månadsarkiv: november 2019

Har du gjort ditt premortem? Några grundläggande artiklar

Ett premortem är en enkel sak — det handlar i princip om att göra följande mycket enkla övning. Se över de mål och planer som du har, gå igenom dem med teamet och be sedan var och en i enskildhet att tänka sig att ni samlas igen om 18 månader och allt har gått helt fel. Hur gick det till?

Formatet är en berättelse. Den kan börja med prompten ”Alla våra planer gick om intet, och vi är i dag i en mycket värre situation än tidigare…” och sedan fortsätta därifrån. Var och en bör producera ungefär en halvsida, åtminstone, och detaljera hur det gick till. Det finns endast ett krav på denna berättelse och det är att den är så trovärdig som möjligt, och att den litar till mer en enda orsak. Det är exempelvis inte till stor hjälp om någon skriver ”…eftersom jorden blev invaderad av utomjordingar som förintade mänskligheten”. Det är både otroligt och berättelsen litar till en enda orsak. Som huvudregel bör det finnas åtminstone tre bidragande orsaker till det tänkta misslyckandet.

Detta är inte en gruppövning, utan en övning som måste göras enskilt för att undvika konsensusdöden som hotar varje ledningsfunktion. Konsensus är fienden: du vill inte ha samma tre orsaker från alla, utan olika orsaker till det egna misslyckandet.

När du sedan har dessa berättelser blir nästa steg i övningen enkelt – var och läser upp sin berättelse och ni arbetar tillsammans för att extrahera orsakerna till misslyckandet: vad var det som gick fel, egentligen? Varför?

När du så har detta har du något väldigt intressant: en karta över möjliga svaga punkter i den egna planen. Om det är möjligt bör du nu foga dessa punkter till de olika delar i planen som de påverkar och göra en karta över dem. Planens mål och de olika svaga punkterna tillsammans blir din misslyckandekarta, och den bör du sedan gå igenom åtminstone varje kvartal för att se att du har rätt åtgärder på plats för att undvika misslyckandena.

Det är också möjligt att den här övningen ger till resultat att gruppen inser att den behöver nya mål, eller nya förmågor som saknas i dag, och i så fall kan de inkluderas i planen.

Ett premortem är inte svårt att göra, men det är litet obehagligt – eftersom vi så ofta förväxlar planer med trossatser som man måste vara med på. En plan är inget man tror på, det är något man kritiskt granskar och reviderar — särskilt varefter man lär sig nya saker.

Mer läsning om ämnet:

  • Gary Klein om premortems i HBR.
  • En detaljerad workshop för premortems från Atlassian.
  • En bra artikel i The Guardian om hur du kan använda tekniken själv.
  • Richard Thaler om premortems – med den intressanta frågan ”Hur många krig hade startats om någon först frågat ”Vi förlorade – hur?”.

Om vikten av att kura skymning och tussmörker

Det finns olika sorters skymningar. Den borgerliga, nautiska och astronomiska skymningen skiljer sig alla åt i solens gradtal under horisonten – upp till 6 grader under horisonten har vi borgerlig skymning, upp till 12 nautisk och upp till 18 astronomisk skymning. Det ligger något vackert i att vi skiljer ur olika skymningar på detta sätt, men det finns naturligtvis också andra kategorier att ta hänsyn till — som den brådstörtade novemberskymningen som snabbt rör sig från dag till natt redan vid tresnåret.

Det finns, enligt Wikipedia, ett särskilt ord för de mörkare delarna av skymningen — ett ord som inte används så ofta nu för tiden: tussmörker. Exempeltexten ur SAOB är värd att citera, från Lovén.

Om en bonde reste en natt i ”thusmörkret” och märkte med ens, att hästarne började pustande framsläpa wagnen, war det mer än troligt, att han fått den onde i sällskap med sig. 

Lovén, Nils Folklifwet i Skytts härad i Skåne wid början af detta århundradet. Barndomsminnen Lund, 1847

Att resa i tussmörkret — ja, det förstår ju var och en att det är förenat med fara. Och spänning. Och äventyr. Man vet ju aldrig vad den onde kan vilja en. Ordet används nästan uteslutande som sångtitel, visar det sig, och Dub Master Fish har släppt en singel med just titeln ”Tussmörker”. Det har också ett antal ”folk metal band”, men tja, man har ju gränser för vad man länkar till.

Det är inte ofta jag har tillfälle att ta tillvara på skymningen, men när jag gör det ångrar jag det sällan. Dagens skymning över sundet går inte riktigt att fånga på bild, men jag försökte i alla fall:

Den flammande himlens färg fastnar emellertid inte i mobilens kamera, och inte heller den tystnad som sänker sig över ön när skymningen faller. Det är nästan omöjligt att inte söka sig hemåt, starta en brasa i vedspisen, andas — kura skymning. Det finns en rytm i dagarna, i säsongerna och när man inte fångas i det vardagliga är den rytmen oerhört lockande. Mjuk. Klok.

Hur kurar man då bäst?

Jag tror att det är tre saker man skall tänka på om man vill kura skymning på allvar.

För det första: jag tror att man skall göra det utan artificiellt ljus. Släck alla lampor. Vänta på att det blir mörkt och tänd dem sedan – låt mörkret svepa in allt, känn det falla. Känn hur andetagen saktar ned.

För det andra: gör det åtminstone någon gång ensam. Ensamheten är en bristvara, men det finns ett märkligt värde i den som vi ofta glömmer bort.

För det tredje, gör det under tystnad. Tystnaden lyfter fram mörkret – gör det nästan till en ljudlig upplevelse. Kan man höra skymningen? Ja, naturligtvis – det blir tystare, mer stillsamt om man befinner sig utanför en stad.

Undrar om man inte borde skriva ut ”att kura skymning” på recept. Mot vadå? Tja, mot vår samtid, kanske.

Vad bör man inte läsa?

I den här artikeln om Superforecasters finns en liten passus som är intressant att notera: en av de personer som visat sig vara bra på att förutsäga framtiden säger att han inte läser tidningen särskilt mycket. Det återkom i den workshop vi hade, och var en av de där kontraintuitiva sakerna som vi ville veta mer om, så vi ställde en mängd frågor. Det visar sig att det förhåller sig, ungefär, såhär – enligt deras forskning.

Kunskap spelar en betydande roll i förmågan att förutsäga saker och ting bra, men det är en speciell sorts kunskap: beständig kunskap som kanske inte har lika stort nyhetsvärde, och just därför inte nödvändigtvis publiceras dagligen eller veckomässigt. TV bör man helt hålla sig borta ifrån, och dagliga nyheter har mycket lågt näringsvärde för den som vill förstå världen. Vad man i stället bör göra är att söka sig läsning som har en helt annan rytm: böcker är bra och sällanpublikationer (månatliga) är också nyttiga – och om man styr om sin läsning mot dessa och skippar den tid man spenderar på dagliga nyheter, så får man en bättre och klarare bild av verkligheten.

Dagliga nyheter är, menar man, i allt väsentligt bara brus.

Det är en provocerande åsikt för någon som läser så mycket man kan komma över, varje dag, och en möjlig invändning är att det inte handlar så mycket om att det är dagliga nyheter som att det är få nyhetskällor. Den som bara lyssnar till TV-nyheterna varje dag får en bild av världen som är fullständigt felkalibrerad. Den som använder en nyhetsläsare som Feedly och följer tiotals olika källor i flera olika ämnen kan börja se mönster i bruset.

Men allt annat lika är den invändningen nog ändå en invändning på marginalen — och det ger anledning till eftertanke även för den som skriver. Jag skriver dagligen, men gör det inte för att förmedla nyheter, utan för att just samla och fånga mina anteckningar i olika ämnen — samtidigt som jag kan se värdet i att samla sina tankar om ett ämne över en litet längre tid, och testa dessa åsikter för att kanske publicera i ett särskilt ämne månatligen.

Ett sätt att göra detta är att samla artiklar över tid och sedan återvända till dem för att undersöka mönster och idéer. I exempelvis Feedly kan man använda s.k. boards och sätta upp artiklar där över ett par månader och sedan gå igenom dem för att se vilka olika trender och mönster som kan skönjas i dem.

Vad blir då slutsatsen? Kanske denna: att läsa fler böcker och se mindre på TV. Åtminstone om du vill förstå världen. Och läs inte bara en tidning, utan se till att läsa flera – gärna med olika perspektiv. Inte så överraskande, kanske.

Vill du bli bättre på att förutsäga framtiden?

I London. I går hade vi en workshop med The Good Judgment Project, som är en idé som har sina rötter i Philip Tetlocks arbete med Superforecasters — vanliga personer som är extremt duktiga på att förutsäga framtiden (en recension av den som jag skrev 2015 här).

Tanken med workshopen är att försöka visa vilka intellektuella vanor som hjälper om man vill förbättra sin egen förmåga att skatta sannolikheten att olika framtida händelser skall inträffa. Det finns en mängd olika tekniker och mycket intressanta metoder som man kan använda – men de kanske viktigaste faktorerna är två kanske något oväntade insikter.

Den första är att grupper nästan alltid är bättre än individer. Och ju bättre individerna är, desto bättre blir grupperna — men att sätta samman en grupp med 5-10 personer är det kanske absolut bästa sättet för företaget att se framtiden tydligare. Eller varför inte göra det privat? Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ha en prognosklubb i stället för en bokklubb; en grupp som enas om tio frågor om framtiden som man försöker förutsäga så bra som möjligt — det skulle onekligen leda till intressanta diskussioner!

Den andra insikten är egentligen uppenbar, men ändå viktig: man måste dokumentera sina egna förutsägelser och börja räkna poäng – och dessutom redovisa skälen till de egna uppskattningarna.

Det här är intressant — och ett fenomen som återkommer i flera olika discipliner. Vill du bli bättre på att fatta beslut? Skriv ned besluten och grunderna för dem och utvärdera sedan efter ett tag. Vill du bli bättre på att spela schack? Skriv ned dina partier och utvärdera dem, och gör det gärna detaljerat – vilka drag trodde du att motståndaren skulle göra? Och samma sak gäller förutsägelser: om du vill bli bättre måste du börja hålla dig själv ansvarig för resultatet.

Så enkelt, men ändå så svårt. Ingen vill ha fel, ingen vill misslyckas – så vi ger bort förmåga för att slippa den intellektuella smärtan som följer av att ha fel.

Nu blir nästa steg för den lilla grupp jag leder att implementera detta — det skall bli intressant; inte minst ur ett organisationspsykologiskt perspektiv.

Teckentydningens njutning

Det är ett djupt mänskligt fenomen att se mening i allt, i olika sorters mönster – och en anledning till detta är att det faktiskt är njutningsfullt att läsa världen runt oss som meningsfull. Meningslösheten skapar en alldeles särskild sorts smärta, en sorts besvikelse, som till sin grund är semiotisk.

Konspirationsteorier, rollspel och religion delar alla den egenskapen att de skapar mening runtom oss och därigenom också i någon mening ger oss njutning. De gör det på olika sätt, men själva grundtonen är densamma. Meningen är nyckeln.

Mening är inte detsamma som lycka, men det är en sorts förutsättning för lycka. Det är därför Camus uppmaningar så svår: för att tänka oss Sisyfos som lycklig måste vi också tänka oss att det är meningsfullt att rulla den där stenen upp för backen, om och om igen.

Anhedoni – oförmågan att känna lycka – har sin rot i en sorts semiotisk oförmåga att ordna tecknen i meningsfulla mönster. Det är när alla tolkningar halkar av världen som vemodet sänker sig.

Kanske är det ändå så att en mild konspirationsteori är bättre för oss än att leva i ett tomrum utan tecken. Umberto Eco målar i sina böcker genomgående människor som lever i mönster av tecken som världen uppenbarar sig igenom – och i åtminstone den meningen skrev han väl genomgående komedier.

Vi behöver mer 72-timmarsvetenskap

Santa Fe institutet är nydanande på flera olika sätt — och inte minst genom att man vid institutet ofta försöker hitta nya aspekter kring, perspektiv på och metoder för vetenskapligt arbete. Ett av dessa projekt kallas 72 timmars-vetenskap, och är helt enkelt en övning där ett antal forskare försöker komma fram till ett intressant, publiceringsbart resultat under 3 dagar.

Det är förstås provocerande för den som vill se vetenskap som något svårt och heligt, men det är uppfriskande för alla oss som tycker att vetenskapens kanske största problem är den ofta stängda värld som växt upp kring forskning och universitet. Nu är det dock mest klassiska forskare i dessa övningar, men det skulle inte vara omöjligt att samla en mycket mer brokig skara individer med rika erfarenheter från olika områden för att försöka lösa olika sorters problem.

Det finns massor av olika 24, 48 eller 72-timmars övningar för att starta företag, men mig veterligen är SFIs övning den enda som tillämpar samma idé på vetenskapligt arbete. Här finns också släktskap med olika nya programmeringsformer (sprints), och vi lär oss allt mer om hur överraskande mycket man kan åstadkomma på ganska litet tid. Antagandet om att komplexa resultat kräver lång tid kan helt enkelt utmanas allt mer i ett nätverkssamhälle.

Kanske är det här en ledtråd finns: ju mer sammankopplat ett nätverk är, desto mer kan hastigheten i en process ökas.

Om vi tar ett par steg tillbaka är det intressant att notera att det i den vetenskapliga praktiken finns anledning att både titta på längre projekt såväl som på kortare arbetsmetoder; att utmana våra antaganden om tid är ett rikt sätt att försöka förstå metoder och arbetssätt på nytt.

Se mer här.

Vilken horisont lever du mot?

En grundläggande fråga när det gäller livsval handlar om horisonten. Enkelt uttryckt handlar det om hur lång du tror att din personliga framtid är – eller bättre: hur lång tror du att framtiden är?

En hel uppsjö självhjälpsråd handlar om just detta – och det kanske enklaste av alla är att leva varje dag som den är den sista. Ibland tolkas det latinska carpe diem som en version av detta, men det är lite endimensionellt. Att gripa dagen handlar ofta om att se dagen som en del av en längre serie handlingar som skapar mening.

Om horisonten börjar med den enskilda dagen kan den i princip sträckas ut hur långt som helst — många tänker sig att pensionen skall bli den tid då man förverkligar sig själv; även om denna kanske ligger trettio eller fyrtio år bort. Andra kanske sätter upp måttet efter en släkting som gick bort vid en viss tidpunkt – en förälder exempelvis.

Horisonterna varierar stort, och det är inte alldeles självklart att se hur vi bäst sätter dem. Ska vi utarbeta femårsplaner? Mesta möjliga mening under fem år? Det är inte en så dum idé som det verkar. De kommande fem åren har en viss konkretion som gör de möjliga att leva mot. De kommande femtio saknar detta.

Valet av horisont är en sammanvägning av hur långt in i framtiden vi kan se och hur djupa våra ambitioner är. Det finns säkert de vars ambitioner är decennier djupa, och som aldrig tar sin egen dödlighet i beaktande – och det finns en märklig logik också i denna syn: den som lever endast mot sin ambition kanske hämtas hem av Liemannen mitt i sin gärning, men då finns det nästan ett skimmer av härlighet över att ambitionen fått allt annat att träda tillbaka. Eller?

Med tiden krymper horisonterna för de flesta. Vi lever mot kortare och kortare tidsintervaller. Charlie Munger, Buffets partner, konstaterade i en intervju att varje dag man inte vaknat upp med en ny krämpa är en bra dag.

Tiden har ett märkligt värde. Det ökar drastiskt när vi blir äldre, och horisonterna balanserar ut mot den oändlighet som är ungdomens egentliga gåva. Det kan skifta från dag till dag, och det mest gåtfulla är frågan om man kan lyfta sig helt ur horisonternas logik, och likt Spinoza långsamt börja betrakta världen, och oss själva i den, ut evighetens aspekt.

Det är en värdefull andlig övning i sig.

Avslöjandets olidliga lätthet

Det finns en tendens att tro att det ligger något insiktsfullt i att sabla ned allt och anta onda avsikter eller meningslöst manövrerade. De som tror på detta tror också ofta på ”avslöjandet” som den mest ärliga – och slutgiltiga – kunskapshandlingen.

Religionen avslöjas som rädsla för döden, politiken avslöjas som egenintresse, konsten avslöjas som påfågelfjädrar (som trots vad många tror faktiskt har evolutionär betydelse för att skrämma rovdjur). I denna avslöjandeakt blottläggs saker som de är, och endast de allra modigaste vågar se klart och tydligt.

Den här sortens cynism påminner om nihilismens stolta deklarerade av världens meningslöshet, och ytterst handlar det om samma sak: en ganska ointressant psykologisk försvarsmekanism som sluter sig i monologen.

Det har på många sätt blivit vår tids politiska stil.

Nietzsche hade inte mycket till övers för nihilisterna. För honom var det uppenbart att de endast gjort halva jobbet — rivit ned de ideologier som gjorde anspråk på att unikt känna sanningen, utan att inse att det faktiskt betyder att ansvaret nu faller på oss när det gäller att skapa ny mening där den gamla rensats bort. Nihilist, muttrade han, jag har dig i sittfläsket.

Meningslösheten är inte ett naturtillstånd. Inte heller den avslöjade världen är en slutpunkt. De är i någon mening uppmaningar till oss – de öppnar den där fruktansvärda friheten (och ansvaret) som följer av att inse att vi skapar och ansvarar för världen.

Cynikern och nihilisten flyr sitt eget ansvar in i barnets beteende: att skylla allt på någon annan och vägra ta del i världen. Ofta kläs denna abdikation i oberoendets fåfänga — och cynikern tror att han är fri. Inget kunde vara längre från sanningen: istället har man bara slutit ögonen.

Cynismen och nihilismen kännetecknas framförallt av en till insikt förklädd djup feghet.

Jag önskar att vi kunde se ”avslöjandet” för vad det egentligen är: en djup rädsla för världens komplexitet. En mediegest som leder in i konspirationernas mörka skogar och bort från varje engagemang i världen.

Cynismen är den bana som löper genom demokratin mot tyranniet.

Vetenskapens framtid

I en artikel i Nature nyligen redovisas resultat som antyder att vetenskapen i stort håller på att bli mer tvärvetenskaplig — referenserna i de vetenskapliga artiklar som produceras griper över alltfler olika områden. Trots att det finns några strukturella förklaringar – som en alltmer detaljerad datamodell för olika vetenskapliga grenar och en tendens att referera mer (eller alls — artikeln innehåller det häpnadsväckande historiska faktumet att tidiga artiklar inte hade några referenser alls – något som får mig att undra om det skulle vara bättre, och vilket värdet av referenser egentligen är) – så är detta intressant. Det speglar en alltmer komplex värld där vi måste knyta samman olika kunskapsdomäner för att komma vidare överhuvudtaget.

Detta är inte utan baksidor dock. En alltmer komplex vetenskap kan bli allt svårare att ta sig in i. Hur bör den som börjar forska i dag förhålla sig till dessa resultat? Bör man försöka läsa flera olika ämnen, eller koncentrera sig på smalare ämnen eller helt ignorera ämnesuppdelningen och koncentrera sig på problem? Det finns en mängd frågor här om hur vetenskap bäst organiseras, och dessutom finns det en mängd frågor om hur den vetenskapliga praktiken håller på att förändras.

Vi vet att vetenskapen i dag är enormt mycket mer kollaborativ än den var tidigare — den ensamme vetenskapsmannen som i sitt geni sitter och upptäcker världen är i allt väsentligt både en atavistisk figur och ett hinder mot vidare framsteg. Dagens vetenskap bedrivs ofta i nätverk och i djupt samarbete mellan olika individer och länder. Trösklarna är dock fortfarande höga och vetenskapen är fortfarande en i allt väsentligt elitistisk verksamhet — något som inte är hållbart givet de vetenskapliga utmaningar vi står inför. Vi behöver återvända till en vetenskap som välkomnar vetenskapsmedborgaren vid sidan av och som jämställd med vetenskapsmannen.

Det finns flera skäl.

För det första har var och en i dag verktygen och tillgången till kunskap för att kunna dyka djupt i olika problem – med nätets framväxt och de moderna verktyg som finns (Wolfram Alpha är ett exempel) finns inga skäl till att utesluta det frågande som finns utanför ett fåtal institutioner från det vetenskapliga projektet.

För det andra har vi för få vetenskapare. Detta är en poäng som Stanislaw Lem tog upp redan 1964 i sin märkliga Summa Technologiae. Lem skriver att varefter den vetenskapliga fronten växer – och varje nytt resultat öppnar upp nya områden och fält som måste undersöka – kommer vi att få allt svårare att allokera vetenskaplig uppmärksamhet eftersom vi inte på förhand vet vad som är fruktbart och vad som leder oss i cirklar. Därför behöver vi, menar Lem, mycket mer vetenskaplig uppmärksamhet för att hantera denna växande, alltmer komplexa vetenskapliga horisont. Hans två förslag – det ena lekfullt och det andra allvarligt – är att tvångsrekrytera studenter till vetenskaplig forskning eller bygga artificiella vetenskapsmän. För Lem är AI ett sätt att hantera den växande komplexiteten i världen runt oss och i vetenskapen.

För det tredje är det vetenskapliga systemet i dag riggat så att det mycket snabbt söker sig till det tillstånd som Kuhn kallade normalvetenskap – det triviala producerande av resultat som maximerar inte framsteg utan sannolikheten att få finansiering i ytterligare några år. Systemet i sig måste reformeras, men det behöver också externa chocker och med en parallell organisation av vetenskapligt arbete i vetenskapsmedborgarens regi skulle åtminstone de värsta exemplen på bruspublicering av minsta möjliga resultat kunna elimineras.

En problemorienterade inkluderande vetenskaplig verksamhet skulle kunna vara ett sätt att förnya vetenskapen i sin helhet.

När det gäller frågan om hur man bör studera så är den mycket svår. Jag har en tendens att tro att ordet ”tvärvetenskap” sätter fokus på fel saker — antingen tror vi att man skall läsa litet av varje i dag kodifierad vetenskap eller så att man måste hitta två olika vetenskaper och läsa över dem. Förmodligen håller inte detta — man behöver ett djup för att kunna nå en bredd. Samtidigt tror jag inte att detta djup måste vara disciplinärt. Det som gör att det disciplinära djupet oftast vinner är dock att kunskapen är organiserad i nätverk och den som vill gå på djupet måste söka sig till ett nätverk som organiserats kring ett ämne, och då blir det ofta en disciplin. Det finns dock intressanta undantag — jag tror att man kan gå på djupet i komplexitet vid Santa Fe-institutet exempelvis.

Det är svårt att mäta det vetenskapliga framstegets hastighet, men vad vi vet är att vi inte skulle ta skada av ett snabbare framsteg — och kan vi organisera oss så att vi löser ut fler samhälleliga resurser i det vetenskapliga projektet så vinner sannolikt alla.

Här finns en annan tanke också – vi lever i ett samhälle som har det allt svårare att skilja ur fakta mot en bakgrund av politiskt oväsen. Vi har gjort det alldeles för billigt att tvivla på något, det krävs ingen som helst ansträngning eller investering för att tvivla på vaccin, att jorden är rund eller att det finns antropogeniska klimateffekter. Vetenskapen behöver en renässans eftersom den har ett inbyggt pris på tvivel: det empiriska arbete som ger vid handen att det finns ett problem.

Till sist: det finns i artikeln en fascinerande bild som visar hur olika vetenskaper refererar till varandra. Den är en underbar nyckel för de forskare som vill pröva något nytt: leta reda på de två vetenskapliga grenar som är minst sammankopplade och börja ställa frågor om hur de skulle kunna informera varandra:

Så går Internet under – inte med en smäll utan i ett …

Antag att du hade en magisk källa. Den fylls på hela tiden med guldmynt. Problemet är att den fylls på med gyllene blymynt också samtidigt – så det tar ett litet tag att identifiera guldmynten, men när du väl gör det så är det ju värt det, eftersom guldmynten är så värdefulla i sig.

En dag upptäcker du något intressant: guldmynten kommer i allt högre takt. Först blir du glad, sedan slås du av en fruktansvärd misstanke. Tänk om blymynten också nu strömmar till snabbare? Du undersöker saken och finner att, mycket riktigt, de strömmar också till snabbare. Ännu snabbare faktiskt.

Du inser snabbt att värdet på källan kan skrivas som en enkel division: antalet guldmynt delat på antalet blymynt. Din källa förlorar i värde varje dag, trots att mängden guld ökar både i takt och absoluta termer.

Beroende på hur snabbt detta sker kan du snart stå med en värdelös magisk källa.

Ungefär så går ett informationssystem sönder. När mängden potentiellt värdefulla data (data som skulle kunna struktureras till värdefull information – data utan struktur har inget reellt värde alls) ökar långsammare än mängden brus så förliser systemet i nonsens.

Det går förstås att uppfinna olika sorters teknik för att förlänga värdet på systemet – olika mekanismer som gör det lättare att skilja ut data från brus – men det finns ett problem med det också: dessa system beror av att det går att hitta data om systemet som hjälper till att urskilja data från brus.

Så: du kan sakta ned brusdöden genom att använda vissa datamängder för att skapa information om informationssystemet, men i ett öppet system kommer dessa data ur informationssystemet också och förmågan att finna dem minskar också med tiden, på precis samma sätt.

Till sist löses allt upp i brusdöden, som förstås inte är något annat än ett alias för den allestädes närvarande termodynamiska värmedöden – alla informationssystem faller sönder enligt entropins lagar och i slutet finns bara brus.

De verkligt intressanta frågorna här är av tre olika slag: det första slaget är hur fort det går – med vilken takt späs källan ut med blymynt?

Den andra sortens frågor är etiska: har vi en skyldighet att agera så att vi inte maximerar bruset? Det går att tänka sig en hel etik uppbyggd kring minimera det brus man genererar – och vem vet, i framtiden kanske vi kommer att se med avsky på de som sprider brus runtom sig, litet på samma sätt som de som förstör miljön. Det finns ett intressant skyddsobjekt här också – Uppmärksamheten. Uppmärksamheten är för informationssystem vad Miljön är i ekosystem – en sorts sammanfattning av den brist systemet opererar under.

Den tredje sortens frågor handlar om ett perspektivskifte: finns det värde i brus? En källa med oändligt med bly har ju också en sorts värde.

Nå. Så går alltså Internet under – inte med en smäll utan i ett brus.

Utforma dina misslyckanden noga

Det finns någon allmän sorts insikt om att det finns ett värde i misslyckandet – att sträva efter att åstadkomma något, men inte helt lyckas och i informationen som produceras i detta tillkortakommande hitta lärdomar som kan hjälpa oss att utvecklas. Samtidigt är det svårt att fokusera på misstag och misslyckanden – eftersom det ofta är smärtsamt att inte kunna nå sina mål.

Enligt denna nya studie är det dock mycket värdefullt att studera olika grupper för att se hur de misslyckas. Författarna har studerat misslyckanden i tre olika domäner – startups, ansökningar om forskningsbidrag och nationell säkerhet (terrorattacker) – och funnit att det finns distinkta mönster i hur någon misslyckas som kan användas för att börja uppskatta sannolikheten för att de slutligen kommer att lyckas.

Detta är förstås intressant – om det går att urskilja mönster i misslyckandet som kan ge ledning om vilka grupper eller aktörer som kommer att lyckas i långa loppet så skulle det vara ovärderligt för en mängd olika grupper i samhället – men det skulle också hjälpa de grupper som vill öka sina chanser att lyckas.

Ett enkelt medel skulle vara att redan i projektbeskrivningen lägga fast en misslyckandestrategi: en tanke om hur gruppen och projektet avser misslyckas och hur dessa misslyckanden skall dokumenteras och förvandlas till insikter. I utformningen av denna strategi skulle projektet kunna försöka maximera värdet av och förhållandet till sina misslyckanden.

Det går nog även att tillämpa på ett personligt perspektiv – var och en av oss kan ha ett tydligt förhållningssätt till våra misslyckanden och försöka hitta värdet i dem. Ett exempel skulle kunna se ut såhär:

1. Varje vecka skall jag skriva ned de 1-3 största misslyckanden och misstag som jag begått och försöka identifiera rotorsakerna till dem.

2. Jag skall sedan identifiera 1-3 saker som jag tänker göra annorlunda när jag försöker nå samma mål igen och kategorisera dem lösligt i olika kategorier som ”andra samarbetspartner”, ”mer tid”, ”andra verktyg” och ”andra processer”.

Du kan säkert komma på egna tillägg – kanske blir det här veckan du väljer att börja misslyckas mer strategiskt?

Ett protokoll för eposten…

Epost är praktiskt, men också gränslöst i den meningen att vem som helst kan mejla vem som helst om vad som helst. Det orsakar en hel del utmaningar, och jag har funderat mycket över hur man ska kunna närma sig dem. Låt oss se på ett par typfall.

1. ”En person som du aldrig träffat och inte känner skickar en inbjudan till något. Det framgår inte om du är individuellt inbjuden.”

2. ”En kontakt – någon man har som vän på FB eller kontakt på LinkedIn, men inte umgås med eller känner närmare eller har träffat fysiskt på senare tid, skickar en begäran om en tjänst som tar tid, ofta handlar det om att de vill att du i din tur ska förmedla en kontakt.”

3. ”En kollega skickar över ett dokument och ber om kommentarer – ofta, men inte alltid till flera personer och ofta, men inte alltid utan individualiserade önskemål – alltså utan att be just dig att kommentera specifika delar.”

4. ”En kontakt på LinkedIn eller vän på Facebook som du inte har någon annan relation med skickar ett meddelande som handlar om att denne vill sälja något.”

5. ”Ett brett utskick till listor med hundratals personer efterlyser åsikter, synpunkter, arbete eller råd – eller fiskar efter komplimanger.”

I alla dessa fall anser har mitt protokoll kommit att bli rätt så hänsynslöst. Jag raderar mejlen omedelbart. Skälet är enkelt: jag har en begränsad tid att leva och kretsen personer som kan göra anspråk på denna tid är ganska liten och krymper med tiden.

Det finns de som menar att man bör göra tvärtom och även för dessa fall försöka göra sitt bästa, eftersom man på detta sätt skapar möjligheter och knyter samman nätverk. Jag köper inte det – eftersom alternativkostnaden är för hög. Detta är tid jag kunde ha skrivit, löst, tänkt eller spenderat med människor som står mig nära.

Jag funderar dock på om man skulle kunna hitta en medelväg. Man skulle kunna starta en epostlista där alla på listan förbinder sig att göra alla andra på listan en, väldefinierad tjänst. De er kan handla om en palett av tjänster och jag kan tänka mig att man skulle kunna gå rätt långt: bjuda på lunch med en tredje person som man vill träffa, skriva 3-5 sidors utlåtande om en fråga, skicka en lista med läsning i en fråga, sammanställa rekommendationer om en plats eller ett företag som kan användas för att navigera dessa framgångsrikt…

Saken med en sådan lista är att den skulle behöva vara symmetrisk — och kostnaden skulle vara medveten och frivillig. Jag vet att jag inte gick med i en sådan lista bara för att jag skaffade epost – och därför faller det sig allt naturligare att radera asymmetriska förfrågningar.

Sedan finns det en krets personer som har legitima anspråk på min tid. Även där kan jag vara den ibland och önskar att jag vore snabbare på att svara, men den kretsen ger mig samma anspråk på sin tid och vi har kommit att utvecklas ihop över tid.

Det jag skulle önska mig vore en funktion som enkelt lät mig signalera att jag inte kommer att svara. Det är en variant på arkivknappen, men en som samtidigt skickar ett meddelande: ”Ej godkänt enligt deklarerat epostprotokoll” och en enkel länk till en sida som förklarar hur man förhåller sig till epost, ett standardiserat format.

Grundinställningarna skulle kunna vara ”öppen” och ”stängd” och den som deklarerar en stängd epostadress skulle därmed ha sagt att svar endast ges på strikta premisser – som förstås också kan artikuleras positivt, och inte bara som negativa exempel enligt ovan. Kanske kunde man deklarera att man använder en vitlista. Om du finns på den får du svar — om inte filtreras du bort. Problemet är ju att allt detta måste hanteras mot bakgrund av en norm där många känner en skyldighet att låta andra göra anspråk på tid – och därför låter det nästan snobbigt när man vill återta kontrollen över sin egen tid.

Inget kunde vara längre från sanningen.

Om jag får litet tid över skall jag försöka komponera ett sådant protokoll och läggs upp här, och det måste ju finnas andra som gjort detta också. Det handlar ju inte om att vara oförskämd, utan att hantera förväntningarna: tanken att en e-postadress innebär att alla som hittar den kan göra anspråk på din tid är oförskämd åt andra hållet.

Din tid är det mest värdefulla du har. Det är din rätt – skyldighet – att försvara den.

Maffior saktar ned teknikutvecklingen

I ett av årets mer oväntade papper konstateras att närvaron av organisationer som maffian väsentligt saktar ned innovationstakten i olika områden. Det är knappast uppseendeväckande i sig, men anledningarna är intressanta – forskarna menar att i de områden där maffian dominerar ställs alla aktörer inför valet att samarbeta med dem – något som eliminerar konkurrens och försvagar äganderätter – eller innovera. Ofta ser incitamentssteukturen rätt tydlig ut – och folk väljer att rätta in sig i ledet. Resultatet blir minskad innovation.

Frågan är om det omvända gäller — att mindre kollaboration sociala kontexter faktiskt ökar innovationstakten. Hur förhåller sig detta då till förtroendebegreppet? Hur förhåller sig innovation till social organisation?

Ett annat sätt att läsa resultaten på skulle vara att säga att de tyder på att tätt organiserade sociala kontexter blir mindre innovativa – Tönnies Gemeinschaft mot Gesellschaft. Staden är alltså ner innovativ än byn, delvis på grund av att den har en lösligare social organisation.

Hur översätter vi detta till organisationer? Är en alltför tajt organisation med alltför mycket förtroende också mindre innovativ? En märklig slutsats skulle vara att en arbetsplats som liknar en stad mer än en by är mer sannolik att uppfinna nytt – samtidigt som alla idag strävar efter en tätare social kontext på arbetet.

En sak tycks säker – maffian är inte särskilt innovativ, så det är nog inte en modell att efterlikna…

Tiden och politiken

Man skulle kunna rangordna olika partier efter hur de förhåller sig till tiden – och endast det. Frågan skulle då bli både hur de riktar blicken (framåt/bakåt), hur lång framtiden är i partiets ideologi, hur djup historien — och kanske också frågan om hur rytmer, vilka rytmer man ser i det politiska beslutsfattandet, ekonomin och den tekniska utvecklingen.

Om man bar fick denna enda parameter att rösta kring från politiska partier skulle man ändå kunna bestämma sig – om man själv hade en uppfattning om hur tiden ser ut i den egna politiska övertygelsen.

Där finns också andra aspekter som de partier som bär ett eskatologiskt drag eller de som tycka befinna sig i Parmenides tidlöshet. Det gäller förstås inte bara partier – alla organisationer har en implicit bild av tiden – och med vår växande kunskap kanske det kommer att bli allt vanligare med ett längre perspektiv. Pendeln borde slå åter snart – bort från kvartalen och de 24 timmarnas nyhetscykel. Tänk en organisation som arbetade i evolutionär eller geologisk tid – med mål som kommer att uppnås om tusentals år. Tänk ett parti med civilsatorisks tidsramar – vilka sorters medborgare skulle krävas för att ett sådant parti skulle kunna bli framgångsrikt?

Söndagens grammatik

Söndag.

Söndagen är som ett icke påbörjat schackparti. Pjäserna positionerade, brädet öppet.

Läsningen.

Sitter och slöbläddrar i böcker. Fastnar för några anmärkningar i Filosofiska Undersökningar. Kvaliafrågan dök upp i en konversation för en tid sedan, och jag har haft den bubblande i huvudet som en irriterande slagdänga. Så frågan i 376: Hur jämför man föreställningar – en sorts väg ut; det är inte alltid meningsfullt att anta att a kan jämföras med b. Det finns förmodligen ett stort antal ting som inte kan jämföras alls.

En stor del av Wittgensteins filosofi handlar just om grammatiska anmärkningar. Väsendet är utsagt i grammatiken, skriver han i 371 och sedan i 373 den kända observationen: Grammatiken säger vilket slags föremål någoting är. (Teologin som grammatik).

Den tyska versionen borde vara intressant. Jag plockar ned den och läser:

Söndagstyskan.

Tyskans version lyder: ”Welche art von Gegenstand etwas ist, sagt die Grammatik. (Theologie als Grammatik).”

Ordet ”Gegenstand” är intressant. Det har åtminstone tre översättningar till svenskan: föremål, ämne eller objekt. Här hade jag valt ämne istället för föremål – ”grammatiken säger vilket slags ämne någonting är” – eftersom det tycks sägs mer om grammatikens funktion här.

Grammatiken tecknar de drag som är tillåtna, och utesluter andra. På många sätt är grammatiken den form som Tractatus tigande tar sig i Undersökningar. Grammatiken ordnar tigandet – drar den tidige Wittgenstein drar en linje i sanden och anbefaller tigandet på andra sidan linjen finner vi hos den senare ett tigandets mönster som måste utforskas, läggas fram i grammatiken. Vi tar reda på hur pjäsen kan röra sig.

Teologin hejdar oss när vi försöker tvinga på tigandet förnuftets förnumstiga analyser. Stannar oss när vi pratar oss hesa där ord inte mäktar med särskilt mycket. Eller den kunde göra det. Dagens teologiska tigande öppnar inte mot något annat, utan spärrar istället av tigandets landskap som om vore det en brottsplats.

Novembersöndagar rymmer avgrunder. Varefter klockan tickar kan man känna sig som någon som simmar över ett väldigt bråddjup – vi ser ljuset försvinna ned i mörkret och känner någon sorts attraktion nedåt. Det behöver inte vara särskilt skrämmande, det kan tvärtom vara ganska vackert.

Kvällen sänker sig redan nu vid tre. I bakgrunden tonerna från Arvo Pärts mjuka De Profundis. Läsningen, teet, den knastrande brasans varma glöd. Söndagens egen grammatik. Skönt så.

Kaminen.

Om att kontrollera ny teknik

Jennifer Doudna, En av grundarna av CRISPR-tekniken skrev i går vad som borde bli en mycket uppmärksammad artikel om hur den tekniken borde reglera, och framförallt om genredigering av människor.

Doudnas artikel ur Science

Artikeln publicerades på årsdagen efter det att en kinesisk forskare avslöjat att han använt genredigering och skapat redigerade tvillingar, något som Doudna i princip anser var ett brott mot världssamfundet:

 ”His risky and medically unnecessary work stunned the world and defied prior calls by my colleagues and me, and by the U.S. National Academies of Sciences and of Medicine, for an effective moratorium on human germline editing. It was a shocking reminder of the scientific and ethical challenges raised by this powerful technology. Once the details of He’s work were revealed, it became clear that although human embryo editing is relatively easy to achieve, it is difficult to do well and with responsibility for lifelong health outcomes.”

Doudna, Jennifer ”CRISPRs unwanted anniversary”, Science 15 Nov 2019: Vol. 366, Issue 6467, pp. 777 DOI: 10.1126/science.aba1751

Doudnas upprördhet är lätt att förstå – vi saknar kunskap om hur tekniken kommer att påverka oss och dessutom tycks vi inte kunna förutse hur genredigeringen fungerar, så det måste kanske till mer reglering — åtminstone anser Doudna det, och pekar på mängder av pågående aktivitet:

In this vein, the World Health Organization (WHO) is pushing government regulators to engage, lead, and act. In July, WHO issued a statement requesting that regulatory agencies in all countries disallow any human germline editing experiments in the clinic and in August, announced the first steps in establishing a registry for future such studies. These directives from a global health authority now make it difficult for anyone to claim that they did not know or were somehow operating within published guidelines. On the heels of WHO, an International Commission on the Clinical Use of Human Germline Genome Editing convened its first meeting to identify the scientific, medical, and ethical requirements to consider when assessing potential clinical applications of human germline genome editing. The U.S. National Academy of Medicine, the U.S. National Academy of Sciences, and the Royal Society of the United Kingdom lead this commission, with the participation of science and medical academies from around the world. Already this week, the commission held a follow-up meeting, reflecting the urgent nature of their mission.

Ibid.

Doudnas artikel reser emellertid en mer komplex fråga – och det är en fråga om hur väl vi kan kontrollera ny teknik när den väl är uppfunnen? Särskilt teknik som inte beror av massiva investeringar eller unika råvaror (som kärntekniken som ofta kommer upp i sammanhang som dessa)?

Platon låter i en av sina dialoger Sokrates berätta myten om Thamus och Toth – som handlar precis om detta. Enligt Sokrates hade kung Thamus en utmärkt uppfinnare i Toth som kom upp med en mängd olika uppfinningar, men en sak kunde Toth inte – han kunde inte utvärdera uppfinningarnas samhälleliga konsekvenser — det var kungens privilegium.

Toth förebringade kungen alla sina uppfinningar och efter nogsamt övervägande lät kungen besluta om egyptierna skulle få ta del av uppfinningen eller ej.

Sokrates berättar att Toth en dag uppfann skrivkonsten, och förevisade just denna för kungen som förfärad förbjöd Toth att sprida skrivkonsten eftersom den skulle förslöa folk, få dem att tro att de var visa och förstöra samhället. Sokrates berättar myten för att formulera en attack på det döda, nedskrivna ordet – men i förbigående (som så ofta i Platons dialoger) får vi en annan insikt på köpet.

Vad hände med skrivkonsten? Den inte bara spreds – den exploderade och är den vår dominerande minnesteknik. Thamus omdöme tjänade inget till, och Toth må ha varit hur ansvarsfull som helst — men när uppfinningen en gång finns så letar den sig fram. Det påminner litet om det där citatet från Jurassic Park – ”life finds a way” – det gäller innovationer också.

Det exempel som oftast ges på bra kontroll av teknik och forskarsamhällets ansvar är den konferens om bioteknik som hölls i Asilomar 1975. Resultatet, menar de som tycker att den konefersen var ett gott exempel på hur vi kollektivt kan agera som kung Thamus, att vi inte fick några biokatastrofer. Samtidigt säger samma forskare att det är oklart – som bäst – om den processen fortfarande kan vara värdefull.

Och tänk efter. 1975 — inget Internet, inga datorer, dyr utrustning som krävdes för att utföra experimenten — inget av det gäller idag för de teknikområden som vi oroar oss för här. Kunskapsspridningen är ögonblicklig och med dagens datorkraft kan en mängd experiment utföras av intresserade studenter.

Det finns också de som menar att Asilomar var i stort sett meningslöst, eftersom man grovt felvärderade riskerna och överdrev dem, här ur en rapport av Katja Grace:

It is widely agreed that recombinant DNA research turned out to be fairly safe.While dangerous organisms may be created and released accidentally, this is very unlikely.Intentional hazards are a different story; however, they were also not a focus of the conference. In this sense, the predictions of danger were unsuccessful. However, note that the scientists advocating caution didn’t necessarily think that the odds of recombinant DNA turning out to be dangerous were greater than 50%. Since large low-probability catastrophes can also justify action, it is not inconsistent to argue that a research program is unlikely to be harmful, but that we should nonetheless prepare for the worst. Scientists should not be penalized for advocating caution per se. If they were fairly confident that safety measures would turn out to be unnecessary, then their predictions were fairly good. Nonetheless, they were less good than the predictions of people who considered the risk even smaller.

Grace, Katja. 2015. The Asilomar Conference: A Case Study in Risk Mitigation. Published as Technical report 2015–9. Berkeley, CA: Machine Intelligence Research Institute. Last modified July 15, 2015 (notes omitted)

Grace är annars positiv — men sammanfattar:

The conference was successful in some ways, and unsuccessful in others. It did not ultimately prevent the risk, largely because recombinant DNA did not turn out to present much risk.

Ibid

Asilomar är inget universalmedel och ingen enkel lösning på frågan om hur man kan kontrollera ny teknik. Både Asilomar – kollektiva diskussioner och samförståndsförsök – och Thamus/Toth-modellen där en auktoritet tillåter eller förbjuder teknik har de facto misslyckats. Det betyder inte att det inte är värt att försöka – och kanske är det en del av insikten här, perfekt kontroll är inte möjlig, men om världssamfundet kan samla sig kring en norm så kanske missbruk av nya tekniker kan minimeras.

Kanske.

Ett annat sätt att närma sig problemet är att fråga vad som måste gälla för att vi skulle kunna kontrollera teknik – en sorts omvänd övning. Följande ser ut att vara några sådana kriterier:

  1. Användning av tekniken måste vara öppet tillgänglig för granskning. (Så att vi vet om den används eller ej)
  2. Tillgången till tekniken eller användningen av den måste vara villkorad av tillräckligt omfattande resurser för att endast ett fåtal aktörer ska komma ifråga för den (det gör gruppen som skall kontrolleras mindre).
  3. Tekniken skall helst vara svåranvänd och kräva betydande expertis. (Gör också kontrollgruppen mindre)

Såvitt jag kan se gäller inget av dessa kriterier CRISPR. Återigen – att vi kanske inte kan garantera efterlevnad av regler är inte ett avgörande skäl att inte införa regler (brottsbalkens värde är inte beroende enbart av uppklarandeprocenten – även om det nog finns en relation där). Samtidigt: borde vi inte parallellt med Doudnas uppmaning till internationell reglering börja fundera igenom hur vi bygger en beredskap för en värld i vilken tekniken använts på sätt som visar sig innebära betydande risker?

Vi kan reglera, men vi kan också förbereda oss. Båda är nog nyttiga att utforska.

P.S. Jag är teknikoptimist – jag tror att tekniken kommer att göra oss rikare, lyckligare, friskare och bättre på många sätt över tiden – men det betyder inte att jag inte också ser risker. Framsteget är aldrig riskfritt. D.S.

Bellagio och yttrandefrihetens problem

Lämnar Bellagio och arbetet med den transatlantiska arbetsgrupp som jag ingår i idag. Vi har haft två dagar goda diskussioner om ämnen som alla har det gemensamt att yttrandefriheten är stadd i förändring.

Sfrondata i Bellagio, väcktes av åska i morse.

Det finns en mängd olika mentala modeller för yttrandefriheten, men det är intressant att åtminstone försöka förstå den ur ett funktionellt perspektiv – vad är det yttrandefriheten gör? Här varierar svaren – men två modeller framträder tydligt: den hjälper oss att upptäcka möjligheter och den försäkrar oss om robusta demokratiska möjligheter. I en grov skiss kan man säga att den förra modellen dominerar i det amerikanska tänkandet där yttrandefriheten är generativ och den senare modellen dominerar i det europeiska tänkandet där yttrandefriheten är deliberativ.

Tekniken förändrar generativiteten men – tycker många – försvårar deliberationen. Det är en intressant hållning som oavsett om man omfattar den heller ej summerar en stor del av de politiska spänningarna kring yttrandefriheten just nu.

Svaren då? De kanske inte är lika viktiga som frågorna – och formuleringen av frågorna är fortfarande en svår uppgift. Vi har samtalat om plattformar, transparens, hat & hot och geopolitiska frågor – och kanske är syftet inte så mycket att ständigt söka svar som att faktiskt försöka hitta samsyn kring vilka de 5-10 stora problem som måste lösas för att nå ett läge där både yttrandefrihetens generations och deliberativa funktioner stärks.

Jag tänker ofta på Simone Weil och hennes kommentarer i Att slå rot när dessa frågor diskuteras – hon förespråkade där en absolut frihet att säga vad som helst, men ett strikt ansvara för att mena det och argumentera för en sak. Detta gap mellan det vi säger och det vi menar är svårare att skönja i platta informationslandskap av de slag som de virtuella ofta utgör (och det i sig kommer sannolikt att förändras).

Nu hemåt.

Att tänka som evolutionen

I en artikel nyligen i Quanta Magazine föreslår författaren att det kanske bästa sättet att tänka kring kreativitet är som en i någon mening mållös verksamhet – kreativitet utvecklas bäst när man inte söker ett mål, utan utforskar stegvis tillgängliga nya och annorlunda möjligheter.

Ett exempel på just detta sätt att tänka är evolutionen. Evolutionen utvecklas inte mot något. Den utvecklas bort från de olika begränsningar som den möter i sin omgivning.

Det är en viktig insikt för kreativiteten — om vi slutar söka ett mål och istället undersöker näraliggande varianter av den lösning och det problem vi arbetar med så kan vi i bästa fall hitta lösningar som vi aldrig skulle kunna ha förutsagt.

I stället för att utvärdera hur väl en lösning matchar ett problem så utvärderar man i denna metod hur ny lösningen är — hur intressant och annorlunda den är .

Detta påminner mig om något som vi diskuterade på ett seminarium om AIs filosofi för något år sedan: kreativiteten som en tvåstegs metod där man först genererar massor av olika lösningar och sedan väljer ut de intressantaste. Tanken var då att kreativiten är en genomsökning av det möjligas rymd fokuserad just på hur annorlunda varje ny skiss är från den föregående. Hur intressant den är.

Kruxet, förstås, var att lägga fast hur man avgör vad som är intressant.

Antag att du ser ett antal olika målningar och att du måste välja den mest intressanta, eller att du lyssnar på ett antal olika melodier och välja den mest intressanta – hur gör du då?

Ett enkelt sätt är att definiera en uppsättning element i, säg, en melodi och fokusera på dem: a(1) till a(N). Därefter utvärderar du alla melodier efter hur annorlunda de är i dessa, förutbestämda dimensioner. Samtidigt kommer urvalet av element vara i någon mening godtyckligt, så frågan är om det verkligen besvarar frågan.

I det att vi har en förmåga att rangordna olika abstrakta fenomen efter hur intressanta de är ligger något värt att gräva i. Det är i denna spänning som kreativiteten hittar en väg framåt.

Det mystiska är att det tycks vara en mer effektiv metod än att fokusera på lösningen. Ur artikeln:

In one test, they placed virtual wheeled robots in a maze and evolved the algorithms controlling them, hoping one would find a path to the exit. They ran the evolution from scratch 40 times. A comparison program, in which robots were selected for how close (as the crow flies) they came to the exit, evolved a winning robot only 3 out of 40 times. Novelty search, which completely ignored how close each bot was to the exit, succeeded 39 times. It worked because the bots managed to avoid dead ends. Rather than facing the exit and beating their heads against the wall, they explored unfamiliar territory, found workarounds, and won by accident. “Novelty search is important because it turned everything on its head,” said Julian Togelius, a computer scientist at New York University, “and basically asked what happens when we don’t have an objective.”

Detta resultat är värt att fundera vidare på.

Döden och maskinen

Jag har skrivit om de biologiska gränsvillkor som intelligensen existerar under – och varför de inte är att se som begränsningar så mycket som förutsättningar. Den kanske mest extrema förutsättningen för intelligens är ändligheten, eller döden.

Nu rapporteras om experiment som syftar till att utveckla sätt för AI att förhålla sig till ändlighet och döden – för att se till att dessa system får en grundläggande drift mot jämvikt.

Det är intressant ur flera perspektiv, inte minst för att det är en erinran om cybernetiska tankemodeller från tänkare som Wiener och Lem.

AGI och biologisk intelligens kan mycket väl komma att konvergera över tid – under universella gränsvillkor.

Verkligt långsamma, stora berättelser

Berättarformatet fortsätter att utvecklas, och idag är de kanske intressataste berättelserna man kan hitta ur ett formperspektiv de som återfinns i olika dataspel. Ett viktigt skäl till detta är att dataspel kan bli väldigt stora och hålla på väldigt länge.

Låt oss leka med begreppet ”fiktivt universum”. Ett fiktivt universum är generaliseringen av klassicismens tre enheter – enhet i rum, tid och handling. Om vi tänker oss att vi bibehåller dessa dimensioner, hur stora kan då våra berättade universum bli?

En roman kan handla om ett väldigt stort universum, och utspelas under mycket lång tid — men då talar vi om rent fiktiva dimensioner. En berättelse har flera olika sorters tid – den tid som utspelas i berättelsen, och den tid som berättelsen spelar ut i – läses eller upplevs i. När det gäller den senare så är de längsta berättelserna de som vi hittar i följetonger av olika slag – eller såpoperor. Detta berättande utspelas i lång upplevelsetid, och universumet som skapas av dem kan vara ganska stort.

Dataspelen slår förmodligen det med en storleksordning eller fler. Betänk ett spel som Eve Online, som har funnits sedan 2003 och som innehåller mer än 7800 stjärnsystem att besöka och utforska — det är ett enormt berättaruniversum – ett av de största som finns. Faktum är att det finns en levande debatt om vilket speluniversum – vilken virtuell karta – som är störst. Kika på denna video:

Varefter vi ser allt större berättaruniversum ser vi också att berättelserna kan hänga samman över tid. I World of Warcraft har spelaren följt en ”världsberättelse” som utspelats över mer snart 15 år och utvecklats med olika expansioner och nya uppdateringar. I ett växande universum – i den senaste uppdateringen kommer ytterligare kontinenter att bli tillgängliga.

Det finns olika tekniker för att berätta så här stora berättelser. En del är starkt styrda, med en världsberättelse som bildar en ram – andra, som Eve Online – introducerar nya element i universumet som spelarna sedan måste försöka förstå och utreda. Elite: Dangerous är ett annat exempel på ett sådant spel som då och då låter spelarna hitta något som man måste hantera eller arbeta tillsammans med.

I en del av dessa universum byggs berättelser också upp av spelare – långa, avancerade infiltrationsprojekt till exempel. Den här historien ur Eve Online är enormt fascinerande – ett infiltrationsprojekt som pågick i 10 månader.

Det är inte bara en kliché att säga att berättandets framtid är vidöppen och återfinns i dataspelen. Här finns större och långsammare berättelser än någon annanstans i vårt fiktiva universum.

Om värdet av att veta när man inte vet

Den som är intresserad av framtidsstudier har ett rikt bibliotek med verktyg att utforska. De två kanske mest grundläggande teknikerna är olika sorters prognoser och scenarier. Prognoser – forecasts – handlar ofta om att försöka ange sannolikheten för en viss given händelse i framtiden. Scenarier handlar om att försöka kartlägga möjliga utfall utan att enkelt tillskriva dem någon särskild sannolikhet. Bortom en viss gräns blir framtiden otillgänglig, och den gränsen kan vi flytta på olika sätt — men den förblir en verklighet. I en bild:

I denna bild ser vi hur osäkra och säkra faktorer varierar över tid, och så fort vi får en kritiska massa osäkra faktorer så bryter prognosmetoderna samman, och får då ersättas av scenarier. När så de osäkra faktorerna blir fler än de säkra bryter även scenarierna samman och vi får lita till hoppet.

Just dessa två gränser är intressanta att studera.

Den första handlar om när det blir i stort sett meningslöst att försöka göra prognoser. Det är ingen absolut gräns, och den kommer att variera över olika ämnen och frågor, men det är en viktig gräns att hålla reda på. Om man, i en organisation, är intresserad av framtiden finns ett värde av att se till att man inte överskattar hur långt fram den gränsen går.

Den andra gränsen handlar om när framtiden blir otillgänglig för förnuftet. Även den gränsen kommer att variera, men den är intressant, eftersom den visar var avkastningen på framtidsstudier omedelbart sjunker till noll. Detta är också en gräns som varierar med den samhälleliga komplexiteten.

Vi kan med dessa två gränser leka med en mängd olika tankeexperiment och fråga oss exempelvis var dessa gränser har legat historiskt för ekonomiska frågor. Givet att vi vet att den historiska BNP-kurvan såg ut ungefär såhär (se nedan) så tycks det som prognoshorisonten historiskt varit flera hundra år under många hundra år – åtminstone för lågupplösta prognoser.

Det är förstås en förenkling, men det tycks stämma. Ju längre fram i historien vi kommer desto kortare blir prognoshorisontent för vissa frågor, och vissa ämnen.

Nå, det som jag ville komma till var att det finns ett värde i att ha en uppfattning om både prognoshorisonten och scenariehorisonten i de olika frågor man arbetar med, och inte bara fastna för jämna årtal eller klichéer som 3-5 år. Alltför ofta bestäms dessa horisonter slumpmässigt, trots att deras position säger något intressant om vår samtid. Ett samhälle i vilket horisonterna kryper närmare och närmare nuet får allt svårare att handla långsiktigt – och medvetenheten om detta har ändå ett värde.

Att överleva November…

November. Aldrig har jag hållit med en poet så mycket som jag håller med Emily Dickinson i ett av hennes (underbara) brev:

It is also November. The noons are more laconic and the sunsets sterner, and Gibraltar lights make the village foreign. November always seemed to me the Norway of the year. —— is still with the sister who put her child in an ice nest last Monday forenoon. The redoubtable God! I notice where Death has been introduced, he frequently calls, making it desirable to forestall his advances.

Emily Dickinson, Lettere 1845-1886

Novemberhimmel.

Emily! Så rätt! Så vad kan man göra? De uppenbara motståndshandlingarna inkluderar:

+ Köpa böcker. Massor av böcker.

+ Dricka te. Massor av te.

+ Lyssna på Frank Sinatra.

+ Äta mandariner.

Därutöver kan man bara leva på hoppet. Och kanske skatta sig lycklig i hemlighet. Just det, att vara tacksam i hemlighet för det grå, är en koanliknande rebellverksamhet som jag sysslar med just nu. Man måste liksom tänka sig november som lycklig.

Varifrån kommer allt det grå?

En dröm jag har är att inrätta mitt liv så att jag bara läser i november. Inget annat. Dra mig tillbaka till ön, med en kasse böcker och tid. Tid att läsa med pennan i hand, fylla marginalerna och skriva små utropstecken där författaren slår huvudet på spiken, och frågetecken där han eller hon går vilse. Sedan återvända till civilisationen kring första advent.

Såg en film på planet hem nyligen. Where’d you go, Bernadette med Cate Blanchett. En märklig film, men märkligt glädjande. Inte helt funderat ut varför jag gillade den, och det kan vara fel ord – men det var något i den dystra, dunkla misantropi som huvudpersonen lekte med – just lekte med – som kändes förlåtande. En sorts horror vacui men med vakuumet ersatt av en alldeles särskild sorts vardag. En novemberfilm.

No hope, No Mercy, November.

Vilket är ditt hantverk?

Det finns väldigt få saker i livet som är ren konst – där du har tillgång till en inre talang som utan någon övning uttrycker sig och som inte kan förbättras eller förändras över tid (ja, detta är en smal definition av konst). Det mesta är någonstans ett hantverk.

Att något är ett hantverk är enormt glädjande nyheter. Det betyder nämligen att det går att lära sig, utveckla och förbättra. Det betyder att man kan utvecklas från lärling till mäster och det betyder att man kan lämna efter sig råd och insikter till kommande generationer.

Lustigt nog glömmer vi ofta det i kunskaps- och informationssamhället. En del av förklaringen ligger nog i nomenklaturen: kunskap låter som något vi införskaffar och information är så neutral att det mest påminner om en råvara. Det är kanske därför som jag föredrar att tänka på vårt samhälle som ett ”lärandesamhälle” där lärandet för första gången står i centrum för allt som sker i ekonomi och samhällelig utveckling i stort.

Kunskapsyrken är nästan alltid hantverk. Programmerare och systemutvecklare utövar ett ändlöst fascinerande hantverk, och kan lära sig nya saker varje dag. Jurister, ekonomer och beteendevetare är verksamma inom ett hantverk som både är gammalt och ständigt förnyas. Lobbyister och framtidsforskare är även de hantverkare.

Det finns en hel del forskning som visar att den som vill finna vardaglig tillfredställelse i sitt yrke gör klokt i att se det som ett hantverk och ständigt fundera på hur det kan utvecklas. Det finns ett antal olika sätt att göra det på, men här är de frågor som jag försöker att ställa mig själv om vad jag gör.

  1. Vilka är de verktyg jag använder idag? Skulle jag kunna utveckla dem eller använda helt nya verktyg? Finns det nya datakällor eller oväntade kombinationer som jag skulle kunna utforska? Finns det verktyg som är framgångsrika i andra kunskapsyrken som kan hjälpa även i mitt? Checklistor, orsaksdiagram, social nätverksanalys, NLP…det finns en rikedom av olika saker att försöka.
  2. Hur förstår jag just det jag håller på med nu? Har jag en övergripande bild av hur det bör göras? Kan jag skriva ned den och se om den är svaga punkter? Ett exempel: om jag planerar ett möte mellan två personer och vill att det skall ha vissa resultat – hur går jag då tillväg steg för steg? Locka fram algoritmerna, leta reda på recepten bakom det du gör.
  3. Vilka personer anser jag kan mer än jag kan? Varför? Kan jag observera vad de gör eller skriva ihop en liten fallstudie för att se till hur de utvecklat sina egna stilar och tekniker? Här påminner hantverket mig om att träna aikido: att följa olika lärare och försöka hitta principerna bakom hur just de utövade aikido, för att på det sättet försöka locka fram den modell som de byggt upp över tid. Det är viktigt att inse att detta inte gör det du gör mindre magiskt – det finns en tendens att tro att det man kan lära sig saknar värde. Inget kunde vara mer fjärran sanningen.
  4. Vilka andra hantverk kan överföras till det du gör? Utforska analogierna. Hur bygger man egentligen en båt? Vad är grunderna i den japanska te-ceremonin? Hur spelar man schack? Piano? Vilka tekniker använder de som blivit framstående på dessa områden? Ett exempel: vad utgör skalor i ditt yrke? Något som du måste öva på dagligen? Jag har haft stor nytta av att läsa Groopman om hur läkare tänker, exempelvis.
  5. Finns det andra som samlat sin kunskap någonstans? Som medvetet skrivit ned vad de kan och försöker förmedla detta? Sök alltid efter lärare – i både bok och livet självt.
  6. Sakta ned. I nästan alla hantverk finns moment som måste undersökas i detalj, läras in och läras om, och det sker bara i en långsammare rytm.

Över tid har jag också försökt hitta tid att då och då skriva ned vad jag lärt mig – och föra en sorts lärandejournal. Det hjälper och det kan vara ännu mer nyttigt att försöka skriva en egen introduktion till det egna yrket — jag gjorde det en gång för ett par år sedan och slås nu av hur mycket i den som jag inte längre håller med om. Det är ett konkret mått på utveckling i sig. Att då och då fånga världen som jag ser den, ger mig en jämförelsepunkt att komma tillbaka till.

Tekniken där är enkel: tänk dig att du ska förklara vad du gör för någon som precis har startat. Vad skulle du kunna säga som skulle kunna hjälpa dem att utvecklas bortom dig? Jag tror inte på ”alla måste göra samma misstag” – men jag tror på att man måste göra sina egna misstag – så varför inte dela med dig av dina misstag så att de du arbetar med kan göra sina egna?

Den som arbetar med ett yrke som känns som ett hantverk och vill fördjupa sig i det ytterligare, varje dag, lever ett i grunden värdefullt liv. Det är ett liv orienterat kring lärande snarare än lycka och det ersätter jakten på framgång med jakten på något mycket mer intressant – ett visst djup, en ny kunskap, ett lärande.

Vill du läsa mer? Richard Sennetts bok The Craftsman är en intressant introduktion till just hantverkets historia och filosofi.

Hur nöjd är du med livet?

Eurostat publicerade nyligen sin årliga undersökning av hur nöjda med livet medborgare i olika EU-länder är. Det är en skala från 1-10 som varierar från 5.4 för Bulgarien till 8.1 för Finland. Sverige ligger högt på 7.8.

Livsnöjdheten varierar stort i EU

Man frågar också delfrågor – om exempelvis finansiell situation och personliga relationer. Sverige ligger mycket högt även där, och typiskt sett ligger alla högre på personliga relationer än finansiell situation – och när det gäller personliga relationer är svenskarna till och med nöjdare änn förra gången undersökningen publicerades, 2013 – med enorma 8.5 av 10.

I alla länder är medborgarna mer nöjda med sina personliga relationer än sin finansiella situation.

Hur rimmar det med Sverigebilden i stort? Bilden av en ensamhet som breder ut sig, ett alltmer sönderslitet samhälle? Det finns förstås flera olika möjliga tolkningar här: den som vill läsa något oroande i siffrorna kan påpeka att extrem nöjdhet med de personliga relationerna kanske tyder på att man vänder sig inåt, mot den egna gruppen och att det är en reaktion mot samhället i stort. Det kan också läsas som en anklagelse mot det sätt på vilket vi rapporterar mot Sverige, som en bekräftelse på att Sverige faktiskt kommit att bli ännu varmare och mer relationsdrivet än tidigare. Jag har ingen aning om vilken läsning som är den rimliga – men intressant är det.

Det som kanske är än mer fascinerande är, som alltid, frågan om var idealet ligger på den, givetvis grovhuggna, skalan mellan 1 och 10. Hur skulle ett land se ut där medborgarna gav 10 på alla frågor? Eller ett samhälle där alla låg på Bulgariens nivå? Är 7 idealt? Eller för högt? För lågt? När blir ett samhälle så nöjt med sig själv att det kanske till och med stagnerar?

Undersökningar av det här slaget blir lätt parodiska, men det finns några möjliga spår att peka på: både Polen och Österrike ligger i topp, medan Portugal och Grekland återfinns mot botten. Finns det en nord-syd dimension här? Det verkar så. Tyskland ligger nära mitten, men litet under medel när det gäller personliga relationer. Nederländerna ligger nära toppen i livsnöjdhet generellt, men under medel när det gäller personliga relationer – vad är det som händer där? Om nu skillnaderna alls är signifikanta.

OECDs motsvarande index ser ungefär likadant ut, men inkluderar också USA som ligger litet under Sverige, men över OECD-genomsnittet som tyngs av länder som Ryssland och Turkiet:

OECDs Better Life index innehåller livsnöjdhet också –

Det finns till och med ett världsindex som presenteras av Our World in Data — det ger en mer global bild.

Här finns också ett lyckoindex – där människor själva får rapportera om de är lyckliga (även om jag inte tror lycka är något att sträva efter).

Samtidigt som dessa index är intressanta är deras motsats nästan ännu mer intressanta. Gallup har ett stress och ilskeindex som man nyligen publicerades. Se på ilskan i USA över tid och vad som händer med den:

Ett argare USA

Deras stressindex globalt ger en märklig bild:

USA i märkligt listsällskap

Ett USA som är mer stressat än Uganda, Rwanda, Turkiet och på samma nivå som Iran? Det känns nästan som om ordet ”stress” måste ha använts på två olika sätt, eller hur? Samtidigt är det en intressant påminnelse om hur svårtolkade olika undersökningar är: i USA är man mycket mer nöjd med livet (6.9 i OECD) och mer stressad, samtidigt som man i Turkiet är mycket mindre nöjd med livet, och samtidigt massivt stressad. Stress och livsnöjdhet i kombination ger en bild av oss människor som är ganska intressant.

Världens emotionella tillstånd är svårgripbart, men förmodligen viktigare än vi tror, särskilt för framtidsstudier. Frågan är om de undersökningar vi har i dag fångar det tillståndet särskilt väl. Om jag bara fick en enda variabel för att försöka förutsäga ett lands framtid skulle jag kanske trots allt välja en emotionell snarare än en ekonomisk variabel — och det är i sig intressant för de av oss som vill fördjupa oss i scenarier och forecasting. Frågan är vilken emotionell variabel jag skulle välja.

Vaclav Smil och den encyklopediska stilen

Vissa böcker är svårare än andra. Inte så att de inte är värda det, men – svårare, helt enkelt. Vaclav Smils Growth tillhör den kategorin. Det är en genomgång av alla olika sätt på vilket något kan växa – och då menar jag alla. Smil gillar inte generaliseringar. Här gås alla möjliga olika kurvor och fenomen igenom.

Det är förstås litet tungt. Men det har ett värde – i två dimensioner. Den första är att det påminner oss om att förenklingar ofta döljer insikter och lärdomar som har verkligt värde. Vi förenklar i någon mening för snabbt. Smil tvingar oss att titta närmare. Hur växer egentligen olika sorters träd? Vad kan vi lära oss av det?

Detaljerna träder fram i den upplösning som Smil tvingar fram och även om det är utmattande är det också till sist otroligt intressant. Till sist inser läsaren något, och i det ligger den andra dimensionen. Smil har vägrat att ge upp kampen mot komplexiteten. I någon mening är han en sur, tjeckisk version av Aristoteles.

Den som noga beskriver verkligheten har fortfarande, även i komplexitetens tidevarv, en fördel. Det finns fortfarande en chans att lära sig tillräckligt mycket om världen för att förändra den istället för att bara överge den och dra till Mars (Smil har ett helt taggbuskage i sidan till Elon Musk).

Smil har på sistone hyllats som Bill Gates favoritförfattare. Det är förståeligt. Gates försöker förstå världen, skapa en mer högupplöst modell av världen, för att lyckas i sina ambitiösa filantropiska ansträngningar. Då måste.man någonstans tro att komplexiteten kan bemästras – om än endast genom djup detaljkännedom.

Även den som inte tagit sig an malaria och klimatförändringar får en värdefull gåva i läsningen av Smil: den nyanserade och spännande frågan om exakt hur något faktiskt växer, en djup skepsis mot exponentiella kurvor och en känsla för en grundläggande rytm i världen. Det är skäl nog att läsa boken.

Slutsatsen då? Att tillväxten inte är oändlig? Den är på ett sätt oundviklig och samtidigt irrelevant. Frågan handlar om vi kan fortsätta att förbättra livet för oss alla – och det är inte omöjligt alls. Smils tanke om att återvända till 60-70-talet är ironiskt nog i rak motsats till insikterna i boken. Tillväxt stabiliseras inte så. Vår framtid är beroende av framsteget, och att skilja det från utnyttjandet. Vi behöver – som Andrew McAfee noterar – skapa mer med mindre.

Och det har vi redan börjat göra.

Det eviga havet

Vid Dana Point, utanför LA. Sitter vid stranden efter två dagars konferens. Surfarna väntar på vågor, människor promenerar på stranden i soldiset. En mjuk vind, nordvästlig, blåser in över oss. Det doftar salt och tång och – ja, hav. Det eviga havet.

Det är de små mellanrummen i livet som öppnar upp världen. Imorgon går flyget åter hem, men just nu kan jag strosa och låta tankarna vandra fritt.

Jag lyssnar på Beach Boys – Good Vibrations. Tyler Cowen sade någonstans att deras musik låter glad, men faktiskt är mycket melankolisk. Just den här sången tycks liksom höra hemma här.

Vågorna blir större med eftermiddagen. Kanske är det tidvattnet som går in? Jag är inte säker. Surfarna verkar nöjda, i alla fall. Livsformer. Så många olika former av liv.

Det kanske är den känslan som jag vill åt, att befinna mig mellan de olika formerna av liv, de olika livsvalen. Jag hör inte hemma här, men just det gör att jag kan känna mig märkvärdigt fri. Den där känslan man har när man kör genom en stad. Det finns andra som hör hemma här, deras liv pågår parallellt med våra.

En konversation med en kollega. Hon undrade hur man uppfostrar barn så att de blir optimister, eller, bättre: kan känna optimism om framtiden. Våra barn växer upp en berättelse om en framtid som är kort, en horisont som sluter sig. Klimatförändringar, terrorism…var det annorlunda för oss? Jag minns skyddsrummen på Trollbodaskolan. För atomkriget. Men sedan föll muren, något ändrades väl ändå?

Kanske vill vi inte att barnen skall växa upp som optimister eller pessimister. Kanske vill vi bara att de skall känna att framtiden är öppen. Att den blir vad vi gör av den. Det är skillnaden inte mellan optimism och pessimism, utan mellan determinism och öppenhet.

Som det eviga havet.

Ahh
Good, good, good, good vibrations
(Oom bop bop)
(I’m pickin’ up good vibrations)
She’s giving me the excitations
(Oom bop bop)
(Excitations)
Good, good, good, good vibrations
(Oom bop bop)

Na na na na na, na na na
Na na na na na, na na na
Na na na na na, na na na
Na na na na na, na na na

Innovationsvinter eller ny kapplöpning?

Mycket av analysen av relationen mellan Kina och USA handlar om hur en alltmer ansträngd relation kommer att påverka innovationstakten i världen i stort. Det fascinerande är att det tycks finnas två diamertralt olika sätt att se på den saken. Dessa två olika perspektiv är värda att studera, eftersom utvecklingen på detta område kommer att ha en djup inverkan på världen de kommande åren.

Först: antagandena. I diskussionen antas att USA inte kommer att kunna välkomna Kinas utveckling, och att det därför kommer att utvecklas en konflikt mellan de två länderna i både handelsfrågor och andra politiska frågor. Som ett resultat av detta kommer teknik och forskning mellan de två länderna att sluta flöda, och nätverken knoppas av – så att vi får ett amerikanskt och ett kinesiskt innovationsnätverk. Frågan blir då om detta kommer att sakta ned innovationstakten globalt eller om det kommer att leda till en ny kapplöpning inom områden som AI, syntetisk biologi och neuroteknik.

Det första perspektivet förutspår en innovationsvinter. Innovationstakten kommer att sakta av och de ekonomiska konsekvenserna betydande. Forskningsnätverken – som i dag är integrerade – kommer att falla sönder och viktiga samarbeten kommer att lösas upp. De gemensamma resurser som kunde ha satsats på att slutföra stora projekt kommer nu att hamna i militärens händer.

Det andra perspektivet förutspår en tekniska kapplöpning. När nätverken faller i sär och den nationella säkerheten blir drivfaktor i forskningen och utvecklingen kommer resurserna att öka och dessutom organiseras helt annorlunda. Vi kommer att se en utveckling som påminner om den runt DARPA och militär effektivitet och forskningens innovation kommer att kombineras och ge en mycket högre innovationstakt – först inom de områden som kan ge militära övertag, men sedan inom alla områden.

Det är inte självklart vilket av dessa perspektiv som är det rätta. Det första är det något vanligare, men det andra kommer snabbt.

Ett av problemen är förstås att vi saknar bra sätt att mäta innovationstakt på – men vi vet vad vi menar med innovationstakt i alla fall. Vi känner igen det när vi ser det.

De historiska exemplen är svåra att generalisera ifrån: spänningarna mellan Ryssland och USA ledde förmodligen till en acceleration av innovationstakten, främst i Väst. Andra världskriget ledde förmodligen också till en acceleration av innovationstakten – och till några av de mest effektiva institutionella mekanismerna i innovationssystemens historia. Samtidigt skedde detta inte från ett utgångsläge där forskningsnätverken blivit alltmer sammanflätade och integrerade.

Å andra sidan kan den som argumenterar för det andra perspektivet säga att det är just det som är problemet: det finns ingen känsla av angelägen brådska längre – det finns ingen spänning som driver forskningen. När forskningen förenas globalt sysselsätter den sig mest med normalvetenskap och finansiering – det finns inga incitament att vara snabb.

Vem som har rätt? Jag vet inte, men det är en nyckelfaktor i flera olika framtidsscenarier, tror jag.

Den kanske bästa biografi jag läst…

…på ett bra tag är Our Man: Richard Holbrooke and the End of The American Century av George Packer. Det är en fantastisk historieskrivning över amerikansk diplomati, rörig och ofta uppgiven, men också alltid djupt mänsklig och varm. Föremålet för biografin är en märklig person med ett massivt, planetliknande ego, men också med en passion och en briljans som ofta gjorde skillnad i frågor av internationell betydelse – och för förtryckta människor som drabbats av meningslös grymhet.

Ofta i biografier framträder huvudpersonen som antingen skurk eller hjälte – men Packer lyckas med det sällsynt att få honom att framstå som djupt mänsklig – kanske alltför mänsklig – på ett sätt som gör att även om vi ser det hopplösa i honom ser vi också det förlåtande. Den enda andra biografi som jag läst som lyckats med detta riktigt väl var Ray Monks Duty of Genius om Wittgenstein – den är också väl värd att läsa.

Biografin, som form, är komplicerad. Den ser världen genom en enda person som lins, och denna lins kan förvränga historien så mycket att den helt tar över – men även här lyckas Packer fantastiskt. Det som läsaren slås av är hur mycket av historien som bara händer runtom Holbrooke, hur han nästan fångas av tidens stora ström, nästan blir utrikesminister, nästan blir en Stor Man i hegelsk mening – men aldrig når ända fram. Det är den rastlösheten Packer också pekar på i slutet av biografin, där han konstaterar att det mer än något gör att vi kan se historien klart genom Holbrooke – han fick inte en sådan roll i vår gemensamma berättelse att han kommer i vägen för historien som den ser ut.

81EFLzte3YL

Det som fascinerar mig mest är hur vissa personer verkligen tycks övertygade om sitt eget ödes betydelse, om sin egen betydelse. Det finns ett mått av det också hos Samantha Powers, och självbiografier har onekligen ett perspektivproblem när man jämför dem med biografier (särskilt av den typ som Packer och Monk producerar!) – men hos Holbrooke är det bedövande. Hans uppenbara känsla av att betyda och vara betydelsefull – hans känsla av att så mycket beror av honom. Det är inte storhetsvansinne, det är något annat, en känsla av historicitet. Det finns något av detsamma hos Churchill, tror jag, en känsla av att höra hemma i historien, att ha en plats i den.

Jag undrar om denna känsla är förvärvad, eller om den kommer med tiden. Det är inte riktigt narcissism, det är något mer subtilt – en sorts övertygelse om logiken i världen och den roll det egna livet spelar i denna logik. En förvissning om att höra hemma i denna värld. Det är förbluffande fint skildrat i boken.

I recensionen av Powers bok skrev jag att jag trodde att jag skulle läsa om en pragmatiker i boken om Holbrooke – jag hade helt fel. Han var inte pragmatiker, inte någonstans. Inte heller slår han mig som idealist (eller populist) – det handlar snarare om just den övertygelsen om den egna historiciteten, och en världssyn som utgår från den egna blicken.

Om du läser en biografi under resten av året, eller under nästa år, så kan jag inte nog rekommendera Packers bok – den definierar också om biografin som form och är oerhört välskriven, inkännande och någonstans djupt mänskligt tragisk, fast vacker.

Hur ser din tidsportfölj ut?

Seth Godin är en känd marknadsföringsguru, men den fråga han postade nyligen är mycket mer generell och kan användas av vem som helst. Den löd helt enkelt: vad kan du göra idag som kommer att göra skillnad om ett år?

Det är en utmärkt fråga som bryter den allt kortare handlingshorisont som vi kämpar med dagligen. Vi svarar på mejl, vi går till möten, men hur många av dessa mejl och dessa möten har en verkan bortom en vecka eller två? Hur många av dygnets timmar ägnar vi åt sådant som skulle kunna innebära en riktig skillnad om ett år eller mer?

Fördelen med att hålla sig till ett år är att det finns så många bra exempel på saker vi skulle kunna göra: ringa upp den där personen som hade så många bra idéer och höra med henne vad hon tycker att du borde göra, skriva ned alla de där bra idéerna som annars bara försvinner och sätta tid i kalendern för att genomföra dem under det kommande året, testa en ny tjänst som skulle kunna förenkla arbetet väsentligt…alla dessa är exempel på sådant du kan göra idag som skulle kunna ha en grundlig inverkan på vad du gör om ett år. Det gäller också personliga saker, som att skicka det där tackbrevet, eller läsa den där boken eller bestämma den där resan — att varje dag ha ambitionen att göra åtminstone en investering i den du kommer att vara om ett år är en roliga och nyttig föresats.

Det här sättet att tänka kan generaliseras – vi skulle kunna se dagen som en portfölj av investeringar i olika perspektiv – i sådant som är värdefullt på en veckas sikt, en månads sikt, ett års sikt och fem års sikt. Hur bör en sådan portfölj komponeras? Hur ser din portfölj ut i dag? Det tycks inte orimligt att tänka sig en 40/30/20/10-portfölj, till exempel, men samtidigt skulle de flesta nog säga att en 99/1/0/0-portfölj knappast är en bra balanserad investering. Samtidigt driver våra verktyg fram just sådana portföljer ibland, så det gäller att se upp med sig själv — att göra sig ”indistractable” som Nir Eyal rekommenderar.

Det är sannolikt också så att hur din portfölj ser ut beror väldigt mycket på ditt jobb. Jeff Bezos lär ha sagt att hans jobb är att se till 3-5 års-horisonten, och en portfölj för Bezos kanske skulle vara en omvänd portfölj 10/20/30/40 – och så borde det kanske se ut för de flesta som har olika strategiska positioner i företag.

Och visst, detta är en förenkling – men det är alla modeller. Samtidigt är tidsportföljen ett sätt att tänka kring tidsplanering och uppgiftshantering som inte bara sorterar up att-göra-listor, utan också tillför en tidsdimension. Det finns en risk med en tidlös ”getting things done”-modell, och det är att de uppgifter som du får gjorda kanske inte är de som borde göras.

Det finns en mängd varianter på detta tema, och de flesta tänker nog också på Coveys olika kvadranter: det viktiga och oviktiga, det brådskande och det som inte brådskar. Coveys insikt var en variant av den insikt som vi utforskar här: allt för få människor budgeterar tid till det viktiga som inte är brådskande, trots att just dessa uppgifter – när de blir brådskande – tar så mycket mer tid än de behöver.

En balanserad tidsportfölj har en avkastning i mer tid att utveckla sig, och skapar på så sätt en godartad, självförstärkande cykel.