The American Fear of Small Towns

Ytterligare en migrerad post

I have just finished watching what I think is the first half or the first season of the series Happy Town. This series has hit the air waves and the iPads at the same time as Haven and the Gates, and what they all have in common is that they are set in small towns or communities. And none of these small towns or communities are what they seem, and yes, of course, all of these TV-series are but bleak shadows of the original small town psychosis know as Twin Peaks.

This is no coincidence. It is twenty years since Twin Peaks completely took the world by surprise with its small town characters, eerie forests and thin, thin veneer of normalcy. The new series do not reach to this level and in fact, the difference in dynamics is quite instructive. Now, with a spoiler alert, the differences between the three series are differences between different fears of small towns.

In Happy Town, we meet a town plagued by memories of series of disappearances, and a mysterious rumour of a Magic Man, that could whisk people away at no notice, leaving only a personal effect and dead flowers for the relatives left behind. This Magic Man was never caught and he has grown in the minds of the townsfolk to legend. He is a close relation of Bob in Twin Peaks, representing, more than anything, fear of the Other.

In Happy Town you do not know if you are standing in line behind the Magic Man, or if the Magic Man is you neighbor. You only know that something about the town is terribly wrong. And then it starts again, with new disappearances, new mysteries.

In the Gates, there is only one normal person, and we, as watchers, are made aware of this in the opening sequence. After that we are asked to slowly identify with the one outsider and normal person in a community of vampires, werewolves and witches. The series – jokingly referred to as despereate weirdwives – is not about fear of the Other, but fear of the Others, plural. It is the classical feeling of being an outsider, not being let in on the secret, or the joke. The fear here is tinged with fear of the supernatural, rather than the human.

In Haven, finally, we meet a town that does not know its own secrets, and that does not believe them – or at least seems not to. The series is only on its first couple of episodes. The past is buried and the present weird, but clearly supernatural. This is the weakest of the three series, for that reason. It cannot settle whether it wants to inspire fear of Others or fear of the Other. It is almost as if we are asked to fear the place, rather than anything else. In fact, the references in the early series are more to the indian burial grounds and this being an old place of note, than to anything else. Here we have a mismatch between the haunted house theme and the fear of the small town.


I think it is a valid observation that there is such a thing as an American Fear of Small Towns. Now, the US may not be unique here, but I believe this is predominantly a US fear (generalizing horribly, along the Weberian ideal types, of course). The unavoidable question then becomes why. I think the answer is interesting, and it ties in with some research I have been doing into concepts and philosophies of privacy.

The sociologist Ferdinand Tönnies discerned two different forms of social organization: Gemeinschaft and Gesellschaft – or community and society. He noted that older towns were organized with tight-knit social networks, where everyone knew everything about everyone else. There was virtually no, or little, privacy in these villages and the model comes with specific qualities like a high cost for failure and persistent reputations. As urbanization starts these small-knit communities dissolved into societies, more anonymous and open, and less restrictive in some sense, but also less caring.

The fear of small towns is ultimately a fear of community – and of the powerful social dynamics of the community. What we see in Happy Town, Haven, The Gates and ultimately in Twin Peaks is a community warped into something completely different, scary and almost otherworldly. We fear that (I think we all do) because we realize the vulnerabilities that come from living in a community. Correspondingly this is a strong component in some of our desire for privacy — not to be at the mercy of a community that knows everything about me and where the social dynamics are susceptible to all kinds of influences (supernatural or not).


Historically, one could argue, this is a reversed version of the fear of strangers. It is the fear of friends. This, in a networked society, becomes an interesting turning point, and it connects us with the fear – or if that is to strong a word: the anxiety – we feel when we update our statuses, tweet and share our views in social media. Will we be accepted? What is actually happening in this recreated Tönniesian community where we find ourselves?

Ultimately, this may be the fear of tight-knit social networks.

The Art of the Post-Apocalyptic

En migrerad post från en liten engelsk blogg jag hade ett tag.

In the last few weeks I have directed some of my reading and thinking to the post-apocalyptic, for several reasons. I believe that the subject merits some analysis and I also think that it is a strong zeitgeist-element. In fact, our fascination with the post-apocalyptic is one of the strongest signs in the semiotics of our time, I think. We are not focused on the apocalypse as such, but at what comes after, the great big, grey swath of time that extends beyond the end. And our interest in the post-apocalyptic is becoming stronger and stronger. Just look at this Google Insights-graph over searches:

The rise of the post-apocalyptic

The perhaps most fascinating thing is the way this permeates modern art and culture in different ways (entertainment is the main category for the post-apocalyptic, the graph tells us, ironically — but the more interesting take away is that lots of the searches are categorized as ”lifestyle”…) Think of all the zombie movies set in a world after the End, or of the many novels that take place in a world that has collapsed. Not only fantastic art like The Road by Cormac Mccarthy, but also niche-literature like World War Z. Or think of Nine Inch Nails wonderful theme-album Year Zero. All works that hover near the apocalypse, but tend to push through, and end up in the post-apocalyptic.

Does a road actually lead anywhere after the apocalypse?

I think the genre as such presents an artist with a number of really hard challenges. How do you build narrative and meaning after having started your book with what is essentially the End? Well, McCarthy, of course, finds a way (by simply refusing to accept that as a given fact and asking the question rather than acting on the premise that post-apocalyptic narrative needs new formats). What I find truly disturbing and disappointing, though, is the number of writers who basically cheat by forming new civilizations. Justin Cronin’s The Passage was a great read, but not properly post-apocalyptic. The apocalypse was just that, a passage, not an End.


What is it, then, in our time that pushes the post-apocalyptic to the fore? We are the children of nuclear deterrence, and we never got our apocalypse – shouldn’t we be amazed and thoroughly sick of focusing on Ends? The environmental debate and climate challenges in some of its formats bring it back, but overall there seems to be more optimism about the future today than thirty years ago.

Of course, you could argue that it is optimistic to think that there will be a ”post-” when the apocalypse hits. But that is not it. And I do not think that this is all tanathos in disguise, either (I am not freudian enough to believe in that). I think the root of our fascination for the post-apocalyptic comes from a secret desire for simplicity and for values. Life in the post-apocalyptic world turns out to be about values. The Entzauberung is gone, and the world has been re-enchanted and opened up to values again. Humans are no longer reduced to resources, through technology’s Gestell. Our longing for the post-apocalyptic is a longing for the return of moral value.

Ultimately, the post-apocalyptic genre, then, is conservative.

Addendum 2010-09-26

It occured to me when reading through this post, that this is exactly what the last song on Nine Inch Nails’ post-apocalyptic Year Zero illustrates, it is a quiet fear of digital nihilism, the lyrics a master piece of ambivalence between nihilistic despair and religious belief:

Shame on us/Doomed from the start/May God have mercy/On our dirty little hearts/Shame on us/For all we’ve done/And all we ever were/Just zeros and ones

Visslande flicka och Stagger Lee

Ryggskott. Svårt att sitta länge vid datorn, så jag läser. Lyssnar till musik. Detta är en fantastisk version av Wovenhands Whistling Girl. Tur att iPaden går att ha när man ligger på rygg. Hittade också en version av Stagger Lee som avslutas med en extravers om djävulen. Mellan Nick Cave och Wovenhand finns en punkt som min sinnesstämning just nu ankrat vid. Njut av Cave:

Transparens och trafik

Det här är jag stolt över. Normalt skriver jag inte så mycket om vad Google gör här, för att inte blanda ihop min yrkesroll och mitt privata skrivande, men det här är ett undantag. Transparency Report, som vi kallar detta, är något som mitt team arbetat länge med tillsammans med många andra inom Google. Det är en sak som företag kan göra för att bidra till en mer transparent bild av blockering av trafik runtom på nätet. Visst, det finns säkert mer, men det är ett stort steg.

Ett exempel på hur transparensrapporter ser ut.

Redan sedan tidigare finns ju en sammanställning över de förfrågningar som vi får av olika regeringar och deras rättsapparater också:

Men även denna tjänst innehåller nu mer data och uppdateras regelbundet. Det är än så länge ganska unikt. Låt oss hoppas att det blir mer vanligt.

Recension av Efter The Pirate Bay i SvD

Isobel skriver en klok recension av Efter The Pirate Bay (och är snäll nog att diskutera det bidrag som jag fick en chans att skriva). Hon skriver:

Vi har ändå kommit långt. Det är lite lättare nu. Det är min omedelbara känsla efter att ha dykt ner i den ocean av analyser som ryms i antologin ”Efter The Pirate Bay”. Metaforen är inte slumpmässig. Stora delar av den här boken reder ut något av det trassel av maritima termer som styr vårt tänkande kring fildelning och internet. Vi kan ju inte tänka utanför språket, men vi kan försöka se igenom det. Öppna ögonen under vattenytan, om liknelsen tillåts.

Läs i SvD.

Vad är ett lyckligt liv?

Läser om Aristoteles och finner en fråga som står ut. Kan ett liv anses vara lyckligt innan det är fullbordat? Eller är måttenheten för lycka ett helt liv och inte enskilda dagar, eller timmar?

Vår tid är besatt av lyckan, men inte av ett helt livs lycka, utan av en lycka styckad i små tidsfragment. Vi vill känna oss lyckliga hela tiden, varje sekund och summan av lyckliga sekunder avgör om vi vinner.

Tänk om vi bara kan sägas ha varit lyckliga efter det att livet levts i sin helhet?

(Ett korollarium: det finns liv som vi kan kalla lyckliga i kraft av ett sista, kraftfullt, ögonblick som ändrar allt.)

Vad kostar domen där i fönstret?

New York Times berättar att domare i Missouri nu får reda på vad de tänkta påföljderna kommer att kosta. Det har lett till en debatt där de två huvudsakliga åsikterna tycks vara:

(1) Att informera domare om kostnaderna är att reducera rättvisa till en kostnadsfunktion, och det är, i sin tur, omoraliskt.

(2) Att informera domare om kostnaderna är att se till att de har mer fullständig information om de beslut som de skall fatta, och hjälper dem att agera ansvarsfullt i ett system med begränsade resurser.

Givetvis kan man också tänka sig uppföljningar på systemet, med roliga exempel som ”mest sparsamma domare” eller ”domare som hjälper dig att spendera för rättvisa”, beroende på ideologisk lutning.

Den intressantaste åsikten av de två är nog (1). Vad den som förträder (1) de facto säger är att domaren kommer att fatta bättre beslut om hon inte känner till vad kostnaderna förenade med påföljderna är. Vid en första anblick är det inget annat än en misstroendeförklaring mot domaren. Varför skulle en domare inte kunna fatta ett bra beslut även med denna extra information? Men om vi undersöker argumentet närmare ser vi att det faktiskt finns en sorts logik här. (1) rymmer ett antal delsteg som det kan vara bra att utveckla.

(1a) En domare bör fatta sina beslut på basis av information som har att göra med fakta i målet (F).

(1b) Alla människor påverkas av information de får före sina beslut, enligt forskning från exempelvis Kahneman et al. Det finns till exempel tydliga ankareffekter.

(1c) Om vi lägger till information som inte handlar om F kommer denna information att påverka beslutet.

(1d) Om vi lägger till information som handlar om kostnader kommer denna information att innebära att kostnader får en styrande inverkan på de beslut som egentligen bara borde fattas på basis av F.

(1e) Om vi dessutom tänker oss att domare väljs av folket finns det risk för att folket fäster större avseende vid dessa kostnader K än vid domarens förmåga att fatta goda beslut på basis av F.

(1f) Det betyder att vi kanske får domare, som för att maximera sin chans att bli återvalda maximerar/minimerar K i stället för att se till F, till större eller mindre grad.

(1g) Ett rättssystem som bara maximerar/minimerar K är inte rättvist.

Det är ett ganska starkt argument. Problemet med det är att det förutsätter att domare i dag endast har incitament att fatta beslut på basis av F. Det finns en hel mängd andra faktorer som påverkar domares beslut, inte minst de åsiktsförstärkande nätverk de ingår i, rättsystemet i sin helhet m.m. — att lägga till en faktor är att späda ut de andra faktorerna och därför skulle motargumentet kunna vara:

(MOT 1) Vi ska inte begränsa informationen som är tillgänglig för en domare, utan maximera den, så att domare tvingas fatta allt mer komplicerade beslut. Komplexiteten i beslutsunderlaget ökar kvaliteten i beslutet.

Frågan är om det är riktigt. Relationen mellan beslutsunderlagets komplexitet och rikhaltighet och beslutets kvalitet är inte självklar.

Nästa naturliga fråga blir förstås om det finns informationsmängder som vi verkligen inte vill att domare skall ha tillgång till. Finns det självklara informationsmängder där rättsystemet fordrar att domaren är ovetandet för att beslutet skall vara rättssäkert?

De nya digitala skikthistorierna

I en post som borde vara obligatorisk läsning för alla som någon gång fått för sig att Wikipedia är mer lättviktig än pappersencyklopedier skriver James Bridle om hur den nya skiktade historien skapar automatiska genealogier för begrepp. I ett genidrag har Bridle gett ut hela redigeringskriget om Irakkriget i en bok med tolv volymer.

Bridle förklarar:

This particular book—or rather, set of books—is every edit made to a single Wikipedia article, The Iraq War, during the five years between the article’s inception in December 2004 and November 2009, a total of 12,000 changes and almost 7,000 pages.

It amounts to twelve volumes: the size of a single old-style encyclopaedia. It contains arguments over numbers, differences of opinion on relevance and political standpoints, and frequent moments when someone erases the whole thing and just writes “Saddam Hussein was a dickhead”.

Ibland oroar jag mig för att de som diskuterar hur vi ska kunna arkivera det digitala samhället inte fokuserar på just dessa metanivåer i materialet, att de försöker spara Wikipedias artiklar, men inte dess diskussioner och redigeringskrig, exempelvis.

Ett tankeexperiment: antag att en ondsint bibliotekariedemon tvingade dig att välja: antingen sparas alla artiklar i samtliga svenska dagstidningar på nätet, men inga kommentarer eller diskussioner (på bloggar och liknande) om artiklarna. Eller så sparas bara kommentarerna, men inga artiklar.

Hur skulle du välja?

Vad ger den riktigaste bilden av vår tid?

Kommentaren eller det kommenterade?

Några noteringar

Följer med stort intresse svenska valdebatten.

  • Vänsterpartiets party med striptease försvarades galant med ”– Det fanns en naken man också som kastade knivar och spottade äpplen över publiken. De flesta skrattade och tyckte att det var roligt.” Ibland saknar man inte ens Bo Baldersson. Lars Ohly borde behöva denna sajt.
  • Musopen är fantastiskt!
  • Invisible Cities är ganska underbart.
  • Mer roliga data om dating från Nu saker som vita verkligen gillar …

Det får räcka. Snart mer, intensiv dag idag.

Från söndagens New York Times

Lång frukost med kaffe, rostat bröd och NY Times. Åtminstone följande artiklar fick mig att fundera några extra varv.

  • ”Russia uses Microsoft to Supress Dissent” – och nej, det var inte för att det var Microsoft (bara så att alla konspirationsteoretiker förstår det), utan för att artikeln handlar om något som jag minns diskuterades under upphovsrättsdebatterna: om piratkopiering är vanligt förekommande riskerar rättssystemet att slå godtyckligt, eller värre, med en snedvridning mot de som kan mindre teknik och därför inte vet hur de ska dölja sina spår. I skuggan av det argumentet ligger ett allvarligare problem: om det finns något som en stor majoritet av folket gör, men som fortfarande på papperet är olagligt, så kan detta enkelt användas för att tillåta makten att utöva lagen i enlighet med intressen som är helt skilda från de skäl som motiverade lagregeln i sig. När Aftonbladets grundare vände sig mot den s.k. fyllelagstiftningen var det bland annat därför: polisen kunde alltid arrestera den som var ute sent och hade druckit, men använde den möjligheten främst för att arrestera arbetare, menade han. I dagens Ryssland används enligt artikeln upphovsrätten för att konfiskera dissidentgruppers datorer, men inga utredningar mot regimvänliga grupper genomförs alls. Här finns en viktig iakttagelse av rättsfilosofisk karaktär. Samtidigt som det är djupt otillfredsställande att säga att bara för att många begår ett brott så ska det vara tillåtet, är det samtidigt minst lika otillfredsställande att tillåta makten skönsmässigt använda en lagregel för syften helt skilda från de som motiverade sagda regel.  Sådana marionettregler är ett hot mot rättsäkerheten, ett hot som blir allvarligare med mängden sanktioner som står till statens förfogande. Uppdatering 20100913. Microsoft berättar att organisationerna som arbetar med mänskliga rättigheter fått särskilda licenser. Glädjande!
  • ”To create jobs, nurture start-ups” –  äntligen någon som slår hål på myten att vi måste främja små och medelstora företag. Det handlar inte om storleken, visar det sig, utan om åldern. Läs detta noga: ”But research published last month by three economists,working with more recent and detailed data sets than before, has found that once the age of the businesses is taken into account, there is no difference in the job-producing performance of small companies and big ones.” Och sedan säger ekonomerna: “It’s all age — start-ups are where the job-creation action really occurs.” — den ekonomiska frågan är alltså hur man kan främja nystartade företag med stora aspirationer, snarare än hur man kan främja små och medelstora företag i största allmänhet. Och just det. En majoritet av dessa företag har invandrare som grundare och tekniska innovatörer.
  • ”Dear Fellow Improbable” – vi blir ständigt mer osannolika. Lustigt nog läser många detta som ett mått på sitt egenvärde. Varför tror vi att det osannolika är värdefullt? Här spökar en urmakarmisstanke, tror jag…

Tony Blairs självbiografi — några tankar

Det blir svårare och svårare att få ett signerat exemplar…

Läste just ut Tony Blairs självbiografi. Det kanske mest intressanta är att se skillnaden mellan en politiker som förmår, under en del av sin karriär i alla fall, att verkligen sätta agendan med rätt språk, känslor och allianser och den försiktiga, taktiska politikern som nervöst försöker kalkylera fram sin politik ur opinionsundersökningar och kortsiktiga drag. Blair inser också hur svag en modern socialdemokrati är utan en relation till näringslivet. Om och om igen återkommer han till denna poäng:

Where was our business support? Where were our links to the self-employed? Above all, where were the aspirant people, the ones doing well, but who wanted to do better; the ones at the bottom who had dreams of the top?

Det finns länkar här med den frustration som socialdemokratins valarbetare uttrycker i Aftonbladet häromdagen: ”Det kan bero på alliansen med de rödgröna eller på att folk börjar få det för bra helt enkelt” sade en av socialdemokraternas valarbetare som svar på frågan om varför det går trögt för det rödgröna blocket. Och det är just det som är den svenska socialdemokratins stora problem, skulle kanske Blair säga — att den inte förmår vara attraktiv för dem som ”får det bra”. I själva verket är till och med språkbruket avslöjande. Folk får det inte bra. De arbetar för att förbättra sin livssituation. Det är inte en passiv process, utan en strävsamhet som inte känner sig hemma i socialdemokratin, helt enkelt.

Labour genomgick en moderniseringsprocess (som sedan upplöstes av Brown), menar Blair, men sjönk snabbt tillbaka i den gamla föreställningsvärlden. Den svenska socialdemokratin genomgick nog aldrig en sådan process, den har aldrig haft en Blair. Ett sätt att läsa Blair är att säga att i Persson hade man, om något, en Gordon Brown. I Mona Sahlin en återgång till perioden före Persson.

Blairs biografi innehåller också mycket annat. Det är moderiktigt att tycka illa om politiska memoarer, men jag slukade boken snabbt och med stort intresse. Den präglas av det politiska djurets alla laster – självupptagenhet, messiaskomplex, nogsamt uträknande av lojalitetslistor och förrädare – men den ger också en unik inblick i hur Blair vill bli ihågkommen, hur han ordnat sin berättelse för, inte minst, sig själv.

Andra saker som står ut är de ganska tradiga försöken till försvar för Irakkriget och diskussionen kring olika politiska skandaler, genomgående är dess avsnitt långsamma och svåra att känna något intresse för. Men när det handlar om spelet i partiet, mellan politiska aktörer och länder, då glimmar boken till. Det finns något där som är oemotståndligt, kanske är det just den joie de vivre som Blair så gärna ville omge sig med enligt egen utsago, passionen för spelet och dess omvandlingar.

Blair avfärdar också vänsterns analys av krisen och säger uttryckligen att det var ett regleringsmisslyckande lika mycket som ett misslyckande inom en sektor. Han går längre och konstaterar att finansiell innovation, nya instrument och investeringsmodeller, ytterst är bra. Ståndpunkter som visar klart hur långt från dagens socialdemokratiska rekyl vänsterut han faktiskt står nu.

Faktum är att Blair tycks känna igen sig mer i Camerons politiska stil, än i Gordon Browns. Och hans aningens egocentrerade påstående att Cameron kopierat denna stil från honom leder till en annan fråga. Det finns sannolikt ett begränsat antal politiska former för kampanjer, ett antal olika narrativ som kan användas. Förnyelse och triangulering mot mitten börjar bli (kanske alltid har varit) den etablerade tropen. Vad kan slå den? Eller handlar det om vem som kan vara mest trovärdig i genomförandet?

Till sist: en sak framstår som ganska anmärkningsvärd, och det är Blairs kritik av den offentlighetslagstiftning, Freedom of Information Act, som infördes under hans tid. Han menar att den helt förfelat sitt syfte för att den används inte av folket, utan av journalister. Här sker något märkligt – kanske är det en yrkesskada – men Blairs ovilja att inse att journalister ibland kan göra saker för folket är antingen en brittisk sjuka eller konsekvensen av ett liv i rampljuset. Det är inte ofta en politiker öppet säger att han gärna skulle se mindre insyn i förvaltningen.

Summa summarum: lätt att avfärda. Men läs ändå.

Att läsa på en iPad

Så. Det har hänt. Jag har börjat läsa på min iPad. Jag trodde aldrig att det skulle ske, att jag skulle läsa en hel bok på en skärm, ens på en Kindle. Jag har länge sagt, och tycker fortfarande, att boken är den absolut bästa informationsartefakt som tänkas kan, men jag måste medge att det gick snabbt och smärtfritt att vänja sig.

Obehagligt snabbt.

Jag har haft min iPad sedan i april och har inte kunnat läsa på den, även om jag försökt. Skärmen var inte bra, jag gillade inte upplevelsen, jag kunde inte läsa utomhus — skälen var många och av varierande halt. Men mest ville jag nog inte. Nu när jag väl prövat oroar det mig. Tänk om det inte finns några boklådor kvar om femtio år?!

Jag vill bli upprörd in i märgen av den tanken.

Men jag funderar mest, just nu, på att köpa en Kindle för att jämföra, och för att kunna läsa i solljus.

Jag känner mig svekfull. Ond.

Metrics, Models and Methods – Wired for Innovation

But what is it?

Tech policy poses a number of different challenges. The perhaps most interesting one is that we do not agree on what the subject is and how to measure it. What is technology? How does it impact things like our economy? In Wired for Innovation Erik Brynjolfsson and Adam Saunders try to attack that issue in a number of different ways, essentially saying that our old measure of, for example, GDP, fail to capture the majority of the values created by technology brings to the table. The perhaps most powerful example in the book is E-bay. Brynjolfsson and Saunders note that research shows that Ebay creates 4 dollars of consumer surplus value (notoriously hard to measure) per transaction, totalling, back in 2003, 7 billion USD. The actual captured value in GDP for Ebay the same year? 1 billion USD. New services and products may well create something like 7 to 10 times the value that is captured in our old measures. This will necessarily lead us to make decisions that are at best suboptimal, and at worst really hurtful. When the likes of Nicholas Carr argue that technology does not matter, or, in fact, that it is crippling us, he does so from these old measures (and not only of economics, but also from an old conception of what culture and thinking is).

Getting the numbers right thus needs to be a priority. And getting them right means new models for value creation and capture.


In Wired for Innovation the authors note that there are now new methods being developed for capturing these new values. Measuring consumer surplus by looking at time is one. Currently, in our GDP-model, the value of Internet Access is equal to the fees that consumers pay for internet access, they note, and nothing more. That is roughly 100 dollars a year and consumer, which then becomes the value economists will say that the Internet has to that consumer, too. Added up that makes 0.2 percent of GDP. That is the value our models have of the Internet.

The average time people spend on the Internet of their leisure time is 10 percent. That means that we spend 10 percent of our (free) time on something that is worth 0.2 percent of GDP. Not necessarily insane, right, but still thought provoking. Measuring time gives another estimate of worth however, and with this method the average value of internet access to a consumer is 3000 USD a year. 30 times the GDP-estimate. Now, all of these methods are in their infancy, but they are usable, and should be – as the authors argue – developed in much greater detail.


It is well worth while to follow the work in MIT on this issue, here.

The Cruelty of Mnemosyne?

Was Mnemosyne a cruel goddess?

Swedish newspaper Aftonbladet today has an interesting piece on what the Internet does to forgetting. The barebones version is simple: a man murders his then-girl friend, is sentenced to psychiatric care, gets better in a year and is released.

The murder is high-profile: all the tabloids at the time featured the man pleading for anyone to come forward if they knew anything about his girlfriend’s disappearance. All the while her body lay hidden in a well out at his parents place in the country. His mother commits suicide a day after the murder, but the story does not detail if it is because she cannot live with the knowledge that her son has murdered the mother of his children. After four days of interrogation he confesses and is sentenced to psychiatric care.

He then slowly, painstakingly, reconstructs his life, gets a new family and a new job as a successful manager in a municipality. He reveals nothing about his past, not even to his new children. His new wife knows the story, but agrees that the kids do not need to know. Then, by chance or by design, someone finds out. They start flooding his now-employer, the county, with e-mails and letters detailing the story. His new employer is shocked, removes him from his position and then the story re-surfaces in all the tabloids.

The man now has lost his job, and, the article notes, what is worse: he has to tell his kids.

This story seems to give us the perfect example of why there has to be a right to be forgotten in the information society (as discussed in Viktor Mayer-Schönbergers works and in France), and how that right to be forgotten can be seen as an important aspect of any set of privacy protections. I don’t think there is any easy answer here, and I will not attempt to provide one. But let us analyze the example more in-depth.


First, let us acknowledge the moral nature of the claim that there should be a right to be forgotten. The whole story in Aftonbladet pivots around this very aspect of the case, with the man arguing that there should be a right to start anew, and the anonymous users of the forum detailing the man’s history and charting his present life arguing that someone’s deeds should always follow them. The idea that there should be a right to be forgotten is at the most basic level an ethical claim. It is possible to imagine someone arguing that we should be judged on the sum of our actions, and that others should be free to judge us on the sum of our actions too — and that allowing someone to obscure his or her history would be unethical.

This raises more questions.

To me, one of the crucial questions is whether forgetting is really a moral act? We seem to be conflating two different things here. I would recognize, gladly, that forgiving is a moral act, but I sincerely hesitate to call forgetting a moral act. Forgetting to me seems to be less of an act and more of a passive process, like a flower wilting or the sea grinding stones to sand. True, there are cases where not forgetting is a moral act (as in ”nie wieder”), remembering can be a moral act, but forgetting to me seems to be something else. Are we really looking for something else, then? A right to be forgiven?

Another question that is tricky is what this says about the relationship between privacy and social norms.

I find that I often think that the level of privacy in a society is absolutely dependent on social norms in that society, and that this leads to a number of difficult challenges – not least the question about what communities can actually carry and enforce norms, and if the wider networked communities on the internet are too low density to actually produce norms that carry the enforcement needed to guarantee privacy levels that we have grown to expect in offline environments. But there is an alternative way to think about privacy, best expressed in Eric Posner’s work on law and social norms. Posner argues that the reason a state provides privacy protections at all is because of the pathologies of social norm enforcement. That is: social norms can sometimes be so harsh and destructive that they sub-optimize overall welfare and destroy important values – like the ability for a murderer to be rehabilitated.

In that scenario, privacy is not produced by norms, privacy is what we are guaranteed by the state in spite of the norms that would have us exposed to others in a way that is ethically, or, for that matter, economically, indefensible.


Second, the debate around the right to be forgotten also seems to high-light the relationship between privacy, identity and time. It has long been well-known that identity and time have an interesting relationship. Locke and Hume examined the idea of personal continuity and this idea is essential to understand the case at hand. What is questioned here is whether a man can really, truly change, or if he is the same now as he was long ago. The idea that there should be a right to be forgotten is related to the idea that man changes over time and that it makes little sense to hold someone accountable now for what happened 25 years ago. In one way this would be as irrational as holding one man responsible for what another man does today, you could argue, and there would be some truth to this. In fact, you could argue that there is very little in terms of identity at all, and that through the course a lifetime you are – perhaps both simultaneously and sequentially – several different persons (think about how the law tries to grapple with multiple personality disorders). In order to fully understand the relationship of forgetting, time, privacy and identity we would need to dig deeper into this question (and I intend to), but suffice it to say that if we believe in some version of the psychological approach to identity we could be open to an argument about ”a right to be forgotten” that is really not about forgetting, but about changing as a person. It would be a right to define cut-off points for personal continuity, rather than anything else.

Without her no identity?

Now, paraphrasing John Maynard Keynes, we can also note that in the long run we all have privacy. As we die and time goes on, most of us will not have a right to be forgotten, but will simply be forgotten. This seems to be to be qualitatively different from a right to be forgotten, and if anything also raises questions about the coherency of the meme.

The time aspect of privacy has been discussed far too little. There are several things here that need to be examined in-depth, not least the issue of how privacy plays out in time, but this will have to wait for another day. With Wittgenstein we could ask if privacy has Echte Dauer – real duration – like pain, or if it is more like a pattern discerned over time, like sorrow. Indeed, we may ask with Aristotle if privacy is something we can only say if someone has had after studying their entire life – Aristotle’s example was the happy life, but perhaps we can say the same about the private life, or, the probably different life lead in privacy.


The third point I would like to make is a point relating to the relationship of forgetting to law. Law has a number of different mechanisms for forgetting. The idea of a statute of limitation is one such aspect. For some crimes there is no such statute, for others the statute can be as little as three years. I sometimes wonder if this is a figure of thought that lies underneath the discussions around the right to be forgotten, and if so if it is really appropriate. The criticism I have in mind is this: what a statute of limitation does is not that it forgets, nor that it forgives, but only that it allows law enforcement to efficiently allocate its resources. This may only be partly true, but it seems to me to be one significant difference between a right to be forgotten and the statute of limitations.


To conclude, though, I would like to point out something entirely different. I think that the debate surrounding the issue of whether or not there should be a right to be forgotten is truly fascinating and worthwhile. I also think that it has very little to do with technology. The story I have told could as easily have been from Jane Austen. The stranger with a dark past, that if revealed will destroy his social standing and chances for advancement is old, and a persistent feature of art and literature. When we raise it in the context of information technology we make the argument that things have changed at some basic level. That the cost, perhaps, of revealing the past of anyone has been reduced to near-zero. I am not sure that is true. It is admittedly a pet peeve of mine, but what if the wealth of information also obscures the past? What if the noise in the machine will actually allow someone to renew their life more efficiently in the future?

We do not know yet.

Do we envy Dante in the river Lethe?

What the story in Aftonbladet does not tell us was how it all started: did somebody find something on the net that allowed them to make the connections that led to the man being revealed as a murderer? Or did someone who knew about the story simply use the net as a way to disseminate it? Does it matter?

Ultimately the right to be forgotten is not a debate about design and technology, but about the freedom of individuals to remember and then use their knowledge to harm others.

Skrivet och noterat

Sommaren har inte bara varit jobb, den har också innehållit tid för att träffa trevliga människor och skriva litet. Resultatet har varit litet blandat, men här är en sammanfattning:

  • Kanske roligast var att jag hade förmånen att få göra ett sommarprogram i P1. (Tack för alla snälla kommentarer). Hanna Stjärne, producent galore, gjorde det till en rolig och lärorik upplevelse.
  • Därefter fick jag också bidra med ett kapitel till Jonas Anderssons och Pelle Snickars eminenta projekt Efter The Pirate Bay (som har release nästa vecka, tror jag) – det är roligt att se att boken redan finns att ladda ned, dock. Att ”släppa” en bok är numer något annat.
  • Därtill hade Miriam och Fredrik godheten att komma förbi och hälsa på. Resultatet blev en intervju här.
  • Jag höll en föreläsning hos David om filosofi och IT-politik på Stanford som gav mig möjlighet att pröva några tankar om institutioner, politik och teknik. Eventuellt kommer visst den upp på nätet.

Jag har också skrivit en del annat som inte blivit publicerat än, men som förhoppningsvis kommer under hösten. Vi får se. Det är roligt att hitta den där tiden att skriva, även om det blir sena kvällar och tidiga morgonar – arbetet är alldeles för intressant. Mitt eget skrivande kommer dock nog att mest att vara försök att ta upp några akademiska trådar som jag är nyfiken på och som jag inte haft tid att verkligen utreda i grunden ännu. Stay tuned.

Gothic Country

Den här sommarens musikaliska tema har varit gothic country. Det är lika bra som det låter. Jag har inte bara njutit av Slim Cessna:

This is how we do things in the country -yey!

Utan framförallt av David Eugene Edwards olika uppenbarelser. Nuvarande favoriter:

Det är ju så bra! Man blir alldeles lycklig. Eller jag blir i alla fall. Resten av bekantskapskretsen bävar och väntar på att jag skall skaffa mig hatt och boots. Visst skulle jag se bra ut i hatt och boots? Oh, och nämnde jag:

Black Soul Choir. (Every man is evil/every man is a liar/An unashamed with the wicked tongues sing/In the black soul choir) — det är liksom som om Bauhaus försökt att smila in sig hos Clint Eastwood.

Sommaren är över

Efter en lång och skön sommar är det nu dags att ta tag i skrivandet igen. Inte bara här, förstås, men även här. Jag har funderat mycket över om jag skulle skriva bara på min engelska blogg, eller hur de hänger ihop, men när allt kommer omkring har jag valt att faktiskt bara ha en blogg. Denna. Och om jag vill skriva på engelska så får jag väl göra det här. Det borde fungera alldeles finfint. En snabb överblick över de diverse ställen jag försökt starta och blogga på ger vid handen att mångfald förlamar. Min egen webbnärvaro ser för närvarande ut såhär:

  • (denna sajt) – min levande blogg.
  • – kort engelsk sajt för kort CV och kontaktdata.
  • – avhandlingen. Den försvann faktiskt från nätet ett tag när mitt webbhotell bestämde sig för att radera den wiki som jag hade på grund av att den, um, var för full av spam, eller brus.
  • – insomnad blogg med arkiv och annat.

Med allt detta borde det nu vara klart för den nya regimen. En Man. En Blogg. En Åsikt. Nu måste jag bara hitta mannen.