Evigt liv – utställning och text

Nobelprismuseet gästar Liljevalchs med utställningen Evigt Liv, och jag fick förmånen att skriva en av texterna i utställningskatalogen – om artificiell intelligens och evigt liv. Ett smakprov:

”En av de personer som aldrig fick Nobelpriset, men som kanske bidragit mest till det samhälle vi lever i nu var John von Neumann: fysiker och matematiker med en enorm begåvning. Han spekulerade en gång i att vi skulle kunna bygga maskiner som kunde kopiera sig själva – enkla maskiner som landade på en planet, utvann de mineraler och metaller de behövde och sedan producerade kopior av sig själva och spred sig i universum på det sättet. Så skulle man kunna så liv i kosmos, ett mekaniskt liv som skulle kunna fortplanta sig genom universum tills resurserna tog slut.

Men är det verkligen liv? Skulle maskinliv som vi sänder ut i rymden välkomnas av andra? Eller skulle de se det som en svärm av gräshoppor som konsumerar alla resurser som finns bara för att fortplanta sig? Kan livet verkligen vara icke-planetariskt? Tanken på evigt liv i galaxen, en gren på det darwinistiska trädet som inte växer naturligt utan som vi sätter dit som en protes, är det verkligen liv? Eller är livet beroende av inte bara det individuella slutet utan också av att det darwinistiska trädet till slut en dag segnar ned under sin egen tyngd och kollapsar?”

Frågan om evigt liv påminner om frågan om artificiell intelligens i det att den ytterst handlar om vad det är att vara människa, och hur vi förstår oss själva – det eviga livet och den tänkande maskinen är ytterst skrattspeglar som vi kan urskilja oss själva i – i det absurda träder det verkligt mänskliga fram.

Ett fascinerande projekt och en tankeväckande utställning. Gå och se!