändan som finns det bara ett individuellt ansvar.

Den som oroar sig för drakoniska nedstängningsåtgärder och långdragna karantäner har gjort det har inte gjort det för att denne väger liv mot pengar, eller hälsa mot marknad — utan för att den väv som håller oss samman riskerar att brista på ett sådant sätt att det kan ta åratal att reparera den, med allt vad det innebär i mänskliga kostnader.

Ju tidigare vi kan påbörja det arbetet tillsammans, desto bättre.

*

En andra reflektion som långsamt infunnit sig är att i en kris så blir det tydligt att ansvaret för livet och samhället ytterst är vårt eget. Frestelsen, förståelig och mänsklig, är att vända sig bort från sig själv och leta efter auktoriteter som berättar hur man skall göra eller vem som fattar beslut. I en pandemi blir det smärtsamt tydligt hur många som antingen inte vill ha eget ansvar eller som inte tilltror andra förmågan att kunna ta det.

Under denna auktoritetstro ligger inte bara en rädsla, utan också en sorts misantropi och elitism som jag inte anat lika tydligt tidigare (och önskar att jag inte behövt se bubbla upp till ytan): ”De andra måste regleras, de andra måste förbjudas, de andra måste tillrättvisas och kan inte anförtros något ansvar för helheten.”

Det är en människosyn som riskerar att dröja kvar nu när den väl flammat upp, och den är ett reellt hot mot öppna och fria samhällen. Många nationer har landat där och resultatet kommer att bli djupare samhälleliga klyftor, intellektuellt förmyndarskap och en inlärd hjälplöshet som kringskär möjligheten att gå stärkt ur krisen.

Det är en ideologi som viskar att massan måste regleras och att öppenheten inte har något som helst värde. Den gömmer sig under en förment humanism – under skyddet av människoliv – men avslöjar sig i att den inte vill eller kan se att samhället alltid är ett nätverk av val som alla kostar liv och att en del av människans existens är omöjligheten i dessa val i en värld som är osäker, fylld av brister och fel.

Kanske är det döden som gör att vissa så helt förlorar fattningen. Vi har under lång tid lyckats dölja döden bakom välfärdens fasader och nästan glömt den. Nu går systemen sönder – och de kommer de alltid att göra med jämna mellanrum, sådan är komplexiteten vi lever i – och plötsligt ser vi den flinande dödskallen på andra sidan.

Döden är fruktansvärd. Men oundviklig. Det vi ser allra tydligast när samhället nu går sönder är kanske att döden försvunnit från politiken och relegerats till den personliga sfären som en individuell tragedi. Den mänsklighetens Död som alltid avtecknat sig mot samhällets horisont har tonat bort i det moderna samhället. När den nu syns igen sveper den undan löst hållna ideologiska övertygelser och lämnar en rädslans politik.

Det kan låta bistert, men är det inte alls. Det är denna individuella – och gemensamma – osäkerhet som kanske till sist kan påminna oss om hur vackert livet är och hur viktigt det är att inte bli liknöjd. Hur centralt det är att vi gemensamt söker framtiden i en omöjlig optimism. I ett memento mori döljer sig nyckeln till både mening och strävan.

*

I det benvita ljuset från pandemin blir det gemensamma och det individuella tydligare. Det samhälle som kommer ur detta kommer att spela i en delvis annan tonart, kanske i ett annat tempo – vi får se. Men det är viktigt att ta tillfället i akt nu och se hur samhället ser ut när det går sönder. Då kan vi bestämma oss för hur vi vill bygga vidare på det.

En tanke på “Vad vi ser när samhället går sönder”

  1. Mycket fin text. Jag hoppas verkligen att, om den svenska tilliten sårats, så kan den läka igen. Det är något unikt och nästan svindlande vackert med ett sådant samhälle

Kommentarer är stängda.