Anteckningarna

ord är dåd

När vi diskuterar företags roll i ekonomin finns det ett antal återkommande troper som numer antas vara automatiskt sanna. En av dessa troper är att företag är mekanismer för att maximera aktieägares värde, och att om de lämnas utan översyn så kommer de att göra just detta — till nackdel för en mängd gemensamma värden som klimat, mångfald, utveckling m.m.

Att detta blivit en så etablerad sanning är intressant ur flera olika perspektiv – inte minst historiskt – och det är värt att utmana den föreställningen för att lyfta fram hur komplexa företag är atom aktörer, men det finns en särskild del av detta argument som förtjänar att granskas närmare: tanken på att företag måste lyssna på alla de som har något anspråk på att ha åsikter om företagets verksamhet.

Denna tes – som ibland kallas ”stakeholderism” – är också bland företag ganska populär. När ett antal företagsledare nyligen gick ut och deklarerade att företag inte bara kan fokusera på vinst och aktieägare, utan också måste se till alla som har åsikter om företagets drift, nytta och affärer, så omfamnades de offentligt och det sågs även av normalt skeptiska kommentatorer som en väg till en mjukare kapitalism med mänskligare värden.

Om nu denna tes vore sann borde vi kunna hitta exempel på det i historien – företag som lyssnat på allehanda aktörer borde vara de företag som utvecklats mest positivt ur ett samhälleligt perspektiv. Så ser det emellertid inte ut att vara. I en nyligen publicerad vetenskaplig artikel där två författare från Chicago tittat på historiska skiften framträder i stället en annan bild: det är aktieägare som drivit förändringen i företag mot en mer socialt nyttig verksamhet. Särskilt en del större aktieägare som ställt hårdare krav på företagen för att se till att verksamheten blir mer långsiktigt framgångsrik.

Aktieägares tidsperspektiv – särskilt institutionella spelare – är nämligen mycket längre än andra aktörers. En organisation som företräder vissa intressen har ett mycket kortare uppmärksamhetsspann och kan mycket väl driva en fråga delvis för att den ger mer donationer och mer uppmärksamhet, för att sedan överge den när nya frågor kommer upp. Aktieägare som investerat i ett bolag på lång sikt bryr sig däremot om företagets verksamhet på just samma långa sikt.

Men skadar det då verkligen att lägga till intresseorganisationer och andra aktörer till de som företaget måste ta hänsyn till och ge dessa mer inflytande över företaget? Ja, det kan det mycket väl göra förklarar författarna — eftersom det innebär att makten förskjuts från aktieägarna till ledningen för företaget, som kan ha helt andra incitament än den långsiktighet som ägande kan ge. Inflytandet över företaget ökar inte för att man lägger till nya intressenter – det fördelas, och makten över hur denna fördelning skall ske förskjuts mot företagsledningarna.

Ekvationen blir genast intressantare att analysera: att öppna för ”stakeholderism” är alltså att ge mer makt till företagsledningar. Då ser ju plötsligt inte just företagsledningarnas rop på mer makt till andra än aktieägarna så osjälviskt ut. Och frågan handlar inte om huruvida vi skall lyssna på ideella intressen, utan om vi skall ge mer makt till företagsledningar som historiskt sett också visar sig ha motsatt sig aktieägarnas krav på förändringar i affärsverksamhet och utökat samhälleligt ansvar.

Den enkla bilden av företaget som maximerar aktieägarnas intresse på kort sikt visar sig också vara falsk – något som kan vara intressant att notera när vi diskuterar hur företag blir goda medborgare. Svaret är bländande klart: genom goda ägare.

Referens:

Hwang, Cathy and Nili, Yaron, Shareholder-Driven Stakeholderism (January 15, 2020). University of Chicago Law Review, Vol. Online, 2020, Available at SSRN: https://ssrn.com/abstract=3630480

%d bloggare gillar detta: