Vetenskapsteori är intressant och svårt. Den handlar om vad vi kan veta, när och hur. Låt oss se på två olika exempel.

1. Anders och Kalle skall springa ett maraton. Anders lunkar på, medan Kalle spurtar. Åskådarna ropar åt Anders att han kommer att förlora, att han måste ändra strategi och att han inte förstår bättre. De ojar sig och dömer ut Anders. Efter 38 km segnar Kalle ned, utmattad och helt slut – han kan inte slutföra loppet. Anders joggar förbi in i mål och vinner.
2. En dator skall spela go mot en av världens duktigaste mänskliga spelare. Det trettiosjunde draget den väljer har ingen sett tidigare, och experter dömer helt ut det. Varefter spelet utvecklar sig visar det sig dock att det draget var avgörande för datorns epokgörande vinst. Komplexiteten i spelet gjorde det dock omöjligt för de mänskliga spelarna att se.

I det första fallet berodde missbedömningarna på att man såg på fel tidsutsnitt. I det andra fallet berodde de på att man underskattade komplexiteten i spelet och överskattade det egna siktdjupet. Den rationella, vetenskapliga hållningen i båda fallen hade varit att forma tentativa, svaga uppfattningar och hela tiden uppdatera dem. Att söka mer kunskap, inte avkunna säkra omdömen om någondera partens strategi.

Det är tämligen uppenbart.

Den som dömer ut Anders och den go-spelande datorn gör det på basis av ett jämförelsematerial. När det gäller tid kan ett sådant material ha ett värde. En mer erfaren maratonlöpare hade kunnat säga tidigt att Kalles strategi nog inte skulle ha fungerat. En erfaren go-spelare kunde emellertid inte säga något meningsfullt om den go-spelande datorn, eftersom hela erfarenhetsmaterialet visade sig vara irrelevant. Ingen hade någonsin sett ett parti som det som utspelade sig mellan datorn och den mänskliga mästaren. Och det fanns mycket få partier som spelats mellan den här typen av AI och människor alls.

Det tillhör vetenskapsteorins grunder att närma sig det man studerar med avseende på både tidsdimension och komplexitet, och även att vara försiktig med jämförelsematerial – särskilt för händelser som är rätt unika.

Expertis spelar roll. Den som är duktig på löpsteg kan säkert bedöma Anders och Kalles löpsteg och förklara att det ena är bättre än det andra i vissa omständigheter. Den som kan programmera datorer kan förklara hur en ny maskininlärningsmodell närmar sig go. Den som kan spela go kan bedöma de flesta drag, men inte helt nya partier i helt ny stil som spelas mellan maskin och människa – men då kan denne kanske förklara, efter spelet, varför alla hade fel.

Expertis är också förledande. Experten är särskilt sårbar för apofeni; det kognitiva felsteg som består i att man finner ett mönster i det man betraktar ur den egna fataburen och förstår världen igenom det, fast inget sådant mönster egentligen finns. Den verkligt skicklige experten med en sund grund i vetenskapsteori vet om denna risk och är särskilt försiktig med att uttala sig om nya och unika fenomen utifrån den ryggsäck av mönster som han eller hon har med sig.

En expert utan vetenskapsteoretisk grund är dock värre än ingen expert alls. Han eller hon förväxlar snabbt de egna modellerna av tidigare fenomen med den enda sanna, den enda möjliga, uppfattningen av helt nya fenomen. Världen framstår som förklarad genom den samling fallstudier och modeller som lärts in, och osäkerheten ges inget utrymme – inte ens vid händelser som bär tydliga tecken av att vara unika.

Våra framsteg inom maskininlärning och artificiell intelligens har lärt oss intressanta saker om schack och go. Det har visat sig att den samlade mänskliga kunskapen, de samlade mänskliga modellerna, ofta utgjorde bara ett lokalt maximum i lösningslandskapet. Vår spelstil var en möjlig lösning på problemet hur man spelade schack, men inte den bästa lösningen. Datorn hittade en bättre lösning.

Vetenskapsteorin ger vid handen att det inte är osannolikt att det är så med all mänsklig kunskap. All mänsklig kunskap – även i epidemiologi, virologi och folkhälsa – utgör förmodligen lokala maxima i ett stort kunskapslandskap.

Det är inte problematiskt, så länge som vi inte förväxlar den kunskap vi uppnått med den enda rätta kunskapen om det vi studerar. Det krävs också att vi inte underskattar komplexiteten i nya fenomen, samt att vi respekterar att deras tidsutdräkt kanske inte låter oss säga något intelligent om dem på ett tag.

Vetenskapens utmaning är att komma bort från den kunskap som vi samlat på oss, att sträva efter att falsifiera den. Att försöka förstå nya fenomen som nya och lära oss av dem. Allt annat är normalvetenskap: en rent social praktik som bara syftar till att skydda expertens egen ställning och eget mandat. Den expert som sitter fast i normalvetenskapen vet bäst. Han eller hon har modeller för allt och ser inget nytt eller unikt. Forskningen rymmer ingen osäkerhet. De egna citeringarna skall maximeras. De egna anslagen säkras. Nyfikenhet och öppenhet har ingen roll i normalvetenskapens nollsummespel – och till slut blir den ett statusskådespel.

*

Den som ställs inför ett i grunden nytt fenomen – som en ny smitta – måste först lägga fast en vetenskapsteoretisk strategi. En klok sådan utgår från att vi måste försöka veta mer, ta reda på så mycket vi kan. De åtgärder vi väljer bör alltså syfta till att generera mer kunskap. Sådan är vetenskapen. Den beskriver först fakta, söker kunskap, letar detaljer, uppmärksammar det avvikande.

Den väntar med modellerna.

Det sägs ofta att vi inte behöver hobbyepidemiologer. Det är riktigt. Det kanske mer uppseendeväckande är att vi inte behöver normalvetenskapens epidemiologer heller just nu. Vi behöver duktiga forskare, med en rejäl grund i vetenskapsteori och fyllda av nyfikenhet och en dos ödmjukhet. Inte modellnasare och baksätesförare.

Utbildningen i vetenskapsteori tycks i många år ha varit eftersatt i naturvetenskaperna. Grunderna i epistemologi sitter inte som de ska, och modeller förväxlas hela tiden med verkligheten i upprörda ordalag, även från ämneskunniga.

*

Den pandemi vi nu genomlever är svår att bedöma i små tidsutsnitt, och kanske först kan utvärderas om 4-5 år, och då i ett brett perspektiv. Det är inte lättja eller slapphänthet att påpeka det. Det är ett vetenskapsteoretiskt antagande om det fenomen som vi försöker studera. Det beskriver det kunskapsobjekt som vi har tillgängligt.

Inte heller är den pandemi vi bekämpar enkel. Komplexiteten sträcker sig från viruset självt till dess intrikata roll i det patogeniska nätverk som vi alla lever i. Det handlar om kulturella kontexter, ekonomiska faktorer och sociologiska effekter.

Gå tillbaka till våra exempel. För att rätt förstå de vetenskapliga utmaningarna som vi står inför i pandemin måste vi slå samman dem. Vi försöker bedöma ett lopp mellan Anders och Kalle där de ska springa en sträcka vi inte känner till samtidigt som de skall spela go mot ett antal olika datorer, som spelar i en helt annan del av spelrummet än den som utforskats av mänskliga spelare. Vilken strategi är den rätta? Vem kommer att vinna? Anders? Kalle? Datorerna? I vilken dimension vinner man ens? Hur utvärderar man ett enskilt drag?

Det är inte enkelt.

Till sist, låt oss inte förväxla känslan av att det som sker är fruktansvärt med någon sorts vetenskapsteoretiskt veto. Ingen förnekar att pandemin är fruktansvärd, men att titta på vad Anders gör under de första 40 minuterna i detta nya lopp och jämföra med Kalle eller datorerna är meningslöst — inte för att vi inte vill att det skall vara meningsfullt, utan för att vår kunskap har gränser. Meningslösheten är inte ett val – den är en konsekvens av tid och komplexitet; vi har inte haft tillräckligt tid för att förstå ett djupt komplext fenomen.

Förhoppningsvis kan något litet göras för att återupprätta vetenskapsteorin i svenska forskningsutbildningar efter detta. Det behövs nog, och pandemin ger gott om exempel på intressanta vetenskapsteoretiska avvägningar, som kommer långt före några eventuella epidemiologiska insikter.

Kasualitet är svårt. Kausalitet i komplexa adaptiva system är jättesvårt. Kausalitet i biologiska komplexa adaptiva system är nästan omöjligt. Ändå pekar vi med rak hand ut en patogen som dödsorsaken i den pandemi som nu rasar. Vi säger att X dog av Covid-19. Vad betyder det egentligen, och vad kan filosofin lära oss här?

Filosofin skiljer mellan nödvändiga och tillräckliga orsaker. En nödvändig orsak måste föreligga för att en viss verkan skall vara möjlig, men den kanske inte räcker i sig. En tillräcklig orsak är i sig nog för att ge en viss verkan. Är covid-19 en tillräcklig eller nödvändig orsak för att en patient skall dö?

Det korta och ärliga svaret är att det vet vi inte, men också att även denna fråga är en förenkling.

Vi lever i en biosfär fylld av olika sorters patogener – sjukdomsalstrande organismer som bakterier, svampar, virus mm. Dessa samverkar och motverkar varandra på olika sätt och en mental modell som kan vara användbar här nätverksmodellen. Vi kan tänka oss alla de olika patogener som finns i ett enda stort nätverk som påverkar oss med olika styrka.

SARS-COV-2 blir då en ny nod i detta nätverk som förändrar summan av det patogeniska nätverkets effekt på olika personer — en del har underliggande sjukdomar, en del har tillfälligt försvagat immunsystem och resultatet blir att det patogeniska nätverkets effekt förändras på individen. Ibland leder det till ett katastrofalt resultat och individen dör, ibland märker individen det inte alls.

Vi dör av skiftet i det patogeniska nätverket när ett helt nytt virus introduceras i det.

Den modellen kan tyckas onödigt komplicerad, men den har sina poänger. I princip säger den nämligen att om vi kan kontrollera andra orsaker i det patogeniska nätverket så kanske vi kan minimera effekterna av SARS-COV-2 och de katastrofala utfallen. Och om vi förstår hur det patogeniska nätverket fungerar med våra kommunikations- och transportnätverk kan vi bör modellera det, och kanske till och med försöka förstå det.

Djupare och bättre förståelse av det patogeniska nätverket i biosfären är en möjlig strategi för att förbättra vår hälsa – och se nya hot som antibiotikaresistens. Det handlar inte så mycket om att stoppa nästa pandemi, som att stoppa nästa skifte i det patogeniska nätverket. Och det handlar också om att förstå hur detta nätverk förstärks eller försvagas av andra faktorer – som luftföroreningar, allmänt hälsotillstånd (ärftliga faktorer, övervikt mm), sociala och kulturella normer och liknande.

SARS-COV-2 orsakar covid-19. Det råder det inget tvivel om. Det betyder inte att vi diskuterar en enkel kausalitet här. Vi diskuterar ett nätverk av olika orsaker som alla spelar en större eller mindre roll i vår individuella hälsa, och vår insikt i det kausella djupet och kausalitetens struktur är ännu rätt begränsad – delvis med nödvändighet efter som komplexiteten i nätverket och dess interaktioner minskar siktdjupet.

Pandemin bör inte skymma det större patogeniska nätverket när vi funderar på hur vi ska förebygga nästa utbrott.

Det finns mängder av mikroinsikter om världen att upptäcka i pandemins fotspår som säger mycket om hur världen fungerar

Allt fler politiska förhandlingar och internationella diskussioner sker över telefon eller videokonferens. Hur förändrar det maktbalansen i världen? När du är statsminister för en mindre nation, och Macron kommer fram och lägger armen om dig – är du inte nödvändigtvis då i en svagare position än om du bara kan tysta honom med en knapptryckning, stänga av din egen kamera och ta ett glas vin, samtidigt som han stirrar in i kameran och försöker få ljudet att fungera? Du vet med dig att alla har tagit sig tid och rest till Bryssel, alla vill åka hem – resan och platsen är klangbotten för förhandlingen. Den tid alla tillbringar tillsammans är dyrbar, irrationellt dyrbar egentligen.

Om den här krisen pågår länge kan det påverka den politiska dynamiken på ett intressant sätt — mindre länder får lättare att säga nej, diskussioner kan dra ut på tiden, det kan bli svårare att nå konsensus — vi påminns om att politik äger rum.

Kanske är det inte uppenbart att vi sedan skall återvända till det gamla viset att bedriva politik på. En blandning kanske vore bra – och strategisk för oss mindre, mer socialt reserverade, länder. Och förmodligen kommer de större länderna att insistera på att man ses på riktigt när pandemin klingar av för att återta initiativet.

Alla dessa möten kan ju nu också spelas in – och dokumenteras för eftervärlden, eller öppnas upp för allmänheten — kommer vi att se nya krav på transparens och offentlighet?

En personlig reflektion, som en sorts avslutning på det jag skrivit om pandemin hitintills. Jag känner ett starkt behov att söka mig annat att skriva om ett tag.

I kriser kan vi se tydligare, och i den klarsynen kan vi med lätthet skönja misstag och missuppfattningar. Det gör förstås att frestelsen att förklara vems fel det är och leta syndabockar blir mycket stor – och efterklokheten är, som noterats här tidigare, en av de fulaste mänskliga karaktärsbristerna. Men krisblicken kan också lyfta fram fenomen som vi ignorerat och tydliggöra dem för oss.

Filosofen Martin Heidegger noterade att verktyg har ett alldeles speciellt sätt att vara: de är osynliga så länge de gör vad de är ämnade för, och då noterar vi dem inte ens — de blir liksom en del av oss själva. När verktygen går sönder, emellertid, så framträder de med all önskvärd tydlighet för oss som just verktyg och vi ser dem i både sin sinnrikhet och med de brister de har.

Litet så är det med pandemin. Ett stort antal saker har gått sönder och då, först då, ser vi dem tydligt – i både sinnrikhet och bristfälligheter. Det i sin tur är en möjlighet att förstå dem på nytt och uppdatera våra uppfattningar om världen i stort. Det är inte ett totalt sammanbrott vi ser nu – långt därifrån – men sprickor och förskjutningar är det ändå.

För mig har en av de tydligaste insikterna följt ur hur ekonomin och konsumtionen kraschat och vad det gjort med de många fantastiska företagare som i tysthet, osynliga, skapat så mycket värde åt oss. Restaurangerna är kanske det tydligaste exemplet, men det gäller inte alls bara dem.

Jag är uppenbarligen inte ensam. I mitt sociala flöde svämmar det över av bilder av människor som tar del i företagandet genom att beställa mat, köpa presentkort och till och med donera pengar till de företag som de ser lida under krisen. Mängden av sådana bilder slår, åtminstone bra dagar, de bistra bilder och diagram som så många – även jag – tar del av med växande oro.

När ekonomin gick sönder blev det tydligt att den inte är ett abstrakt substantiv, utan ett verb. Den är ett gemensamt värv där vi alla tar del i det företagande som gör samhället levande. Vi konsumerar inte – förtär inte – vi komsumerar, fullkomnar samhället tillsammans.

Det är en insikt som jag hoppas förblir efter det att pandemin drar vidare och lämnar efter sig kraschade drömmar och livsverk. Krispaket i all ära, och de behövs verkligen, men det som behövs ännu mer är att vi tillsammans, så fort det är möjligt – och även under krisen – tar del i ekonomin och reparerar samhället underifrån.

Och kanske, bara kanske, kan vi sluta att låtsas att ekonomi står i motsats till humanism, eller att företagande på något sätt skulle vara att dra nytta av andra utan att ge något åter. Och kanske ska vi inte skämmas över att erkänna att livet faktiskt får värde av det där kaféet på hörnet, bokhandeln och blomsterbutiken – och att när vi köper något där så är det en kreativ handling som när den läggs till resten av ekonomin skapar ett öppet och fritt samhälle.

Och, ja, det gäller också de företag som växer sig stora och bär en större del av vår gemensamma ekonomi – de skapar ofta uthållighet och en klangbotten för det individuella företagandet. Och, nej, det betyder inte att de inte också måste kritiseras för det de gör fel.

Den blick krisen ger oss lär oss också något annat – och det är att i en värld som svävar i osäkerhet finns inga enkla val. Det bästa vi kan göra är att se olika värden tydligt och inse att i slutändan som finns det bara ett individuellt ansvar.

Den som oroar sig för drakoniska nedstängningsåtgärder och långdragna karantäner har gjort det har inte gjort det för att denne väger liv mot pengar, eller hälsa mot marknad — utan för att den väv som håller oss samman riskerar att brista på ett sådant sätt att det kan ta åratal att reparera den, med allt vad det innebär i mänskliga kostnader.

Ju tidigare vi kan påbörja det arbetet tillsammans, desto bättre.

*

En andra reflektion som långsamt infunnit sig är att i en kris så blir det tydligt att ansvaret för livet och samhället ytterst är vårt eget. Frestelsen, förståelig och mänsklig, är att vända sig bort från sig själv och leta efter auktoriteter som berättar hur man skall göra eller vem som fattar beslut. I en pandemi blir det smärtsamt tydligt hur många som antingen inte vill ha eget ansvar eller som inte tilltror andra förmågan att kunna ta det.

Under denna auktoritetstro ligger inte bara en rädsla, utan också en sorts misantropi och elitism som jag inte anat lika tydligt tidigare (och önskar att jag inte behövt se bubbla upp till ytan): ”De andra måste regleras, de andra måste förbjudas, de andra måste tillrättvisas och kan inte anförtros något ansvar för helheten.”

Det är en människosyn som riskerar att dröja kvar nu när den väl flammat upp, och den är ett reellt hot mot öppna och fria samhällen. Många nationer har landat där och resultatet kommer att bli djupare samhälleliga klyftor, intellektuellt förmyndarskap och en inlärd hjälplöshet som kringskär möjligheten att gå stärkt ur krisen.

Det är en ideologi som viskar att massan måste regleras och att öppenheten inte har något som helst värde. Den gömmer sig under en förment humanism – under skyddet av människoliv – men avslöjar sig i att den inte vill eller kan se att samhället alltid är ett nätverk av val som alla kostar liv och att en del av människans existens är omöjligheten i dessa val i en värld som är osäker, fylld av brister och fel.

Kanske är det döden som gör att vissa så helt förlorar fattningen. Vi har under lång tid lyckats dölja döden bakom välfärdens fasader och nästan glömt den. Nu går systemen sönder – och de kommer de alltid att göra med jämna mellanrum, sådan är komplexiteten vi lever i – och plötsligt ser vi den flinande dödskallen på andra sidan.

Döden är fruktansvärd. Men oundviklig. Det vi ser allra tydligast när samhället nu går sönder är kanske att döden försvunnit från politiken och relegerats till den personliga sfären som en individuell tragedi. Den mänsklighetens Död som alltid avtecknat sig mot samhällets horisont har tonat bort i det moderna samhället. När den nu syns igen sveper den undan löst hållna ideologiska övertygelser och lämnar en rädslans politik.

Det kan låta bistert, men är det inte alls. Det är denna individuella – och gemensamma – osäkerhet som kanske till sist kan påminna oss om hur vackert livet är och hur viktigt det är att inte bli liknöjd. Hur centralt det är att vi gemensamt söker framtiden i en omöjlig optimism. I ett memento mori döljer sig nyckeln till både mening och strävan.

*

I det benvita ljuset från pandemin blir det gemensamma och det individuella tydligare. Det samhälle som kommer ur detta kommer att spela i en delvis annan tonart, kanske i ett annat tempo – vi får se. Men det är viktigt att ta tillfället i akt nu och se hur samhället ser ut när det går sönder. Då kan vi bestämma oss för hur vi vill bygga vidare på det.

Posten om vikten att ha en siffra har fått en hel del uppmärksamhet, både medhåll och angrepp. Det finns dock ett intressant missförstånd som jag skulle vilja klara upp, om möjligt, och det är att det skulle vara så att det är ”kyligt” att sätta en siffra eller ett kriterium för vad som är ett lyckat eller misslyckat svar.

Matematiken dras med ett kluster av associationer, och just den låga temperaturen tycks vara en av de som oftast kommer till ytan. Den som försöker siffersätta något trivialiserar det. Jag har rakt motsatt åsikt: om vi inte lägger fast ramarna för hur vi utvärderar våra beslut och strategier nu – på ett sätt som gör att vi verkligen kan utvärdera dem i efterhand (och, ja, det innebär att siffersätta) – så kommer vi att falla offer för efterklokheten.

Efterklokheten är en av de mest destruktiva mänskliga beteenden som finns. Den har en närmast omättlig aptit på syndabockar och vad värre är – den omöjliggör allt verkligt lärande. Och där ligger kruxet: vi måste annotera den här krisen och lägga fast ramarna för vår utvärdering nu, för då maximerar vi chansen att vi kan lära oss, som samhälle, av det som nu händer.

Det jag tycker är det verkligt kyliga och omänskliga är snarare detta: att inte ta tillvara på det lidande och de tragedier som vi ser nu och omvandla dem till ett lärande; att ge upp all denna dyrköpta erfarenhet till de efterklokas skenrättegångar.

Hur utvärderar vi pandemin?

Tyler Cowen ställer en intressant fråga på Marginal Revolution: när bör man byta strategi från A till B – säg ”flattening the curve” till ”run free”? Cowens poäng är att om vi inte börjar siffersätta våra åsikter så ägnar vi oss huvudsakligen åt känsloyttringar: rädsla eller vrede. Han menar vidare att om vi inte specificerar våra siffror nu så kan vi inte komma i efterhand och klaga heller.

Låt oss se hur Cowens resonemang spelar ut i den svenska debatten. Vilken är din siffra? Din siffra för Sverige?

Först: pandemin kommer att kräva människoliv – den är en katastrof. Men den är inte den första och inte den sista katastrofen som drabbar oss. Den särskiljer sig genom att vi tror att vi har kontroll över den, men det har vi inte, inte egentligen. Vi kan dämpa den nu, så kommer den igen senare och vi kan hoppas att vi har bättre kapacitet att möta den då. Men vi vet inte.

Pandemin är en katastrof i slow motion. Alla har en åsikt om den. En del menar att den måste bränna igenom folket som en skogsbrand, andra att den måste stoppas till varje pris. Båda åsikterna saknar precision och ansvarsfullhet – för båda saknar en siffra.

Vi genomgår en pandemi av sällan skådat slag. Vilken är den acceptabla siffran döda? Utöver de som skulle ha dött i alla fall, de ca 90 000 som vi vet dör varje år? Vi måste diskutera överdödlighet. Utan en siffra är du en del av problemet. Du skapar panik, du delar varje artikel som tycks antyda att det blir värre, du reser krav på åtgärder som du inte vet om de fungerar och du är villig att offra en ospecificerad mängd ekonomi utan att veta varför, eller för vad specifikt. Du måste ha en siffra. Så är det nu. Livet har kommit till den punkten. Låt oss se på vilka val du har. Det kanske svåraste är ett absolut tal – här är jag ute på djupt vatten, men lika bra att blotta sin okunnighet: såhär tänker jag nu, och skall se till att uppgradera min analys när jag lär mig mer:

0 – det är egentligen inte en siffra, utan en signal om hur god du är. Det anspelar på att du tycker att ingen borde dö i förtid någonsin. Du tycker helst att ingen skulle behöva dö alls. Den här hållningen saknar närmast verklighetsförankring.

451 – överdödligheten i influensan 2018-2019. Den här sjukdomen är ingen influensa, så det här talet är också ganska meningslöst. Om färre människor än detta dör så har vi missuppfattat hela sjukdomen.

6000 – 60% infekterade, 6 miljoner och 0.1% dödlighet — det är 6000 döda. Det är golvet. Det är här din siffra börjar basera sig i verkligheten. Du är nu med i spelet. Hur lång tid tar det? Säg 18 månader, så per år — 4000. Allt under denna siffra vore ett mirakel, en omöjlighet, en häpnadsväckande framgång för den svenska modellen. Det kan vara svårt att smälta, men 3500 döda ser just nu ut som en osannolik, himlastormande seger.

30 000 – 0.5% döda av de smittade. Kanske att vi kan nå det med rätt strategier, med rätt beteenden, med social distansering och kloka beslut. Här ligger projektionens glädjeprognos. Om vi klarar detta har vi tagit oss ur pandemin helskinnade. Per år 20 000.

120 000 – 2% döda. Här börjar vi dra iväg och det kan börja bli anledning att tala om att den svenska modellen misslyckades. Det kan bero på överlastning av systemet – en inte platt nog kurva – eller en alltför omfattande smittspridning bland sårbara grupper. Här kan vi börja diskutera ansvarsfrågan.

240 000 – 4% döda. Här får vi erkänna att den svenska modellen misslyckats helt och att vi borde ha låst ned allt, försökt begränsa smittan och att vi borde lära oss till nästa gång.

Inträdesbiljetten till debatten borde vara en siffra. Vilken siffra tror du att vi borde kunna stanna vid och var tror du att vi stannar? Utan att ange detta borde ingen ta dig på allvar i någon diskussion om Covid-19. Utan en siffra är du bara en panikmakare och sensationalist. Så vilken är din siffra?

Siffran kan konstrueras på olika sätt, förstås — det är möjligt att också ta en relativ siffra. Om Sverige ser fler döda per capita än ett jämförelseland så har Sverige misslyckats, fast där måste vi vara försiktiga. Om svaret är att Sverige måste ha den lägsta siffran döda per capita av alla länder i världen vid ett visst datum landar vi direkt i det orealistiska.

Och siffran kan avgöras på marginalen, som Cowen – ekonomen – säger. Hur många liv per procent BNP är det värt? Här håller jag inte med honom, och läser honom nog ärligt talat litet överdrivet – jag tror inte det är det han säger. Jag tror att han säger att det finns en marginal, och om vi inte diskuterar den diskuterar vi inget alls.

Så, då blir jag ju Tyler Cowen svaret skyldig – vad är min siffra – hur kommer jag att utvärdera pandemin, och när? Här är mitt första svar – och jag måste fundera igenom det noga: den 31.12 2021 kommer jag att se på överdödligheten i Sverige i Covid-19 och om den överskrider 30 000 eller Sverige har 15% fler döda per capita än de andra skandinaviska länderna så kommer mitt omdöme vara att Sverige misslyckades.

Om Sverige har 5% färre döda per capita än de andra skandinaviska länderna kommer jag att anta att Sveriges strategi var genialisk – eftersom vi bibehöll ett öppet samhälle.

De kommande dagarna ska jag försöka uppdatera denna min åsikt så att jag på förhand specificerar vad ett lyckat svar är, och inte blir efterklok.

Hur hanterar man radikal osäkerhet av det slag som vi nu står inför i pandemin? Kan man föreslå några regler överhuvudtaget? Går det att jämföra olika osäkerheter på något sätt?

En enkel tumregel skulle kunna vara att ingen åtgärd man vidtar för att möta osäkerheten får skapa mer eller värre osäkerhet än den man försöker åtgärda.

Det för emellertid omedelbart till problemet om hur man jämför osäkerheter. Det är inte helt lätt, men ett sätt skulle kunna vara följande: undersök om en viss osäkerhet har ett scenario som är relativt säkert som värsta fall. Om det har det, om vi kan kvantifiera ett värsta fall så kallar vi den osäkerheten enkel — och om vi inte kan det så kallar vi den osäkerheten komplex.

Komplex osäkerhet kan innebär existentiell risk och vara en absorptionsbarriär – en händelse som avslutar spelet helt. Enkel osäkerhet är inte existentiell, och innehåller inga absorptionsbarriärer.
Vår enkla regel blir då att inga åtgärder vi vidtar får förvandla en enkel osäkerhet till en komplex osäkerhet.

Om vi då ser till pandemin igen, och den nedstängning som sker nu av samhället som ett svar på pandemin, så kan vi fråga om nedstängningen är försvarbar ur detta perspektiv.

(För att vara tydlig: i den här övningen accepterar vi inte att det finns kvantifierbara risker på endera sidan. Det kan man mycket väl argumentera för att det finns, och det är en annan diskussion — det här är en undersökning om hur man väljer mellan olika osäkerheter. Det finns goda argument för att det politiska imperativet är att alltid försöka reducera osäkerhet till risk, för att allt annat signalerar en sorts abdikation — med makten kommer oförmågan att handla som om världen var osäker. Det vi köper i den demokratiska processen är kanske främst någon som menar sig kunna reducera osäkerheter till risk?)

Vi jämför den medicinska osäkerheten i pandemin med den systematiska osäkerheten i nedstängningen. Är det försvarligt att växla in medicinsk osäkerhet i systematisk osäkerhet?

Jag kallar det inte ekonomisk, eftersom jag tror att det är ett alldeles för snävt perspektiv, och gör det alldeles för enkelt att avfärda frågan som “pengarna eller livet”. Pengarna, här, är ett index för hur våra samhällen fungerar och utvecklas över tid – ett index på våra sociala systems funktion och långsiktiga robusthet.

Väl kända konsekvenser av systematisk osäkerhet är krig, svält och upplösningen av fri- och rättigheter som påverkar samhällen över decennier eller till och med sekel. Systematiska osäkerheter kan vara existentiella i en värld med kärnvapen – och utgör ett möjligt spelslut.

Medicinsk osäkerhet i sig saknar sådana konsekvenser. Det finns dock en punkt där omfattningen av den medicinska osäkerheten förvandlar den till systematisk osäkerhet. Den enkla osäkerheten blir komplex; men den punkten är utesluten även i de värsta fall som vi nu studerar vad gäller epidemin.

En beslutsfattare som betraktar det dilemma som vi nu lever igenom kommer alltså att bete sig mycket annorlunda beroende på om hon anser att det finns möjligheter att kvantifiera risk eller om detta dilemma måste behandlas som ett beslut om icke-reducerbar osäkerhet.

För närvarande byter vi in medicinsk osäkerhet (eller risk) mot systematisk osäkerhet (eller risk) oavsett hur vi ser det.

Politik, och politiska beslut, handlar till stor del om att flytta runt osäkerhet eller risker i tid och rum. Det är lätt att glömma det i mindre komplexa tider. Det betyder också att politiken inte kan lämnas över till experter på något enkelt sätt.

Ideologiseringen av pandemin är oundviklig, och redan nu är det intressant att studera hur den sker. Filosofen Giorgio Agamben, som länge hävdat att undantagstillståndet är ett sätt att fördela makt, har hamnat i rejält blåsväder för att hävda att hela Coronakrisen är ett tecken på att samhällen i dag är oförmögna att existera utanför undantagstillståndet.

I den första texten – som skrevs 26 februari – är Agamben frätande:

Agambens analys har inte stått oemotsagd, och i en artikel i Chronicle of Higher Education angriper Anastasia Berg Agamben utan silkeshandskar:

”What is a society,” Agamben asks, ”that has no value other than survival?” Under certain circumstances, this is a good question; under these circumstances, it is a blind one. Is this the society Agamben believes he is living in? When this philosopher looks around him, does he truly see nothing but the fight for ”bare life”? If so, Agamben’s ”clarification” may be revealing in a way he hadn’t intended. We might think of it as a very lucid example of ”bare theory”: the dressing up of outdated jargon as a form of courageous resistance to unreflecting moral dogma. Sometimes it is advisable to hold off on deploying the heavy theoretical machinery until one has looked around. If we are after wisdom about how to live today, we should look elsewhere.

Se https://www.chronicle.com/article/Giorgio-Agamben-s/248306?key=z5yodZPXH1-Hi8hgwdp9akWH-jXrno6FVQZE24qkIFpuxgIOSVaMjuRtSAg7_lBhSjNkRkZwNTBOR1RVbUlDYWFwc0VzOU93TXZka2U1QVJRUkFwZGJhdElSbw&cid=wsinglestory_41_1&fbclid=IwAR3q-DbSBcm_KYQLOVboSzO9y7n6yVbkHiwztx2qtyS70bX7oLn_nkTHQCc

Agamben skrev ett förtydligande i vilket han dock inte backade från sin position nämnvärt:

What is worrisome is not so much or not only the present, but what comes after. Just as wars have left as a legacy to peace a series of inauspicious technology, from barbed wire to nuclear power plants, so it is also very likely that one will seek to continue even after the health emergency experiments that governments did not manage to bring to reality before: closing universities and schools and doing lessons only online, putting a stop once and for all to meeting together and speaking for political or cultural reasons and exchanging only digital messages with each other, wherever possible substituting machines for every contact — every contagion — between human beings.

Se https://itself.blog/2020/03/17/giorgio-agamben-clarifications/

Agamben står dock inte ensam till vänster. Naomi Klein menar att Trumps pandemisvar är ett exempel på chockdoktrinen:

Look, we know this script. In 2008, the last time we had a global financial meltdown, the same kinds of bad ideas for no-strings-attached corporate bailouts carried the day, and regular people around the world paid the price. And even that was entirely predictable. Thirteen years ago, I wrote a book called The Shock Doctrine: The Rise of Disaster Capitalism, described a brutal and recurring tactic by right-wing governments. After a shocking event — a war, coup, terrorist attack, market crash or natural disaster — they exploit the public’s disorientation, suspend democracy, push through radical free market policies that enrich the 1% at the expense of the poor and middle class.
But here is what my research has taught me. Shocks and crises don’t always go the shock doctrine path. In fact, it’s possible for crisis to catalyze a kind of evolutionary leap. Think of the 1930s, when the Great Depression led to the New Deal.

Se https://www.democracynow.org/2020/3/19/naomi_klein_coronavirus_capitalism

Agamben och Klein ger intressanta signaler för den som intresserar sig för de politiska och ideologiska förskjutningar som Coronakrisen kommer att leda till.

Debatten mellan Hessius och epidemiologerna, samt de återkommande presskonferenserna med Boris Johnson, har gjort klart att det finns en växande efterfrågan på pandemins slut. Här finns en intressant epistemologisk spänning: når vi slutet på pandemin eller måste detta slut konstrueras politiskt? Jag är nog rätt säker på att det måste konstrueras.

Det kommer att bli ett av de svåraste globala, politiska projekten i närtid — men också ett av de mest oundvikliga. Nietzsche, tror jag, konstaterade någonstans att man inte skall underskatta tristessens politiska sprängkraft — och om han inte sade det borde han ha sagt det.

Det finns en mängd av komponenter i detta slut, och valet av ingredienser i slutet kommer att vara av betydande vikt för hur den post-pandemiska politiken utvecklar sig.

Att skriva dialoger är ett sätt att tänka. Det är inga lätta frågor vi diskuterar i dessa tider. Här en skiss på olika sätt att tänka som jag tycker mig ha sett.

Gorgias: Varje samhälle väljer – medvetet eller icke – en viss triage-algoritm: en process som avgör vem som får vilken vård och när. Denna process är den centrala prismekanismen i vården, utformningen av den avgör hur mycket hälsa- och sjukvård får kosta i ett samhälle. Den här algoritmen är inte given utan förändras vid de flesta sorters kriser. Om det sker en stor olycka vet sjukvårdspersonalen som kommer till platsen att de bör koncentrera sig på de som går att rädda under de förutsättningar man arbetar. Under de senaste 50 åren har den här algoritmen utformats i en era som historiken Edward Luttwak kallat den ”post-heroiska”: alla liv skall räddas till vilket pris som helst. Samma princip har lett till att avancerade nationer mekaniserat kriget – politiker kan inte längre överleva mänskliga krigsoffer på den egna sidan. I dag handlar det inte om krigsoffer – även om det inte saknas krigsretorik – utan patienter, men principen är densamma. Vi har gjort oss själva oförmögna att diskutera livet som fungibelt, vi har förlorat alla växelkurser mot andra värden i samhället. Det håller inte och vi kommer att tvingas att ge upp den principen.

Aristoteles: Ge upp försöken att rädda så många som möjligt? Ge upp den grundläggande principen om alla likas värde i en demokrati? Är vi verkligen värda att rädda om det är så vi till slut räddar oss undan en ekonomisk katastrof? Vilka ärr lever vi då vidare med om vi vet att vi låtit våra gamla dö? När i historien har vi någonsin accepterat en sådan slutsats utan att den lett till eutanasi, rashygien och diktatur?

Gorgias: Vi har aldrig haft så många gamla som vi har idag. Det är inte ens säkert att vi skulle kalla detta en epidemi om medellivslängden var 5-10 år yngre. Forskare har hävdat att det i värsta fall rör sig om en förkortning av vår medellivslängd på mellan 20 och 75 dagar om vi låter sjukdomen förlöpa normalt. Det problem vi då ställs inför är att vi inte kan rädda alla, och därför måste ändra de protokoll som styr vårt triagearbete i sjukvården. De nuvarande rutinerna och prioriteringarna i vården – de post-heroiska – innebär en säker undergång för flera gånger så många människors liv. Ska verkligen vår oförmåga att växla in liv i andra värden driva oss alla i fördärvet?

Aristoteles: Du förutsätter att endast gamla dör. Vi vet också att unga kan bli ordentligt sjuka, och få skador för livet.

Gorgias: I vilken utsträckning? Vågar du jämföra med bilolyckor, influensa, fetma, rökning eller något annat?

Aristoteles: Du kan inte jämföra med kända risker med tydliga frekvensmönster. Här har vi att göra med en stor osäkerhet och vi har inte ännu lyckats destillera risken ur osäkerheten. När vi inte kan det måste vi förfara med stor försiktighet. Vi måste ta det säkra för det osäkra.

Gorgias: Det är precis där vi har gått fel som samhälle. Vi tror att vi kan lägga fast sannolikheter för händelser som saknar historia och som aldrig kommer att upprepas på samma sätt i framtiden. Vi famlar efter sifferskattningar, där inga finns – och varför? För att de ger oss en känsla av rationalitet? Det finns inget mindre rationellt än att försöka kvantifiera en radikal osäkerhet.

Aristoteles: Så vad ska vi göra då? Bara låta folk dö?

Gorgias: Hur du än gör dör folk, hela tiden. I Sverige dör 92 000 personer om året. Hur många extra kommer att dö av den här sjukdomen? 10%? 20%? Hur många kommer att dö utfattiga, deprimerade, i alkoholism och utslagning i en ekonomi som faller samman till 30-talsnivåer? För att inte tala om hur livskvaliteten sjunker för alla de som sett sina pensioner lösas upp i intet, eller som nu förlorar jobben utan att ha möjlighet att ställa om?

Aristoteles: Vi måste ställa om. Vi kan sätta samman paket av åtgärder och se till att vi löser problemen vareftersom. Vi kommer att komma tillbaka — och det är inte så binärt: det handlar inte om att göra inget alls eller att försöka rädda liv, det handlar om att hitta ett sätt att platta ut kurvan…

Gorgias: Åh, denna magiska kurva. Den är ju inget annat än en fetish – sjukvårdens kapacitet bestäms ju av hur vi triagerar. Vi kan platta ut kurvan, eller så kan vi höja den streckade linjen. Det enda den här typen av resonemang leder till är att vi skapar en rätt given platt kurva när hela ekonomin flatlines. Vi behöver växa upp och inse att liv slutar, skit händer och sjukdomarna kommer att komma tillbaka. Perioden mellan 1950 och 2000 var ett gigantiskt undantag, vi trodde till och med att vi skulle kunna utplåna sjukdomarna! Vilket misstag. Nu kommer de åter, antibiotikaresistensen växer och de zoonotiska reserverna är blottlagda runtom i olika länder varefter vi ändrat livsstil, avverkat skog eller bara koncentrerat oss i urbaniseringens tidevarv. Sjukdomarna är en del av civilisationen, och har alltid varit det.

Aristoteles: Livet är ont, brutalt och kort, alltså — är det ditt svar?

Gorgias: Inte alls. Jag tror på en ljus och fantastisk framtid. Den är bara inte säker eller enkel. Sjukdomar kommer att rycka bort somliga av oss, andra kommer att leva tills de fyller 120. Vi kommer att upptäcka nya botemedel – om vi bara låter samhället överleva när individerna blir sjuka. Vi måste vänja oss vi att leva i osäkerhet. Och det är i osäkerheten som vi kommer att finna ny kreativitet, nytt entreprenörskap och nya idéer. Osäkerheten kanske äntligen kan skaka oss ur den liknöjdhet som stavas indexfonder och försäkringslösningar.

Aristoteles: Det finns något romantiskt i den undergångssynen, och något djupt omänskligt. Att ersätta all risk med osäkerhet och sedan förespråka den starkes överlevnad, det är ju inte att skydda samhället utan att ersätta det med något annat. Med ett allas krig mot alla, där ingen har tid att skapa något alls. Osäkerheten kväver oss, den håller oss tillbaka. Den frigör ingen kreativitet alls. Under en större del av vår historia levde vi under osäkerhet och vad hände? Inget alls. Vi var okunniga, vi levde i armod och dog unga. Med förmågan att skilja risk från osäkerhet blev vi moderna, och tog kontroll över vårt öde. Det är först när osäkerheten dör som allt blir tillåtet, för att parafrasera Dostojevskij. Då kan vi skapa den moderna världen. Vår modernitet och vårt välstånd vilar på risker, inte i osäkerheten.

Gorgias: Om grunden inte är sund kan inte bygget hålla. Du dramatiserar: jag förstår det, det post-heroiska imperativet har dig i sitt grepp. Du kan inte vika från principen att liv inte kan växlas in i andra värden. Det hedrar dig på sätt och vis — till det inte gör det längre. Och det är nu. Ställda inför de val vi står inför nu måste vi välja osäkerheten, eftersom alla åtgärder inom ramen för den acceptabla risken leder rakt ut i mörkret. Det är unikt det vi genomlever nu – det är såhär demokratier går under – under vikten av sina egna värderingar.

Aristoteles: Och vad betyder det, konkret? Om du inte bara mumlar i skägget? Att inte behandla lunginflammation hos de över 65? Att låta dem somna in? Påtvingad dödshjälp? Var drar du dina gränser?

Gorgias: Jag vet inte, men inte där vi drar dem i dag. Inte till priset av samhällets framsteg.

Aristoteles: Och där backar alltså även du: du har inga konkreta åtgärder att ge?

Gorgias: Det lämnar jag till läkarvetenskapen, men inte till en läkarvetenskap som kan unna sig att inte balansera sina hänsyn alls — utan till en läkarvetenskap som accepterar osäkerhet och tjänar samhällets långa framtid.

Aristoteles: Det låter ju fint. Men det är här avvägningarna måste in. Vem lever? Vem dör?

Gorgias: Du säger det som om det var något nytt eller unikt! Jag säger inte att vi skall ta livet av alla blåögda eller vänsterhänta. Jag säger att vi måste justera hur vi triagerar – och acceptera att vi kommer att dö av något, förr eller senare. Särskilt nu när vi blir äldre hela tiden. Jag kunde fråga dig hur många arbetslösa du acceptera, och i vilka sektorer och hur länge de skall vara arbetslösa och hur många av dem som skall få bli alkoholister och vilka som ska bli hemlösa — båda sidor av ekvationen måste balanseras. Du låtsas som om det bara fanns en sida, och vill hålla mig ansvarig för den. Det är inte bara fult, utan också litet dumt.

Aristoteles: Nu ska vi inte bli ovänner, Gorgias. Låt oss beställa litet hämtmat var och en och fortsätta videokonferensen. Vi kan bjuda in Platon och Sokrates, och kanske titta på någon streamad konsert ihop. Vad säger du?

Trasymakos: Är den här på? Kan ni höra mig? Är jag på mute?

Några samtal som jag varit inblandad i – med PJ Anders Linder hos Axess – och i SvDs ledarpodd med Tove Lifvendahl och David Sumpter. Notera att jag bunkrat synthar och böcker.

Det blir allt svårare att hitta signal i bruset – här är ett par artiklar som jag tyckte hade en okej signal/brus-kvot.

”The Man Who Saw the Pandemic Coming: Will the world now wake up to the global threat of zoonotic diseases?” Nautil.us.

”The coronavirus is kicking our door down now, don’t you think?

Yes, it’s got everyone’s attention. But this coronavirus will fall off the headlines and when it does, you will see a contraction in the kind of investments that are made in it. We have war budgets and then no monies during peacetime. So part of the challenge—it’s a social engineering exercise—is getting lawmakers and investors to invest in risk. That’s really difficult.”

”Why do dozens of diseases wax and wane with the seasons—and will COVID-19?” ScienceMag.

”She doesn’t expect to show that our immunity is, say, weaker in the winter and stronger in the summer. But by counting different immune system cells, assessing metabolites and cytokines in the blood, deciphering the fecal microbiome, and measuring hormones, Martinez’s team hopes to find that the seasons may “restructure” the immune system, making some types of cells more abundant in certain locales, and others less, in ways that influence our susceptibility to pathogens.

Animal studies support the idea that immunity changes with the seasons. Ornithologist Barbara Hall from the University of Groningen and her colleagues, for example, studied European stonechats, small songbirds that they caught and then bred in captivity. By taking multiple blood samples over the course of 1 year, they found that the birds ramp up their immune systems in the summer, but then tamp them down in the autumn, the time they migrate, presumably because migration is a big drain on their energy.”

”Dramatic decline in restuarant visits” Calculated Risk.

”Likelihood of a coronavirus recession: Views of leading US and European economists” Vox.EU.

Jag har skrivit några gånger nu om vår relation till komplexitet och hur vi kan falla över in i en längtan efter det enkla. En stor del av attraktionen i det apokalyptiska och post-apokalyptiska ligger i denna vilja till förenkling. Om det enda du behöver tänka på är att tvätta händerna och köpa toalettpapper så att det räcker ett år så försvinner mycket av vardagens komplexitet. En pandemi förenklar prioriteterna.

Samtidigt är denna förenkling bara skenbar. Samhället försvinner inte, det kommer att fortsätta att existera och det kommer att fortsätta att bli mer och mer komplext — kanske i allt snabbare takt. Pandemin kommer kanske att förvandlas till en ny säsongssjukdom som vi måste ta hand om och forska kring för att förebygga och bota. Dessa sjukdomar fortsätter dessutom att komma – nya – och det kräver kanske att vi organiserar vården annorlunda och smittskyddet effektivare.

Samtidigt har världen blivit och fortsätter att bli i de allra flesta meningar bättre. Men komplext bättre, inte enkelt bättre. Det är en utmaning och det vi behöver nu är en optimism som kan integrera komplexiteten, en framtidssyn som accepterar att det inte blir enklare, men som samtidigt bygger på förhoppningen om framsteget.

När vi utvärderar den här pandemin kommer det att pekas finger och några kommer att leta syndabockar. Det är ointressant, och slöseri med tid — det som vore intressant vore att veta vad det är som vi kan göra mycket bättre än man kunde vid spanska sjukan. En sådan sak som slagit mig är att informationskampanjerna kring Flatten The Curve har varit riktigt bra, och de har nått ut mycket brett. En annan är att den sociala distanseringen nu kan ske med ett ekonomiskt avbräck som bara är en fraktion av vad samma åtgärder hade kostat 1918 – för de som har sådana jobb (många av oss) är att arbeta hemifrån inget som helst problem.

Nästa pandemi kommer vi att klara av ännu bättre, och vi blir allt mer uthålliga. Utmaningen stärker oss – men förenklar inte. Framtiden är ljus, men inte enkel.

Intressanta nyheter du riskerar att missa i skuggan av COVID-19.

—> Slemmögel simulerar universums nätverk av gaser och mörk materia. Läs mer här.

—> En andra person botad från HIV. Läs mer.

—-> En riktigt bra rapport om generella spelare i AI. Här.

Och det finns förstås massor av annat — men poängen är inte att lista allt, utan att fundera på hur vi konsumerar information i kriser. Och vilka nya sårbarheter det skapar i organisationer och samhällen.

Ytterligare en träningssak för den egna tankeförmågan alltså – låt inte informationskonsumtionen koncentreras alltför mycket vid kriser. Det är nästa så att man skulle ta en 30 minuter per dag och verkligen söka sig utanför den för tillfället dominerande berättelsen, bara för att inte förlora perspektiven.

Ett sätt: läs en fackbok om något helt annat.

I morse fördes en diskussion om att flera myndigheter nu beslutat att införa regler som strider mot folkhälsomyndighetens bedömningar. Det uppkommer då en intressant fråga om hur dessa beslut skall betraktas. Ansvarig minister svarade, inte överraskande, att hon anser att Folkhälsomyndighetens rekommendationer bör gälla (antag att hon sagt att varje myndighet själv får bestämma — det skulle ju vara att massivt underkänna sin egen myndighets rådighet över detta område).

Sedan menade ministern att regeringen inte kan fatta beslut om att begränsa folksamlingar mm, och att det där handlar om grundläggande rättigheter som en regering inte ska kunna träda för när i olika sammanhang. Detta är intressant att granska närmare för att förstå på djupet.

Argumentationen skulle då se ut ungefär, slarvigt, såhär:

Regeringen kan inte godtyckligt begränsa rättigheter att exempelvis mötas utan att det skall finnas grundlagsenliga skäl för detta. Sådana grundlagsenliga skäl har riksdagen fattat beslut om i Smittsmyddslagen. Smittskyddslagen delegerar detta ansvar till Folkhälsomyndigheten, och det är endast genom beslut från denna myndighet som sådan inskränkningar kan göras.

Det finns mycket att nysta i här, men grundprincipen är ganska klar — vi vill inte att regeringen godtyckligt skall kunna upplösa fri och rättigheter och skylla på en ”farsot” som det heter.

Samtidigt säger SmittskyddsL 9 kap 4§:

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter som krävs för ett ändamålsenligt smittskydd samt till skydd för enskilda.

Grundregeln är att det skall vara genom lag mm, men 9 kap tycks ge utökade befogenheter vid pandemi till regeringen. Så hur skall man tolka ”eller” här? Är det så att om regeringen har utsett Folkhälsomyndigheten så har man avhänt sig denna möjlighet?

Här är min juridik rostig, men jag skulle vara intresserad av att gräva litet i detta. Det tycks rimligt att regeringen skulle kunna stiga in och ta ett ansvar här, inte för att man inte skall lita på experter utan för expertis är mycket mer brett distribuerad än bara i en myndighet. Det finns något farligt i att säga att vi bara skall lita på en myndighet, när kunskapen finns utspridd i en mycket mer komplex struktur — och inte alltid kommer fram till samma sak som just myndigheten.

Är detta populism som förnekar expertis? Jag tror inte det, kanske kan man se det såhär: det handlar om att inse att expertis organiserad i en myndighet beter sig på ett sätt och har ett givet värde, men att annan expertis också kan ha ett värde och att det finns ett tredje värde i om det finns åsiktsskillnader mellan dessa olika experter — och då måste man fatta ett politiskt beslut om vårt samhälle utifrån dessa olika värden.

Kanske att det kan säga något om vad politiska beslut egentligen är — de är metakognitiva; de handlar om att försöka syntetisera komplex kunskap till politisk handling genom att tillämpa olika sorters politisk kunskapsteori. De ideologiska skiljelinjerna blir då tydliga i hur man väger olika sorters information, och hur man drar slutsatser av den.

Politik som tankestil eller en uppsättning principer för beslutsfattande. En kanske självklar, men ibland bortglömd modell. Skillnaden mellan den som endast litar till organiserad expertis i en myndighet och den som litar till expertis oavsett källa är nog faktiskt ideologisk i grunden.

Med dagens reverbteknik kan man spela in ett rum – och sedan lägga till det som en effekt till exempelvis sång. Just detta har man gjort med Hagia Sophia, och när en kör sedan sjunger musik som vi inte hört – i det rummet – sedan 1400-talet blir resultatet, ja, magiskt.

Jag lyssnar till musiken och hör mig själv tänka två saker samtidigt:

”Betänk vilka vi var då. Att vi byggde katedraler, sjöng lovsånger i dem och kontemplerade mysteriet. Vi hade ett ankare i en annan rytm, en annan tid. Vi var på ett sätt både mindre och större. Mindre i våra egna ögon, och större i vårt värv. Vi var en del av en berättelse, rörde oss i ett mönster av mening.”

— Vilka vi var då? Grymmare absolut, lydigare visst, men större? Alls inte — det är större att möta sin frihet utan vidskepelse, att se sin existens i vitögat och framförallt se sin medmänniskor som individer. Det ankare du ser utanför människan var inget annat än maktens ursäkt för förtryck och underordning. Du äger din egen berättelse nu – om du nu vågar. Det finns ingen mening bortom den vi skapar tillsammans.

Kierkegaard uttrycket det ganska väl när han sade att han kände sig som schackpjäsen när motståndaren utbrister att ”den där kan du ju inte flytta”.

H/T Open Culture.

Handlingar och händelser har konsekvenser. Men konsekvenser har också, uh, konsekvenser. Och de är ofta mer intressanta att fundera över. Ibland kallas de för andra ordningens effekter (en rätt usel översättning av second order effects) – och de är inte helt lätta att sortera. Det hävdas exempelvis att spanska influensan medförde snabbare jämlikhet mellan könen eftersom fler män drabbades och kvinnor demonstrerade det självklara att de kunde ta vilka uppgifter som helst i samhället. Det behövde, menade forskarna, bara dö litet män först.

Covid-19 skulle kunna leda till en mängd intressanta sådana andra ordningens effekter. Två är särskilt intressanta: den snabbare automatiseringen av supply chains är den första. Robotar kan ta många fler arbetsuppgifter än de har idag, nästan precis som kvinnor vid spanska influensan.

Den andra är en ny dimension i urbaniseringen. Kommer den att sakta av, eller kommer vi att utveckla helt nya metoder för att förstå och arbeta med urban hälsa? Ämnet är vidöppet och inte särskilt genomforskat. Jag minns en Asimovnovell där människor med tiden deurbaniserade och aldrig sågs fysiskt efter vågor av epidemier.

En annan sak som jag undrar över är mönstret i tid. De flesta artiklar jag sett utgår från att detta är 1/100 år och pekar på just spanska sjukan. Men om man istället tittar på zoonotiska Corona-virus så ser det mer ut att vara mellan 1/10 till 1/5 år. Och då kanske med högt R0 var tionde år? Sammanfaller högt R0 med lägre CFR i denna viruskategori? Någon icke-biologisk relation måste det finnas åtminstone vid kortare inkubationstider, tror jag.

Alla vi framtidsforskare som nu sitter med detta är nog egentligen intresserade av frågan om nästa pandemi och hur den förlöper med Covid-19 i minne och som exempel.