Kategoriarkiv: Skrivet

Cormac McCarthy om hur man skriver bra vetenskap

Den som läst Cormac McCarthy vet vilken oerhört tät, men samtidigt lätt stil han har utvecklat. I alltifrån The Road till Blood Meridian kan man njuta av hans koncentrerade och ofta kusligt effektiva språk. McCarthy, som under flera år varit en del av det kända forskningsinstitutet Santa Fe delar nu med sig av sina skrivtips och de kännetecknas av samma stränga minimalism. Det viktigaste tipset är dock ett metodiskt: läs alltid dina texter högt för dig själv. Det kan inte nog betonas hur viktigt detta är — jag önskar att jag gjorde det oftare för texter – även email eller bloggposter – eftersom det nästan alltid innebär en förbättring av texten med minst 10-15% (om jag nu ska försöka kvantifiera det).

Även Dickens lär ha läst högt för att hitta dialog och röster, och han läste även sina texter offentligt och framförde sina röster med stor framgång. Rösten är en omistlig del av texten, och om du inte har hört din text så har du kanske inte heller skrivit den verkliga texten. Orden på papperet är en del av en större helhet. Att skriva bättre och samtidigt inte låta prestationsångest tysta oss är en pågående kamp, och helt klart en kamp värd att utkämpas. Högläsningen är en viktig allierad i det arbetet.

McCarthys minimalism är också en utmaning för vetenskapen – han gillar inte fotnoter, han tycker illa om texter som försöker smickra in sig genom att använda vissa snirkliga uttal. Gapet mellan hans ideal och vetenskapen är nästan smärtsamt stort – men man kan inte låta bli att undra hur en vetenskap sett ut som inte låtit språket bli ett hinder för kommunikationen av kunskap och insikter.

— Läs på www.nature.com/articles/d41586-019-02918-5

Kommentar i Axess om AI och antropocentrismens fälla

Fick skriva en kommentar i senaste Axess om debatten om artificiell intelligens. I den föreslår jag att vi fastnar i språket i debatten – begreppen intelligens och medvetande är så tätt förbundna att vi inte kan hjälpa att spegla oss i tekniken och oroa oss över vad som händer med oss om grammatiken för de begreppen utvidgas till att också omfatta maskiner. Lösningen kanske är – även om det är en enkel genväg – att introducera ett helt nytt begrepp — soficitet – och definiera det som just det både maskiner och människor gör när de löser vissa typer av problem, och jämföra de två i ett språkspel som inte redan är överlastat av djupa betydelser? Tertium datur.

Om städer i Axess magasin

Jag fick förmånen att skriva om städer i det senaste numret av Axess. En del av resonemanget bygger några tankar kring ett intressant citat av Lewis Mumford om urbaniseringen och staden, och varför det förra inte automatiskt leder till det senare:

The city is an historic entity, an entity that arose originally, on my interpretation, through the coalescence and fusion of certain archetypal political and religious institutions (the palace and the temple) which at an early date found expression in a characteristic nuclear form that is still dimly visible.

Urbanization, on the other hand, is merely the process of creating close human settlements, buildings and roads – any kind of building, any kind of road – in an environment that thereby becomes increasingly unsuited to the pursuit of rural occupations like hunting, fishing, farming, gardening. […] Urbanization could go on coagulating indefinitely, as the sociologist, Jean Gottman, expects it to go on, without once creating a city […] To apply the term city to such an unstructured mass is to increase the deplorable mental confusion we are now in.

 

Några texter: en bokrecension i ScriptED, krönika i CS —

Det blir en del skrivet på flygplatser och hotell — och det är väl för väl det. Att skriva är att tänka och ibland känns det nästan som om det inte hinns med. Här två texter som publicerats de gångna veckorna.

1) Om Shivasystem i Computer Sweden. Tanken här är att applicera legacysystemstanken på bredare sociala system och visa hur det ställer oss inför nya utmaningar.

2) En bokrecension i ScriptED om hur neurovetenskapen och juridiken egentligen hänger samman, och vilka gränserna är generellt för att applicera vetenskapliga insikter i rättsligt resonerande.

Det blir mer, snart, hoppas jag.

I SvD i dag om yttrandefrihetens villkor

Skriver i dag i SvD om yttrandefriheten och skillnaden mellan att yttra något och att mena det. Ett av villkoren för att yttrandefriheten skall fungera är ju att det skall gå att pröva åsikter, utveckla dem och sedan antingen omfamna dem eller förkasta dem. Det är ju tillsynes trivialt, så enkelt och så självklart. Ändå glider vi in i en sorts ”nåla fast citatet”-retorik som bara sysslar med att hitta ett uttalande och nåla fast det på någon. Konsekvensen kan bara bli en ökande nervositet, en oförmåga att utforska åsikter och en viss slätstrukenhet i den offentliga dialogen.

Anledningen till att jag tycker att det kan vara värt att alltid ställa följdfrågan, när någon säger något riktigt knasigt, ”menar du verkligen det?” är enkel: jag tror att det borgar för en bättre debatt. Yttrandefriheten är garanten för att vi gemensamt finner de bästa möjliga åsikterna, genom att vi får bryta meningar mot varandra. När den reduceras till att vi kletar yttranden på varandra blir den mindre effektiv och ganska ointressant.

Som alla rättigheter motsvaras den av en skyldighet. Skyldigheten att lyssna, engagera sig i debatt och försöka ta reda på vad den andra parten menar. Idealistiskt? Säkerligen, men av goda skäl. Yttrandefriheten förtjänar det.

Om ”skärmtid” och ”hjärntid” i Computer Sweden

I min senaste krönika i Computer Sweden skriver jag om hjärntid och skärmtid. Jag skall medge att det inte alltid är en lätt diskussion att ha med barnen, men det är viktigt att fokusera på rätt saker.

Papperstid. Hur låter det? Tänk om någon hävdade att vi behövde ha en debatt om hur mycket tid som unga använde papper på olika sätt – skulle vi inte då av—färda det som rent nonsens? Det beror på vad man gör med papperet – om man skriver på det, läser, målar, viker flygplan av det eller kanske leker med klippdockor. Papperstid är ett begrepp som fokuserar på mediet inte på dess användning, och det skulle därför avfärdas som skäligen meningslöst.

Ändå talar vi om skärmtid.

Understreckare om ”computational legal studies”

Idag publicerades en text om ”computational legal studies” som jag skrivit. Efter ett litet seminarium om denna växande gren av rättsvetenskapen som jag höll på Stockholms Universitet på inbjudan av Mauro Zamboni kände jag mig uppmuntrad att skriva en text som presenterade några av huvuddragen i ämnet.

Vad de nya verktygen gör är att de låter oss ställa nya frågor – ofta grundläggande frågor av filosofiskt slag som fordrar att vi undersöker det studerade igen, från en ny vinkel. Det är särskilt uppenbart i framväxten av de nya studier av rätten som nu växer fram under etiketten computational legal studies. Här vänder och vrider forskarna på rätten med hjälp av datormodeller, simuleringar och analys som bygger på metoder från forskning om artificiell intelligens, komplexa system och nätverksanalys.

Artikel om AI i Axess

I det senaste numret av Axess finns en artikel som jag skrivit om AI, och vårt förhållande till tanken att intelligens går att återskapa i maskiner. Nyckelfrågan är kanske:

Finns det ingenting speciellt med att vara människa som inte kan förklaras vetenskapligt eller reduceras till ingenjörslösningar?Finns det inget som vi kan göra som en dator inte kan göra?

Till min stora glädje finns hela artikeln och mycket annat intressant om intelligens i senaste numret på nätet. Jag gillade verkligen Johans artikel.

Informationsepidemologi, kunskap och sanningssökare

I mitt kapitel i boken Framtiden är nu skriver jag litet om hur kunskap smittar i nätverk (kapitlet publicerades online idag). Det visar sig att goda modeller för informationsspridning också kan användas för att spåra och avslöja propaganda. I projektet Truthy försöker man göra precis detta.

Genom att identifiera ett antal olika spridningsmönster som äkta och några som propaganda kan man kartlägga och snabbt avslöja politiska kampanjer och spam. Det är en spännande utveckling, med flera olika lager. Möjligheterna och frågorna är oändliga:

  1. Kommer vi att se strategier som går ut på att försöka leverera äkta spridningsmönster nu? Sannolikt, och därför kommer spårandet av propaganda att bli svårare.
  2. Är all propaganda dålig? Tänk på en samhällskritisk varningsinfrastruktur på Twitter — skulle inte den också bete sig som propaganda?
  3. Går den här tekniken att använda också på bloggar och på bloggosfären i stort? ”Propaganda detection technologies” skulle vara kraftfulla vapen i kampen mot statsfinansierade kampanjer på nätet.
  4. Hur mycket beror vad som blir kunskap helt enkelt på hur framgångsrikt ett mem smittar?
  5. I detta schema blir dumhet att vara immun mot att bli smittad med kunskap. Jag kan tycka att det är en rätt bra bild av dumhetens väsen.

Men det finns en större lärdom att dra av Truthy, och det är att öppenheten i de sociala medierna är oerhört viktig för att garantera att vi kan fånga deras samhällsvetenskapliga och ekonomiska värde. Om det inte gick att fånga och studera twitterströmmar, sökningar och annat skulle vi som samhälle gå miste om en enormt viktig forsknings- och kunskapsresurs.

Och då skulle vi verkligen bli dumma.

Krönika i CS om kryptokrig

Om Kryptokrigen Rerun här. Det finns verkligen de som tycker att Clipperchipet var en finfin idé. Det kan få mig att misströsta. Här en intressant fråga att ställa sig: hur skulle statlig intervention för att stoppa kryptering egentligen se ut? Vilka maktmedel behöver man använda för att stoppa användningen av kryptering?

Skrivet och noterat

Sommaren har inte bara varit jobb, den har också innehållit tid för att träffa trevliga människor och skriva litet. Resultatet har varit litet blandat, men här är en sammanfattning:

  • Kanske roligast var att jag hade förmånen att få göra ett sommarprogram i P1. (Tack för alla snälla kommentarer). Hanna Stjärne, producent galore, gjorde det till en rolig och lärorik upplevelse.
  • Därefter fick jag också bidra med ett kapitel till Jonas Anderssons och Pelle Snickars eminenta projekt Efter The Pirate Bay (som har release nästa vecka, tror jag) – det är roligt att se att boken redan finns att ladda ned, dock. Att ”släppa” en bok är numer något annat.
  • Därtill hade Miriam och Fredrik godheten att komma förbi och hälsa på. Resultatet blev en intervju här.
  • Jag höll en föreläsning hos David om filosofi och IT-politik på Stanford som gav mig möjlighet att pröva några tankar om institutioner, politik och teknik. Eventuellt kommer visst den upp på nätet.

Jag har också skrivit en del annat som inte blivit publicerat än, men som förhoppningsvis kommer under hösten. Vi får se. Det är roligt att hitta den där tiden att skriva, även om det blir sena kvällar och tidiga morgonar – arbetet är alldeles för intressant. Mitt eget skrivande kommer dock nog att mest att vara försök att ta upp några akademiska trådar som jag är nyfiken på och som jag inte haft tid att verkligen utreda i grunden ännu. Stay tuned.

On reputation economies

Some notes on reputation economies I have been throwing around and thinking about.

The idea that we are living in a reputation economy seems to gain more and more traction. In Daniel J Soloves important book The Future of Reputation (2008) we find a discussion about privacy couched in terms of reputation and just recently Daniel H Kahn published an interesting paper on social intermediaries, entitled ”Social Intermediaries: Creating a More Responsible Web Through Portable Identity, Cross-Web Reputation and Code-backed Norms”.*1*

This idea, that we can build a more responsible web and move away from the tendencies towards anti-social behaviour online with norms and persistent reputations seems to be clear enough as well as fairly plausible. After all, we assume that people do not behave badly in real life because their behaviour reflects on them, changes our perceptions of them and allows us to treat them according to our analysis of their actions. When that reflective element disappears and social reciprocity is eliminated by the anonymity of the web, we see weird phenomena like net hate and rampant defamation take over. So let’s reintroduce reputation and all will be well!

I simplify, but somewhere along those lines we find an argument that is becoming more and more prevalent. I believe, however, that it is worthwhile to try to see if there are weaknesses in that scenario. Not, primarily, to try to kill this line of reasoning, but rather to modify it and allow for a bit more complexity. In order to do so I will offer three observations.

The first observation is that reputation and track record are two very different things. The studies on reputation in economics are primarliy about studies of abstract actors and firms, not about humans as social beings. This observation may seem obvious, but it could carry with it some fairly profound challenges to the idea that we are going to build a ”reputation economy”. If we, with a ”reputation” refer to the sum total of information available about an actors actions and go on to assume that this will have a predictive value for trying to calculate what that individual will do in the future, well, then we are using the notion of reputation in a limited way. In fact, what we are describing here is less of a ”reputation” than a ”track record”. The difference may not be obvious, but I would hazard to say that a reputation is a far richer and deeper social construct than a track record. To know something about someone’s reputation is to know, in a sense, more about that individual than to know their track record. Now, we may full well decide to delimit the meaning of ”reputation” to be synonymous with ”track record” and leave it at that, but again I think we would miss out on a couple of interesting observations. A track record allows us to predict with greater accuracy how an individual will act in a specific situation – say how he or she will make a move in a specific position on a chess board. A reputation will tell us something about their style of play; is it defensive, positional, tactical or perhaps modern? A reputation allows us to make far more general predictions about an individual. Take an example that is obvious even to a non-native English speaker: it is obvious to ”tarnish a reputation”*2*, but it is fairly rare to say that someone ”tarnishes their track record”. One way to understand that subtle difference is to say that a reputation does not change with a single action, where as a track record actually does. There is such a thing as ”reputational inertia” and a reputation will shift from good to bad not in a series of actions but at a certain tipping point. Reputation – as a social attribute – moves between punctuated equilibria in discrete steps rather than continously as an expected cost. This is perhaps also reflected in the way we think about reputation being earned, not accrued. (But is this not a contradiction? If we earn a reputation, is it then not obvious that we realize in our language that reputation is like capital? We earn our salary after all! Well, no. I would argue that the word ”earn” here is used in the sense ”deserve” rather than in the sense ”gain”, and even if we applied the second meaning we would find that you earn discrete entities rather than continous sets. But it should be pointed out that I think that it is language like this that leads us to think about reputation as an economic good.)

The second observation is that a reputation is relational and not absolute. When we speak about track records we speak about the sum of an individual’s actions over time and this is quantifiable in a simple way. Everyone has a track record. But not everyone has a reputation. We may say about someone that he has ”quite a reputation as a baseball player” and part of what that says is that when we think of baseball players this individual may naturally come to mind. But it would be absurd to say that I have a reputation as a baseball player, and here is an interesting guess: I would venture that to say that someone has no reputation as a baseball player implies more knowledge of baseball than saying that someone has no track record as a baseball player.*3*

Now, this is interesting because one part of the usefulness of reputation lies herein: it allows us to distinguish a small group with exceptional qualities in a given area from a larger group.

This observation can be expanded into an observation on the problems with the envisioned ”reputational math” that seems to underpin much of the thinking around the usefulness of reputation in an online environment. Take reputation on online auction sites as an example. How do these work? Specifically, how do we value reputation on these websites? I think we can argue that the evaluation of reputation on these websites is intrinsically hard to do. Let us take an example. Assume that a seller has a reputation R that consists of 100 positive reviews and 3 negative reviews. What does this mean to a seller? To be able to decide that we need to examine not only the reputation as such, but also the reputation relative to all other sellers. Again, let’s assume that you are buying an iPod and that you have three sellers to choose from: the first has 100 positive reviews and 3 bad reviews. The second has three positive reviews and no bad reviews. The third has 70 bad reviews and 20 positive reviews. At a first glance it would seem natural to exclude the third seller without any more consideration, right? But what if that seller has sold 70 boxes of cookies at 10 dollars that have tasted horrible, and has sold 20 electronic goods of different kinds at a total dollar value of ten thousand dollars with shining reviews?

Now, obviously the nature of the good that produced the review seems to be relevant, and perhaps even the dollar value – right? Assume that the second seller has sold three used books at a total dollar value of three dollars, and is now selling an iPod – will you rely on the all-positive review? And what if the first seller has had a 100 great reviews for everything but the three iPods he sold previously? Reputational math is not all the easy, and this may seem obvious, of course. You could argue that this is the way reputation works in the real world as well, and that there is nothing strange about this. But then you would be wrong, I think. In the real world reputation is embedded in a form of life or a social context, that is horribly hard to reproduce in mediated forms. When we talk to a friend who recommends someone*4*, or we hear about someone who has acquired a great reputation, we are not calculating dollar values and evaluating the structure of their reputation. We are partaking in a social practice where reputation allows us to lower the transaction costs involved in finding someone to interact commercially or otherwise with.

One possible consequence of this is of course that only completely clean reputations are of any value. If the cost of evaluating a complex reputation is high, the use of reputations will lapse into a simple binary signal analysis: all good reviews signals that there are no obvious reasons to think that a seller is fraudulent. That would mean that the entire signalling semantic in complex reputational offline structures would be reduced to a green/red-light signal in the online environment (some research shows that the impact of the first negative review is much higher than would be predicted by a simple expected cost-model, other research studies indicate that the reputation system is being simplified by users – many more studies are available, but a quick analysis seems to suggest that they all support the hypothesis that online reputation behaves differently from the more complex social function of a reputation in the offline world). Hardly something worthy of all the hope and expectations being invested in the coming ”reputation economies.”

The third observation I would like to make is that reputation is possible only in a community. It is not possible, I would argue, to think about reputation without thinking about it as situated in a community of people. Global networks cannot carry reputation across the world. In fact, this is probably the consequence of another problematic insight: global networks are not strong norm environments. We have seen in a series of recent writings the hope and call for new norms on the Internet as a solution to problems that we now think that legislation cannot address. The problem with this is of course that norms also need social contexts and communities. I think you could even say that norms are possible only in networks of a certain size.

This, certainly, maybe a provocative proposition to some, but I think it presents the almost trivial insight that norms are produced and reproduced by acting subjects in contexts that involve repetitive interaction and dialogue. This requires time and ultimatelty attention to eachother, social reciprocity, and since this is (following Herbert Simon’s observation) the ultimate scarcity we should not expect normsystems to be terribly large. Perhaps they are only possible within social organizations of the approximate size of the villages Ferdinand Tönnies discusses in his distinction between Gemeinschaft and Gesellschaft. For any hope of a reputation economy to grow this would mean that we would need to find some way to replicate social reciprocity in complex and mediated networks. That does not seem likely, right now.

Why spend time on attacking a sweet idea like reputation economies? Is it not a beacon of hope in what is sometimes felt to be an increasingly anti-social online environment? Well, no. I would argue that it presents a weak response to the real challenge that we may face in creating open, global networks: that these networks very may well not bed open to norms, to reputation or any other socially mediating or regulating factor.

Of the four Lessigian regulators, norms may actually be out of the question for the net, globally, and only work in specific contexts where online and offline are meaningless anyway as the social fabric becomes integrated across social practices and technologies.

We may have islands of norms in a sea of normlessness.

If so we may actually need to ask ourselves to refrain from trying to regulate this normlessness, and realize that the anti-social and sometimes hateful behaviour of human beings is a constant of the human experience, and that the challenge becomes to find ways to handle a huge, global and norm-resistant communication network, where net hate, abuse and malicious anonymity may – in a worst case scenario –  be the prize we pay for economic growth, creativity, freedom of speech and innovation.

Now, this in no way means I advocate giving up on thinking about reputations, norms and other social mechanisms in the online context. I just want to moderate the expectations of those writers who think this is a medium-hard problem.

*1*See Kahn, Daniel H., Social Intermediaries: Creating a More Responsible Web Through Portable Identity, Reputation Building, and Code-Backed Norms (December 26, 2009). Available at SSRN: http://ssrn.com/abstract=1528482
*2*The same phenomenon occurs in Swedish, where it is possible to ”fläcka ett rykte”.
*3*This would at least be true in Swedish, I would argue.
*4*I am aware that recommendations and reputations are slightly different. We will soon return to this.

Textskörd

I dag gratulerar jag nätet på 40-årsdagen i SvD under strecket. Här också en uppsamling av övriga texter publicerade på sistone:

SvT Debatt: Hur kan vi demokratisera upphovsrätten:
http://svt.se/2.35188/1.1744297/hur_kan_vi_demokratisera_upphovsratten?lid=puff_1744308&lpos=rubrik

Mindpark: The Patriot Act, Källskyddet och debatten (i 100-serien):
http://mindpark.se/mindpark-034-the-patriot-act-kallskyddet-och-debatten/ &

CIO Sweden: ”Jag är emot innovation”:
http://cio.idg.se/2.1782/1.262776/nicklas-lundblad-jag-ar-mot-innovation

Trendspaning: Om regelförenkling och e-förvaltning:
http://www.dfkompetens.se/trendspaning/veckans-it-politiskaspaning/2009-10-22_regelforenkling/index.xml

More to come!

Svar till Martin Gelin

Martin Gelin bloggar om YouTube-artikeln som publicerades i söndags. Han har många bra kommentarer, men några saker håller jag inte med om. Först dock det jag håller med om.

Det är en enorm skillnad mellan Deans skrik och Allens rasism. Det är riktigt. Jag tror inte att varken forskarna i antologin eller jag skulle ha en annan åsikt. Det finns dock en likhet i att det var ett ögonblick avsett för en kontext som inte överlevde i andra, ja, faktiskt blev katastrofalt i de andra kontexterna. Men Gelin har rätt i att det är för enkelt att jämställa dem båda som forskarna gör, eller rättare sagt: att ett intressant tillfälle till differentialdiagnos går om intet i jämställandet.

Däremot tycker jag att Gelin missar poängen när han säger att Obama minsann drabbades av obevakade ögonblick också han. Min poäng handlade om hela kampanjen – Obamas kampanj var inte den gräsrotskampanj som den ibland tecknas som. Det var en professionaliserad version av Deans kampanj. Det räcker med att läsa Trippis skildringar av Dean-kampanjen för att se att de ofta inte hade en aning om vad de höll på med, att kampanjen präglades av oorganiserad kreativitet och entusiasm. Inslaget av dialog och gemensamt skapande var mycket större än det som Obamakampanjen sedan tillät. Professionaliseringen av sociala medier – inte bara av YouTube – syns också i det sätt på vilket de sociala medierna nu används i Vita Husets kommunikationsstrategier.

De obevakade ögonblicken kommer alltid att finnas, som Gelin påpekar, men de hanteras nu genast med kampanjer och med olika typer av snabba svar. De regisseras in i svaren på YouTube och kommentarerna på eventuellt obevakade ögonblick. Krishanteringen är nästan omedelbar. Professionaliseringen är svår att förneka, kan jag tycka.

Gelin skriver:

Min poäng med det här är att ingen politiker kan undgå YouTubes allseende öga. Det är svårt att hitta en kandidat som är mer försiktig, mindre benägen till panik och klumpiga uttalanden, än Obama. Ändå råkade han hela tiden ut för dessa ”avslöjanden”.

Ja, men skadade de honom? Det räcker med att se till vad som hände med Dean och hur det gick för Obama för att ana skillnaderna. Just det att de är ”avslöjanden” inom citationstecken är i sig en indikation på hur professionaliseringen griper in i sociala medier. Jag tror att det är viktigt att vara vaken för detta och inte lita på YouTubes allseende öga. Bara förekomsten av en universell distributionsplattform för video förändrar mycket, men den är inte immun mot maktens manipulationer.

Och när det gäller klassretoriken: läs gärna om det ”negrianska kognitariatet” i boken, och återkom sedan. Jag kan inte för mitt liv se att den kritiken tillför något till de i och för sig allvarliga frågor som Gelin väcker. Men man måste skilja mellan form och innehåll här. Ingen förnekar att dessa frågor är viktiga, men det betyder inte att en pseudointellektuell klassdiskurs är vad vi ska önska oss. En verklig social kritik enligt de linker som Gelin tecknar behövs dock, men den lär vi inte få genom att slänga Antonio Negri på problemet.

Gelin igen:

bottom line är att personer med en viss bakgrund är bättre än andra på att inhämta värdefull information med hjälp av ny teknolgi, och den kunskapen kommer bli mer betydlsefull med tiden och riskerar därmed att skapa ett stort gap till de som inte ”hänger med” – vilket inte nödvändigtvis är låginkomsttagare eller ”arbetarklassen”, i USA är svarta ungdomar med låg inkomst exempelvis i den absoluta framkanten i nyhetskonsumtion och sociala medier på mobiltelefoner.

De socio-ekonomiska skillnaderna slår igenom också på nätet emellertid, även i politiskt engagemang. Pew Internet Research Institute konstaterade nyligen att förändringarna på detta område – om de alls kan skönjas – sker mycket långsamt.