De flesta av oss har nog en dominant stämning som vi tänker i. Vi resonerar i dur eller moll. I dur finner vi de stora systembyggarna, i moll de dissonanta tänkarna som river ned. Samma tankefigur kan återkomma i både dur och moll – i det första fallet som slutsats, i det andra som apori. Att förstå en fråga kräver att vi kan höra den i både dur och moll, att vi kan förstå inte bara argumenten för och emot, utan också hur argumentet låter i dur och moll. Sedan finns förstås de atonala tänkarna – och de tondöva.