Ur Brian Boyds underbara ”On The Origin of Stories” (2009):
”…an unpredictable combination of patterns repays intense attention and can yield rich inferences, although finding how to ascertain all the patterns and all the meaning they imply may not be easy.”
Boyd, B On the Origin of Stories s 90
och
”Art concentrates and plays with the world’s profusion of interrelated or intersecting patterns.”
Ibid.
Just denna tanke — att den konst som fångar oss är byggd på oförutsägbara kombinationer av mönster spänner upp det konstnärliga rummet på ett intressant sätt: verket måste ha ett mönster, men det får inte vara förutsägbart – och det får gärna hänga samman med andra mönster och skära över dem.
Ta bilden ovan – den öppnar upp en mängd förväntade och kopplade mönster, som alla kan förvrängas och förändras för att öppna för det oväntade. Varje scen, varje rad, varje ton har en skugga av förväntade mönster – och en större skugga av möjliga variationer på temat.
Att det finns djupa mönster i livet bortom evolutionen – som att alla däggdjur har i storleksordningen samma antal hjärtslag över ett liv – är något som vi känner till. Men forskare hittar nu alltfler sådana mönster. Det borde inte förvåna, förstås, men det är intressant. Just tillväxt är en nyckelfråga i så många olika sammanhang att det är intressant att bryta ut som sitt eget ämne. Geoffrey West gjorde detta i sin enastående bok Scale (skrev om den under strecket här).
Just frågan om mönster är fascinerande. Det finns, för den som lider av apofeni, mönster i allt. Författaren Michael Shermer föreslog att det finns både tendenser till mönsterfiering och agentifiering hos oss alla — att vi ser mönster och agenter i vad som egentligen är brus. Sannolikt är just detta mycket mer utbrett än vi tror, och en mängd av de saker som vi tror på är bara just mönsterfiering – meningsfulla sammanträffanden som egentligen just är sammanträffanden, presidenter och konjunkturer och kanske också politiska interventioner och utfall.
Just den tanken, att vår moderna politik är en enda apofeni, ett tankefel som består i att vi tror att det finns samband mellan vad nationell politik gör och de utfall vi ser i politik och samhälle, är alltför cynisk för mig – men den reser en intressant fråga. Apofeni är inte bara tendensen att se mening där ingen mening finns (och bli överväldigad av den) – utan det är också behovet av att skapa mening där komplexiteten skapat en så glatt yta att ingen förklaring längre fäster.
Ser du något i bilden? Vilka mönster letar din hjärna upp? Foto: Robert Couse-Baker
Denna sorts apofeni – där vi försöker förklara komplexa system med enkla tumregler som egentligen inte har någon bäring på vad systemen gör – kommer att bli vanligare varefter komplexiteten i våra system ökar, och på ett sätt är denna form av mönsterifiering och agentifiering nödvändig för att vi skall kunna interagera med världen. Den som låter misstanken om apofeni tränga alltför långt in i medvetandet blir ju till sist handlingsförlamad.
I en komplex verklighet blir apofeni, således, en sorts kantsk kategori. Vi måste se mönster där inga mönster finns, överväldigas av dem och handla som om vore de verkliga för att alls kunna uppleva mening i våra handlingar.
