Anteckningarna

ord är dåd

Det blir svårare och svårare att få ett signerat exemplar…

Läste just ut Tony Blairs självbiografi. Det kanske mest intressanta är att se skillnaden mellan en politiker som förmår, under en del av sin karriär i alla fall, att verkligen sätta agendan med rätt språk, känslor och allianser och den försiktiga, taktiska politikern som nervöst försöker kalkylera fram sin politik ur opinionsundersökningar och kortsiktiga drag. Blair inser också hur svag en modern socialdemokrati är utan en relation till näringslivet. Om och om igen återkommer han till denna poäng:

Where was our business support? Where were our links to the self-employed? Above all, where were the aspirant people, the ones doing well, but who wanted to do better; the ones at the bottom who had dreams of the top?

Det finns länkar här med den frustration som socialdemokratins valarbetare uttrycker i Aftonbladet häromdagen: ”Det kan bero på alliansen med de rödgröna eller på att folk börjar få det för bra helt enkelt” sade en av socialdemokraternas valarbetare som svar på frågan om varför det går trögt för det rödgröna blocket. Och det är just det som är den svenska socialdemokratins stora problem, skulle kanske Blair säga — att den inte förmår vara attraktiv för dem som ”får det bra”. I själva verket är till och med språkbruket avslöjande. Folk får det inte bra. De arbetar för att förbättra sin livssituation. Det är inte en passiv process, utan en strävsamhet som inte känner sig hemma i socialdemokratin, helt enkelt.

Labour genomgick en moderniseringsprocess (som sedan upplöstes av Brown), menar Blair, men sjönk snabbt tillbaka i den gamla föreställningsvärlden. Den svenska socialdemokratin genomgick nog aldrig en sådan process, den har aldrig haft en Blair. Ett sätt att läsa Blair är att säga att i Persson hade man, om något, en Gordon Brown. I Mona Sahlin en återgång till perioden före Persson.

Blairs biografi innehåller också mycket annat. Det är moderiktigt att tycka illa om politiska memoarer, men jag slukade boken snabbt och med stort intresse. Den präglas av det politiska djurets alla laster – självupptagenhet, messiaskomplex, nogsamt uträknande av lojalitetslistor och förrädare – men den ger också en unik inblick i hur Blair vill bli ihågkommen, hur han ordnat sin berättelse för, inte minst, sig själv.

Andra saker som står ut är de ganska tradiga försöken till försvar för Irakkriget och diskussionen kring olika politiska skandaler, genomgående är dess avsnitt långsamma och svåra att känna något intresse för. Men när det handlar om spelet i partiet, mellan politiska aktörer och länder, då glimmar boken till. Det finns något där som är oemotståndligt, kanske är det just den joie de vivre som Blair så gärna ville omge sig med enligt egen utsago, passionen för spelet och dess omvandlingar.

Blair avfärdar också vänsterns analys av krisen och säger uttryckligen att det var ett regleringsmisslyckande lika mycket som ett misslyckande inom en sektor. Han går längre och konstaterar att finansiell innovation, nya instrument och investeringsmodeller, ytterst är bra. Ståndpunkter som visar klart hur långt från dagens socialdemokratiska rekyl vänsterut han faktiskt står nu.

Faktum är att Blair tycks känna igen sig mer i Camerons politiska stil, än i Gordon Browns. Och hans aningens egocentrerade påstående att Cameron kopierat denna stil från honom leder till en annan fråga. Det finns sannolikt ett begränsat antal politiska former för kampanjer, ett antal olika narrativ som kan användas. Förnyelse och triangulering mot mitten börjar bli (kanske alltid har varit) den etablerade tropen. Vad kan slå den? Eller handlar det om vem som kan vara mest trovärdig i genomförandet?

Till sist: en sak framstår som ganska anmärkningsvärd, och det är Blairs kritik av den offentlighetslagstiftning, Freedom of Information Act, som infördes under hans tid. Han menar att den helt förfelat sitt syfte för att den används inte av folket, utan av journalister. Här sker något märkligt – kanske är det en yrkesskada – men Blairs ovilja att inse att journalister ibland kan göra saker för folket är antingen en brittisk sjuka eller konsekvensen av ett liv i rampljuset. Det är inte ofta en politiker öppet säger att han gärna skulle se mindre insyn i förvaltningen.

Summa summarum: lätt att avfärda. Men läs ändå.

%d bloggare gillar detta: