Det finns olika sorters skymningar. Den borgerliga, nautiska och astronomiska skymningen skiljer sig alla åt i solens gradtal under horisonten – upp till 6 grader under horisonten har vi borgerlig skymning, upp till 12 nautisk och upp till 18 astronomisk skymning. Det ligger något vackert i att vi skiljer ur olika skymningar på detta sätt, men det finns naturligtvis också andra kategorier att ta hänsyn till — som den brådstörtade novemberskymningen som snabbt rör sig från dag till natt redan vid tresnåret.
Det finns, enligt Wikipedia, ett särskilt ord för de mörkare delarna av skymningen — ett ord som inte används så ofta nu för tiden: tussmörker. Exempeltexten ur SAOB är värd att citera, från Lovén.
Om en bonde reste en natt i ”thusmörkret” och märkte med ens, att hästarne började pustande framsläpa wagnen, war det mer än troligt, att han fått den onde i sällskap med sig.
Lovén, Nils Folklifwet i Skytts härad i Skåne wid början af detta århundradet. Barndomsminnen Lund, 1847
Att resa i tussmörkret — ja, det förstår ju var och en att det är förenat med fara. Och spänning. Och äventyr. Man vet ju aldrig vad den onde kan vilja en. Ordet används nästan uteslutande som sångtitel, visar det sig, och Dub Master Fish har släppt en singel med just titeln “Tussmörker”. Det har också ett antal “folk metal band”, men tja, man har ju gränser för vad man länkar till.
Det är inte ofta jag har tillfälle att ta tillvara på skymningen, men när jag gör det ångrar jag det sällan. Dagens skymning över sundet går inte riktigt att fånga på bild, men jag försökte i alla fall:
Den flammande himlens färg fastnar emellertid inte i mobilens kamera, och inte heller den tystnad som sänker sig över ön när skymningen faller. Det är nästan omöjligt att inte söka sig hemåt, starta en brasa i vedspisen, andas — kura skymning. Det finns en rytm i dagarna, i säsongerna och när man inte fångas i det vardagliga är den rytmen oerhört lockande. Mjuk. Klok.
Hur kurar man då bäst?
Jag tror att det är tre saker man skall tänka på om man vill kura skymning på allvar.
För det första: jag tror att man skall göra det utan artificiellt ljus. Släck alla lampor. Vänta på att det blir mörkt och tänd dem sedan – låt mörkret svepa in allt, känn det falla. Känn hur andetagen saktar ned.
För det andra: gör det åtminstone någon gång ensam. Ensamheten är en bristvara, men det finns ett märkligt värde i den som vi ofta glömmer bort.
För det tredje, gör det under tystnad. Tystnaden lyfter fram mörkret – gör det nästan till en ljudlig upplevelse. Kan man höra skymningen? Ja, naturligtvis – det blir tystare, mer stillsamt om man befinner sig utanför en stad.
Undrar om man inte borde skriva ut “att kura skymning” på recept. Mot vadå? Tja, mot vår samtid, kanske.