Det vi letar efter när vi letar efter lycka är sammanhang. Det är ironiskt att vi i vår tid föreställer oss lyckan som ett sorts särskilt sken som lyser inom oss, när det är ett musikstycke vi bara kan framföra tillsammans. Simone Weils ensamma människa, helt unik i universum, hade inga rättigheter, men skyldigheter. Inte heller kunde hon vara lycklig, men kanske tillfreds. Mellan känslan av att vara tillfreds och sammanhanget tror vi att lyckan ligger, men kartan vi fått är felaktig och platsen endast en myt – och vi påminner inte så litet om de som blir besatta av att hitta en stad som aldrig funnits.
Är det en tragedi eller en komedi? Kanske är det mer en synd, i den gamla mening som ordet hade en gång för länge sedan: att missa målet. Det grekiska ordet är ändå hamartia, förhävelsen, inledningen till tragedin.
Så du säger att all tragedi börjar med att vi söker lycka?
Jag vet inte, men den tanken finner snabbt ett hem hos mig.