Anteckningarna

ord är dåd

En grundläggande fråga när det gäller livsval handlar om horisonten. Enkelt uttryckt handlar det om hur lång du tror att din personliga framtid är – eller bättre: hur lång tror du att framtiden är?

En hel uppsjö självhjälpsråd handlar om just detta – och det kanske enklaste av alla är att leva varje dag som den är den sista. Ibland tolkas det latinska carpe diem som en version av detta, men det är lite endimensionellt. Att gripa dagen handlar ofta om att se dagen som en del av en längre serie handlingar som skapar mening.

Om horisonten börjar med den enskilda dagen kan den i princip sträckas ut hur långt som helst — många tänker sig att pensionen skall bli den tid då man förverkligar sig själv; även om denna kanske ligger trettio eller fyrtio år bort. Andra kanske sätter upp måttet efter en släkting som gick bort vid en viss tidpunkt – en förälder exempelvis.

Horisonterna varierar stort, och det är inte alldeles självklart att se hur vi bäst sätter dem. Ska vi utarbeta femårsplaner? Mesta möjliga mening under fem år? Det är inte en så dum idé som det verkar. De kommande fem åren har en viss konkretion som gör de möjliga att leva mot. De kommande femtio saknar detta.

Valet av horisont är en sammanvägning av hur långt in i framtiden vi kan se och hur djupa våra ambitioner är. Det finns säkert de vars ambitioner är decennier djupa, och som aldrig tar sin egen dödlighet i beaktande – och det finns en märklig logik också i denna syn: den som lever endast mot sin ambition kanske hämtas hem av Liemannen mitt i sin gärning, men då finns det nästan ett skimmer av härlighet över att ambitionen fått allt annat att träda tillbaka. Eller?

Med tiden krymper horisonterna för de flesta. Vi lever mot kortare och kortare tidsintervaller. Charlie Munger, Buffets partner, konstaterade i en intervju att varje dag man inte vaknat upp med en ny krämpa är en bra dag.

Tiden har ett märkligt värde. Det ökar drastiskt när vi blir äldre, och horisonterna balanserar ut mot den oändlighet som är ungdomens egentliga gåva. Det kan skifta från dag till dag, och det mest gåtfulla är frågan om man kan lyfta sig helt ur horisonternas logik, och likt Spinoza långsamt börja betrakta världen, och oss själva i den, ut evighetens aspekt.

Det är en värdefull andlig övning i sig.

En reaktion på ”Vilken horisont lever du mot?

  1. Pontus skriver:

    Det är intressant att reflektera över hur olika sådana perspektiv kan vara för olika människor, och hur det påverkar livsval.

    Själv har jag alltid levt mot en kort horisont, oklart varför. Jag oroar mig inte ofta över konkreta hot, men jag har alltid haft svårt att föreställa mig hur mitt liv kommer att se ut om ett år. Och det tolkar min hjärna som att sannolikheten är ungefär samma för att jag finns kvar om ett år som för att jag inte skulle göra det.

    Jag har så svårt att föreställa mig hur någon kan ha ett perspektiv på årtionden framåt, och vad det leder till!

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: