Söndagen är som ett icke påbörjat schackparti. Pjäserna positionerade, brädet öppet.
Sitter och slöbläddrar i böcker. Fastnar för några anmärkningar i Filosofiska Undersökningar. Kvaliafrågan dök upp i en konversation för en tid sedan, och jag har haft den bubblande i huvudet som en irriterande slagdänga. Så frågan i 376: Hur jämför man föreställningar – en sorts väg ut; det är inte alltid meningsfullt att anta att a kan jämföras med b. Det finns förmodligen ett stort antal ting som inte kan jämföras alls.
En stor del av Wittgensteins filosofi handlar just om grammatiska anmärkningar. Väsendet är utsagt i grammatiken, skriver han i 371 och sedan i 373 den kända observationen: Grammatiken säger vilket slags föremål någoting är. (Teologin som grammatik).
Den tyska versionen borde vara intressant. Jag plockar ned den och läser:
Tyskans version lyder: “Welche art von Gegenstand etwas ist, sagt die Grammatik. (Theologie als Grammatik).”
Ordet “Gegenstand” är intressant. Det har åtminstone tre översättningar till svenskan: föremål, ämne eller objekt. Här hade jag valt ämne istället för föremål – “grammatiken säger vilket slags ämne någonting är” – eftersom det tycks sägs mer om grammatikens funktion här.
Grammatiken tecknar de drag som är tillåtna, och utesluter andra. På många sätt är grammatiken den form som Tractatus tigande tar sig i Undersökningar. Grammatiken ordnar tigandet – drar den tidige Wittgenstein drar en linje i sanden och anbefaller tigandet på andra sidan linjen finner vi hos den senare ett tigandets mönster som måste utforskas, läggas fram i grammatiken. Vi tar reda på hur pjäsen kan röra sig.
Teologin hejdar oss när vi försöker tvinga på tigandet förnuftets förnumstiga analyser. Stannar oss när vi pratar oss hesa där ord inte mäktar med särskilt mycket. Eller den kunde göra det. Dagens teologiska tigande öppnar inte mot något annat, utan spärrar istället av tigandets landskap som om vore det en brottsplats.
Novembersöndagar rymmer avgrunder. Varefter klockan tickar kan man känna sig som någon som simmar över ett väldigt bråddjup – vi ser ljuset försvinna ned i mörkret och känner någon sorts attraktion nedåt. Det behöver inte vara särskilt skrämmande, det kan tvärtom vara ganska vackert.
Kvällen sänker sig redan nu vid tre. I bakgrunden tonerna från Arvo Pärts mjuka De Profundis. Läsningen, teet, den knastrande brasans varma glöd. Söndagens egen grammatik. Skönt så.
