månadsarkiv: september 2009

Internet nämns inte i regeringsförklaringen

Bild 11

Det är kanske ett tecken på kristider, kanske ett tecken i tiden, men den nyligen avlämnade regeringsförklaringen innehåller inte ordet Internet en enda gång. Man kan tycka litet olika om det. Vissa kanske tycker det är bra – varför dra in Internet i en tid med finanskris och globala problem? Andra, och jag tror att jag tillhör dem, skulle nog ha välkomnat en nätpolitisk utblick. IT-politiken nämns en gång, och då är det i frågan om IT-infrastruktur. Inget om entreprenörskap på nätet, inget om innovationen på nätet och inget om nätets kapacitet att skapa helt nya former för deltagande politik – detta trots att Sverige under ordförandeskapshalvåret är en avgörande kraft i skapandet av de kommande fem årens IT-politik i Europa. Europa, ja, som nämns tre gånger – mot jobb som nämns 22.

Vad är det vi ser här? Är det en pragmatisk politik som levererar vad folk verkligen bryr sig om? Eller en visionslös politik som haltar sig fram genom en omvärld dikterad av makroekonomiska tillfälligheter? Jag skall ärligt säga att jag vet inte, men det är åtminstone en i någon mening ideologitunn politik. Ett försök att visa att regeringen inte är ideologisk, utan pragmatisk. Det är inte tanke, utan handling, som kännetecknar styrningen av landet. För vissa är detta nog oerhört välkommet. För andra, ja, ett orostecken.

Ett land har alltid visioner. Sina egna eller andras, för att parafrasera en historisk observation. Jag skulle nog föredra våra egna, på alla områden. I ljuset av det kan jag känna mig litet nedstämd efter att ha läst regeringsförklaringen. Men visst, jag förstår. Det handlar nu om att visa förmågan att styra, inte förmågan att leda. Det är synd att de är så olika.

Jag skrev ett brev till Svante Weyler

…när jag läste det här.


Hej!

Jag läste din artikel om Google. Här är 100 sökmotorer som du kan byta till om du vill:

http://websearch.about.com/library/tableofcontents/blsearchenginetableofcontents.htm

Du kan pröva en om dagen och ta den som passar dig bäst. En liknande lista finns här:

http://www.readwriteweb.com/archives/top_100_alternative_search_engines.php

Och här:

http://www.altsearchengines.com/2008/12/19/top-10-alternative-search-engines-of-2008/

Hos dig stiger äcklet när du googlar, hos mig sjunker modet när en intelligent skriftställare ger upp varje anspråk på intellektuell analys. Jag antar att det är livet.

Förresten. Det finns en risk att du missförstås när du jämför Googles försök att digitalisera böcker med en diktaturs förtryck av sina medborgare. Det finns en risk att det uppfattas som att du trivialiserar alla de människor som drabbats av diktaturens våld och förföljelser och deras lidande. Bara så att du vet. Jag vet att det inte är det du menar, förstås. Men ändå.

Hoppas vi får en chans att tala om dessa saker någon gång. Om det fortfarande finns ett utrymme för ett samtal här.

Vänliga hälsningar

Nicklas

Ska bli spännade att se om jag får ett svar!

Öppen fråga: varför har 2000-talet varken Yazoo eller Eurythmics?

Annie_lennox_nemahziz

Jag var synthare. Det betydde att förstås jag hade en fet krush på Annie Lennox, men också att jag hade förmånen att lyssna på en hel del bra musik under 80-talet. Två grupper stod oerhört starka (efter Depeche Mode förstås) och det var Eurythmics och Yazoo. Både grupperna har sedan dess blivit ikoner för 80-talet med sina fantastiska låtar, de märkliga balansakterna mellan de två starka huvudpersonerna och den oundvikliga splittringen. Jag menar: det finns all anledning att lyssna om och om igen på de stora hittarna som Ode to Boy och Love is a Stranger (om vi nu lämnar antologisöndernötta Don’t Go och Sweet Dreams (Are Made of This) åt sidan):

(hittade inte den ursprungliga videon) och:

Men sedan finns ju alla de fantastiska låtarna på skivorna: Winter Kills, Goodbye 70s, Happy People för Yazoo och inte minst den vidunderliga The Walk från Eurytmics (här mästerligt remakad:)

Mmm. I just forget myself, indeed. Nu kommer frågan: varför finns det inga exempel på lika framgångsrika samarbeten mellan två starka individualister på 2000-talet? Nu har vi sjunkit tillbaka i någon sorts helvmesig popkultur med feat. det ena och det andra där artisterna är för nervösa och fega för att blanda sig med varandra – det är helt oacceptabelt! Jag kikade just på litet topplistor och de finns inga exempel på grupper som Yazoo och Eurythmics på 2000-talet alls. Med ett undantag, förstås, The Knife:

Men då vågar de ingående artisterna helt plötsligt inte synas utan kränger på sig kul lösnäsor! Meh!:

theknife2

Här är mitt förslag till förklaring: ingen manlig artist vill bli Vince Clark eller Dave Stewart. Att drunkna bakom en überkarismatisk kvinna känns inte helt ok, och därför balanserar man upp gruppen med en snubbe till (tänk BWO) eller så kör man solo men promiskuöst (med feat det ena och det andra). Inte okej.

Jag vill ha ett Eurythmics eller Yazoo för tvåtusentalet nu.

Medierådets dödspolicy och nätverkssajter som dödens revisorer

Döden tränger sig på

Jag vet att artikelförfattaren inte får sätta rubriken på sin egen debattartikel. Ändå satte jag morgonkaffet i halsen när jag läste rubriken på DN Debatt idag. ”Sajtägare har ett ansvar för döden på Internet”. Eh…nog för att den regulatoriska trenden är att se till att mellanmännen på Internet har ett ansvar för allt: barnpornografi, upphovsrättsbrott, bombrecept och vad helst man kan tänka sig, men…döden? En bra reaktion som man tillägnar sig under sina filosofistudier på universitetet är i att i lägen som detta tillämpa en sympatisk läsart. Att läsa texten som om man själv skrivit den för att se hur man kunde ha menat. Att försöka tolka den till det vänligare, snarare än att spetsa till den. Och visst, jag förstår. Det finns liksom en sorts oro för att döden – som blivit alltmer osynlig i vårt samhälle – ska sticka in sitt beniga grin på den sociala nätverkssajterna och därmed förstöra illusionen av ett dödsfritt samhälle. Det finns en berättigad oro för att unga människor ska möta döden i ett forum där de inte kan diskutera den med vuxna. Men hur jag än läser kan jag inte annat än att bli besviken på författarnas slutsatser. I ett stycke fanns det hopp: artikelförfattarna talar om att det ibland kan finnas behov av en vuxen att tala med. Men i nästa ögonblick säger de då att det behovet bland annat kan fyllas av Bris, eller av Fryshusets nätvandrare. Både dessa initiativ är jättefina, men herregud: om du undrar vad ditt barn gör på nätet, om du är orolig för att det möter döden där och inte vet hur vi hanterar vår rädsla för döden och sorgen – då är svaret inte en dödspolicy. Svaret är att du får söka dig in i dina barns värld, fråga om den och bry dig som förälder.

Varje dag när barnen kommer hem frågar vi: ”vad gjorde du i skolan i dag?”. Anledningen är enkel: skolan är den plats där barnen lär sig, den plats där deras sociala identitet formeras och där deras vänner och nätverk uppstår. Här är ett förslag: börja fråga dina barn ”vad gjorde du på nätet i dag?”. Och om du någon gång – kanske inte utan en viss känsla av rättfärdig stolthet – satt dig i ett föräldraråd eller jäktat till ett föräldramöte, ja, logga då in och starta en föräldragrupp på Facebook för just din skola. Använd de nya medierna. Frienda dina ungar, inte bara för att det gör att du ser litet mindre pinsam ut med dina tretton kompisar, utan också för att de ska veta att du finns där. Och visst: de kommer att fetblocka dig i alla avseenden (borde göra det, kan jag tycka), men försök i alla fall.

Medierådets rekommendationer följer samma mönster som vi använt när vi diskuterat nya medier tidigare. En lag, en regel, ett ansvar sökes – och gärna så långt bort från föräldrarna som möjligt. Men medierådets idéer här är går bortom det som kanske gör mig besviken, och in i det som gör mig direkt uppgiven. Förstår inte skribenterna hur deras förslag skulle påverka den personliga integriteten? Vad de de facto säger är att de sociala nätverken måste föra bok över de levande och de döda, begära information om när någon dör och sedan verifierar den. Som gigantiska gogolska böcker med döda själar skulle de sedan ta ansvar för döden, avföra de döda, registrera de levande och se till att följa var och en på en sådan detaljnivå att FRA skulle framstå som en lek. Att förvandla sajtägare till dödens revisorer kan inte annat än skada den personliga integriteten. Den verkliga frågan är förstås varför en sajtägare överhuvudtaget skall veta om en medlem är död eller levande, och det återstående problemet med skuggor och ekon av de döda i de sociala nätverken (som medierådet finkänsligt liknar vid zombiefilmer) är ett problem som har att göra med att unga inte tänker på döden. Vi som är äldre borde förstås samla alla våra lösenord i ett mejl och sedan använda en tjänst som MyLastEmail för att se till att mejla dem till våra nära och kära så att de kan sortera och ta hand om vårt digitala arv. Eller till en jurist som prompt raderar alla de pseudonymer vi byggt upp och levt genom.

Författarna har rätt i att vi behöver lära oss hantera döden på nätet, men deras förslag är fel väg framåt. Om inte annat ser vi ju det vad gäller den personliga integriteten. Efter åratal av integritetspolicies är det fortfarande uppenbart att det är det individuella ansvaret som innehåller nyckeln till skyddet för den personliga integriteten. Relationen till döden kan inte heller besvärjas på en för syftet fint utformad webbsida.

HTML allena rymmer liksom inte svaret på dödens utmaning.

Kulturnytt i kväll om Google…sedan lovar jag att vara tyst…

I Kulturnytt ikväll är jag med i en intervju. Petra Markgren Wangler skriver krönika på temat Google:

Analysen om rädslan att bli omsprungen gör den f.d. Google anställde Nicklas Lundblad, idag vice VD på Stockholms Handelskammare. Fram till 28:e augusti i år satt han i Googles internationella policygrupp som rådgivare i frågor som rör personlig integritet och framtida upphovsrätt.

Som jag förstår det kommer det ett inslag i kväll som sedan kan ses på webben. Det ska bli roligt att se hur intervjun blev. Nu kan jag lämna Googletiden bakom mig och börja med en massa nya projekt. Det känns bra att få knyta ihop säcken. Intervjun var lång och delvis svår, men rolig. Kändes som ett sorts avvecklingssamtal på ett ideologiskt plan – nyttigt.

Uppdatering några webbinslag:

http://svt.se/embededflash/1686878/play.swf

och:

http://svt.se/embededflash/1686883/play.swf

Inslaget finns på nätet! Intressant kontrast mellan alla dystopifilmer och min ganska obekymrade syn…

Det är synd om FRA…

I den terroristkonspiration som uppdagats i Storbritannien finns det mycket som är skrämmande. Men det finns också en del som borde leda till politisk eftertanke vad avser den svenska inrikespolitiska diskussionen om FRA. Det bärande argumentet för den typ av spaning som lagen gäller har ständigt varit att det med lagen blir möjligt att öka medborgarnas säkerhet med rätt sorts övervakning. Om FRA-lagen kunde användas till att förebygga händelser som de i Storbritannien så, ja, då kanske det vore värt integritetsintrånget.

Men FRA-lagen skulle ha varit hjälplös i det aktuella fallet. Automatiserad inhämtning efter sökbegrepp bygger nämligen på den grundläggande förutsättningen att terroristerna är artiga nog att använda sökbegrepp som gör det möjligt att hitta dem i den växande floderna av internetbrus. De brittiska terroristerna var inte så medgörliga. Se bara på några av de brev de skickade:

Listen dude, when is your mate gonna bring the projectors and the taxis to me? I got all my bits and bobs. Tell your mate to make sure the projectors and taxis are fully ready and proper I don’t want my presentation messing up.

[…]

I spoke to my friend and he will soon sort the prices for the telephones… Everything is going good here. Will need to send you some CDs and DVDs over to you soon. Don’t forget to call me.

[…]

Hi gorgeous. Well nice to hear from you… Your friend can go for his rapping concert rehearsal… But somewhere popular would be good… make sure he goes on the bus service which is most common over there

Som FRA-lagen nu är konstruerad ska FRA presentera sökbegrepp som ska godkännas och som sedan kan användas för att avlyssna trådbunden trafik, men titta noga på citaten ovan. Vilka sökbegrepp skulle du föreslå att man använde för att hitta information som denna? En ansökan enligt FRA-lagen skall vara utformad på följande sätt:

En ansökan om tillstånd ska innehålla uppgifter om
1. det inhämtningsuppdrag som ansökan avser, med en närmare redogörelse för det underrättelsebehov som föranleder ansökan och angivande av vilken inriktning enligt 4 § uppdraget hänför sig till,
2. vilken eller vilka signalbärare avseende signaler i tråd som signalspaningsmyndigheten behöver ha tillgång till för att fullgöra uppdraget,
3. de sökbegrepp eller kategorier av sökbegrepp som är avsedda att användas vid inhämtningen,
4. vilken tid tillståndet ska gälla, och
5. de förhållanden i övrigt som myndigheten vill åberopa till stöd för sin ansökan.

Fundera litet kring hur du skulle formulera uppgifterna som efterfrågas i 3. Taxibilar? Bussar? Presentationer? Projektorer? Snygging? Eh…visst informationsöverskott skulle kanske bli resultatet.

Låt oss ställa en rak och enkel fråga. Hade något av mejlen som skickades om planerna i Storbritannien kunnat fångats med hjälp av signalspaning utförd med stöd av FRA-lagen? Om svaret är ett entydigt nej – och det tror jag att det är – så visar det två saker: för det första hur litet lagen kommer att betyda för vår säkerhet och för det andra hur oerhört lätt det är att bara använda enkla, närmast steganografiska metoder för att försvinna ur söknäten.

Tycker företagen att miljö är viktigt?

I dag ska jag delta på ett symposium på KTH om företagens syn på miljön. Det är både spännande och utmanande. På symposiet redovisas en undersökning som gjorts av 1000 VD-brev i årsredovisningar för att se hur stor andel av dessa som upptas av frågor som har att göra med klimatförändringarna. Det kanske mest uppseendeväckande resultatet i undersökningen är att vi ser en liten, men bestämd, minskning av det utrymme som ägnas åt denna fråga under år 2008. Så fort jag har en länk till rapporten skall jag gärna lägga upp den här också.

Efter presentationen ska namnkunnig panel kommentera frågan och jag har åtminstone två hypoteser som jag skall pröva i diskussionen. Den första är helt enkelt att frågan nu kommit att bli så viktig att den söker sig helt egna kommunikationskanaler. VD kommunicerar i dessa frågor via exempelvis företagets webbplats i stället. För att styrka den hypotesen gjorde jag en snabb miniundersökning av de tio största (omsättningsvis) företagen på Stockholmsbörsen. Resultatet tycks åtminstone stödja min tanke om att det nu finns alternativa kommunikationskanaler och att företagens allvarliga miljöengagemang kanske bättre mäts utifrån hur de skildrar sitt arbete med frågan på nätet.

De saker som jag undersökte var enkla: jag tittade på om företagen nämner hållbarhetsfrågor på webben, vilket klickdjup som krävs för att komma till den eller de sidor som diskuterar hållbarhet och om de har en extensiv webb om frågorna. Jag definierade extensiv rätt snällt – som mer än 5 sidor och en PDF dedikerad endast till miljöfrågorna.

Resultatet var uppmuntrande. De största företagen ägnar mycket tid och ansträngningar åt att kommunicera sitt miljö och hållbarhetsarbete:

Miljöinformation på webben Sveriges största företag

Miljöinformation på webben Sveriges största företag

En möjlig förklaring till att den andel av VD-brevet som ägnas åt hållbarhet/klimatfrågor är alltså framväxten av nya kommunikationskanaler. En annan – som författarna själva tar upp – är givetvis finanskrisen och vad den betyder. Dessa två kan ju också mycket väl samverka.

Den andra frågan jag tror att vi skall diskutera är hur miljöengagemanget i ett företag ser ut och kanske kan mätas. För mig blir Google den naturliga utgångspunkten eftersom jag var inblandad i en del av vårt gröna kommunikationsarbete. Google är ett intressant företag eftersom det arbetar med en mångdimensionell modell för hur företag kan agera i miljösammanhang. De olika dimensionerna är de som följer:

Verksamhetsansvar: Google är koldioxidneutralt och arbetar med alltfrån offsets till att försöka minska sitt koldioxidavtryck aktivt (det räcker inte bara med offsets).

Utvecklingsansvar: Google investerar tungt i miljöteknik om har satt av en miljöfond om 100 miljoner så väl som en fond för att göra förnybar energi billigare än kol om 50 miljoner i det s.k. RE<C-initiativet.

Anställdas ansvar: Google uppmuntrar hållbara livsstilar, sponsrar cyklar, solceller och investerar i närodlad mat för sina kontor.

Användar/kundansvar: Google utvecklar särskilda produkter för sin marknad som gör det möjligt för användarna att själva mäta sin energikonsumtion. Ett exempel är den s.k. Energy Saver-gadgeten som ställer om en PCs energisparinställningar och sedan mäter hur mycket energi användaren sparat genom att ha goda inställningar.

Politiskt ansvar: Google har arbetat fram ett förslag för hur energiförsörjningen skall kunna bli renare år 2030.

Allt detta kommuniceras förstås via webben.

Med dessa fem typer av ansvar: verksamhet, utveckling, anställda, användare och politik kan ett företag engagera sig på djupet i frågorna och därmed också kanske bidra till en positiv utveckling, menar företagsledningen.

Några andra frågor som jag skulle vilja skicka med till projektet är förstås om det finns en korrelation mellan politisk uppmärksamhet och företagens uppmärksamhet i miljöfrågan. Hur ser procentandelen miljödiskussioni regeringsförklaringen i Sverige och State of the Union-talet i USA ut över tid och korrelerar det med företagens? Förstärker politiskt engagemang företagens engagemang eller signalerar det att frågan inte längre är föremål för företagens egna ansträngningar? Det vore också intressant att veta.

Myterna om Google Book Search – ”tänk om”-argumenten

Okej, jag antar att jag har ungefär noll trovärdighet i den här frågan, och det accepterar jag. Som tidigare anställd på Google har jag heller inga hemligheter att komma med, men jag har ändå svårt att inte kommentera dagens SvD-artikel (som privatperson då).

Det finns mycket i den som jag funderat över. Förlagens inställning är inte mycket att säga om – och jag vet inte heller om det framkommer så mycket nytt i artikeln. Huvudinvändningen är att Google inte bett om lov. Och därför utgör skanningen ett upphovsrättsintrång. Google kunde lika självklart hävda, och hävdar i domstolshandlingarna om jag minns rätt, att inskanningen bör betraktas som fair use eftersom det är en kulturgärning (av bibliska mått som Pelle Snickars skrev) att skanna in dessa böcker så att de sedan kan bevaras och kunskap om dem spridas globalt.Och visionen är faktiskt ganska vacker – ett nytt virtuellt Alexandriabibliotek som bigotta härskare aldrig kan bränna ned. Men jag vet, det spelar ingen roll att jag säger det.

Hur som. Det som jag har svårast för är de återkommande ”tänk om”-argumenten. Utan att hävda dem med kraft tar Stefan Eklund ändå upp dem i sin artikel och skriver: ”vad än företagets företrädare säger så finns det inga garantier för hur man tänker utnyttja sitt monopol i framtiden […] vem vet till exempel vad som händer om företaget får nya ägare?”

Den typen av argument mötte jag ganska många gånger under min tid på Google och de är bland de mest frustrerande som finns. Det tycks inte finnas någon allmän skyldighet att analysera sannolikheten bakom de prognoser som målas upp, inget intresse av att försöka förstå om det verkligen föreligger en risk eller ej. Sanningen är ju – och detta kan verifieras av var och en som vill och har tid – att Google inte kontrollerar något bibliotek, och att förlikningsavtalet inte är utformat på ett sätt som ligger utom alla rättsliga förpliktelser. Om det skulle vara så att Google på något sätt missbrukar sin relation till den institution som satts upp gemensamt av författarförbundet, förlagen och Google (de två första glöms ganska ofta bort) så lyder företag fortfarande under amerikansk konkurrensrätt, och förmodligen även så under europeisk (om man frågar EG-kommissionen).

Så låt oss punktera några myter:

  • Förlikningsavtalet innehåller inga undantag från vanlig konkurrensrätt.
  • Förlikningsavtalet är ett trepartsavtal – det är inte dikterat av Google.

Den som är intresserad av en annan syn kan ju läsa The Economist här eller här. Och lyssna på professor Courant här. Och ja, man kan vara kritisk och ändå tycka om förslaget. Se exempelvis Lawrence Lessig:

http://blip.tv/play/lG2BmIwZAg

Det kanske mest frustrerande med argument av den typen är ändå att de tycks utgå från att följande propositioner är sanna: Om vi inte kan förutsäga något med viss exakthet så ska vi inte heller gå med på några avtal som rör detta. Vi skall inte heller uppmuntra innovation som vi inte i detalj kan förutse konsekvenserna av. Men så kan väl ändå ingen tycka?

Ska vi avgöra frågan om förlikningsavtalet på basis av vad som skulle kunna hända? Eller på vad vi tror och hoppas kommer att hända och har medel för att inom den gällande rätten hantera om det skulle gå fel? Jag gissar att det andra alternativet är att föredra.

Det finns en diagnostisk observation här för G, emellertid, och det är att företaget nu är föremål för ””misstankens hermeneutik”. Allting som görs granskas som om vore det försett med en hemlig agenda. Myter och konspirationsteorier får fäste och växer sig starka. Jag tror att det finns en fas i alla teknikföretags liv där detta sker och jag skulle gissa att G varit i den fasen i snart ett år.

Det har varit och kommer att förbli en utmaning. Men det är en utmaning att försöka skriva och rapportera om detta på ett sätt som reflekterar den komplexitet som innovativa företag möter i kraschen med etablerade industrier också.

Svar till Kolsjö II: Jämlikheten, tiden och asociala medier

Magnus Kolsjö och jag fortsätter vår dialog om frågan om politiker kan hålla på med sociala medier. Kolsjö ger mig rätt i att vi inte ska låta makten komma undan med det förföriskt intima sken som omger sociala medier, men sedan i nästa andetag säger han att alla har samma möjlighet att göra sig hörda utan grindvakter och att sociala medier därför hjälper granskningen. Problemet är bara att det inte ser ut så. Pew Internet Research visar i sin senaste undersökning att det politiska engagemanget på nätet följer samma inkomstklyftor och sociala gränser som i verkliga världen. Det är inte i sig särskilt anmärkningsvärt (det motsatta, som exempelvis att afrikansk-amerikaner använder mobilt internet i nästa dubbelt så stor utsträckning som ”vita” amerikaner är långt mer uppseendeväckande). Men det betyder att alla argument som utgör en variation på temat ”alla kan ta del” är mer eller mindre falska. Den särskilda kompetens som behövs för att ta del i det demokratiska samtalet och i de politiska processerna påverkas inte i särskilt stor utsträckning med användningen av ny teknik.

Vi kan tycka att det är synd, men tills det att vi har data som visar att det demokratiska deltagandet verkligen ökar behöver vi hålla tand för tunga i den frågan. Till detta problem kommer att bloggarna följer samma mediekoncentrationsprincip som andra medier, där bloggosfären är ett skalfritt nätverk med en long tail-struktur. Det i sin tur betyder att ett litet fåtal får, eller kan utnyttja, inflytande i de nya medierna så väl som i de gamla. Konsumtionsmönstren ändras i grunden inte, vilket betyder att vi fortsatt kommer att se ett fåtal hyfsat mäktiga aktörer som inte sällan kommer att dra på den makt de redan har. Detta gäller särskilt politiker och politiska tyckare av olika slag.

Men det verkligt problematiska i Magnus resonemang är det följande:

Men makthavares användande av sociala medier handlar inte om att ersätta ett politiskt engagemang i ett parti eller att cementera dagens politiska strukturer. Det handlar om att fler ska kunna göra sina röster hörda. Att vår representativa demokrati ska kunna bli mer representativ genom en ökad dialog mellan valda och väljare. Det handlar om att, på sikt, förskjuta maktbalansen från partiapparat till de företrädare som medborgarna själva har valt.

Jag läste först detta som att Magnus menade att det vi skall erbjuda bloggarna inte är en del av makten, utan ett sken av att de deltar – att den verkliga makten (och där är vi ju ense om att det är partierna som till syvende og sidst gäller) bör kompletteras med den goda känslan av att ha blivit ”hörd”. Vad innebär det, exakt, att göra sig hörd? I värsta fall blir bloggosfären en sorts opium för folket där den som gnabbats med utrikesministern på dennes blogg fylls av en känsla av delaktighet som fostrar en sorts liknöjdhet.

Sedan läste jag igen och försökte förstå och tror att jag kom närmare sanningen: Magnus menar att det finns en partiapparat som i dag har ett extremt stort inflytande över politiken och att de sociala medierna skulle kunna minska det inflytandet genom att konkurrera med partiets interna struktur. Men då krävs mer: då krävs öppna provval där medlemsskap i partierna inte är föutsättningar och direkta, kollaborativa lösningar för att de folkvalda skall kunna ansvara inför de sociala mediekrafterna. Där är vi inte i diskussionen. Vi talar sällan eller aldrig om hur partiapparaten skall reformeras för att den skall kunna reflektera viljan hos alla de som nu kan göra sig hörda i de sociala medierna, och så länge detta inte sker – ja – då saknar vi egentligen möjlighet att säga att de sociala medierna balanserar något alls.

Vad kommer en folkvald politiker att välja? Att lyssna till partiapparaten eller till bloggosfären? Vi vet ju svaret på den frågan. Vi vet hur det gick i IPRED och FRA-fallen, och jag vet att de förslagen såg annorlunda ut efter det att vi sett bloggstormar i båda fallen, men de skillnaderna drevs fram av en unik blandning av sociala medier och vanliga medier. De är när dessa riktar in sig i en linje som slagkraften i de sociala medierna blir som störst. Av alla de bloggbävningar vi sett var de kraftfullaste den då beslagen mot The Pirate Bay skedde, men i den processen hände ingenting – förrän ett politiskt parti bildades ur de sociala medielagren.

Rörelserna och trenderna är entydiga. De som vinner mark på nätet och i de sociala medierna kommer till en punkt när de går över in i de politiska strukturerna för att påverka och förändra. Och jag tror att det är bra, men det är ett vittnesmål om hur oerhört litet maktstrukturerna egentligen förändrats. Hacking the government borde betyda institutionella reformer om vi verkligen vill skapa en deltagande demokrati – och då ska vi vara medvetna om att det deltagande vi får följer den socio-ekonomiska profil som det politiska engagemanget uppvisar redan i dag.

Allt detta betyder inte att politiker skall sluta blogga eller twittra, förstås. Men det är intressant att diskutera exakt hur politikers användande av sociala medier förändrar det politiska landskapet. Forskningen i USA visar att de största förändringarna inte sker i samhället, utan inom partierna. (Se exempelvis Cohen, Diana Tracy,The Netroots Narrative: The Evolution of Liberal Candidates from 2004 to the Present(August 31, 2009). Available at SSRN: http://ssrn.com/abstract=1465148) – och det är kanske det vi verkligen skall applådera: inte att fler kan göra sig hörda, utan att partiapparaten faktiskt nu reformeras inifrån. Nu får man poäng, i partiapparaten, för att blogga och ha med sig ett socialt kapital från nätet.

Men det betyder inget annat än att listiga politiker snabbt kommer att befästa sin ställning med de nya medierna, och att vi faktiskt hjälper dem. Makten ligger kvar i partiapparaten.

*

Det finns också ett annat problem här som vi alltför sällan diskuterar, och det är professionaliseringen av politikernas användning av sociala medier. Där det kanske fanns visst fog för hoppet att sociala medier skulle leda till en betydande demokratisering när deras användning var amatörmässig, försvinner det hoppet i snabb takt i och med framväxten av en hel kår med konsulter som sätter upp twitterkonton och facebooksidor till höger och vänster.

Tydligast kan man se det om man jämför de elektroniska ruinerna av Howard Deans nomineringskampanj med Obamas kampanj på nätet. Deans halvtaffliga och amatörmässiga gräsrotsverksamhet drevs av entusiasm och blommande galenskap (väl beskrivet av Joe Trippi i den fantastiska The Revolution Will Not Be Televised). Jämför det sedan med den disciplinerade och väloljade Obama-maskinen som förstod de sociala mediernas narrativa kraft, men inte föll för deras generativa egenskaper på samma sätt. När Howard Dean käkade en ostmacka som svar på Dick Cheneys fundraiser och fick in lika mycket pengar som Cheney var det rent och skärt och fantastiskt vansinne. När Obama metodiskt samlade in mest pengar i de amerikanska presidentvalens historia var det bländande politiskt hantverk som lämnade åtminstone mig andäktig inför den grad av professionalism som det hela drevs med.

Här finns ett helt annat problemkomplex som vi inte hunnit diskutera ännu; frågan om hur PR-armador koloniserar de sociala medierna och hur det kommer att påverka värdet i det som en gång var relativt ofiltrerad access till den politiska processen i all dess Bismarckska skönhet. Den som vill skulle ju i detta kunna se ännu ett argument mot att politiker använder sociala medier. De politiker som verkligen vill förbli äkta och nära lånar sig inte till den exploatering av intimiteten som de sociala medie-rådgivarna nu rekommenderar. Eller för det för långt?

Jag tror att axeln Dean-Obama beskriver en utveckling som är lika oundviklig som på ett sätt sorglig: ett ungt medium förblir ungt allt kortare tid i de snabba adoptionskurvornas tid. Amatörernas fönster i de nya kommunikationskanalerna minskar ständigt och har i vissa medier helt försvunnit. Men kanske är det bara i amatörernas fönster, bland early adopters, som den demokratiserande och deltagandeeffekt som Magnus söker verkligen står att finna.

I de överutnyttjade sociala medierna blir politikernas pratsamhet asocial, för att tala med sociologen Johan Asplund.

Svar till Kolsjö: politiker och sociala medier

Magnus Kolsjö bemöter i sin blogg det gästinlägg som jag gjorde hos Mary X Jensen. I princip avfärdar han tanken på att det kan finnas något problematiskt i att makten och medierna smälter samman. Prefixet ”sociala” betyder nämligen att vi blir mer jämlika, och därför finns ingen risk förbunden med makthavare som medieavsändare.

Men exakt hur blir vi mer jämlika? Är det så att ministrar idag har mindre makt? Har medborgare verkligen ett större inflytande? Är det betydelselöst att varenda bloggstorm hitintills -från FRA till IPRED – misslyckats att stoppa de beslut som stormen gällt?

Och en svårare fråga: om medborgarna och makten är mer jämlika – betyder det då att Kolsjö menar att det idag är bättre att börja använda sociala medier än att gå med i ett parti?

Det fega svaret är ”gör båda!”, men låt oss göra det svårare för oss: ger 1000 timmar bloggande samma inflytande, samma faktiska makt, som 1000 timmar engagemang i ett parti? Varför bildades då Piratpartiet? Varför söker sig så många duktiga bloggare försiktigt mot riksdagslistorna?

Nej, makten ligger kanske överraskande oförändrad kvar i de politiska strukturerna. Och när dessa strukturer smälter samman med medierna och ökar sin kontroll över hur de granskas, särskilt med den försåtliga intimiteten i exempelvis statusmeddelandets eller bloggens form, då rymmer det betänkligheter.

Men Magnus, det betyder för det första inte att jag längtar efter förra seklets döende medier. Tvärtom: jag skrev faktiskt att det var deras misslyckande som öppnade för maktens assimilation av medierna. För det andra betyder det inte heller att jag skulle drömma om att Torekullskt gnälla över att politiker bloggar och twittrar på så sätt att jag skulle vilja sätta stopp för det med förbud.

Men jag skulle välkomna, och jag ska medge att jag längtar efter, journalistikens arvtagare. En granskning som makten fruktar istället för en socialitet den känner sig bekväm i.

Här finns för mig en intressant skillnad mellan transparensreformer och politiska kommunikationsverktyg. Inte allt politiskt användande av sociala medier skapar transparens – en del verkar direkt motsatt.

Nyckeln till att bygga system som granskar makten är förstås just transparens i maktutövningen, bättre metoder för revision och insyn och sedan också något nytt som jag inte kan sätta fingret på: kanske en institutionell reform som möjliggör för helt andra medborgaringripanden mot makten, kanske något annat som verkligen kan dela makten tydligare och bygga en ny konstitutionell ordning.

Det här är en intressant diskussion och en vi behöver ha. Så visst kan politiker använda sociala medier, men ska vi verkligen låta makten komma undan med det?

— Posted from my iPhone

Internet och demokratiseringen

Jag var nyligen hos den fantastiska Juliagruppen och talade litet om nätneutralitet. Panelen efter min handlade om nätaktivism och hur denna nya företeelse förändrar samhället. Nu påstår Pew Internet and American Life i en ny rapport att det inte finns någon skillnad i medborgarengagemanget online och offline:

Political and civic involvement have long been dominated by those with high levels of income and education, leading some advocates to hope that internet-based engagement might alter this pattern. However, a new report by the Pew Research Center’s Internet & American Life Project shows that the internet is not changing the fundamental socio-economic character of civic engagement in America. When it comes to online activities such as contributing money, contacting a government official or signing an online petition, the wealthy and well-educated continue to lead the way.

Men exakt vad betyder detta? Är det ett problem att vi ser en avbild av offlineaktivismen i onlineaktivismen? Jag har svårt att se det. Såhär ser diagrammet ut:

Bild 7Nätet visar sig vara som samhället, igen.

Och visst – det följer ju inkomstkurvan klart – men trodde vi att det skulle vara annorlunda? Att medborgarengagemanget skulle heta bandbredd i stället för pengar på nätet? Det är en intressant tanke, men spontant kan jag inte komma på några skäl för varför det skulle vara så. Att detta i sin tur är beklagligt är en annan sak.

Jag skriver i ett relaterat ämne om när sociala medier och politiken kommer för nära varandra. Bilden nedan har inget, eller, um, litet med artikeln att göra:

Bild 6

”Add as friend”

Hela artikeln finns att läsa på Marys blogg.