Vetenskapens framtid

I en artikel i Nature nyligen redovisas resultat som antyder att vetenskapen i stort håller på att bli mer tvärvetenskaplig — referenserna i de vetenskapliga artiklar som produceras griper över alltfler olika områden. Trots att det finns några strukturella förklaringar – som en alltmer detaljerad datamodell för olika vetenskapliga grenar och en tendens att referera mer (eller alls — artikeln innehåller det häpnadsväckande historiska faktumet att tidiga artiklar inte hade några referenser alls – något som får mig att undra om det skulle vara bättre, och vilket värdet av referenser egentligen är) – så är detta intressant. Det speglar en alltmer komplex värld där vi måste knyta samman olika kunskapsdomäner för att komma vidare överhuvudtaget.

Detta är inte utan baksidor dock. En alltmer komplex vetenskap kan bli allt svårare att ta sig in i. Hur bör den som börjar forska i dag förhålla sig till dessa resultat? Bör man försöka läsa flera olika ämnen, eller koncentrera sig på smalare ämnen eller helt ignorera ämnesuppdelningen och koncentrera sig på problem? Det finns en mängd frågor här om hur vetenskap bäst organiseras, och dessutom finns det en mängd frågor om hur den vetenskapliga praktiken håller på att förändras.

Vi vet att vetenskapen i dag är enormt mycket mer kollaborativ än den var tidigare — den ensamme vetenskapsmannen som i sitt geni sitter och upptäcker världen är i allt väsentligt både en atavistisk figur och ett hinder mot vidare framsteg. Dagens vetenskap bedrivs ofta i nätverk och i djupt samarbete mellan olika individer och länder. Trösklarna är dock fortfarande höga och vetenskapen är fortfarande en i allt väsentligt elitistisk verksamhet — något som inte är hållbart givet de vetenskapliga utmaningar vi står inför. Vi behöver återvända till en vetenskap som välkomnar vetenskapsmedborgaren vid sidan av och som jämställd med vetenskapsmannen.

Det finns flera skäl.

För det första har var och en i dag verktygen och tillgången till kunskap för att kunna dyka djupt i olika problem – med nätets framväxt och de moderna verktyg som finns (Wolfram Alpha är ett exempel) finns inga skäl till att utesluta det frågande som finns utanför ett fåtal institutioner från det vetenskapliga projektet.

För det andra har vi för få vetenskapare. Detta är en poäng som Stanislaw Lem tog upp redan 1964 i sin märkliga Summa Technologiae. Lem skriver att varefter den vetenskapliga fronten växer – och varje nytt resultat öppnar upp nya områden och fält som måste undersöka – kommer vi att få allt svårare att allokera vetenskaplig uppmärksamhet eftersom vi inte på förhand vet vad som är fruktbart och vad som leder oss i cirklar. Därför behöver vi, menar Lem, mycket mer vetenskaplig uppmärksamhet för att hantera denna växande, alltmer komplexa vetenskapliga horisont. Hans två förslag – det ena lekfullt och det andra allvarligt – är att tvångsrekrytera studenter till vetenskaplig forskning eller bygga artificiella vetenskapsmän. För Lem är AI ett sätt att hantera den växande komplexiteten i världen runt oss och i vetenskapen.

För det tredje är det vetenskapliga systemet i dag riggat så att det mycket snabbt söker sig till det tillstånd som Kuhn kallade normalvetenskap – det triviala producerande av resultat som maximerar inte framsteg utan sannolikheten att få finansiering i ytterligare några år. Systemet i sig måste reformeras, men det behöver också externa chocker och med en parallell organisation av vetenskapligt arbete i vetenskapsmedborgarens regi skulle åtminstone de värsta exemplen på bruspublicering av minsta möjliga resultat kunna elimineras.

En problemorienterade inkluderande vetenskaplig verksamhet skulle kunna vara ett sätt att förnya vetenskapen i sin helhet.

När det gäller frågan om hur man bör studera så är den mycket svår. Jag har en tendens att tro att ordet ”tvärvetenskap” sätter fokus på fel saker — antingen tror vi att man skall läsa litet av varje i dag kodifierad vetenskap eller så att man måste hitta två olika vetenskaper och läsa över dem. Förmodligen håller inte detta — man behöver ett djup för att kunna nå en bredd. Samtidigt tror jag inte att detta djup måste vara disciplinärt. Det som gör att det disciplinära djupet oftast vinner är dock att kunskapen är organiserad i nätverk och den som vill gå på djupet måste söka sig till ett nätverk som organiserats kring ett ämne, och då blir det ofta en disciplin. Det finns dock intressanta undantag — jag tror att man kan gå på djupet i komplexitet vid Santa Fe-institutet exempelvis.

Det är svårt att mäta det vetenskapliga framstegets hastighet, men vad vi vet är att vi inte skulle ta skada av ett snabbare framsteg — och kan vi organisera oss så att vi löser ut fler samhälleliga resurser i det vetenskapliga projektet så vinner sannolikt alla.

Här finns en annan tanke också – vi lever i ett samhälle som har det allt svårare att skilja ur fakta mot en bakgrund av politiskt oväsen. Vi har gjort det alldeles för billigt att tvivla på något, det krävs ingen som helst ansträngning eller investering för att tvivla på vaccin, att jorden är rund eller att det finns antropogeniska klimateffekter. Vetenskapen behöver en renässans eftersom den har ett inbyggt pris på tvivel: det empiriska arbete som ger vid handen att det finns ett problem.

Till sist: det finns i artikeln en fascinerande bild som visar hur olika vetenskaper refererar till varandra. Den är en underbar nyckel för de forskare som vill pröva något nytt: leta reda på de två vetenskapliga grenar som är minst sammankopplade och börja ställa frågor om hur de skulle kunna informera varandra:

En reaktion till “Vetenskapens framtid

  1. Intressant med det tvärvetenskapliga. Min erfarenhet är delvis densamma, men ändå inte.

    Jag disputerade 1998 i kognitionsvetenskap. På den tiden kallade vi det inte ens en ”vetenskap”, utan kognitionsforskning. Det fanns inte så många specialiserade tidskrifter inom ämnet, och de flesta av doktoranderna fick publicera hos ”moderdisciplinerna” — psykologi, filosofi, lingvistik och datalogi.

    När ämnet firade 25 i Sverige för några år sen väntade jag mig att kognitionsvetenskap skulle vara ett mer etablerat ämne, och att man huvudsakligen skulle publicera där, men de som stannat kvar i akademin och fortfarande var aktiva kognitionsvetare sa att det faktiskt blivit en tillbakagång. Det kändes nästan som att vetenskapssamfundet inte accepterat det nya ämnet fullt ut, eller jag vet inte riktigt hur man ska tolka det…

Kommentarsfunktionen är stängd.