Sitter utanför kaféet och har precis läst ut Spectator’s 20:e juni-nummer. Fåglarna är inte bara tama, utan uppvisar tydliga Hitchcocktendenser. Himlen är skissad i blyerts. Regnet drar vilset mellan öarna på jakt efter något att göra.
Sommaren har obemärkt mognat till högsommar och ett visst lugn har infunnit sig, ett lugn som letar sig in i läsandet. Har tagit mig igenom ett antal romaner som alla förenas av att de handlar om det övernaturliga, precis som när jag var yngre är det dit mot läsande söker sig när ingen tittar. Jag gillar texter som försöker bända upp det normala, hitta sprickor i vardagen. Samtidigt är det en svår genre, man måste liksom förklara varför djävulen bor i en amerikansk småstad eller varför en person blev en brinnande vålnad. Eller så struntar man i det som Max Brooks som i sin senaste bok kombinerar ett vulkanutbrott i Seattle med en attack på ett grönt utopiboende av en flock Bigfootmonster. Att liksom låta ”the willing suspension of disbelief” bli “give me your disbelief dammit”.
Jag läser också Ernst Cassirer. Har beställt en hög av hans böcker, inklusive vad som måste kallas hans huvudverk: The Logic of Symbolic Forms del 1-4. Jag har dock börjat med den betydligt lättare The Nature of Man. Cassirers betoning av symbolen som det unik mänskliga känns märkligt modern, och det är intressant läsning. Här finns ekon av den andra filosof som jag har med mig till landet, Peirce samlade verk. Får se om jag kan ta mig igenom dem.
Vårt läsande förblir, när vi tittar närmare på det, en mystisk förmåga. Vi kan avkoda stora teckensystem och ur dem ösa både förståelse och tankar som tänkts av andra. Det har ofta påpekats att läsandet är en sorts telepati – ett sätt att ta del i en annans tankevärld, och det ligger mycket i det – men hur den processen ser ut är inte alltid alldeles klart. Något måste sägas om hur vi tolkar texter – och vem ansvar det är att texten tolkas på ett visst givet sätt. Ibland talar vi om en tolkningsbörda och menar därmed frågan om vem det är som har ansvaret för att texten blir meningsfull för läsaren. Under de senaste seklerna har tolkningsbördan förskjutits mot textens författare, och läsarens rättigheter har stärkts samtidigt som läsarens skyldigheter minskat. Det är en märklig utveckling, givet att vi vet att texter är svaga skuggor av de tankar de uttrycker. Det är också en utveckling som riskerar att försvaga det demokratiska samtalet.
Tydligast kan man se detta på Twitter, där texten regelbundet tolkas på värsta tänkbara sätt för att på detta sätt kunna användas för att attackera författaren. Det kallas ibland för ”medveten feltolkning”, men det är alldeles för svagt – det är inte så att läsaren feltolkar, så mycket som att man fultolkar texten. Inom ramen för textens möjliga betydelser väljer man den som förvandlar texten till ett vapen mot sin upphovsperson.
Det är en konsekvens av att läsarens rättigheter ensidigt stärkts på bekostnad av de skyldigheter som läsaren brukade ha.
Tydligast kan vi se detta om vi tittar på äldre kinesisk filosofi. I Paul R Goldins utmärkta The Art of Chinese Philosophy: Eight Classical Texts and How to Read Them kommenterar författaren detta i ett avsnitt:
”If you read a book by a contemporary philosopher and find little of value in it, you are likely to blame the author and not yourself. Today, the burden of persuasion is thought to lie with the author. But in a culture where the supposed authors of philosophical texts were venerated as sages, expectations would have been reversed: if you read a text like the Analects and find little of value in it, this reflects only your own failure” (s 27)
Här blir läsarens plikt närmast absolut, och det skapar förstås andra problem: i en kultur där läsaren misslyckas om hon inte förstår texten kan en osund auktoritetstro frodas och vi faller lätt offer för charlataner. Upplysningen, förnuftstron och moderniteten förskjuter därför ansvaret från läsaren till författaren, men gör det till den grad att vi hamnar på rakt motsatt sida: läsaren står utan ansvar för sin läsning alls! Det i sin tur befordrar inte förståelse, dialog eller ett fungerande offentligt samtal. Där absoluta skyldigheter för läsaren kan leda till auktoritetstro och sektliknande hyllningar av författaren, leder läsarens absoluta rättigheter till den mänskliga dialogens sammanbrott.
Vi behöver alltså en diskussion om läsarens ansvar, och skyldigheter.
*
Samtidigt är frågan om läsarens ansvar inte bara en fråga om demokrati, dialog och Twitter — det är en djupare och mer intressant fråga än så. Den som läser utan ansvar lurar sig själv till ett slöare och mer distanserat läsande och går så miste om den fantastiska upplevelsen att leta meningar i texten. Att läsa med en känsla av ansvar är att få ut ett väsentligt mycket högre värde av investeringen i tid och tankemöda.
Det ansluter också till vårt behov av bildning. Ur ett perspektiv handlar bildning om att integrera de kunskaper man har till ett – och för sig löst sammanhållet, men ändå – helt. Läsningen sker mot bakgrund av den väv av bildning som vi tillägnat oss och därför blir boken i knäet unik för dig om du väljer att läsa den mot bakgrund av din egen förståelsehorisont.
Detta läsande, det integrativa, förvandlar oss.
*
Det beklagas ofta att vi förlorat den gemensamma faktagrunden i våra samhällen – att vi inte längre kan enas om sanningen. Det är sant, och det är ett problem, men vi saknar ofta svar på hur vi skulle kunna upprätta en gemensam grundkunskap. Kanske kan det vara nyttigt att titta på hur denna faktagrund byggs upp, eller ännu hellre: hur den inte byggs upp.
Vi skapar inte gemensam förståelse genom att rada upp ett antal saker som vi anser är sanna och sedan nicka och enas om att de är sanna. Det skulle inte fungera: sanningen skapas i läsningen och kan inte deklareras. Kanske är vägen framåt ur det mörker av alternativa fakta och nonsens som vi snubblat in i ett mer ansvarsfullt läsande. Ett läsande som lyssnar efter den andras intentioner och avsikter, som försöker hitta till en delad förståelse.
Sanningen framförs, inte olikt ett musikstycke, i vår gemensamma läsning.
*
Det klassiska rådet vi ges i dessa tider är att inte dela artiklar som vi inte läst. Det ligger mycket i det, men kanske kunde man förtydliga vilken sorts läsande det handlar om? Kanske ska vi inte dela artiklar som vi inte läst ansvarsfullt?
*
Det finns paralleller vi kan dra ledigt här med samhället i stort. Dostojevskijs observation att om Gud är död så är allt tillåtet kan enkelt parafraseras som om författaren är död är alla läsningar tillåtna. Den nietzscheanska problematiken återkommer: utan en religiös replipunkt måste vi själva bli den metafysiska grund vi står på.
Det ansvarslösa läsandet är en del av denna förskjutning från en metafysik förankrad utanför oss själva. Men som med moralen i stort, kräver läsandets moral också att vi själva återuppfinner den auktoriteten, tar den på oss.
Ingen annan kan ansvara för vår läsning.
Kanske kan det fungera åt andra hållet också. Kanske är ett mer ansvarsfullt läsande av världen den första punkten i den omvärdering av alla värden som följer på människans upplysning. När vi tar ansvar för hur vi läser världen runtom oss tar vi ansvar för hur vi formar oss själva.
Hur utformar man bäst en Coronakommission? Det kan tyckas en märklig fråga — det handlar väl om att granska den svenska hanteringen av pandemin och se till att man pekar på brister och tillkortakommanden? Och har experter som kan förklara vad man kunde ha gjort annorlunda? Resultatet borde bli en rapport, ett sorts facit, som kan kan ge sanningen om Sveriges hantering av pandemin.
Vad granskar vi?
Det finns emellertid ett annat sätta att konstruera kommissionen på som vore intressant att överväga, och man skulle kunna ta en modell från den internationella övervakningen av kärnvapentester.
Allt sedan man beslutade att förbjuda tester har det funnits en organisation som övervakar att detta fördrag efterlevs, men eftersom frågan var så känslig beslöt man en särskild arbetsordning som bestod i att organisationen presenterar alla kända data om ett misstänkt test – seismiska profiler, rapportera från andra geologiska bevakningsmekanismer mm. Sedan är det upp till de politiska representanterna att se på data och antingen enas om att ett test ägt rum, eller vägra att enas.
I den här konstruktionen presenterar kommissionen alla data om pandemins utveckling, vad som var känt när och vilka olika metoder som fanns att tillgå, samt en rejäl redogörelse för smittans utbredning och förlopp i samhället. Samtidigt skulle kommissionen också kunna presentera ekonomin, den psykiska hälsan och omvärldens bild av Sverige förändrades under den här tiden – utan att lägga några värderingar vid det.
Därefter överlåter man till riksdagen att debattera värderingen av dessa data.
Det finns nackdelar med detta förfarande: kommissionen skulle inte bli en naturlig slutpunkt för pandemin, och den skulle nog öppna fler frågor än den stängde ned.
Den stora fördelen är dock att det skulle bli en diskussion om den politiska hanteringen av pandemin. Inte en diskussion om epidemiologin, ekonomin eller någon annan aspekt av det hyperproblem som vi genomlever. Det handlar om vilken fråga vi vill besvara med kommissionen och dess efterföljande diskussion, och det finns en mängd kandidater.
(i) Var Sveriges epidemiologiska svar på pandemin det bästa möjliga givet den tillgängliga information som fanns? Här är antalet smittade och döda i covid-19 den relevanta variabeln.
(ii) Var Sveriges folkhälsostrategiska svar på pandemin det bästa möjliga givet den information som fanns? Här är den relevanta variabler folkhälsan i stort under en längre period efter pandemin (psykisk ohälsa, vårdskulden, mm).
(iii) Var Sveriges ekonomiska svar det bästa möjliga givet den information som fanns? Här handlar det om den svenska ekonomin och hur den påverkats av pandemin.
(iv) Var Sveriges utrikespolitiska svar det bästa möjliga givet den information som fanns? Här är variabeln Sveriges rykte och möjligheter att agera internationellt mm.
(v) Var Sveriges beredskap god för den här typen av mer komplexa risker? Här är variabeln vårdens tillgång till utrustning, matleveranser och andra logistikfrågor – men även om försvarets förmåga att fungera normalt mm.
Politikens uppgift är – som jag försökte skriva tidigare – att väga samman alla olika faktorer och fatta beslut på basis av dem. Därmed blir nästan den mest intressanta frågan denna:
(vi) Var Sveriges politiska hantering den bästa möjliga givet den information som fanns?
Och då handlar det om hur den politiska ledningen försökte besvara alla frågorna (i) till (v) ovan, och säkert fler än så.
En kommission som forcerade en debatt om (vi) genom att redovisa data så tydligt och bra som möjligt skulle vara av stort värde och förmodligen maximera vad vi kan lära oss av pandemin.
Och det är en annan aspekt av detta. Vad vill vi att en Coronakommission skall göra? Hur utvärderar vi om en sådan kommission var framgångsrik? Det finns förstås en frestelse här att säga att den viktigaste funktionen är att utkräva ansvar. Jag förstår den tanken, och ansvar är viktigt.
Men det finns en glidning här som är problematisk – och det är den ofrånkomliga tendensen att förväxla ansvar och skuld. Dessa är inte och bör inte vara synonyma om man vill dra någon nytta av slutsatserna av en större utvärdering.
Where does the buck stop?
Det är en hård och svår regel att följa. Det är mänskligt att vilja placera skuld när saker går fel, men om man spelar ett oändligt spel är det ofrånkomligen destruktivt. Det betyder nämligen att det organisationen lär sig är att sky ansvar så långt det går. Resultatet blir som när MSB gick ut och sade att vattenförsörjningen kunde skadas, men att det inte var deras ansvar. Man uppmuntrar till vad som ibland kalls CYA-beteenden: cover your ass och syndabockeri.
En anekdot: när jag ledde en större grupp i det företag jag arbetar i beslöt jag tidigt att vi skulle införa post mortems – analyser av olika projekt som belyste vad som gick bra och vad som gick fel. Det var oerhört svårt, eftersom alla trodde att jag var intresserad av vems fel det var att något inte gått som vi ville. Det tog något år att få det hela på plats, och vi gjorde det genom att lägga fast ett antal grundregler för post mortems. De var de följande (vårt arbetsspråk är engelska).
1) Blame is uninteresting. 2) Failure is learning. 3) Everyone fails. Fail differently next time. 4) Those who learn the fastest win.
Dessa principer är inte särskilt uppseendeväckande, men de var absolut nödvändiga för att vi skulle kunna nå det resultat vi ville ha: ett vanemässigt lärande, utan skuld eller rädsla. Ett lärande som gjorde oss starkare och bättre för varje projekt – även de lyckade, där tendensen är att tro att man är lysande, men där felstegen ofta är lika många som i de projekt som kapsejsade.
Det är svårt att se att det inte också borde gälla en samhällelig utvärdering av den typ som Coronakommissionen borde ägna sig åt – ett rikt, strukturerat och framåtriktad lärande.
Till sist, betyder inte det att ingen någonsin hålls ansvarig? Absolut inte. Men ansvaret ligger i den absoluta toppen. Det var ju, i mitt anekdotiska exempel, mitt fel om min grupp misslyckades, och det betydde att jag var den som var ansvarig. När jag talade med mina chefer berättade jag vad som gått fel och vad jag tänkte göra åt det – och varje år frågade jag dem om de ville att jag skulle fortsätta med det jag gjorde, för att ge dem en chans att byta ut mig om de inte ansåg att jag var rätt person för jobbet – och att de inte skulle tveka om så var fallet, eftersom de i sin tur hade ansvar för mig annars. Ibland hände det att någon i teamet hamnat fel – att deras kompetens inte matchade rollen – och då försökte vi hitta andra lösningar, men jag köpte aldrig tanken om ”bad performers” – det var ju jag som rekryterat alla och matchat dem med de roller de hade.
Ansvaret ligger hos den som leder, eller borde leda, arbetet – både för det som sker och att man lär sig så mycket man kan av allt som skett. En Coronakommission som låter oss lära oss så mycket som möjligt och identifiera det politiska ansvaret är en fantastisk möjlighet.
I The Atlantic publicerades nyligen en utmärkt artikel om konspirationsteorier. Den går igenom de olika motiv som driver oss att tro på konspirationer, och skissar också konturerna av hur vi till sist inser att konspirationerna inte kan vara sanna. Det slår mig när jag läser den att man kan använda en ganska enkel mental modell för att sammanfatta konspirationsteoriernas attraktionskraft, och modellen utgår från berättelsens komprimeringsgrad.
Berättelser komprimerar verkligheten till en effektivare form av information. När vi normalt modellerar information gör vi det i en modell där data struktureras som information och tolkas som kunskap, varefter den kan mogna till kunskap. Det är överraskande statisk bild av alla de ingående begreppen – ett tidsutsnitt. Om man tänker sig att vi existerar i tid så skulle man kunna bygga en annan modell: en vi vilken dataströmmar organiseras i informationssekvenser som tolkas som berättelser. Berättelser blir då kunskap i rörelse, och varje berättelse är mer kompakt än den informationssekvens som den tolkar på och den dataström som den bygger på.
Hur förhåller det sig då till konspirationsteorier? Jo, varje given informationssekvens hänger samman i ett enda stort nät av informationssekvenser, och när vi väljer berättelse är det naturligt att välja en berättelse som komprimerar så många olika informationsströmmar som möjligt – eftersom det ger oss en fördel när vi skall komma ihåg och agera på berättelsernas insikter.
Det evolutionära förnuftet har förmodligen utvecklats med komprimering som en optimeringsdimension, eftersom mängden informationssekvenser i en komplex omvärld som man kan hålla i huvudet samtidigt – komprimerat – säkerligen har en överlevnadsnytta.
Vad betyder då det?
Det betyder bland annat att vi kan se på Kahnemans Linda-exempel på ett nytt sätt. I det vid detta laget uttjatade exemplet får vi, ungefär, veta följande om Linda: att hon studerar ekonomi vid universitetet och är aktiv i studentpolitiken vid universitetet, som f.ö. också är känt som ett vänsteruniversitet. Sedan ställs frågan om vad som är mest sannolikt:
(I) Linda arbetar på bank.
(II) Linda arbetar på bank OCH är feminist.
I flertalet experiment antar folk att (II) är mer sannolikt än (I) trots att (II) är en sammansatt sannolikhetsutsaga av formen p x q som alltid är mindre en en enkel utsaga p.
Irrationellt, menade forskarna. Inte så fort, säger vi. (II) komprimerade informationen i berättelsen bättre och med mindre förlust än (I). Vi kan ta oss från (II) till berättelsen i dess detaljer, och vända på frågan. Antag att vi fick reda på att Linda jobbade på bank och var tvungna att uppskatta något om hennes universitetsdagar. Vi skulle då kunna packa upp observationen mycket bättre om vi trodde på (II).
Informationsförlusten i (I) är alldeles för hög om vi vill komprimera berättelsen. Om när vi förutsäger framtiden komprimerar vi berättelser och försöker lista ut vad som händer härnäst. Om vi är intresserade av att bjuda ut Linda är det värdefullt att veta att boxningsmatcher kanske inte – stereotypt – är vad hon skulle uppskatta. (Stereotyperna är informationskomprimerade beskrivningar också).
Åter till konspirationsteorierna. Varför tror vi på dem? För att de ser ut att kunna komprimera extremt mycket av informationssekvenserna till en enda historia. En enda berättelse. Om det vore sant så vore det enormt värdefullt. Vår intelligens – som utvecklats för att komprimera information – söker sig till den mest effektiva och kompakta berättelsen.
Varför ger vi sedan upp dessa konspirationsteorier? För att de visar sig ha mycket litet värde för förutsägelser. De går inte att packa upp på samma sätt som berättelsen om Linda. Berättelsen om Illuminati säger inget om vad de kommer att göra härnäst – konspirationsteorier komprimerar visserligen information, men helt utan värde för framtida scenarier. Tänk efter – vad kan du meningsfullt säga om framtiden om du tror att Illuminati kontrollerar världen, men att ingen känner till deras mål eller plan? Det som ser ut som en kompakt berättelse är en kompakt förklaring – utan berättelsens rörelse framåt.
Det är den sista insikten här. När vi komprimerar informationssekvenser till berättelser så tecknar dessa ett framtida rum av möjligheter. Berättelser innehåller sin egen inre utveckling och det möjliga narrativa rummet är då den framtid vi förhåller oss till. Konspirationsteorier saknar helt framtida narrativt rum, men skänker en enorm komprimeringsgrad, och därför kan vi – särskilt när vi är unga – ibland förväxla dessa kompakta förklaringar med värdefulla berättelser.
Att konstruera ett brandlarm är överraskande svårt. De första brandlarmen – konstruerade 1852 av William F Channing och Moses Farmer var helt enkelt telegrafiska anordningar som en människa behövde aktivera – själva upptäckten av branden automatiserades relativt långt senare och 1930 fann den schweiziske fysikern Walter Jaeger att den giftgasdetektor han misslyckats med att bygga faktiskt kunde detektera cigarettrök.
Rökdetektorn föddes.
Redan där kan vi lära oss något viktigt. Brandlarm är risk- och korrelationslarm – de detekterar förekomsten av en substans a som ofta är korrelerad med en händelse b och meddelar oss att det brinner om och om endast om de detekterar denna substans. Moderna brandalarm använder en mångfald av olika sensorer och det betyder att man aggregerar korrelationerna och säger ungefär som så: om de olika faktorerna a(1)…a(n) föreligger så är sannolikheten för att det brinner så hög att larmet bör gå.
Brandlarm är också intressanta eftersom de föreskriver en enkel uppsättning reaktioner: lämna huset, ring brandkåren. Brandlarm är larm om händelser som är mycket koncentrerade i tiden – båda vad avser händelsen och reaktionen. Ett brandlarm koncentrerar dina alternativ till mycket få under några minuters tidsförlopp och sedan har det gjort sitt jobb.
Responsrummet är litet och väl definierat.
*
Alla som varit med på en brandövning eller ett falsklarm vet också en annan intressant sak; det finns inget sätt på vilket brandlarmet kan förmedla att faran är över. I stället kommer brandkåren, undersöker skälet till att larmet gick av, inspekterar byggnaden och går igenom allt som skett. Om det verkligen brinner är vi beroende av brandmännens expertis i att bekämpa elden – brandlarm föreskriver inte hur man släcker bränder och det finns en mängd olika strategier, risker och komplexitet att beakta i detta – som förtjänstfullt skildrats i exempelvis Gary Kleins välkända bok Sources of Power.
Brandlarm påminner om febertermometrar: de kan konstatera att det föreligger ett problem, men inte göra något åt det. De handlingar vi själva kan vidta – lämna huset, ta febernedsättande – räcker om problemet är enkelt, men annars måste vi ta hjälp av och konsultera expertis (brandmän, läkare).
*
Det är fascinerande att ta denna mentala modell och då i stället fråga om man inte skulle kunna bygga ett pandemilarm. Det finns en mängd olika projekt som handlar om att tidigt detektera nya zoonotiska överföringar från den djupa reservoar av virus som finns i allt liv runtom oss, och dessa projekt är livsviktiga för att vi skall kunna möta framtida hot. De som arbetar med dessa projekt tänker sig dock inte i första hand att de är ”larm”, utan tänker snarare i termer av en sorts radar eller väderteknik som gör det möjligt att prognostisera framtida epidemier. Samtidigt som det finns en larmvariabel – förekomsten av ett nytt virus – så ligger en del av komplexiteten i att vi inte vet hur vi skall differentiera olika virus från varandra. Nya virus hittar vi hela tiden – och vi vet inte riktigt hur de påverkar oss. Vi vet inte heller hur deras möjliga mutationsrum ser ut.
Variationen i hotet är alltså mycket stor.
(Det finns idéer om att man skulle kunna kartlägga alla existerande virus – något som enligt viss uppgifter skulle kosta runt 6.4 miljarder US-dollar. Om det stämmer skulle det kanske ändå inte vara värt att göra det (summan är ganska liten om man tänker på hur mycket skador pandemier kan orsaka), eftersom virus utvecklas hela tiden och förändrar karaktär.)
Ett pandemilarm skulle alltså behöva bestämma inte bara att det skett en övergång från virusreservoaren i andra djur till människan, utan också försöka förutse någon sorts möjlig sjukdomsbild, smittsamhet och mortalitet. Dessutom skulle man nog vilja veta mer om den co-morbiditet som viruset kan ha eftersom det egentligen är litet dumt att tro att ett enskilt virus är problemet. Problemet är snarare hur detta virus interagerar med det patogeniska nätverk som hela tiden påverkar mänskligheten på olika sätt.
Frågan är om det skulle vara möjligt att bygga ett effektivt pandemilarm, och om hur reaktionerna som larmet förväntas ge upphov till kan definieras skarpt. Det finns en sorts föreställning om att responsrummet är väldefinierat här, att det handlar om att göra x,y,z och sedan är det klart, pandemin är över. Som brandlarmet – man lämnar byggnaden, brandkåren kommer, branden släcks – ett väldefinierat responsrum. Det tycks mig dock inte klart att så är fallet med pandemier, men jag är inte säker. Om det inte går så står vi i pandemin inför ett variationsrikt hot med ett odefinierat responsrum. Där någonstans går gränsen för vår förmåga att bygga larm, som vi förstår det begreppet.
Det finns däremot en annan fråga här som är intressantare, och det handlar om vad man larmar för. Låt oss säg att vi kunde bygga ett pandemilarm, skulle det då egentligen hjälpa oss? Antag för ett ögonblick att vi har ett väldefinierat responsrum – nedstängning av samhällen, slutna gränser, mm – då skulle kanske värdet av ett pandemilarm vara att det i sin tur kunde utgöra reagensen i ett samhällskrislarm.
De åtgärder som vidtagits för att stoppa pandemin – det responsrum som vi valt – har skapat en enorm ekonomisk kris, som nog måste sägas vara en samhällsvid kris vid detta laget.
Ett samhällskrislarm är ett exempel på ett larm som går av om ett annat larm löser ut, som en konsekvens av det första larmet och vårt svar på detta larm. Plötsligt framträder en märklig bild, ett spindelnät av larm som går av och triggar varandra och snart går alla larmen utan att det finns några väldefinierade sätt att hantera något av dem när de alla går av samtidigt.
Du sitter på kontoret, brandlarmet går av, men du jobbar i ett kärnkraftverk, och när det brinner finns det en risk att branden leder till en större skada, ska du då fortfarande fly byggnaden?
I ett nät av sammantvinnade risker blir konstruktionen av larm mycket komplex. Bränder är ofta inte multiplikativa – de kan sprida sig, men de orsakar sällan i enskildhet en lågkonjunktur eller massarbetslöshet. Att bygga larm för multiplikativa händelser är märkligt svårt.
*
Bör man alltså bara sitta kvar i biografen när brandlarmet går? Nej, alls inte. Man bör förstås lämna biografen eftersom en väldefinierad risk med ett väldefinierat responsrum har identifierats.
*
I amerikansk jurisprudens finns en intressant historia kopplad just till bränder. Det handlar om yttrandefriheten och dess gränser. Den store juristen Oliver Wendell Holms Jr noterade att yttrandefriheten har gränser, och att dessa har att göra med när ord skapar panik. Holmes skriver, i fallet Schenck vs United States:
The most stringent protection of free speech would not protect a man falsely shouting fire in a theatre and causing a panic. […] The question in every case is whether the words used are used in such circumstances and are of such a nature as to create a clear and present danger that they will bring about the substantive evils that Congress has a right to prevent.
Schenck vs US
Att skrika att det brinner på en teater skapar risker för alla inblandade, och paniken och skadorna är så uppenbara att man därvidlag kan begränsa yttrandefriheten, noterade Holmes. Han sade därmed samtidigt något om den omedelbarhet som hotet om brand uppvisar.
Det ger oss ett annat begreppsligt perspektiv på frågan – skulle man kunna orsaka samma sorts panik genom att springa in på teatern och skrika ”pandemi!”? Förmodligen inte – eftersom hotet är annorlunda. Skulle man kunna orsaka samma flykt hals över huvud om man skrek ”samhällskris!”? Nej, knappast alls.
Olika sorters varningar och larm har olika sorters omedelbarhet.
(Det blir förstås knepigare om det verkligen brinner på teatern – är det då inte försvarligt att ropa för att varna alla? Eller bör man i lugn ordning se till att publiken kan nå nödutgångarna och lämna i säkerhet?)
För att säga det uppenbara: frågan är inte om man bör kringskära yttrandefriheten kring pandemin och dess hantering, utan om det inte föreligger en skillnad mellan brand och pandemi, brand och samhällskris när det gäller hur man kan larma kring dem, med vilken direkthet?
*
Kan man bygga osäkerhetslarm? Inte bara risklarm? Skulle det vara kunskapsteoretiskt möjligt att bygga ett larm som reagerar på knightsk osäkerhet? Jag tror inte det, och det är spännande i sig för det betyder att vi faktiskt kan definiera knightsk osäkerhet (efter Frank Knight) som sådan osäkerhet som det inte går att bygga ett larm för.
När vi står inför det som Mervyn King och John Kay kallar ”radikal osäkerhet” finns inga larm att tillgå. Osäkerhet måste både detekteras och hanteras på ett annat sätt; de föreslår konstruktionen av en referensberättelse som ett sätt att både planera och beskriva responsen samtidigt.
Berättelser är en sorts intressanta motsatser till larm. Att tillsammans lära sig, utveckla en mängd olika åtgärder och angripa problemet. Alternativet till ett larm är inte overksamhet. Det är en annan sorts handlingar, mindre automatiska, mindre kortsiktiga.
Så, då, den smärtsamma invändningen: ”Människor dör nu, har dött – döden är absolut – är då inte larmet den naturliga reaktionen på denna fruktansvärda verklighet? Räcker berättelsen, den är vek, den är undfallande inför döden!”
Ja, vad räddar flest liv – berättelsen eller larmet? Brandlarm räddar massor av liv. I de situationer där vi kan bygga larm skall vi göra det. Men i de situationer vi inte kan det – vilken mening har de då?
Brandlarmet bygger på att risk kan sekventieras: först ut ur byggnaden, sedan släck branden. Osäkerhet är inte sekventiell, utan parallell – och det gör att vi inte kan paketera besluten ett och ett i en rationell linje.
Mycket av det moderna samhället bygger på tanken att vi lever i sekventiell risk. Under större delen av vår historia har vi levt i parallelliserad osäkerhet.
Här kunde man säga, om man ville, att det inte spelar roll hur världen är. Att vi måste se den i den nästa kantianska kategorin sekventiell risk, eftersom vi annars förlorar så mycket av den agens som definierar vår mänsklighet. Att meningen med att leva i larmets språkspel är att det ger oss åtminstone upplevelsen av val.
Det är en ganska smal syn på det mänskliga. Motsatsen är inte fatalism, utan en gradualism. En berättelse.
*
Döden beter sig speciellt i språket. Den har kommit att bli ett negativt imperativ. Allt kan motiveras med att man sätter stopp för den, hindrar den. Det finns inga motargument mot döden. Om vi visste att ett beslut gav oss 10 döda och ett annat 100 döda så skulle matematiken vara enkel, men det är sällan den typen av beslut vi står inför.
Ett dödslarm skulle ha ett gigantiskt responsrum: allt måste göras för att stoppa döden. Men vilken skulle vara reagensen? Alltför ofta är reagensen just döden själv – någon har dött, alltså måste vi göra allt. Det ligger något djupt sympatiskt i det – men också något omöjligt.
Den dödens aritmetik som vi dras in i är svår; men den är inte avhängig larmet eller berättelsen. Larmet är ingen garanti mot döden.
*
Här finns en annan fråga, delvis relaterad, som handlar om hur man reagerar på osäkerhet. Nicholas Nassim Taleb har, med andra, noterat att om man ställs inför multiplikativ osäkerhet så bör man massivt ’överreagera’ snabbt, så att man kan slå ned osäkerheten till varje pris. Det gör att den inte, så att säga, infekterar systemet. Det ligger något attraktivt i den tanken, men på sistone har jag undrat om inte betyder att man kan isolera en osäkerhet och att man är säker på att man inte med sin reaktion skapar en annan multiplikativ osäkerhet.
En spekulativ, men intressant, tanke är att det för osäkerheten är som med energin i ett system – den konserveras, och distribueras bara olika i tid och rum. Kan det vara så? Är det i så fall en vinst att skjuta osäkerheten framför sig?
Så skulle man kunna tänka sig ett osäkerhetsalarm som går av om en osäkerhet uppenbarar sig – där allt måste göras för att slå ned den. Frågan är om ett sådant larm inte skulle klinga hela tiden?
*
Larmens filosofi är värd att djupdyka i – det ger oss en fin lektion i frågor om risk och osäkerhet. Den som vill lära sig mer om hur alarmen som begrepp, deras design och frågor om osäkerhet rekommenderas följande läsning:
I den här artikeln i SvD finns mycket att lära. I första hand är det en artikel om vikten av att se virus som anpassade till sin omgivning – de evolverar för att överleva inte för att ta död på oss. Virus som är för dödliga är samtidigt kontraproduktiva, eftersom de inte kan spridas — och därför är det ideala viruset ett som extraherar ett minimum i infektionskostnad mot ett maximum i spridning. Om man skulle kröna en sorts kung bland virusen skulle det alltså kanske bli rhinovirus som orsaker vanlig förkylning och sprider sig mediumlätt – utan att döda nästan några patienter (se jämförelse här).
Att virus därför muterar för att bli mindre skadliga för oss, betyder inte att de är snälla, utan tvärtom – det är det evolutionärt förutsägbara steget att ta om dödligheten och motåtgärderna som viruset möter är för tunga. Därför varnar också Björn Olsen för användandet av generiska mediciner mot virus, eftersom virus lär sig – muterar – snabbare än bakterier när det gäller att söka resistens (det visste jag inte). F.ö. inskärper det en allmän insikt – den som lär sig snabbast vinner.
Sedan kommer det som verkligen slog mig som intressant: att risken för att SARS-COV-2 muterar anses som relativt liten ändå på grund av virusets enda RNA-sträng. Det är förstås säkert sant – men det är ett blatant exempel på vertikalt riskseende. Det stämmer att just detta virus kanske inte muterar för att bli värre, men våra åtgärder har ju slagit mot hela virosfären. Så hur kommer den vanliga influensan att reagera?
Redan nu minskar vår förmåga att undersöka och förbereda oss för den – eftersom laboratorierna koncentrerar sig på SARS-COV-2 (se här i Reuters). Och eftersom vi tryckt tillbaka även den vanliga influensan borde vi ha ökat mutationstrycket på den – ja, på alla andra virus i virosfären som träffas av samma åtgärder som de som träffar SARS-COV-2, eller hur?
Här ett scenario: det blir ingen andra våg av covid-19, men däremot upptäcker vi, halvvägs in i hösten, att årets influensa har blivit ett monster och att vi inte förberett oss med ett vaccin.
Nu skall man inte måla fan på väggen, men den som är intresserad av olika kognitiva strategier noterar här risken med att vi blir ett mononarrativt samhälle – att hela berättelsen handlar om pandemin. Vi ser då inte risker i angränsande fält alls.
Det är samma effekt, eller en variant av den, som gör att vissa helt bortser från de hälsokonsekvenser som följer av ekonomins krasch, husarrest och riktade näringsförbud.
Samhällen med endast en berättelse blir snabbt oerhört sköra, och det i sig är en kanske större risk än något enskilt hot kan utgöra.
Den som om tio år tittar tillbaka på den här tiden kommer att se en koncentration av vår kollektiva uppmärksamhet som inte liknar någonting. Andelen Ekot-sändningar utan coronanyheter, framsidor utan pandeminyheter mm kommer att vara försvinnande litet. Vi spenderar nu all vår uppmärksamhet på en enda berättelse.
Vad betyder det för framtiden? Hur länge kan ett samhälle göra det?
Martin Rees, astronom och tänkare extraordinaire, noterade nyligen i en podcast att vi inte längre bygger katedraler. Varför gör vi inte det? Det finns en mängd möjliga, men ganska lata, förklaringar. Vi skulle kunna säga att vi tittar på TV istället och underhåller oss till döds, eller att vi helt enkelt inte längre förmår att se bortom den egna individen i ett samhälle som sekulariserats till existentiell ångest – men Rees hade inte så mycket till övers för de förklaringarna. Anledningen, menade han, var att vi lever i en tid där våra verktyg utvecklas mycket snabbt.
Det kräver ett par sekunder att inse vad han menar. Den som försätter sig att bygga en katedral tar på sig ett projekt som han eller hon vet kommer att ta generationer att slutföra – med de verktyg man hade till sitt förfogande. Om vi antar att byggtekniken fördubblades i kapacitet varje år, ja, då skulle den katedral som det tog mig 100 år att bygga med förra årets teknik, nu bara ta 50 år att bygga. Om jag väntar ett år sparar jag alltså 49 år på byggandet. Om byggkapaciteten fortsätter att förbättras på samma sätt kan jag vänta ett år till och plötsligt tar det 25 år att bygga katedralen.
Nu har jag sparat 73 år.
Om jag väntar tillräckligt länge på bättre verktyg kommer det att ta mycket kort tid att bygga katedralen. Även om vi tänker oss en S-kurva så verkar det – i en tid av snabb kapacitetstillväxt – att vara rationellt att vänta på bättre verktyg. Vi måste bara vara säkra på att verktygen förbättras snabbare än den tid det tar för mig att vänta.
En kultur som vänjer sig vid verktygens ständiga förbättring bygger inte katedraler, utan väntar på verktygen för att bygga skyskrapor.
*
Att vänta – eller skaffa sig extra tid – är alltså en god strategi om man vet att ens verktyg förbättras i stigande hastighet. Om man inte kan förlita sig på kraftigt förbättrade verktyg så får man bygga katedraler: långsamt konstruera byggnadsverk som står sig över århundraden.
Hur är det då med en pandemi?
Det finns de som menar att vi borde vänta, att vi kommer att kunna bygga skyskrapor med den nya teknik som väntar runt hörnet – och att vi snart till och med kommer att se ett vaccin. Om alla bara håller sig hemma kan vi slå ned pandemin, och sedan – med hjälp av kontaktspårning och testning – kan vi besegra viruset en gång för alla.
Den strategin sätter sin tillit till att verktygen blir bättre, kommer på plats och kan rullas ut för att hantera pandemin.
Sedan finns de som menar att vi inte kan räkna med bättre verktyg. Att det vi måste göra för mycket svårare – vi måste bygga ett svar på pandemin med kulturella förändringar och långsiktiga beteendeförskjutningar. Har vi tur kanske en dröjande immunitet hjälper det bygget, men det vet vi inte heller.
Den första gruppen menar att vi bara behöver vänta så kan vi bygga en skyskrapa. Den andra menar att vi måste bygga en katedral. De första menar att vi spelar ett fördröjningsspel tills dess att verktygen blir så bra att vi kan hantera virusets framfart. De andra menar att vi måste spela ett längre och mer komplicerat spel med viruset, med de verktyg vi har.
De som vill bygga en skyskrapa fnyser åt immuniteten, och menar att den påminner om att bygga en skyskrapa för hand – den kommer inte att hålla, den kan inte byggas i tid! De som bygger katedraler hoppas på immuniteten, men beror inte av den. De måste arbeta med de verktyg som vi har. Utbyggd IVA-kapacitet. Bättre sjukvårdsförmåga. Beteendeförändringar som kan hålla över tid, sociala mönster som vi kan hålla ut i, avvägningar mellan olika värden – ekonomi, psykisk hälsa, arbetslöshet, framtidstro, medmänsklighet och hälsa. Katedralen byggs långsamt, skyskrapan snabbt – om den väl byggs.
Katedralen bygger på gamla principer om bärighet. Skyskrapan bygger på moderna matematiska simulationer av hållfasthet.
*
Katedraler och skyskrapor är mentala modeller. De låter oss tänka kring två olika fall: ett i vilket verktygen vi har är de vi kommer att tvingas använda för att lösa vårt problem, och ett i vilket vi tror att verktygen kommer att förbättras över tid så snabbt att det är rationellt att försöka vänta. Bland alla de andra avvägningar vi måste göra i denna kris ligger också en avvägning om just detta: hur mycket bättre våra verktyg för att bekämpa viruset kommer att bli om vi väntar.
Om vi verkligen vill använda den här modellen för att förstå pandemin måste vi dock också lägga till en aspekt. Att vänta – när denna väntan tar nedlåsningens form – kostar. Vi dröjer inte bara, vi försöker aktivt stoppa tiden.
Den som byggde katedraler gjorde det till Guds större ära. Att sitta och vänta på bättre verktyg var knappast förenligt med de teologiska föreställningar som rådde vid den här tiden. De samhällen som inte visade sin gudsfruktan kunde ju hemsökas av allsköns hemskheter – som pest eller krig. Katedralerna byggdes som en sorts skydd mot osäkerheten, som en sorts bevis på kyrkans makt i en osäker värld. Det är intressant att fråga sig om katedralerna hade en positiv inverkan på människans utveckling. Jag tenderar att tro att de visade på vår kollaborativa förmåga och att de skapade institutioner som stabiliserade en del av vad som annars var ett ganska flytande samhälle. Det betyder inte att kristendomen och kyrkorna var oreserverat positiva för samhällets påverkan – det vet vi att de inte var. Men jag kan tro att katedralerna gjorde oss mer robusta; att vi byggde dem med en sorts mening. Om vi inte byggt dem skulle vi vara fattigare som civilisation.
Jag kan absolut ha fel. Att vänta på bättre verktyg i pandemin har dock en tydlig kostnad. De verktyg vi väntar på – vaccin, kontaktspårning och testning – är nämligen beroende av en grundläggande samhällelig stabilitet. De är beroende av att alla de som skall omfattas av de nya åtgärderna har ekonomiska och sociala förutsättningar att ingå i dessa nya program. I ett samhälle som låsts ned, där institutionerna rasat samman och där de utsatta grupperna exploderar i storlek blir verktygen inte bättre – de försämras i effektivitet och uthållighet.
En nedlåsning av samhället för att vänta på bättre verktyg riskerar alltså att allvarligt försämra förutsättningarna för att de verktygen sedan skall kunna användas effektivt. Även den som tror på framsteget kan alltså vara tveksam till att vänta på bättre verktyg, om det blir allt svårare att använda dem när väntan kostar.
Ett samhälle med växande klyftor och raserad ekonomi är inte ett samhälle som enkelt inordnar sig i kontaktspårning, testning och vaccinering. Samtidigt måste åtgärderna införas om det skall fungera. Då sker det med stor sannolikhet på bekostnad av fri- och rättigheter för att se till att alla inordnas i ledet. Då riskeras hela bygget.
Det är som att vänta på att få bygga skyskrapor och upptäcka att all cement ersatts av gips när man väntat. Hur ska det hela hålla nu?
*
Ur ett perspektiv är strategi hantverket att fördela sina risker och möjligheter över rum och tid på ett sådant sätt att man kan vinna bestående fördelar. Det är ingen lätt uppgift.
Valet mellan skyskrapor och katedraler sker inte i isolering. Några länder har valt att satsa på skyskrapor när andra mödosamt bygger katedraler. Det kan visa sig vara en klok strategi, men det kan också visa sig att skyskraporna inte håller om verktygen väl kommer på plats.
Martin Rees observation om katedralerna kan generaliseras. I ett samhälle som kunnat förlita sig på framsteget på det sätt som vi har ter sig katedralstrategier som anakronistiska idiotier. Vem skulle väl inlåta sig på ett projekt som löper över generationer? Dessutom kan man irritera sig på de religiösa övertonerna – katedralerna kom också att förkroppsliga en sorts underordning och social stratifiering – det finns väl inget berömvärt i det? Samtidigt kanske framsteget börjar ändra form – kanske att det i en tid som präglas av komplexitet inte blir mindre, utan längre – och mer och mer påminner om katedralen.
Elon Musks planer på att kolonisera Mars (”die on Mars, but not in impact”) ter sig för mig som katedralplaner. Rymdfarten kanske kräver sådana planer. Kanske gör också läkarvetenskapen det i en tid där antibiotika försvagas och zoonotiska reservoarer spiller över allt oftare? Hur ser en katedralstrategi för den moderna sjukvården ut?
Anna och Erika singlar slant. Anna får välja om hon satsar på krona eller klave. Hennes vänner samlas runt henne och säger alla att hon borde satsa på krona, eftersom det känns troligare, eftersom modeller av myntet visar att de senaste gångerna har det varit klave – tre gånger i rad! – och det finns dessutom studier som visar att det blir krona litet oftare än klave i nordiska klimat. Anna väljer krona. Erikas vänner hånar Anna, eftersom det blivit klave tre gånger i rad, och dessutom vet alla att man inte kan säga något om enskilda mynt när det gäller klimat – det vore ju fånigt.
Myntet singlas. Det blir krona. Hade Anna och hennes vänner rätt?
*
Anna och Erika arbetar som meteorologer. I juni slår de vad om vi kommer få en vit jul. Anna menar att det är osannolikt eftersom klimatförändringarna tycks innebära att det blir varmare varje år, och därför borde en vit jul bli mer osannolik. Erika säger att det varit ett antal gröna jular i Stockholm och att oddsen för en vit jul gått upp just därför. Deras vänner utvecklar argumenten in absurdum. Fler och fler kollegor ansluter sig till Annas syn, och till sist är hela den meteorologiska institution som Anna och Erika arbetar på engagerade i vadet. Nästan alla står på Annas sida.
Det blir en grön jul. Hade Anna och alla hennes kollegor rätt?
*
Att ha rätt och att ha tur är inte samma sak. I båda de exempel som redovisas ovan handlar det bara om tur. Men det är lätt att tro att det i det andra fallet handlade om ett stort antal experter inom ett sakområde som gjorde en analys utifrån detta sakområde och hade rätt. Samtidigt vet vi att det finns en maximal gräns för väderprognoser. Den är två veckor.
Notera att de argument som Anna och hennes kollegor använder inte handlar om väderprognoser utan om klimatprognoser. Klimatprognoser är dock statistiska varelser. En klimatprognos skulle kunna säga att vi kommer att få fler gröna jular i framtiden än vi haft i det förflutna, men den kan inte säga något om en enskild grön jul.
Det kan nämligen ingen. Det finns en komplexitetshorisont i förutsägelserna, och den ligger vid runt 14 dagar. Efter det blir systemen obegripliga i kraft av den komplexitet de uppvisar.
Anna hade tur.
Visst är det märkligt svårt att acceptera det? Hon är ju meteorolog, och hon borde ju veta vad hon pratar om och hennes kollegor höll ju med henne och det verkar ju rimligt och…men sanningen är att det inte spelar någon roll. Hon hade tur. Så kan det gå.
*
Om Sverige drabbades av en svår storm skulle vi kanske kunna tänka oss att SMHI dök upp varje dag vid 14 och berättade hur stormen flög fram över landet, var den tilltog och var den mojnade. Men om vi frågade SMHI om den skulle ligga kvar om tre veckor eller så vore det enda rimliga svaret från meteorologerna att de faktiskt inte vet. Vädret är så komplext att det inte går att förutsäga.
Vad SMHI skulle kunna säga är att det vore klokt att stanna inne och avstå från onödiga resor, och invänta att stormen drar förbi.
Är smittskyddsinstitutet så annorlunda? Hur skiljer de sig egentligen från SMHI? Är en pandemi med ett helt nytt virus mer förutsägbar än en storm? Eller handlar det bara om att ge ledning för dagen, med utgångspunkt i en hyfsad väderprognos?
Vi kräver dock mer. Vi vill veta när pandemin tar slut. Vi vill förstå hur vi bäst bekämpar den. Vi letar modeller, data och underlag för att stödja de intuitioner som vi har. Vi påminner ganska mycket i detta om Annas kollegor — vi tror att det finns en möjlighet att vetenskapligt förutsäga hur pandemin kommer att utvecklas och därmed hitta rätt åtgärder.
Evidensen skiftar och förändras. I det ena ögonblicket ser det ut som om ”vi” har rätt och att vår modell är den rimliga. I det andra ögonblicket ser det ut som om alla andra har rätt, och vi vacklar.
Ändå är det enda någon kan ha i den här situationen kanske tur.
*
Frågan om en pandemi är mer komplex än en storm är inte menad att vara retorisk. Jag vet verkligen inte svaret. Om jag var tvungen att gissa skulle jag säga att en pandemi är mer komplex än en storm, särskilt eftersom vi vet så litet om det virus som ligger bakom pandemin. Om det stämmer betyder det att det kanske finns något värde i att inse att det vi egentligen debatterar om är om det kommer att bli en grön jul i år.
Epidemiologi är en värdefull och viktig vetenskap. Precis som meteorologi. Det betyder inte att den inte kringskärs av komplexitet. Inte heller betyder det att man inom ramen för en pandemi måste ha rätt eller fel med utgångspunkt i epidemiologin i långsiktiga prognoser.
Man kan bara ha tur.
Eller otur.
*
Den riktigt svåra frågan vi återkommer till är hur vi bör handla om vi står inför en osäkerhet som reducerar oss till att singla slant. Hur hanterar vi de situationer där ingen kan ha rätt, och vi alla bara kan hoppas på att ha tur? Det finns, som noterats tidigare, förmodligen bara två olika, rena, strategier. Den ena handlar om att mycket, mycket tidigt överreagera kraftigt för att eliminera osäkerheten helt. Att vägra singla slant, vägra slå vad om en grön jul. Den strategin – som närmast är den som vi ser i Nya Zeeland – kräver att världen i sin helhet reagerar likadant, eller att vi slår ned ett virusutbrott innan det blir en pandemi. Annars innebär den strategin att man sätter sig i en liten bubbla av tid där allt fryses vid tidpunkten före pandemin.
Det andra alternativet är att hantera pandemin som man hanterar en storm. Notera var det är klokt att stanna inomhus, varna för dåligt väder och avråda från resor. Ge dagliga prognoser. Försöka lära sig så mycket som möjligt för att kunna förstå och förutsäga de kommande 14 dagarna – som mest.
Nöja sig med att ha rätt dag till dag, inte i det långa loppet. Eftersom man bara kan ha tur i det långa loppet.
*
Om vi så står här 2021 i december och Sverige har fler döda per capita än andra nordiska länder (förutsatt att vi någonsin kommer att mäta och rapportera på samma sätt) – hade vi då fel? Eller måste vi kanske svälja det beska piller som det innebär att veta att vi bara hade otur?
Och alla andra då? Som stängde ned? Är det inte märkligt att alla hade tur utom Sverige? Nej. Det är så tur fungerar. Man väljer krona eller klave. Myntet singlas genom luften, landar och — verkligheten händer. Att alla andra valde krona gör inte plötsligt att vi valde fel.
Det finns dock en sak som vi kan värdera, och det är hur mycket vi satsar. Om vi singlar mynt eller slår vad om en grön jul kan vi välja hur mycket vi är villiga att spela om. Låt oss återvända till Erika och Anna. Säg att Anna satsar all sin egendom, alla sina pengar och sina barns sjukvårdsförsäkringar. Erika satsar 100 kronor. Erika förlorade sina 100 kronor när Anna vann.
Men hon förlorade inte allt. Om Anna hade förlorat hade hon förlorat allt, på ett vad där det bara handlade om att ha tur. Att hon vann förlåter inte att hon satsade allt — det måste ses som orimligt att satsa allt i ett spel under osäkerhet.
Den stora skillnaden mellan Sveriges strategi och den strategi som andra länder har anammat ligger inte i utvärderingen av modeller och data och epidemiologiska prognoser. Dessa spelar stort ingen roll eftersom komplexitetshorisonten gör det omöjligt att förutsäga hela pandemin. Det Sverige däremot gjort är att man satsade mindre. Man satsade inte hela ekonomin, de medborgerliga rättigheterna och företagandet. Man satsade visserligen inskränkningar och förändringar av genomgripande slag, men inte allt.
Andra länder som slagit igen, infört husarrest och riktat näringsförbud har satsat allt på att deras modeller är riktiga. På att det blir krona. Att vi får en grön jul. De har satsat allt i ett spel som spelas med genuin osäkerhet, utan kännedom om de många konsekvenser som nu rullar ut.
Kan inte det då vara riktigt? Att satsa allt? Spelar vi inte om liv? Är det inte värt att satsa allt på att rädda våra gamla, som byggde vårt samhälle? Är det inte värt att sätta allt på spel för att skydda de svaga i samhället? Är det inte statens moraliska plikt att satsa allt på att rädda sina medborgare?
Glidningen här är nästan osynlig. Plötsligt låtsas vi att vi vet att de åtgärder vi vidtar kommer att ha dessa, onekligen goda, effekter. Men det är inget annat än att ha teorier om att det oftare bli krona i kalla klimat eller att klimatförändringarna innebär att just denna jul kommer att bli grön.
Vårt vad är komplext eftersom potten inte är given i sin helhet.
Vi vet inte vad vi spelar om, och vi vet inget om oddsen. Vi singlar slant utan att veta vad det är vi kan vinna och då måste frågan bli – vad är det rationellt att satsa? När potten blir känd först i efterhand?
Här är ett enkelt vad:
(i) Det är 40% chans att vi kan rädda 10 000 liv om vi stänger ned samhället under tre veckor, och det kostar 50 miljarder.
Detta vad skulle nog alla politiker anta, och stänga ned samhället. De skulle inte räkna på det förväntade värdet (12,5 miljoner per liv) eftersom vi lever i Luttwaks post-heroiska värld. 4000 liv är nästan oändligt värdefulla (och det är i sig egentligen en sympatisk utveckling). Jag tror att jag skulle anta det, också, om jag skall vara ärlig.
Men det är inte detta vad vi står inför. Det vad vi står inför är ett märkligt vad som ser ut såhär.
(ii) Om vi stänger ned samhället under tre veckor till en kostnad av 50 miljarder så finns det en sannolikhet som vi inte kan definiera att vi skulle kunna ha en effekt som vi inte kan specificera över litet längre tid (säg slutet av 2022).
Detta är det vad som vi står inför. Det är detta som är den stora skillnaden mellan klimatförändringarna och pandemin. När det gäller klimatförändringarna börjar vadet anta en mycket mer tydlig och uttalad karaktär, och dessutom vet vi att det finns en otvetydig vinst i energieffektivisering som allt annat lika bara kommer att ge oss fördelar.
Pandemin är inte samma sorts problem, annat än att vi vet att det ger oss otvetydiga fördelar att förbättra vår hygien (influensan, kräksjukan mm har tvingats till reträtt).
*
Det finns två sätt att angripa det här resonemanget på, som måste redovisas för klarhet och någon sorts ärlighet. Det finns också en anmärkning som borde göras.
Den första angreppsvinkeln utgår från att vi vet mycket mer än jag antar. Att potten är känd och sannolikheterna också specificerade. Det handlar inte om att singla slant eller förutsäga en grön jul. Det handlar om att maximera räddade liv i en känd, effektiv och robust modell. Vi vet att om vi gör A så kommer vi att få B i resultat med så hög sannolikhet att det är omoraliskt att inte göra A.
Det jag är oense om med den person som hävdar detta är om kunskapsläget är robust. Jag menar att vi vet mycket litet och att komplexitetshorisonterna där vetandet kollapsar ligger kanske 14 dagar ut, som i exemplet med vädret. Det finns, skulle en kritiker kunna säga, en tydlig fatalism i mitt resonemang. Mitt enda försvar där är att det är en epistemologiskt grundad fatalism, inte en ontologisk.
Den andra angreppsvinkeln är att situationens allvar kräver extrema åtgärder. Det är en sorts kritik som grundar sig i Talebs kloka synpunkter om hur man inledningsvis bör förhålla sig till osäkerhet överlag. Problemet med den kritiken är att när vi har en global pandemi där osäkerheten redan fått fäste, så är det svårt att se hur man kan rulla tillbaka tiden till en punkt där osäkerheten själv effektivt kan elimineras.
Till sist finns det också en mängd olika perspektiv som grundar sig i att lägga fast data vid en viss given tidpunkt och säga att just denna data visar att en viss prognos om framtiden är rätt. Det påminner mest om fotbollskommentatorer som under spelet gissar vem som kommer att vinna, och kanske har ett underhållningsvärde. Det saknar dock någon sorts djupare värde för en analys av situationen. Det är när matchen är över som man vet vem som vann och vem som förlorade. Och ibland handlar det om tur även i fotboll – det är inte alltid det bästa laget som vinner.
Den sista anmärkning som måste göras är att det i kriser kanske måste finnas någon som hade rätt och någon som hade fel. Politikens handlingskraft och känslan av att vi har en egenmakt skulle annars försvagas betänkligt. Under medeltiden kunde man förlika sig med att man haft otur och söka tröst i religionen. Vår sekulariserade tid saknar den möjligheten och gör att syndabocken måste återinföras, den krävs för att samhället skall upplevas som meningsfullt. Det finns också ett värde i att ha tur och otur tillsammans med andra, eftersom alla hatar den som har tur när man själv har otur och föraktar den som har otur när man själv har tur – eftersom den mänskliga naturen förväxlar tur och kompetens förbluffande ofta.
Det kan vara precis så, men det betyder inte att vi får glömma att dessa syndabockar är just det – inget annat.
*
En av de kanske svåraste lektionerna från pandemin är att det finns en mängd olika fenomen i världen som påminner om vädret. Där komplexitetshorisonter och tur gör det i stort sett omöjligt att leta rätt och fel. Och ja, det ligger en sorts fatalism i den insikten – men inte mer fatalism än vad som motiveras av världens egen natur.
Vetenskapsteori är intressant och svårt. Den handlar om vad vi kan veta, när och hur. Låt oss se på två olika exempel.
Anders och Kalle skall springa ett maraton. Anders lunkar på, medan Kalle spurtar. Åskådarna ropar åt Anders att han kommer att förlora, att han måste ändra strategi och att han inte förstår bättre. De ojar sig och dömer ut Anders. Efter 38 km segnar Kalle ned, utmattad och helt slut – han kan inte slutföra loppet. Anders joggar förbi in i mål och vinner.
En dator skall spela go mot en av världens duktigaste mänskliga spelare. Det trettiosjunde draget den väljer har ingen sett tidigare, och experter dömer helt ut det. Varefter spelet utvecklar sig visar det sig dock att det draget var avgörande för datorns epokgörande vinst. Komplexiteten i spelet gjorde det dock omöjligt för de mänskliga spelarna att se.
I det första fallet berodde missbedömningarna på att man såg på fel tidsutsnitt. I det andra fallet berodde de på att man underskattade komplexiteten i spelet och överskattade det egna siktdjupet. Den rationella, vetenskapliga hållningen i båda fallen hade varit att forma tentativa, svaga uppfattningar och hela tiden uppdatera dem. Att söka mer kunskap, inte avkunna säkra omdömen om någondera partens strategi.
Det är tämligen uppenbart.
Den som dömer ut Anders och den go-spelande datorn gör det på basis av ett jämförelsematerial. När det gäller tid kan ett sådant material ha ett värde. En mer erfaren maratonlöpare hade kunnat säga tidigt att Kalles strategi nog inte skulle ha fungerat. En erfaren go-spelare kunde emellertid inte säga något meningsfullt om den go-spelande datorn, eftersom hela erfarenhetsmaterialet visade sig vara irrelevant. Ingen hade någonsin sett ett parti som det som utspelade sig mellan datorn och den mänskliga mästaren. Och det fanns mycket få partier som spelats mellan den här typen av AI och människor alls.
Det tillhör vetenskapsteorins grunder att närma sig det man studerar med avseende på både tidsdimension och komplexitet, och även att vara försiktig med jämförelsematerial – särskilt för händelser som är rätt unika.
Expertis spelar roll. Den som är duktig på löpsteg kan säkert bedöma Anders och Kalles löpsteg och förklara att det ena är bättre än det andra i vissa omständigheter. Den som kan programmera datorer kan förklara hur en ny maskininlärningsmodell närmar sig go. Den som kan spela go kan bedöma de flesta drag, men inte helt nya partier i helt ny stil som spelas mellan maskin och människa – men då kan denne kanske förklara, efter spelet, varför alla hade fel.
Expertis är också förledande. Experten är särskilt sårbar för apofeni; det kognitiva felsteg som består i att man finner ett mönster i det man betraktar ur den egna fataburen och förstår världen igenom det, fast inget sådant mönster egentligen finns. Den verkligt skicklige experten med en sund grund i vetenskapsteori vet om denna risk och är särskilt försiktig med att uttala sig om nya och unika fenomen utifrån den ryggsäck av mönster som han eller hon har med sig.
En expert utan vetenskapsteoretisk grund är dock värre än ingen expert alls. Han eller hon förväxlar snabbt de egna modellerna av tidigare fenomen med den enda sanna, den enda möjliga, uppfattningen av helt nya fenomen. Världen framstår som förklarad genom den samling fallstudier och modeller som lärts in, och osäkerheten ges inget utrymme – inte ens vid händelser som bär tydliga tecken av att vara unika.
Våra framsteg inom maskininlärning och artificiell intelligens har lärt oss intressanta saker om schack och go. Det har visat sig att den samlade mänskliga kunskapen, de samlade mänskliga modellerna, ofta utgjorde bara ett lokalt maximum i lösningslandskapet. Vår spelstil var en möjlig lösning på problemet hur man spelade schack, men inte den bästa lösningen. Datorn hittade en bättre lösning.
Vetenskapsteorin ger vid handen att det inte är osannolikt att det är så med all mänsklig kunskap. All mänsklig kunskap – även i epidemiologi, virologi och folkhälsa – utgör förmodligen lokala maxima i ett stort kunskapslandskap.
Det är inte problematiskt, så länge som vi inte förväxlar den kunskap vi uppnått med den enda rätta kunskapen om det vi studerar. Det krävs också att vi inte underskattar komplexiteten i nya fenomen, samt att vi respekterar att deras tidsutdräkt kanske inte låter oss säga något intelligent om dem på ett tag.
Vetenskapens utmaning är att komma bort från den kunskap som vi samlat på oss, att sträva efter att falsifiera den. Att försöka förstå nya fenomen som nya och lära oss av dem. Allt annat är normalvetenskap: en rent social praktik som bara syftar till att skydda expertens egen ställning och eget mandat. Den expert som sitter fast i normalvetenskapen vet bäst. Han eller hon har modeller för allt och ser inget nytt eller unikt. Forskningen rymmer ingen osäkerhet. De egna citeringarna skall maximeras. De egna anslagen säkras. Nyfikenhet och öppenhet har ingen roll i normalvetenskapens nollsummespel – och till slut blir den ett statusskådespel.
*
Den som ställs inför ett i grunden nytt fenomen – som en ny smitta – måste först lägga fast en vetenskapsteoretisk strategi. En klok sådan utgår från att vi måste försöka veta mer, ta reda på så mycket vi kan. De åtgärder vi väljer bör alltså syfta till att generera mer kunskap. Sådan är vetenskapen. Den beskriver först fakta, söker kunskap, letar detaljer, uppmärksammar det avvikande.
Den väntar med modellerna.
Det sägs ofta att vi inte behöver hobbyepidemiologer. Det är riktigt. Det kanske mer uppseendeväckande är att vi inte behöver normalvetenskapens epidemiologer heller just nu. Vi behöver duktiga forskare, med en rejäl grund i vetenskapsteori och fyllda av nyfikenhet och en dos ödmjukhet. Inte modellnasare och baksätesförare.
Utbildningen i vetenskapsteori tycks i många år ha varit eftersatt i naturvetenskaperna. Grunderna i epistemologi sitter inte som de ska, och modeller förväxlas hela tiden med verkligheten i upprörda ordalag, även från ämneskunniga.
*
Den pandemi vi nu genomlever är svår att bedöma i små tidsutsnitt, och kanske först kan utvärderas om 4-5 år, och då i ett brett perspektiv. Det är inte lättja eller slapphänthet att påpeka det. Det är ett vetenskapsteoretiskt antagande om det fenomen som vi försöker studera. Det beskriver det kunskapsobjekt som vi har tillgängligt.
Inte heller är den pandemi vi bekämpar enkel. Komplexiteten sträcker sig från viruset självt till dess intrikata roll i det patogeniska nätverk som vi alla lever i. Det handlar om kulturella kontexter, ekonomiska faktorer och sociologiska effekter.
Gå tillbaka till våra exempel. För att rätt förstå de vetenskapliga utmaningarna som vi står inför i pandemin måste vi slå samman dem. Vi försöker bedöma ett lopp mellan Anders och Kalle där de ska springa en sträcka vi inte känner till samtidigt som de skall spela go mot ett antal olika datorer, som spelar i en helt annan del av spelrummet än den som utforskats av mänskliga spelare. Vilken strategi är den rätta? Vem kommer att vinna? Anders? Kalle? Datorerna? I vilken dimension vinner man ens? Hur utvärderar man ett enskilt drag?
Det är inte enkelt.
Till sist, låt oss inte förväxla känslan av att det som sker är fruktansvärt med någon sorts vetenskapsteoretiskt veto. Ingen förnekar att pandemin är fruktansvärd, men att titta på vad Anders gör under de första 40 minuterna i detta nya lopp och jämföra med Kalle eller datorerna är meningslöst — inte för att vi inte vill att det skall vara meningsfullt, utan för att vår kunskap har gränser. Meningslösheten är inte ett val – den är en konsekvens av tid och komplexitet; vi har inte haft tillräckligt tid för att förstå ett djupt komplext fenomen.
Förhoppningsvis kan något litet göras för att återupprätta vetenskapsteorin i svenska forskningsutbildningar efter detta. Det behövs nog, och pandemin ger gott om exempel på intressanta vetenskapsteoretiska avvägningar, som kommer långt före några eventuella epidemiologiska insikter.
Kasualitet är svårt. Kausalitet i komplexa adaptiva system är jättesvårt. Kausalitet i biologiska komplexa adaptiva system är nästan omöjligt. Ändå pekar vi med rak hand ut en patogen som dödsorsaken i den pandemi som nu rasar. Vi säger att X dog av Covid-19. Vad betyder det egentligen, och vad kan filosofin lära oss här?
Filosofin skiljer mellan nödvändiga och tillräckliga orsaker. En nödvändig orsak måste föreligga för att en viss verkan skall vara möjlig, men den kanske inte räcker i sig. En tillräcklig orsak är i sig nog för att ge en viss verkan. Är covid-19 en tillräcklig eller nödvändig orsak för att en patient skall dö?
Det korta och ärliga svaret är att det vet vi inte, men också att även denna fråga är en förenkling.
Vi lever i en biosfär fylld av olika sorters patogener – sjukdomsalstrande organismer som bakterier, svampar, virus mm. Dessa samverkar och motverkar varandra på olika sätt och en mental modell som kan vara användbar här nätverksmodellen. Vi kan tänka oss alla de olika patogener som finns i ett enda stort nätverk som påverkar oss med olika styrka.
SARS-COV-2 blir då en ny nod i detta nätverk som förändrar summan av det patogeniska nätverkets effekt på olika personer — en del har underliggande sjukdomar, en del har tillfälligt försvagat immunsystem och resultatet blir att det patogeniska nätverkets effekt förändras på individen. Ibland leder det till ett katastrofalt resultat och individen dör, ibland märker individen det inte alls.
Vi dör av skiftet i det patogeniska nätverket när ett helt nytt virus introduceras i det.
Den modellen kan tyckas onödigt komplicerad, men den har sina poänger. I princip säger den nämligen att om vi kan kontrollera andra orsaker i det patogeniska nätverket så kanske vi kan minimera effekterna av SARS-COV-2 och de katastrofala utfallen. Och om vi förstår hur det patogeniska nätverket fungerar med våra kommunikations- och transportnätverk kan vi bör modellera det, och kanske till och med försöka förstå det.
Djupare och bättre förståelse av det patogeniska nätverket i biosfären är en möjlig strategi för att förbättra vår hälsa – och se nya hot som antibiotikaresistens. Det handlar inte så mycket om att stoppa nästa pandemi, som att stoppa nästa skifte i det patogeniska nätverket. Och det handlar också om att förstå hur detta nätverk förstärks eller försvagas av andra faktorer – som luftföroreningar, allmänt hälsotillstånd (ärftliga faktorer, övervikt mm), sociala och kulturella normer och liknande.
SARS-COV-2 orsakar covid-19. Det råder det inget tvivel om. Det betyder inte att vi diskuterar en enkel kausalitet här. Vi diskuterar ett nätverk av olika orsaker som alla spelar en större eller mindre roll i vår individuella hälsa, och vår insikt i det kausella djupet och kausalitetens struktur är ännu rätt begränsad – delvis med nödvändighet efter som komplexiteten i nätverket och dess interaktioner minskar siktdjupet.
Pandemin bör inte skymma det större patogeniska nätverket när vi funderar på hur vi ska förebygga nästa utbrott.
Det finns mängder av mikroinsikter om världen att upptäcka i pandemins fotspår som säger mycket om hur världen fungerar
Allt fler politiska förhandlingar och internationella diskussioner sker över telefon eller videokonferens. Hur förändrar det maktbalansen i världen? När du är statsminister för en mindre nation, och Macron kommer fram och lägger armen om dig – är du inte nödvändigtvis då i en svagare position än om du bara kan tysta honom med en knapptryckning, stänga av din egen kamera och ta ett glas vin, samtidigt som han stirrar in i kameran och försöker få ljudet att fungera? Du vet med dig att alla har tagit sig tid och rest till Bryssel, alla vill åka hem – resan och platsen är klangbotten för förhandlingen. Den tid alla tillbringar tillsammans är dyrbar, irrationellt dyrbar egentligen.
Om den här krisen pågår länge kan det påverka den politiska dynamiken på ett intressant sätt — mindre länder får lättare att säga nej, diskussioner kan dra ut på tiden, det kan bli svårare att nå konsensus — vi påminns om att politik äger rum.
Kanske är det inte uppenbart att vi sedan skall återvända till det gamla viset att bedriva politik på. En blandning kanske vore bra – och strategisk för oss mindre, mer socialt reserverade, länder. Och förmodligen kommer de större länderna att insistera på att man ses på riktigt när pandemin klingar av för att återta initiativet.
Alla dessa möten kan ju nu också spelas in – och dokumenteras för eftervärlden, eller öppnas upp för allmänheten — kommer vi att se nya krav på transparens och offentlighet?
Så går det med goda förutsättningar. Jag tänkte skriva om annat, men sedan sker vad som måste anses vara en av de mest uppseendeväckande sakerna under pandemin på fredagskvällen…
Olika medier rapporterar nu om att regeringen med stor hast vill driva igenom förändringar i maktfördelningen i Sverige. Skälet är den pågående krisen. Regeringen menar enligt dessa artiklar att den måste kunna fatta beslut snabbt, och då blir omvägen över den redan reducerade riksdagen allt för långsam. Grovt förenklat: förordningsmakten – regeringens makt att besluta – ökas på bekostnad av lagstiftningsmakten – riksdagens makt att besluta.
Låt oss helt undvika frågan om det är rimligt eller ej, och om det behövs – och endast fokusera på frågan om hur man i så fall gör något sådant här. Svaret blir inte överraskande: ”med stor försiktighet, om alls”.
När man undandrar riksdagen förmågan att granska beslut som rör medborgarna och demokratin handlar det inte bara om en krisåtgärd inom demokratins ramar – det handlar om en förskjutning av dessa ramar. En sådan förskjutning måste åtminstone kunna möta följande krav.
För det första måste den ses inte endast i ljuset av den kris som nu råder, utan den måste granskas utifrån de principer som ligger till grund för förskjutningen och hur de skulle kunna användas i olika framtida fall. Ett sätt att säga detta är att de beslut vi fattar i en fråga som denna är prejudicerande för alla framtida maktförskjutningar och måste tåla att testas mot dem också. Att rubba demokratins ramar är aldrig något man gör kasuistiskt – i det enskilda fallet – utan man måste anta att de principer man baserar beslutet på kommer att upphöjas till allmänna principer för liknande förskjutningar i framtiden.
För det andra måste man ha en absolut tidsbegränsning, utan någonsomhelst möjlighet till förlängning från regeringens sida. Det skall inte vara möjligt för regeringen att förlänga en maktförskjutning. Helst skulle en lag som denna förenas med ett absolut krav på att regeringen avgår efter det att perioden tar slut så att en full riksdag igen kan ta ställning till om regeringen bör få ett fortsatt mandat eller ej. Genom att villkora den ökande makten med en garanterad avgång efter en begränsad tid kan demokratin garanteras att vi inte glider ut på ett sluttande plan. Nu kanske det är orealistiskt, men om det görs till en absolut utgångspunkt för arbetet så uppmuntrar det regeringen att söka andra vägar.
För det tredje måste lagrådets rekommendation om dessa principer vara avgörande, och i detta läge inte betraktas som rådgivande utan som konstitutionellt styrande. Lagrådet måste ges veto mot regler som dessa, helt enkelt.
För det fjärde kan ett riksdagsveto i efterhand införas – men ett sådan veto bör utformas så att en betydande minoritet kan stoppa ett förslag. Det borde räcka med 1/3 av ledamöterna för att beslutet skall upphävas. Det kan enkelt motiveras med att riksdagens roll totalt förändras i detta scenario, och dess viktigaste funktion blir att utgöra ett minoritetsskydd mot en vidare urholkning av demokratiska grundprinciper.
Om man accepterar alla dessa principer återstår så frågan om det behövs. Den frågan, om nödvändigheten i denna förändring, kan man se i ett klarare ljus om man prövar den mot åtminstone dessa krav.
En personlig reflektion, som en sorts avslutning på det jag skrivit om pandemin hitintills. Jag känner ett starkt behov att söka mig annat att skriva om ett tag.
I kriser kan vi se tydligare, och i den klarsynen kan vi med lätthet skönja misstag och missuppfattningar. Det gör förstås att frestelsen att förklara vems fel det är och leta syndabockar blir mycket stor – och efterklokheten är, som noterats här tidigare, en av de fulaste mänskliga karaktärsbristerna. Men krisblicken kan också lyfta fram fenomen som vi ignorerat och tydliggöra dem för oss.
Filosofen Martin Heidegger noterade att verktyg har ett alldeles speciellt sätt att vara: de är osynliga så länge de gör vad de är ämnade för, och då noterar vi dem inte ens — de blir liksom en del av oss själva. När verktygen går sönder, emellertid, så framträder de med all önskvärd tydlighet för oss som just verktyg och vi ser dem i både sin sinnrikhet och med de brister de har.
Litet så är det med pandemin. Ett stort antal saker har gått sönder och då, först då, ser vi dem tydligt – i både sinnrikhet och bristfälligheter. Det i sin tur är en möjlighet att förstå dem på nytt och uppdatera våra uppfattningar om världen i stort. Det är inte ett totalt sammanbrott vi ser nu – långt därifrån – men sprickor och förskjutningar är det ändå.
För mig har en av de tydligaste insikterna följt ur hur ekonomin och konsumtionen kraschat och vad det gjort med de många fantastiska företagare som i tysthet, osynliga, skapat så mycket värde åt oss. Restaurangerna är kanske det tydligaste exemplet, men det gäller inte alls bara dem.
Jag är uppenbarligen inte ensam. I mitt sociala flöde svämmar det över av bilder av människor som tar del i företagandet genom att beställa mat, köpa presentkort och till och med donera pengar till de företag som de ser lida under krisen. Mängden av sådana bilder slår, åtminstone bra dagar, de bistra bilder och diagram som så många – även jag – tar del av med växande oro.
När ekonomin gick sönder blev det tydligt att den inte är ett abstrakt substantiv, utan ett verb. Den är ett gemensamt värv där vi alla tar del i det företagande som gör samhället levande. Vi konsumerar inte – förtär inte – vi komsumerar, fullkomnar samhället tillsammans.
Det är en insikt som jag hoppas förblir efter det att pandemin drar vidare och lämnar efter sig kraschade drömmar och livsverk. Krispaket i all ära, och de behövs verkligen, men det som behövs ännu mer är att vi tillsammans, så fort det är möjligt – och även under krisen – tar del i ekonomin och reparerar samhället underifrån.
Och kanske, bara kanske, kan vi sluta att låtsas att ekonomi står i motsats till humanism, eller att företagande på något sätt skulle vara att dra nytta av andra utan att ge något åter. Och kanske ska vi inte skämmas över att erkänna att livet faktiskt får värde av det där kaféet på hörnet, bokhandeln och blomsterbutiken – och att när vi köper något där så är det en kreativ handling som när den läggs till resten av ekonomin skapar ett öppet och fritt samhälle.
Och, ja, det gäller också de företag som växer sig stora och bär en större del av vår gemensamma ekonomi – de skapar ofta uthållighet och en klangbotten för det individuella företagandet. Och, nej, det betyder inte att de inte också måste kritiseras för det de gör fel.
Den blick krisen ger oss lär oss också något annat – och det är att i en värld som svävar i osäkerhet finns inga enkla val. Det bästa vi kan göra är att se olika värden tydligt och inse att i slutändan som finns det bara ett individuellt ansvar.
Den som oroar sig för drakoniska nedstängningsåtgärder och långdragna karantäner har gjort det har inte gjort det för att denne väger liv mot pengar, eller hälsa mot marknad — utan för att den väv som håller oss samman riskerar att brista på ett sådant sätt att det kan ta åratal att reparera den, med allt vad det innebär i mänskliga kostnader.
Ju tidigare vi kan påbörja det arbetet tillsammans, desto bättre.
*
En andra reflektion som långsamt infunnit sig är att i en kris så blir det tydligt att ansvaret för livet och samhället ytterst är vårt eget. Frestelsen, förståelig och mänsklig, är att vända sig bort från sig själv och leta efter auktoriteter som berättar hur man skall göra eller vem som fattar beslut. I en pandemi blir det smärtsamt tydligt hur många som antingen inte vill ha eget ansvar eller som inte tilltror andra förmågan att kunna ta det.
Under denna auktoritetstro ligger inte bara en rädsla, utan också en sorts misantropi och elitism som jag inte anat lika tydligt tidigare (och önskar att jag inte behövt se bubbla upp till ytan): ”De andra måste regleras, de andra måste förbjudas, de andra måste tillrättvisas och kan inte anförtros något ansvar för helheten.”
Det är en människosyn som riskerar att dröja kvar nu när den väl flammat upp, och den är ett reellt hot mot öppna och fria samhällen. Många nationer har landat där och resultatet kommer att bli djupare samhälleliga klyftor, intellektuellt förmyndarskap och en inlärd hjälplöshet som kringskär möjligheten att gå stärkt ur krisen.
Det är en ideologi som viskar att massan måste regleras och att öppenheten inte har något som helst värde. Den gömmer sig under en förment humanism – under skyddet av människoliv – men avslöjar sig i att den inte vill eller kan se att samhället alltid är ett nätverk av val som alla kostar liv och att en del av människans existens är omöjligheten i dessa val i en värld som är osäker, fylld av brister och fel.
Kanske är det döden som gör att vissa så helt förlorar fattningen. Vi har under lång tid lyckats dölja döden bakom välfärdens fasader och nästan glömt den. Nu går systemen sönder – och de kommer de alltid att göra med jämna mellanrum, sådan är komplexiteten vi lever i – och plötsligt ser vi den flinande dödskallen på andra sidan.
Döden är fruktansvärd. Men oundviklig. Det vi ser allra tydligast när samhället nu går sönder är kanske att döden försvunnit från politiken och relegerats till den personliga sfären som en individuell tragedi. Den mänsklighetens Död som alltid avtecknat sig mot samhällets horisont har tonat bort i det moderna samhället. När den nu syns igen sveper den undan löst hållna ideologiska övertygelser och lämnar en rädslans politik.
Det kan låta bistert, men är det inte alls. Det är denna individuella – och gemensamma – osäkerhet som kanske till sist kan påminna oss om hur vackert livet är och hur viktigt det är att inte bli liknöjd. Hur centralt det är att vi gemensamt söker framtiden i en omöjlig optimism. I ett memento mori döljer sig nyckeln till både mening och strävan.
*
I det benvita ljuset från pandemin blir det gemensamma och det individuella tydligare. Det samhälle som kommer ur detta kommer att spela i en delvis annan tonart, kanske i ett annat tempo – vi får se. Men det är viktigt att ta tillfället i akt nu och se hur samhället ser ut när det går sönder. Då kan vi bestämma oss för hur vi vill bygga vidare på det.
Covid-19 är en allvarlig sjukdom. Men är den en i sig själv dödlig sjukdom? Hur tar vi reda på det? Säg att vi testar alla de som dött på sjukhus efter problem med att andas — kan vi då säga att de dödsfall vi testat som visar på Covid-19 är dödsfall som inträffat på grund av Covid-19?
Det är en fråga om kausalitet. I en artikel nyligen i Scientific American noterades att hälften av de som dött av Covid-19 också haft andra, sekundära infektioner. Så vad dog de av? Det enda rimliga svaret är att de dog av summan av sina sjukdomar.
I studier av kausaliteten skiljer vi ofta mellan nödvändiga och tillräckliga orsaker. Covid-19 tycks vara en nödvändig, men inte alltid tillräcklig orsak för att man skall dö – det krävs andra underliggande sjukdomar eller tillstånd. Covid-19 är alltså en sjukdom som gör andra sjukdomstillstånd mer dödliga.
Det är också därför den är så pass farlig — den lägger sig på marginalen på patientens sjukdomstillstånd och om patienten har otur väger den över. Hjärt och kärlsjukdomar, diabetes, fetma, KOL, astma…Covid-19 ligger på marginalen och väger med alla dessa tillstånd. När du kommit in på sjukhuset i ett land där antibiotika resistenta bakterier härjar, ja, då väger det ofta över.
Kan Covid-19 i sig vara tillräcklig för att en patient skall dö? Förmodligen, men det ser mer och mer ut som att de fallen är ganska sällsynta.
Det betyder inte att vi bör andas ut. Tvärtom är det ju så att ju äldre vi blir, desto mer multisjuka blir vi. En man i 75-års åldern utan några hälsoproblem överhuvudtaget är nog ganska sällsynt (om du är en – grattis!). Livslängden ökar, och med den de olika sjukdomar som vi kan bära på. Allt fler dör med, inte av sjukdomar av olika slag som vi lärt oss att behandla.
Covid-19 sätter dock fingret på vågen och plötsligt tippar det över. Den sjukdom som vi kunde leva med, blir den vi dör av. Med Covid-19.
Det kommer att göra det extremt komplicerat att försöka förstå dödligheten i den här sjukdomen. Om Covid-19 är en sjukdom som tillsammans med andra gör att vi dör tidigare än vi annars skull gjort av de andra sjukdomar vi lever med – samtidigt som det är troligt att vi skulle ha dött av dessa andra sjukdomar, ja, då är det inte rättvisande att säga att det var Covid-19 ensam som orsakade dödsfallet.
Ett accelererat dödsfall är inte detsamma som ett direkt orsakat, nödvändigt dödsfall som saknar andra bidragande orsaker.
Jämför med en bilolycka. Om du blir överkörd av en bil är det enkelt att ange som dödsorsak just bilolyckan. Oavsett om du hade andra sjukdomar eller inte. Bilolyckan var i sig tillräcklig – och nödvändig – för att du skulle omkomma. Men Covid-19 träffar bara det ena villkoret – nödvändighetsvillkoret – och just därför går det inte att enkelt räkna dödsfall.
Vi kan inte ens se på överdödligheten under själva pandemin, utan måste egentligen se på överdödligheten inom ett femårsspann för att förstå vilka dödsfall som vi kan tillskriva Covid-19.
Ett enkelt räkneexempel: Kalle, Tova och Lars dör av Covid-19. De hade alla underliggande sjukdomar som gjorde att de skulle dött ändå inom tre år.Nu dör de alla ett givet år, men därmed minskar också antalet döda inom tre års perioden. Mätt över 5-10 års tid så syns sjukdomen då inte i statistiken annat än som en distribution av dödsfall som avviker (och det är ju däri det knepiga ligger. Om alla de 92 000 som dör per år dog en torsdag i maj skulle sjukvården kollapsa omedelbart, men årsnettot skulle inte skilja sig ett dugg. Sjukdomen påminner nästan om en denial of service-attack.)
Det är inte omöjligt – även om det nog är osannolikt – att Covid-19 då helt försvinner från statistiken för att det inom den perioden jämnas ut av de dödsfall som i alla fall skulle ha inträffat i andra sjukdomar där Covid-19 blev tungan på vågen. Det är nog sannolikt att mortalitetssiffrorna, om de mäts över en 5-10 års period blir lägre, emellertid.
Nå — det är inte det viktiga. Det intressanta är något annat: vi måste nu se upp inte bara med pandemier som är dödliga i sig, utan även pandemier som är co-dödliga. Det betyder rimligen att vi med ökande livslängd kommer att få fler pandemier, eftersom de inte längre behöver vara dödliga i sig själva, de behöver bara vara dödliga tillsammans med de många sjukdomar som vi lärt oss leva med.
Vi står inför en tid med marginalpandemier, där dödligheten ligger på marginalen i vad som sannolikt är en ökande utsträckning.
Två olika typer av utvärderingar bör rimligen följa på Covid-19-pandemin. Den första handlar om hur vi hanterade krisen när den väl var här, men det är den mindre viktiga av de två. Den viktigaste, och svåraste, kommer att vara den som handlar om huruvida vi gjorde tillräckligt för att förbereda oss på en risk som vi borde kunnat uppskatta bättre – innan den blev en osäkerhet.
Pandemirisken var inte en osäkerhet. Inte i det stora hela – vi lät den bli en svart svan, genom att inte ha ett robust samhälle. När vi nu går tillbaka och tittar på hur vi borde ha handlat är det viktigt att vi inte diskuterar i efterklokhetens sken, utan i stället försöker förstå hur det kommer sig att vi misslyckades, och vilka institutionella svar som finns på den insikten.
Juristen, domaren och den orimligt produktive författaren Richard Posner skrev 2005 en bok som hette Catastrophe:Risk and Response (jag skrev om den understrecket här). Posners bok irriterade mig, och jag avfärdade den som undergångsmånglande. Människors förmåga att alltid klara av det som de möter och teknisk utveckling var svaret, skrev jag, och det tror jag nog fortfarande — men jag har också kommit att tro att jag missade en central del av Posners argumentation i denna ganska arroganta recension.
Posner lyfte fram hur vår institutioner belönar kortsiktighet. Han menade att ingen politiker som väljs på fyra år kommer att vara mer långsiktig eller förstå vikten av att möta långsiktiga katastrofer. Han kunde till och med visa det. I en enkel matematisk övning visade Posner hur man kunde uppskatta kostnaden för en katastrof, sedan se till statsbudgeten och vad som där avsatts för att förebygga den och ur dessa två enkelt sluta sig till den sannolikhet som det politiska systemet tillskrev katastrofen. Ekvationen är enkel:
Budgetallokering (Katastrof) = Sannolikheten (Katastrof) x Kostnad (Katastrof)
Posner kunde visa med den formeln att nästan alla långsktiga risker underskattades grovt. Till och med asteroidnedslag, som kanske sker var 100 000 år, underskattades enormt när man tittade på hur mycket kongressen lade ned på asteroidforskning och -försvar.
Skälen, igen enligt Posner, är att vi byggt våra demokratiska institutioner på ett sådant sätt att de saknar långsiktighet. Politiker väljs i cykler som ger dem närsynthet och institutionerna runt dem kan inte korrigera detta.
Så, hur ser det ut i Sverige? Vad är kostnaderna för en pandemi? Det kan vi inte veta. De uppskattningar som gjordes kring svininfluensan var fokuserade endast på epidemin, och hade endast tunna skrivningar om hur man borde se de bredare samhälleliga kostnaden (frånvarotimmar kring vaccinering mm). De totala kostnaderna man räknade med hamnade kring 5 miljarder kronor. Det är svårt att skaka av sig intrycket att det fungerat som ett sorts ankare för hur man värderat pandemier, som vi ser när vi tittar på 2020 års budget.
Vi kan vara ense om att kostnaderna är högre än 5 miljarder, men hur höga är de egentligen? De kommer att värka ut över ett par år, men låt oss räkna med att 1/3 av BNP försvinner, och att kostnaden överlag blir litet lägre, 1500 miljarder, fördelat över tre år — 500 miljarder per år. Detta är en gissning och bättre siffror kommer att komma, men låt oss gissa för att kunna räkna fram var vi befinner oss.
Hur mycket satsades då i 2020-års budget för att förebygga eller hantera en pandemi? För det första satsades ingenting på en pandemi baserad på Coronaviruset. Hela budgeten, och diskussionen, handlade om influensapandemier. Till och med den reserverade vaccinkostnad som finns handlar bara om just det:
Här kommer så en modell och räkneexempel som helt säkert är fel, men som ändå kan ge vid handen hur man skulle kunna gå tillväga. Fel, men användbar – det är målet, alltså.
88 miljoner per år för att göra insatser, och 405 miljoner för att köpa vaccin alltså. Säg, 500 miljoner för att vara generös. Då landar vi i följande slutsats:
500 miljoner = Sannolikheten x 500 miljarder = 0.1 %.
Eller översatt till år — statsbudgeten behandlade en pandemi som något som händer var 1000:e år.
Låt oss lägga till hela MSBs budget och FHMs budget, då landar vi på 2.5 miljarder ungefär. Det blir 0.5% – eller 1 per 200 år. Då har vi verkligen varit generösa, eftersom vi ignorerat allt det andra som FHM och MSB gör, så det måste nog sägas att det kanske mest rättvisande resultatet är att säga att politiken värderade risken för en pandemi som 1 på 1000 år – åtminstone som hypotes.
Hur borde vi då värdera risken? Det är det som är det verkligt svåra. Låt oss se på några olika alternativa mönster som ger ledning.
Covid-19 är som spanska influensan. Det kommer, ungefär var 100:e år en epidemi som är lika omfattande och komplex som spanska sjukan. Alltså är rätt värdering 1% risk och 1 på 100 år.
Covid-19 baseras på Coronavirusfamiljen. SARS, MERS kom med ungefär 10 års mellanrum. Inte alla Coronavirus är lika komplexa som SARS-COV-2, men vi borde i alla fall räkna med att var tredje är det. Alltså 1/30 år.
Vi kan använda dessa skattningar för att bakvägen försöka räkna ut hur mycket vi borde ha satsat på att försöka förebygga pandemin och se till att vi stod rustade. I det första fallet är det 5 miljarder, i det andra runt 15 miljarder — om vi ville försäkra oss rationellt mot den risk vi diskuterar (och vi antar att det är en risk).
Vi har satsat mycket mindre än så, kan vi konstatera. Men vår analys kan inte stanna där. Vi måste göra två saker till.
Det första är att vi måste fundera igenom hur vi kan se till att vi värdera långsiktiga risker bättre. Här behövs institutionell innovation. I dag granskar lagrådet all lagstiftning i Sverige för att se till att den rimmar med de konstitutionella principer vi håller för viktiga. Det skulle inte vara omöjligt att införa ett liknande Framtidsråd för att värdera och gå igenom budget, allokering av pengar och ett urval av långsiktiga risker. Precis som lagrådet kan denna institution vara rådgivande, men den kan också väcka debatt.
Det andra är att vi måste fundera ut hur vi skulle spendera de extra pengarna vi diskuterar. Om vi nu hade 15 miljarder för att bygga ett samhälle förmöget att möta en pandemi – hur skulle vi göra det? Det är långt ifrån uppenbart. Det är en sak att skissa summor, en annan att komma fram till kloka reformer. Lyckligtvis kan man lösa det, genom att utlösa ett innovationspris. Dela ut 100 000 var till de forskare som kan föreslå de bästa sätten att investera 5-15 miljarder för att Covid-19 aldrig mer skall lamslå Sverige på samma sätt som idag. Vi borde också diskutera hur de samlas in – behöver vi en jordbävningsförsäkringsliknande lösning?
Nästa gång ska ingen kunna säga att vi inte voro förberedda.
Posten om vikten att ha en siffra har fått en hel del uppmärksamhet, både medhåll och angrepp. Det finns dock ett intressant missförstånd som jag skulle vilja klara upp, om möjligt, och det är att det skulle vara så att det är ”kyligt” att sätta en siffra eller ett kriterium för vad som är ett lyckat eller misslyckat svar.
Matematiken dras med ett kluster av associationer, och just den låga temperaturen tycks vara en av de som oftast kommer till ytan. Den som försöker siffersätta något trivialiserar det. Jag har rakt motsatt åsikt: om vi inte lägger fast ramarna för hur vi utvärderar våra beslut och strategier nu – på ett sätt som gör att vi verkligen kan utvärdera dem i efterhand (och, ja, det innebär att siffersätta) – så kommer vi att falla offer för efterklokheten.
Efterklokheten är en av de mest destruktiva mänskliga beteenden som finns. Den har en närmast omättlig aptit på syndabockar och vad värre är – den omöjliggör allt verkligt lärande. Och där ligger kruxet: vi måste annotera den här krisen och lägga fast ramarna för vår utvärdering nu, för då maximerar vi chansen att vi kan lära oss, som samhälle, av det som nu händer.
Det jag tycker är det verkligt kyliga och omänskliga är snarare detta: att inte ta tillvara på det lidande och de tragedier som vi ser nu och omvandla dem till ett lärande; att ge upp all denna dyrköpta erfarenhet till de efterklokas skenrättegångar.
Under krisen är vi förstås fullt upptagna med att försöka se till att vår existerande sjukvårdskapacitet inte överskrids. Det är ett rimligt fokus, och det finns skäl att innerligt hoppas att vi lyckas med detta (det är ett av måtten på framgång när vi utvärderar detta i framtiden). Den modell som kommit att bli nästan ensamt förhärskande på det området är tanken om att vi måste ”platta ut kurvan.” Den berömda bilden ser ut ungefär såhär:
Det är en bra modell — och en stor del av diskussionen handlar i dag om hur man kan ”platta till sombreron” som Boris Johnson uttryckte det. Men när vi börjar undersöka den här erfarenheten för att dra slutsatser och lära oss så måste vi flytta fokus till linjen, och fundera över hur vi ser på den.
Den i strategikretsar avgudade Richard Rumelt noterar i sin bok Good Strategy, Bad Strategy att en stor del av verkligt strategiarbete handlar om att i detalj beskriva vilka förmågor man behöver för att klara sig i en ny miljö. Det finns en mängd exempel på hur goda strateger tänkt just så, ett av de senaste är General David Berger som överser den amerikanska marinkårens transformation just nu. Marinkåren skall, enligt nya direktiv, kunna hantera marin strid på en helt annan nivå än tidigare, och det betyder att man måste skaffa sig ett antal nya förmågor. General Berger drog intressanta slutsatser av detta uppdrag och skrev en artikel i vilken han inte bara detaljerat lade fram vilka nya förmågor marinkåren nu måste skaffa sig, utan också vilka gamla förmågor som man måste släppa.
Strategi handlar om avvägningar. Svaret på pandemin kan inte vara att generallt se till att alltid ha hög kapacitet:
Det måste i stället handla om att, så långt det är möjligt, förändra skalbarheten i vården. En dynamisk skalbarhet – vad skulle krävas för att nå dit och uppnå en kurva som skulle kunna se ut såhär?
Det kommer förstås att finnas de som säger att det inte låter sig göras, men låt oss för tillfället anta att det kan göras — vilka nya förmågor är det man måste koncentrera sig på? Här ett förslag på en långt ifrån fullständig lista på nya/nygamla förmågor som sjukvården behöver utveckla.
Digital frontlinje. Vi måste bygga en digital frontlinje som inte bara drar på nätläkarna – det borde vara en självklarhet – utan också fundera på hur vi kan bygga ut möjligheten till egentest för enklare värden som feber mm. Vilken utrustning hos exempelvis gamla eller riskgrupper skulle hjälpa till att garantera deras hälsa? En hälso och sjukvård med mer utrustning i kanterna av nätverket, distribuerat, skulle kunna vara en central förmåga för att minska belastningen.
Pandemiskt civilförsvar. En bredare allmän sjukvårdsutbildning som en sorts civilförsvarsplikt skulle göra det möjligt att skala upp och ned sjukvårdspersonalen vid kriser som denna. Sett ur ett riskperspektiv kan sjukvårdsnödlägen vara minst lika angelägna som krig. Ett starkare och mer robust civilförsvar vore förmodligen inte särskilt svårt att motivera politiskt heller. Bränder, pandemier mm. har inskärpt behovet av mänsklig förmåga.
Beredskapslager. Denna förmåga lät vi vittra bort, det var ett misstag och bör korrigeras. Det gäller inte bara sjukvårdsmateriel, utan det gäller en förmåga till självständighet under kris i flera olika avseenden. Den nationella egoism som pandemin avslöjat är inte en engångsföreteelse, och vi kan inte vara beroende av andra nationer. Det kan dels hanteras med medborgarnas hjälp – dels med samhälleliga resurser av olika slag.
Sjukdomsradar. En bättre uppfattning om var och när sjukdomar uppkommer, deras karaktär och deras möjliga inverkan på samhället. Här kan AI, sensorer, internationella nätverk mm vara viktiga. Med en radar skulle man ha valet att ”överreagera” enligt Nicholas Nassim Talebs modell.
Produktionsomställningsförmåga. Det skulle inte skada om man hade en uppfattning om vilka olika produktionskedjor som kan ställas om för att hantera uppkommen kris — som pappersfabriken som kan producera munskydd. Vilka andra exempel finns? Vilka kan producera medicinsk utrustning?
Open source medicinsk nödutrustning. En mer spridd kapacitet kan uppnås genom att man specificerar ett antal utrustningsklasser som kan produceras distribuerat och privat, som i dag sker med droppskydd. Vilka andra utrustningsklasser kan produceras av folk hemma?
Robusta nätverk och IT-tjänster. Att som Malmö kommun vara i den situationen att man inte kan arbeta distribuerat vid kris kan inte vara optimalt, och borde nog inte accepteras i framtiden. Det handlar också verkligen om att de distribuerade systemen måste vara säkra.
Så, det där är en början — det behövs alldeles säkert massor mer, och vi kommer att diskutera det i botten, hoppas jag, när pandemin bedarrar. Då måste skifta vår uppmärksamhet från kurvan till linjen. Då måste vi naturligtvis också diskutera vilka förmågor vi måste ge upp.
Tyler Cowen ställer en intressant fråga på Marginal Revolution: när bör man byta strategi från A till B – säg ”flattening the curve” till ”run free”? Cowens poäng är att om vi inte börjar siffersätta våra åsikter så ägnar vi oss huvudsakligen åt känsloyttringar: rädsla eller vrede. Han menar vidare att om vi inte specificerar våra siffror nu så kan vi inte komma i efterhand och klaga heller.
Låt oss se hur Cowens resonemang spelar ut i den svenska debatten. Vilken är din siffra? Din siffra för Sverige?
Först: pandemin kommer att kräva människoliv – den är en katastrof. Men den är inte den första och inte den sista katastrofen som drabbar oss. Den särskiljer sig genom att vi tror att vi har kontroll över den, men det har vi inte, inte egentligen. Vi kan dämpa den nu, så kommer den igen senare och vi kan hoppas att vi har bättre kapacitet att möta den då. Men vi vet inte.
Pandemin är en katastrof i slow motion. Alla har en åsikt om den. En del menar att den måste bränna igenom folket som en skogsbrand, andra att den måste stoppas till varje pris. Båda åsikterna saknar precision och ansvarsfullhet – för båda saknar en siffra.
Vi genomgår en pandemi av sällan skådat slag. Vilken är den acceptabla siffran döda? Utöver de som skulle ha dött i alla fall, de ca 90 000 som vi vet dör varje år? Vi måste diskutera överdödlighet. Utan en siffra är du en del av problemet. Du skapar panik, du delar varje artikel som tycks antyda att det blir värre, du reser krav på åtgärder som du inte vet om de fungerar och du är villig att offra en ospecificerad mängd ekonomi utan att veta varför, eller för vad specifikt. Du måste ha en siffra. Så är det nu. Livet har kommit till den punkten. Låt oss se på vilka val du har. Det kanske svåraste är ett absolut tal – här är jag ute på djupt vatten, men lika bra att blotta sin okunnighet: såhär tänker jag nu, och skall se till att uppgradera min analys när jag lär mig mer:
0 – det är egentligen inte en siffra, utan en signal om hur god du är. Det anspelar på att du tycker att ingen borde dö i förtid någonsin. Du tycker helst att ingen skulle behöva dö alls. Den här hållningen saknar närmast verklighetsförankring.
451 – överdödligheten i influensan 2018-2019. Den här sjukdomen är ingen influensa, så det här talet är också ganska meningslöst. Om färre människor än detta dör så har vi missuppfattat hela sjukdomen.
6000 – 60% infekterade, 6 miljoner och 0.1% dödlighet — det är 6000 döda. Det är golvet. Det är här din siffra börjar basera sig i verkligheten. Du är nu med i spelet. Hur lång tid tar det? Säg 18 månader, så per år — 4000. Allt under denna siffra vore ett mirakel, en omöjlighet, en häpnadsväckande framgång för den svenska modellen. Det kan vara svårt att smälta, men 3500 döda ser just nu ut som en osannolik, himlastormande seger.
30 000 – 0.5% döda av de smittade. Kanske att vi kan nå det med rätt strategier, med rätt beteenden, med social distansering och kloka beslut. Här ligger projektionens glädjeprognos. Om vi klarar detta har vi tagit oss ur pandemin helskinnade. Per år 20 000.
120 000 – 2% döda. Här börjar vi dra iväg och det kan börja bli anledning att tala om att den svenska modellen misslyckades. Det kan bero på överlastning av systemet – en inte platt nog kurva – eller en alltför omfattande smittspridning bland sårbara grupper. Här kan vi börja diskutera ansvarsfrågan.
240 000 – 4% döda. Här får vi erkänna att den svenska modellen misslyckats helt och att vi borde ha låst ned allt, försökt begränsa smittan och att vi borde lära oss till nästa gång.
Inträdesbiljetten till debatten borde vara en siffra. Vilken siffra tror du att vi borde kunna stanna vid och var tror du att vi stannar? Utan att ange detta borde ingen ta dig på allvar i någon diskussion om Covid-19. Utan en siffra är du bara en panikmakare och sensationalist. Så vilken är din siffra?
Siffran kan konstrueras på olika sätt, förstås — det är möjligt att också ta en relativ siffra. Om Sverige ser fler döda per capita än ett jämförelseland så har Sverige misslyckats, fast där måste vi vara försiktiga. Om svaret är att Sverige måste ha den lägsta siffran döda per capita av alla länder i världen vid ett visst datum landar vi direkt i det orealistiska.
Och siffran kan avgöras på marginalen, som Cowen – ekonomen – säger. Hur många liv per procent BNP är det värt? Här håller jag inte med honom, och läser honom nog ärligt talat litet överdrivet – jag tror inte det är det han säger. Jag tror att han säger att det finns en marginal, och om vi inte diskuterar den diskuterar vi inget alls.
Så, då blir jag ju Tyler Cowen svaret skyldig – vad är min siffra – hur kommer jag att utvärdera pandemin, och när? Här är mitt första svar – och jag måste fundera igenom det noga: den 31.12 2021 kommer jag att se på överdödligheten i Sverige i Covid-19 och om den överskrider 30 000 eller Sverige har 15% fler döda per capita än de andra skandinaviska länderna så kommer mitt omdöme vara att Sverige misslyckades.
Om Sverige har 5% färre döda per capita än de andra skandinaviska länderna kommer jag att anta att Sveriges strategi var genialisk – eftersom vi bibehöll ett öppet samhälle.
De kommande dagarna ska jag försöka uppdatera denna min åsikt så att jag på förhand specificerar vad ett lyckat svar är, och inte blir efterklok.
Hur hanterar man radikal osäkerhet av det slag som vi nu står inför i pandemin? Kan man föreslå några regler överhuvudtaget? Går det att jämföra olika osäkerheter på något sätt?
En enkel tumregel skulle kunna vara att ingen åtgärd man vidtar för att möta osäkerheten får skapa mer eller värre osäkerhet än den man försöker åtgärda.
Det för emellertid omedelbart till problemet om hur man jämför osäkerheter. Det är inte helt lätt, men ett sätt skulle kunna vara följande: undersök om en viss osäkerhet har ett scenario som är relativt säkert som värsta fall. Om det har det, om vi kan kvantifiera ett värsta fall så kallar vi den osäkerheten enkel — och om vi inte kan det så kallar vi den osäkerheten komplex.
Komplex osäkerhet kan innebär existentiell risk och vara en absorptionsbarriär – en händelse som avslutar spelet helt. Enkel osäkerhet är inte existentiell, och innehåller inga absorptionsbarriärer. Vår enkla regel blir då att inga åtgärder vi vidtar får förvandla en enkel osäkerhet till en komplex osäkerhet.
Om vi då ser till pandemin igen, och den nedstängning som sker nu av samhället som ett svar på pandemin, så kan vi fråga om nedstängningen är försvarbar ur detta perspektiv.
(För att vara tydlig: i den här övningen accepterar vi inte att det finns kvantifierbara risker på endera sidan. Det kan man mycket väl argumentera för att det finns, och det är en annan diskussion — det här är en undersökning om hur man väljer mellan olika osäkerheter. Det finns goda argument för att det politiska imperativet är att alltid försöka reducera osäkerhet till risk, för att allt annat signalerar en sorts abdikation — med makten kommer oförmågan att handla som om världen var osäker. Det vi köper i den demokratiska processen är kanske främst någon som menar sig kunna reducera osäkerheter till risk?)
Vi jämför den medicinska osäkerheten i pandemin med den systematiska osäkerheten i nedstängningen. Är det försvarligt att växla in medicinsk osäkerhet i systematisk osäkerhet?
Jag kallar det inte ekonomisk, eftersom jag tror att det är ett alldeles för snävt perspektiv, och gör det alldeles för enkelt att avfärda frågan som “pengarna eller livet”. Pengarna, här, är ett index för hur våra samhällen fungerar och utvecklas över tid – ett index på våra sociala systems funktion och långsiktiga robusthet.
Väl kända konsekvenser av systematisk osäkerhet är krig, svält och upplösningen av fri- och rättigheter som påverkar samhällen över decennier eller till och med sekel. Systematiska osäkerheter kan vara existentiella i en värld med kärnvapen – och utgör ett möjligt spelslut.
Medicinsk osäkerhet i sig saknar sådana konsekvenser. Det finns dock en punkt där omfattningen av den medicinska osäkerheten förvandlar den till systematisk osäkerhet. Den enkla osäkerheten blir komplex; men den punkten är utesluten även i de värsta fall som vi nu studerar vad gäller epidemin.
En beslutsfattare som betraktar det dilemma som vi nu lever igenom kommer alltså att bete sig mycket annorlunda beroende på om hon anser att det finns möjligheter att kvantifiera risk eller om detta dilemma måste behandlas som ett beslut om icke-reducerbar osäkerhet.
För närvarande byter vi in medicinsk osäkerhet (eller risk) mot systematisk osäkerhet (eller risk) oavsett hur vi ser det.
Politik, och politiska beslut, handlar till stor del om att flytta runt osäkerhet eller risker i tid och rum. Det är lätt att glömma det i mindre komplexa tider. Det betyder också att politiken inte kan lämnas över till experter på något enkelt sätt.
Ideologiseringen av pandemin är oundviklig, och redan nu är det intressant att studera hur den sker. Filosofen Giorgio Agamben, som länge hävdat att undantagstillståndet är ett sätt att fördela makt, har hamnat i rejält blåsväder för att hävda att hela Coronakrisen är ett tecken på att samhällen i dag är oförmögna att existera utanför undantagstillståndet.
I den första texten – som skrevs 26 februari – är Agamben frätande:
First and foremost, what is once again manifest here is the growing tendency to use the state of exception as a normal governing paradigm. The executive decree (decreto legge), approved by the government “for reasons of hygiene and public safety,” produces a real militarization “of those municipalities and areas in which there is at least one person who tests positive and for whom the source of the infection is unknown, or in which there is a least one case that is not connected to a person who recently traveled from an area affected by the contagion.” Such a vague and indeterminate formula will allow [the government] to rapidly extend the state of exception to all regions, as it is practically impossible that other cases will not appear elsewhere.
Epidemin tar vid där terrorismen slutar som alibi för makten att lösa upp individualla fri- och rättigheter, menar han:
It is blatantly evident that these restrictions are disproportionate to the threat from what is, according to the NRC, a normal flu, not much different from those that affect us every year.We might say that once terrorism was exhausted as a justification for exceptional measures, the invention of an epidemic could offer the ideal pretext for broadening such measures beyond any limitation.
Ibid
Agambens analys har inte stått oemotsagd, och i en artikel i Chronicle of Higher Education angriper Anastasia Berg Agamben utan silkeshandskar:
”What is a society,” Agamben asks, ”that has no value other than survival?” Under certain circumstances, this is a good question; under these circumstances, it is a blind one. Is this the society Agamben believes he is living in? When this philosopher looks around him, does he truly see nothing but the fight for ”bare life”? If so, Agamben’s ”clarification” may be revealing in a way he hadn’t intended. We might think of it as a very lucid example of ”bare theory”: the dressing up of outdated jargon as a form of courageous resistance to unreflecting moral dogma. Sometimes it is advisable to hold off on deploying the heavy theoretical machinery until one has looked around. If we are after wisdom about how to live today, we should look elsewhere.
Agamben skrev ett förtydligande i vilket han dock inte backade från sin position nämnvärt:
What is worrisome is not so much or not only the present, but what comes after. Just as wars have left as a legacy to peace a series of inauspicious technology, from barbed wire to nuclear power plants, so it is also very likely that one will seek to continue even after the health emergency experiments that governments did not manage to bring to reality before: closing universities and schools and doing lessons only online, putting a stop once and for all to meeting together and speaking for political or cultural reasons and exchanging only digital messages with each other, wherever possible substituting machines for every contact — every contagion — between human beings.
Agamben står dock inte ensam till vänster. Naomi Klein menar att Trumps pandemisvar är ett exempel på chockdoktrinen:
Look, we know this script. In 2008, the last time we had a global financial meltdown, the same kinds of bad ideas for no-strings-attached corporate bailouts carried the day, and regular people around the world paid the price. And even that was entirely predictable. Thirteen years ago, I wrote a book called The Shock Doctrine: The Rise of Disaster Capitalism, described a brutal and recurring tactic by right-wing governments. After a shocking event — a war, coup, terrorist attack, market crash or natural disaster — they exploit the public’s disorientation, suspend democracy, push through radical free market policies that enrich the 1% at the expense of the poor and middle class. But here is what my research has taught me. Shocks and crises don’t always go the shock doctrine path. In fact, it’s possible for crisis to catalyze a kind of evolutionary leap. Think of the 1930s, when the Great Depression led to the New Deal.
Agamben och Klein ger intressanta signaler för den som intresserar sig för de politiska och ideologiska förskjutningar som Coronakrisen kommer att leda till.
Medborgarna i Storbritannien och Frankrike sitter nu i husarrest. De sitter inte i karantän — karantän är en begränsad rörelsefrihet för den som misstänks vara sjuk — utan i snabbt beslutad, statligt påbjuden husarrest.
Karantän – 40 dagars väntan om man kom från ett smittodrabbat områden – var en logisk åtgärd, men historiskt har den inte varit särskilt framgångsrik när det gäller att begränsa smitta. Det kvittar nu lika, eftersom det vi ser nu inte handlar om det — utan om att stilla den allmänna smittspridningen i samhället genom att lösa upp grundläggande fri- och rättigheter.
Det kan fungera. Det kan misslyckas. Det saknas avgörande evidens, och det kan inga datamodeller i världen förändra. Vacker datorgrafik är fortfarande bara grafik, inte evidens. Åtgärden baseras inte på en analys av risk, utan utgör en reaktion på osäkerhet – att låtsas att vi hanterar risk när vi hanterar osäkerhet är inte bara ineffektivt, utan också farligt.
Vad vi ser nu är en reaktion som baseras på omöjligheten att veta hur det ska gå, hur viruset beter sig och hur spritt det är och vilka konsekvenser pandemin kommer att få. Det intressanta är att det handlar inte om epidemiologiska strategier, utan epistemologiska strategier; kunskapssökande strategier.
Smittskyddsinstitut och andra experter är ganska öppna med att de reagerar på osäkerhet, och hoppas att hitta en modell som fungerar — det är också rationellt att reagera på osäkerhet med experiment för att se om det finns delar av osäkerheten som kan förvandlas till risk. De har ganska unisont också förklarat att vi inte vet hur det hela spelar ut över längre tid, och att en åtgärd nu mycket väl kan resultera i att vi bara fördelat om osäkerheten i tiden (i sig kan detta förstås vara värdefullt då man får tid att bygga kapacitet i hälsa och sjukvård).
Det betyder dock inte att man får experimentera hur man vill inför osäkerhet — ett samhälle borde lägga fast regler för hur experiment av detta slag går till. En modell skulle kunna vara att ha en proportionalitetsprincip: är den åtgärd som vi föreslår ett experiment där värdet av informationen som vi skulle kunna få motsvarar den kostnad som experimentet betingar?
Notera att en sådan princip inte låtsas att experimentet – åtgärden – inte kamoufleras som ett bevisat effektivt svar på osäkerheten, utan just som ett experiment för att lära oss mer. Det är viktigt, eftersom det gör det möjligt att undersöka kostnaden för åtgärden med en riktig värdering av dess nytta — den extra kunskap som vi får — och inte i utgångspunkt i en fiktivt säker verkan.
Det är en väldig skillnad mellan att svara ”jag vet inte, men ska se vad vi kan ta reda på” och ”den här åtgärden har 55% sannolikhet att reducera antalet sjuka med 33%”. ”Jag vet inte” är nog det rätta svaret oftare än vi skulle vilja medge.
Då kan man närma sig olika åtgärder med en empirisk, men ödmjuk hållning: vi står inför osäkerhet, vi måste experimentera och se vad vi kan lära oss och samtidigt göra det med proportionalitet i åtanke.
En annan möjlig princip är extremprincipen. Enligt den bör de experiment ett samhälle vidtar vi osäkerhet vara så extrema som möjligt för att försöka undvika eller reducera osäkerheten så snabbt som möjligt, eftersom den skapar en situation där ytterligare osäkerhet förräntas mycket, mycket snabbt.
Betänk vad enandra svart svan skulle innebära nu: en jordbävning i ett storstadsområde (som i Kroatien), ett större krigsutbrott eller en andra pandemi (att vi har en pandemi på basis av ett Coronavirus minskar inte automatiskt risken att vi får en pandemi baserad på exempelvis ett influensavirus eller Ebola, och i USA just nu har man en ganska elak influensasäsong). Effekten av en andra svart svan är inte additiv, utan multiplikativ -.- den fördubblas av den första svarta svanen.
Extremprincipen utgår därför från att en massiv “överreaktion” omedelbart är det enda sättet att se till att vi inte befinner oss in situation där extra risk är multiplikativ, utan endast additiv och att alla experiment bör utformas för att ha så stor effekt som möjligt, så snabbt som möjligt. Den torde också vara exklusiv — den går inte att kombinera med en proportionalitetsprincip, eftersom den syftar till att blixtsnabbt reducera så mycket osäkerhet som möjligt till risk.
Det är också värt att extremprincipen kallas så för att den tillåter två olika strategier: den ena är att inte göra något alls och den andra att leta efter de mest extrema åtgärderna. Båda dessa strategier är försvarbara under extremprincipen. Om vi tror att en osäkerhet är tidsbegränsad kan det snabbaste sättet att eliminera den vara att göra — ingenting. Boris Johnsons tidiga analys – skogsbrandstanken – var ett tydligt exempel på hur extremprincipen kan tas till intäkt för att inte förlänga osäkerheten med interventioner.
Hur skulle dessa olika principer se ut i praktiken? Få länder spelar med rena strategier, men intressant nog tycks Sverige spela med en rätt så renodlad proportionalitetsprincip: vår åtgärder passar det mönstret väl och skulle kunna berättigas med en proportionalitetsprincip.
Husarresten i Frankrike och Storbritannien ser kanske ut som om de var baserade på extremprincipen, men det är de inte — dessa åtgärder kommer alldeles för sent. Nya Zeeland tillämpar en variant av extremprincipen med husarrest mycket, mycket tidigt i pandemin — Frankrike och Storbritannien försöker dock växla från den ena principen till den andra, och det går – enligt den inneboende logiken i extremprincipen – inte.
I stället arbetar de utifrån en sorts eskaleringsprincip där åtgärderna hela tiden skärps om de inte upplever att de har tillräckligt med kunskap. En sådan epistemologisk strategi påminner om den panikslagnes: frågorna blir gällare och gällare, slutsatserna mer och mer långtgående och den egna handlingsplanen mer och mer drastisk inför osäkerheten.
Extremprincipen, proportionalitetsprincipen och eskaleringsprincipen är alla exempel på epistemologiska strategier som ger olika politiska utfall och konsekvenser.
Det kanske viktigaste politiska påpekandet är att de två första ger en naturlig utväg ur åtgärderna — åtgärder vidtagna under extremprincipen är så kraftfulla att de är naturligt begränsade i tiden. Proportionalitetsprincipen ebbar ut efter det att den nått tillräcklig risk.
Eskaleringsprincipen är dock svårare att backa ut ur — och det demokratiska inflytandet över vägen tillbaka är oklart. Hur kan Storbrittaniens och Frankrikes medborgare häva sin husarrest? Är det endast i nästa val de kan göra det?
En stor del av oenigheten kring frågan om pandemin kan spåras till en oenighet om vårt problem är epistemologiskt eller epidemiologiskt. Det i sin tur beror av om vi anser att krisen handlar om osäkerhet eller risk. Om vi anser att den handlar om osäkerhet blir uppgiften att söka en princip som vi tror ger en bra kunskapsstrategi, och som samtidigt inte underminerar demokratins grundvalar och erbjuder en rättssäker väg ur krisen.
Den epistemologiska strategin föregår den epidemiologiska.
”Var tog Europa vägen?” undrade en kollega nyligen, och det är inte utan att det är en intressant fråga. Gränser stängdes, pandemin – ett globalt fenomen – möttes med uteslutande nationella svar och den vacklande ekonomin med nationella insatser. Europeiska Unionens svar på den osynliga fienden bestod i att Unionen själv blev svår att skönja. Återhämtningen kommer sannolikt också att vara tysk, fransk, svensk och nationell överlag — inte europeisk. En viss samordning, javisst, men går EU stärkt ur detta?
Det är egentligen inte så märkligt, och vad EU har genomgått är något relativt unikt men fundamentalt omvälvande: två på varandra följande svarta svanar. Sannolikheten för det Storbritanniens utträde bedömdes alltid som låg, tills den var, tja, 100% och med detta utträde vacklande EU första gången. Sedan kom pandemin, just som man höll på att förhandla färdigt den först svarta svanen, och reducerade Bryssel till en eftertanke i en värld av stängd gränser, nationellt smittskydd och ekonomiska nödpaket deklarerade i medlemsstaternas huvudstäder.
Ingen institution kommer genom två svarta svanar oförändrad.
Vad kommer då att ske med Europeiska Unionen? Det är inte lätt att se eller säga, men om den tidigare följde en svagt lutande kurva med minskande inflytande så är det svårt att inte tycka att brottet i kurvan nu måste bedömas som grovt – EUs roll i krisen påminner kanske mest om statistens.
Det betyder inte att EU nu försvagas och försvinner — men betyder att EU, som redan efter Brexit hade en identitetskris nu måste hitta ett nytt jämviktsläge. Det kan leda till en närmare integration och ett nytt fördrag – samma kollega påminde mig om att alla internationella institutioner föds vid kriser – eller så kan det leda till eurons upplösning och fall, i kölvattnet av breda statssubsidier och nationaliseringsinsatser i industrin.
Europas, och den Europeiska Unionens, roll är ett av de kanske viktigaste projekten för den som sysslar med framtidsstudier nu; och det sker mot en bakgrund av ett USA som beskrivits som unikt isolationistiskt och ett Kina som flyger in hjälputrustning till Italien.
Fältet för hypoteser om den framtiden är vidöppet.
Debatten mellan Hessius och epidemiologerna, samt de återkommande presskonferenserna med Boris Johnson, har gjort klart att det finns en växande efterfrågan på pandemins slut. Här finns en intressant epistemologisk spänning: når vi slutet på pandemin eller måste detta slut konstrueras politiskt? Jag är nog rätt säker på att det måste konstrueras.
Det kommer att bli ett av de svåraste globala, politiska projekten i närtid — men också ett av de mest oundvikliga. Nietzsche, tror jag, konstaterade någonstans att man inte skall underskatta tristessens politiska sprängkraft — och om han inte sade det borde han ha sagt det.
Det finns en mängd av komponenter i detta slut, och valet av ingredienser i slutet kommer att vara av betydande vikt för hur den post-pandemiska politiken utvecklar sig.
Hur fattar man beslut vid en pandemi som den vi nu genomgår? Det finns flera olika modeller, och mycket av den offentliga debatt som nu rasar om detta handlar egentligen om vilken beslutsmodell som är den rätta. Ur ett rent beslutsteoretiskt perspektiv är det intressant att gå igenom de olika modellerna och försöka förstå dem mer på djupet.
I en debattartikel 20/3 I SvD skriver två professorer om att de anser att Sverige måste ändra strategi i pandemibekämpningen, och nyckelmeningen i debattartikeln lyder:
”Sveriges beslut måste vila på vetenskaplig grund, och den bästa vetenskapliga grunden just nu är rapporten från Imperial College som säger att strategin måste vara att försöka få ner reproduktionstalet under 1.”
Jag vet inte om de har rätt eller inte, men debattartikeln ger tydligt uttryck för en beslutsmodell som förtjänar att belysas närmare – och den kan uttryckas enkelt.
(i) Politiska beslut om en pandemi måste fattas huvudsakligen på epidemiologisk vetenskaplig grund.
Författarna pekar ut en enda vetenskaplig grund som beslutet måste fattas på, och menar att denna bör vara vägledande vid beslutet till exklusion av alla andra – också vetenskapliga – grunder. Ekonomi, juridik, matematik, statistik, psykologi och sociologi skall alla exkluderas vid beslutsfattandet och besluten som fattas måste baseras på endast på epidemiologisk vetenskap och de för tillfället bästa modeller som finns inom denna vetenskap. Vi kan kalla denna modell för monovetenskapliga.
Kerstin Hessius skrev dagen innan, 19/3, i samma tidning att vi behöver en tidpunkt då vi återgår till det normala.
De smittskyddsåtgärder man vidtagit hittills är säkert väl motiverade utifrån att få kontroll över läget och utbilda allmänheten så att risken för överfulla sjukhus begränsas.
Men konsekvenserna för världsekonomin är å andra sidan på väg att bli helt okontrollerbara
Kerstin Hessius lyfter in andra vetenskapliga grunder, nämligen den ekonomiska analysen – och delvis en socialpsykologisk analys – av de kostnader som de beslut som fattas på epidemiologisk grund har. Hennes beslutsmodell är mångvetenskaplig.
(ii) Politiska beslut om en pandemi måste fattas på bredast möjliga vetenskapliga grund.
Båda parter fordrar att besluten fattas på vetenskaplig grund, men i det senare fallet fordrar Hessius att vi väger samman den vetenskapliga evidensen från flera olika fält för att fatta ett politisk beslut på basis av denna viktning.
Till dessa två perspektiv kan man foga ett tredje – som lyser med sin frånvaro just nu, men som nog kommer att bli vanligare (det finns stråk av denna modell hos Hessius) och det är att beslut som dessa också innefattar etiska och moraliska ställningstaganden. Denna modell är nog egentligen den som vi borde kalla politisk. Den grundläggande frågan i all politik är ju inte vad som är vetenskapligt korrekt, utan i stället denna: hur vill vi leva tillsammans? Vad pandemin lyft fram är att underförstått måste den frågan läsas: hur vill vi leva och dö tillsammans? Döden är lika politisk som livet, men det har vi försökt sopa under mattan under ganska lång tid — och lyckats väl med, eftersom medellivslängden hela tiden ökat.
I komplexa, adaptiva system kan osäkerheten endast reduceras till risk till begränsad del. Det går inte att förutsäga med någon exakthet hur beslut spelar ut över tid. I det läget får man välja om man är monovetenskapliga eller mångvetenskaplig, om beslut skall fattas på en enskild vetenskaps grund eller på den sammanvägda evidensen från flera olika vetenskaper. Ytterst måste dessa beslut kanske – efter som deras osäkerhetshalt är så hög – fattas utifrån moralisk grund.
Slutligen, några invändningar som det kan vara värt att granska närmare.
”I tider av kris måste politiken underordna sig vetenskapen och koncentrera sig på den vetenskap som kan mest om just den aktuella krisen.”
– Det är en fullt möjlig åsikt, men den är i sig inte vetenskaplig. Den baseras på hypotesen att de politiska besluten blir bättre för alla om man gör detta. Det finns ingen forskning eller evidens som visar att samhällen långsiktigt ser bättre utfall för att de låter sina politiska beslut dikteras av en delmängd av den vetenskapliga kunskapen.
”Det finns en tid för diskussioner och en tid för handling, och just nu är det dags att hålla tyst och göra som experterna säger.”
– Det är också en fullt möjlig åsikt, som uttrycker hypotesen att samhällen far illa av en öppen diskussion om de grunder för beslut som politiiken väljer mellan, och att man bör utse experter för att fatta dessa beslut. I förlängningen innebär denna hypotes att demokratin bör suspenderas i kris. Det ter sig osannolikt att det skulle hjälpa långsiktigt, men evidens saknas åt endera hållet. Och att säga att auktoritära stater lyckats bättre och att det visar att det stämmer är att inta ett alldeles för kort perspektiv: kostnaderna för en auktoritär metod kommer att utkrävas med råge vid nästa kris då samhället har lärt sig att repressionen kommer.
”Epidemiologi är en riktig vetenskap, det är ingen av de andra du nämner.”
— Det påstående både överskattar epidemiologin och underskattar alla de andra vetenskaperna på samma gång.
”Är inte detta bara en variant på klimatförnekandet? Måste vi nu dras också med Coronaförnekare?”
— Klimatvetenskapen är redan tvär- och mångvetenskaplig – ekonomiska perspektiv finns och ges utrymme, samtidigt som man också ser till matematik, statistik, juridik och andra evidensbaser. Det är alldeles för lätt att påstå att ifrågasättande är förnekande. Den som förnekade att vi hade en Coronapandemi skulle med rätta fördömas för att helt sakna vetenskaplig grund för sitt påstående.
Vad är då rätt? Allt annat lika säger nog beslutsforskningen att beslut blir bättre av en mångfald av olika perspektiv – se exempelvis evidensen i Scott Pages utmärkta bok The Difference – och därför skulle jag vikta beslutsfattandet mot det mångvetenskapliga, och notera att osäkerheten i besluten gör att en stor del av grunden måste förbli värderingsstyrd.
Att skriva dialoger är ett sätt att tänka. Det är inga lätta frågor vi diskuterar i dessa tider. Här en skiss på olika sätt att tänka som jag tycker mig ha sett.
Gorgias: Varje samhälle väljer – medvetet eller icke – en viss triage-algoritm: en process som avgör vem som får vilken vård och när. Denna process är den centrala prismekanismen i vården, utformningen av den avgör hur mycket hälsa- och sjukvård får kosta i ett samhälle. Den här algoritmen är inte given utan förändras vid de flesta sorters kriser. Om det sker en stor olycka vet sjukvårdspersonalen som kommer till platsen att de bör koncentrera sig på de som går att rädda under de förutsättningar man arbetar. Under de senaste 50 åren har den här algoritmen utformats i en era som historiken Edward Luttwak kallat den ”post-heroiska”: alla liv skall räddas till vilket pris som helst. Samma princip har lett till att avancerade nationer mekaniserat kriget – politiker kan inte längre överleva mänskliga krigsoffer på den egna sidan. I dag handlar det inte om krigsoffer – även om det inte saknas krigsretorik – utan patienter, men principen är densamma. Vi har gjort oss själva oförmögna att diskutera livet som fungibelt, vi har förlorat alla växelkurser mot andra värden i samhället. Det håller inte och vi kommer att tvingas att ge upp den principen.
Aristoteles: Ge upp försöken att rädda så många som möjligt? Ge upp den grundläggande principen om alla likas värde i en demokrati? Är vi verkligen värda att rädda om det är så vi till slut räddar oss undan en ekonomisk katastrof? Vilka ärr lever vi då vidare med om vi vet att vi låtit våra gamla dö? När i historien har vi någonsin accepterat en sådan slutsats utan att den lett till eutanasi, rashygien och diktatur?
Gorgias: Vi har aldrig haft så många gamla som vi har idag. Det är inte ens säkert att vi skulle kalla detta en epidemi om medellivslängden var 5-10 år yngre. Forskare har hävdat att det i värsta fall rör sig om en förkortning av vår medellivslängd på mellan 20 och 75 dagar om vi låter sjukdomen förlöpa normalt. Det problem vi då ställs inför är att vi inte kan rädda alla, och därför måste ändra de protokoll som styr vårt triagearbete i sjukvården. De nuvarande rutinerna och prioriteringarna i vården – de post-heroiska – innebär en säker undergång för flera gånger så många människors liv. Ska verkligen vår oförmåga att växla in liv i andra värden driva oss alla i fördärvet?
Aristoteles: Du förutsätter att endast gamla dör. Vi vet också att unga kan bli ordentligt sjuka, och få skador för livet.
Gorgias: I vilken utsträckning? Vågar du jämföra med bilolyckor, influensa, fetma, rökning eller något annat?
Aristoteles: Du kan inte jämföra med kända risker med tydliga frekvensmönster. Här har vi att göra med en stor osäkerhet och vi har inte ännu lyckats destillera risken ur osäkerheten. När vi inte kan det måste vi förfara med stor försiktighet. Vi måste ta det säkra för det osäkra.
Gorgias: Det är precis där vi har gått fel som samhälle. Vi tror att vi kan lägga fast sannolikheter för händelser som saknar historia och som aldrig kommer att upprepas på samma sätt i framtiden. Vi famlar efter sifferskattningar, där inga finns – och varför? För att de ger oss en känsla av rationalitet? Det finns inget mindre rationellt än att försöka kvantifiera en radikal osäkerhet.
Aristoteles: Så vad ska vi göra då? Bara låta folk dö?
Gorgias: Hur du än gör dör folk, hela tiden. I Sverige dör 92 000 personer om året. Hur många extra kommer att dö av den här sjukdomen? 10%? 20%? Hur många kommer att dö utfattiga, deprimerade, i alkoholism och utslagning i en ekonomi som faller samman till 30-talsnivåer? För att inte tala om hur livskvaliteten sjunker för alla de som sett sina pensioner lösas upp i intet, eller som nu förlorar jobben utan att ha möjlighet att ställa om?
Aristoteles: Vi måste ställa om. Vi kan sätta samman paket av åtgärder och se till att vi löser problemen vareftersom. Vi kommer att komma tillbaka — och det är inte så binärt: det handlar inte om att göra inget alls eller att försöka rädda liv, det handlar om att hitta ett sätt att platta ut kurvan…
Gorgias: Åh, denna magiska kurva. Den är ju inget annat än en fetish – sjukvårdens kapacitet bestäms ju av hur vi triagerar. Vi kan platta ut kurvan, eller så kan vi höja den streckade linjen. Det enda den här typen av resonemang leder till är att vi skapar en rätt given platt kurva när hela ekonomin flatlines. Vi behöver växa upp och inse att liv slutar, skit händer och sjukdomarna kommer att komma tillbaka. Perioden mellan 1950 och 2000 var ett gigantiskt undantag, vi trodde till och med att vi skulle kunna utplåna sjukdomarna! Vilket misstag. Nu kommer de åter, antibiotikaresistensen växer och de zoonotiska reserverna är blottlagda runtom i olika länder varefter vi ändrat livsstil, avverkat skog eller bara koncentrerat oss i urbaniseringens tidevarv. Sjukdomarna är en del av civilisationen, och har alltid varit det.
Aristoteles: Livet är ont, brutalt och kort, alltså — är det ditt svar?
Gorgias: Inte alls. Jag tror på en ljus och fantastisk framtid. Den är bara inte säker eller enkel. Sjukdomar kommer att rycka bort somliga av oss, andra kommer att leva tills de fyller 120. Vi kommer att upptäcka nya botemedel – om vi bara låter samhället överleva när individerna blir sjuka. Vi måste vänja oss vi att leva i osäkerhet. Och det är i osäkerheten som vi kommer att finna ny kreativitet, nytt entreprenörskap och nya idéer. Osäkerheten kanske äntligen kan skaka oss ur den liknöjdhet som stavas indexfonder och försäkringslösningar.
Aristoteles: Det finns något romantiskt i den undergångssynen, och något djupt omänskligt. Att ersätta all risk med osäkerhet och sedan förespråka den starkes överlevnad, det är ju inte att skydda samhället utan att ersätta det med något annat. Med ett allas krig mot alla, där ingen har tid att skapa något alls. Osäkerheten kväver oss, den håller oss tillbaka. Den frigör ingen kreativitet alls. Under en större del av vår historia levde vi under osäkerhet och vad hände? Inget alls. Vi var okunniga, vi levde i armod och dog unga. Med förmågan att skilja risk från osäkerhet blev vi moderna, och tog kontroll över vårt öde. Det är först när osäkerheten dör som allt blir tillåtet, för att parafrasera Dostojevskij. Då kan vi skapa den moderna världen. Vår modernitet och vårt välstånd vilar på risker, inte i osäkerheten.
Gorgias: Om grunden inte är sund kan inte bygget hålla. Du dramatiserar: jag förstår det, det post-heroiska imperativet har dig i sitt grepp. Du kan inte vika från principen att liv inte kan växlas in i andra värden. Det hedrar dig på sätt och vis — till det inte gör det längre. Och det är nu. Ställda inför de val vi står inför nu måste vi välja osäkerheten, eftersom alla åtgärder inom ramen för den acceptabla risken leder rakt ut i mörkret. Det är unikt det vi genomlever nu – det är såhär demokratier går under – under vikten av sina egna värderingar.
Aristoteles: Och vad betyder det, konkret? Om du inte bara mumlar i skägget? Att inte behandla lunginflammation hos de över 65? Att låta dem somna in? Påtvingad dödshjälp? Var drar du dina gränser?
Gorgias: Jag vet inte, men inte där vi drar dem i dag. Inte till priset av samhällets framsteg.
Aristoteles: Och där backar alltså även du: du har inga konkreta åtgärder att ge?
Gorgias: Det lämnar jag till läkarvetenskapen, men inte till en läkarvetenskap som kan unna sig att inte balansera sina hänsyn alls — utan till en läkarvetenskap som accepterar osäkerhet och tjänar samhällets långa framtid.
Aristoteles: Det låter ju fint. Men det är här avvägningarna måste in. Vem lever? Vem dör?
Gorgias: Du säger det som om det var något nytt eller unikt! Jag säger inte att vi skall ta livet av alla blåögda eller vänsterhänta. Jag säger att vi måste justera hur vi triagerar – och acceptera att vi kommer att dö av något, förr eller senare. Särskilt nu när vi blir äldre hela tiden. Jag kunde fråga dig hur många arbetslösa du acceptera, och i vilka sektorer och hur länge de skall vara arbetslösa och hur många av dem som skall få bli alkoholister och vilka som ska bli hemlösa — båda sidor av ekvationen måste balanseras. Du låtsas som om det bara fanns en sida, och vill hålla mig ansvarig för den. Det är inte bara fult, utan också litet dumt.
Aristoteles: Nu ska vi inte bli ovänner, Gorgias. Låt oss beställa litet hämtmat var och en och fortsätta videokonferensen. Vi kan bjuda in Platon och Sokrates, och kanske titta på någon streamad konsert ihop. Vad säger du?
Trasymakos: Är den här på? Kan ni höra mig? Är jag på mute?
Några samtal som jag varit inblandad i – med PJ Anders Linder hos Axess – och i SvDs ledarpodd med Tove Lifvendahl och David Sumpter. Notera att jag bunkrat synthar och böcker.
Ulrich Beck och Anthony Giddens har båda skrivit om risksamhällen och hur vi organiserar våra samhällen för att hantera och förebygga risk. Vi försöker kvantifiera risker så väl vi kan, med olika studier brett uppslagna (”Chips ger cancer!”) och principer för hur vi hanterar risk — som den vetenskapsteoretiskt besvärliga försiktighetsprincipen. Ett av de mer grundläggande skiften vi skulle kunna se efter SARS-CoV-2-krisen är att vi måste förändra hur vi organiserar oss inför inte risk, utan osäkerhet.
En risk kan kvantifieras, om än grovkornigt. Rökning ökar risken för cancer och fetma ökar risken för hjärt och kärlsjukdom. En risk gör något mer eller mindre sannolikt. Osäkerhet är något helt annat, osäkerhet är oförmågan att alls skatta sannolikheter.
Under större delen av människans historia har vi levt i osäkerhet. En av de stora civilisatoriska framstegen var förmågan att förvandla osäkerhet till risk, att urskilja risken i osäkerhetens dimma och börja navigera efter den. Men det är fullt möjligt att den tiden var en tillfällig anomali, eller att de risker som vi kan destillera ur osäkerheten kommer att bli allt färre och kanske också mindre användbara.
Varför då? Argumentet skulle kunna se ut såhär: världen blir alltmer komplex och den utvecklingen accelererar. Med allt fler komponenter sammanknutna och samverkande, och en allt snabbare förändring, så försvinner riskerna in i osäkerheten igen, och vi står inför vår gamla utmaning som samhälle: att försöka bygga för osäkerhet.
Från risksamhällen till osäkerhetssamhällen
Den här insikten kommer att påverka hur världen ser ut efter pandemin. Vi går mot en värld av brutna kurvor, där vi har sett skarpa kast, och sedan med största sannolikhet kommer att se skarpa, men andra, kast tillbaka efter pandemin.
Brutna kurvor där B och Y bestäms av hur vi skattar usäkerhet.
Några exempel. E-handeln i Italien har fördubblats mot förra året. När pandemin försvinner kommer den inte att sjunka tillbaka till de nivåer som rådde innan. Den kommer att hitta en ny jämviktsnivå, som förmodligen kommer att vara högre än tidigare. Turismen har kraschat helt, och efter pandemin kommer även den att återgå till en annan, men inte samma, nivå.
Det som bestämmer dessa nya nivåer är delvis hur vi hanterar osäkerhet, vi kommer att prisa in osäkerheten i de nya jämviktslägena, och därför kommer kurvorna att vara brutna, i den meningen att vi inte återgår till status quo ante efter pandemin.
I vissa fall är detta kanske till och med till vår fördel. Den ökande användningen av teknik som vi ser nu kan mycket väl vara det som hjälper oss att utvinna de produktivitetseffekter som vi har haft svårt att få ur de teknikinvesteringar vi gjort. Den s.k. Solowparadoxen, att vi ser datorer överallt utom i produktivitetsstatistiken, kan mycket väl lösas av ett virus.
I andra fall kommer de brutna kurvorna att leda till strukturomvandlingsbehov som är både snabbare och större än de som redan pressade våra samhällen. Där vet vi inte hur vi ska hantera det. Vad gör vi om 30% av turismen försvinner i världen? Hur hanterar vi detta? Skall flygkapaciteten ställas om till frakt från persontransport?
En återgång till ett samhälle organiserat kring osäkerhet skulle vara en betydande sociologisk förskjutning, och i en tid där auktoritära politiska riktningar vunnit mark skulle denna tendens kunna förstärkas ordentligt. Osäkerhetens styrelseskick är monarkin, den starke mannen eller kvinnan, och inte demokratins offentliga samtal. Även identiteten som grund för existentiella beslut och perspektiv stärks. Kanske har vi sett en långsam trend mot dessa punkter i det sociala fältet, en trend som pandemin nu kommer att accelerera.
Det finns betydande svagheter i mitt resonemang här, förstås. En kritik skulle kunna spännas upp kring tanken att vi faktiskt kunde förutse att vi skulle få en pandemi, och att det har varit en erkänd risk under lång tid. Det råder ingen osäkerhet här — vi har vetat att det kommer en pandemi förr eller senare, och att risken inte är obetydlig att det skulle ske inom vår livstid. Kanske. Men vid en viss punkt förvandlas risker till osäkerhet, och när man bara säger ”kanske inom vår livstid” så diskuterar man inte risk. Risker är tydligare än så — även om spektrat mellan risk och osäkerhet är luddigt. Det är som jordbävningar. Risken för en stor jordbävning i Kalifornien är stor inom tusen år, men när risker diskuteras i den upplösningen blir de osäkerheter.
Det är också tänkbart att när vi ser auktoritära regimer misslyckas med pandemihanteringen (det är inte över än) eller populister svika folket som de bygger sin makt på, ja, då kanske vi får se en återuppväckt demokrati. Insikten om att vi lyckas eller misslyckas tillsammans kanske löser upp identitära sekter i en större gemenskap.
Sammanvägt tror jag dock att just denna mentala modell kan ha ett visst värde i att nysta i hur världen kommer att se ut efter pandemin. Ur ett perspektiv så ger modellen ett enkelt svar: ”som världen såg ut långt innan, men inte som den såg ut under det lilla undantag som två generationer tagit för sin verklighet”.
Det blir allt svårare att hitta signal i bruset – här är ett par artiklar som jag tyckte hade en okej signal/brus-kvot.
”The Man Who Saw the Pandemic Coming: Will the world now wake up to the global threat of zoonotic diseases?” Nautil.us.
”The coronavirus is kicking our door down now, don’t you think?
Yes, it’s got everyone’s attention. But this coronavirus will fall off the headlines and when it does, you will see a contraction in the kind of investments that are made in it. We have war budgets and then no monies during peacetime. So part of the challenge—it’s a social engineering exercise—is getting lawmakers and investors to invest in risk. That’s really difficult.”
”Why do dozens of diseases wax and wane with the seasons—and will COVID-19?” ScienceMag.
”She doesn’t expect to show that our immunity is, say, weaker in the winter and stronger in the summer. But by counting different immune system cells, assessing metabolites and cytokines in the blood, deciphering the fecal microbiome, and measuring hormones, Martinez’s team hopes to find that the seasons may “restructure” the immune system, making some types of cells more abundant in certain locales, and others less, in ways that influence our susceptibility to pathogens.
Animal studies support the idea that immunity changes with the seasons. Ornithologist Barbara Hall from the University of Groningen and her colleagues, for example, studied European stonechats, small songbirds that they caught and then bred in captivity. By taking multiple blood samples over the course of 1 year, they found that the birds ramp up their immune systems in the summer, but then tamp them down in the autumn, the time they migrate, presumably because migration is a big drain on their energy.”
Jag har skrivit några gånger nu om vår relation till komplexitet och hur vi kan falla över in i en längtan efter det enkla. En stor del av attraktionen i det apokalyptiska och post-apokalyptiska ligger i denna vilja till förenkling. Om det enda du behöver tänka på är att tvätta händerna och köpa toalettpapper så att det räcker ett år så försvinner mycket av vardagens komplexitet. En pandemi förenklar prioriteterna.
Samtidigt är denna förenkling bara skenbar. Samhället försvinner inte, det kommer att fortsätta att existera och det kommer att fortsätta att bli mer och mer komplext — kanske i allt snabbare takt. Pandemin kommer kanske att förvandlas till en ny säsongssjukdom som vi måste ta hand om och forska kring för att förebygga och bota. Dessa sjukdomar fortsätter dessutom att komma – nya – och det kräver kanske att vi organiserar vården annorlunda och smittskyddet effektivare.
Samtidigt har världen blivit och fortsätter att bli i de allra flesta meningar bättre. Men komplext bättre, inte enkelt bättre. Det är en utmaning och det vi behöver nu är en optimism som kan integrera komplexiteten, en framtidssyn som accepterar att det inte blir enklare, men som samtidigt bygger på förhoppningen om framsteget.
När vi utvärderar den här pandemin kommer det att pekas finger och några kommer att leta syndabockar. Det är ointressant, och slöseri med tid — det som vore intressant vore att veta vad det är som vi kan göra mycket bättre än man kunde vid spanska sjukan. En sådan sak som slagit mig är att informationskampanjerna kring Flatten The Curve har varit riktigt bra, och de har nått ut mycket brett. En annan är att den sociala distanseringen nu kan ske med ett ekonomiskt avbräck som bara är en fraktion av vad samma åtgärder hade kostat 1918 – för de som har sådana jobb (många av oss) är att arbeta hemifrån inget som helst problem.
Nästa pandemi kommer vi att klara av ännu bättre, och vi blir allt mer uthålliga. Utmaningen stärker oss – men förenklar inte. Framtiden är ljus, men inte enkel.
—-> En riktigt bra rapport om generella spelare i AI. Här.
Och det finns förstås massor av annat — men poängen är inte att lista allt, utan att fundera på hur vi konsumerar information i kriser. Och vilka nya sårbarheter det skapar i organisationer och samhällen.
Ytterligare en träningssak för den egna tankeförmågan alltså – låt inte informationskonsumtionen koncentreras alltför mycket vid kriser. Det är nästa så att man skulle ta en 30 minuter per dag och verkligen söka sig utanför den för tillfället dominerande berättelsen, bara för att inte förlora perspektiven.
