Anteckningarna

ord är dåd

Poker har seglat upp som en mer uppmärksammad modell av beslutsfattande. Dels i en ny bok av Maria Konnikova där hon beslutar sig för att bli expertspelare och dels i böcker och intervjuer med Annie Duke. Ofta kontrasteras poker mot schack, och schack döms ut som ett alltför deterministiskt spel — det rymmer helt enkelt inte tillräckligt med slump för att vara intressant som modell för det mänskliga beslutsfattandet.

Tyler Cowen intervjuade nyligen Annie Duke om hennes kommande bok, och om poker som en modell för beslutsfattande. Det var en bra pod, men den skrapade litet väl mycket på ytan. Cowen återkom till frågan om vad skillnaden är mellan en pokerspelare och en investerare, och varför pokerspelare nöjer sig med poker om de skulle kunna tjäna mer pengar på andra vis. Duke hade inga egentliga svar på den frågan, annat än att konstatera att, ja, det är litet märkligt.

Duke trodde dock inte att skicklighet i poker kunde användas för att förutsäga skicklighet i andra beslutsdomäner – vilket också är rätt intressant. Du kan vara skicklig på poker utan att för den skulle vara en genomgående bra beslutsfattare. Det kanske beror på att riktigt goda beslutsfattare måste vara förmögna att skifta mellan olika modeller? Leka med olika teorier och inte vara för förtjust i någon enda modell. Som Charlie Munger noterar – ett lappverk av modeller är en tänkares absolut bästa verktyg.

Poker, noterade Cowen, är ett nollsummespel. Om pokerspelare i stället ägnade sig åt investera eller så skulle de kunna vinna mycket mer och dessutom delta i ett plussummespel. Tenderar människor att föredra nollsummespel? Antag att det vore så – vad skulle då kunna förklara det? En övertygad nietzschean skulle kanske säga att det handlar om viljan till makt, att vi är så funtade att vi upplever att vi vinner mer i ett nollsummespel än i ett plussummespel. Det är som om mer står på spel, helt enkelt, när man också kan förlora allt. Nollsummespelet är ett eko av kampen för överlevnad i naturen. Det vore i så fall deprimerande. Antag att en av de olika kognitiva mönster som dröjer hos oss är just en förkärlek för nollsummespel, vad betyder det då för människans långsiktiga framtid? Här skulle man också kunna driva en diskussion om vårt behov av fiender.

Spel är, generellt, oerhört användbara modeller att tänka i. Både skilda spel och Spelet som metafor. Men inget enskilt spel är en bra modell för beslutsfattande – det krävs att vi har en mångfald olika modeller i Mungers lappverk.

5 reaktioner på ”Poker som beslutsmodell

  1. Ylva Rehnberg skriver:

    Det finns också spegelneuroner som gör att vi mår bra när andra mår bra. Tror inte alls vi är wired för nollsummespel. Men visst, en stor del av vårt välmående är beroende av vår relativa position i gruppen. Status. Vi / dem. Båda kan nog vara sanna samtidigt. Typ det bästa är om något gör att du får det bättre, absolut och relativt, i din egna grupp. Samtidigt som alla i din grupp får det bättre absolut och gärna relativt till andra grupper. Gällande beslutsfattande så sjukt komplext såklart, som allt annat du tar upp. Tror att system 1 och system 2 är viktigast att ha med sig där. Dvs att många beslut tas bara på erfarenhet, snabba schabloner som fungerat förut för andra eller en själv. System 2 kräver oerhört mycket mer av oss, och det vore inte praktiskt att alltid använda system 2. Själv skulle jag fungera mycket bättre om mitt system 1 jobbade mer. Japp. Trevlig veckostart!

    1. Nicklas Lundblad skriver:

      Läser nu alltmer som menar att system 1 underskattas grovt; att det finns skäl att tro att de ”biases” som vi har ur ett rent evolutionärt perspektiv varit oundgängliga. Funderar också på om nollsummespelare har fördelar i vissa kompositioner av populationer — man kunde tänka sig att mänskliga grupper har en distribution av plussummespelare, nollsummespelare och de där märkliga minussummespelarna. Får utforska. Återkommer.

      1. Ylva Rehnberg skriver:

        Först, ursäkta spammen… Jag är helt övertygat om att system 1 är majoriteten av besluten. Sedan hittar vi ju med lätthet på rationella förklaringar till olika beslut vilket står i samma bok. Typ varför gick jag på universitetet, varför har män med hög lön inte råd att vara föräldralediga när de rimligtvis med ökat välstånd borde ha ökade möjligheter att forma sina liv? De kommer genom system 1 fram till att inte vara föräldralediga (så gör inte män / så gjorde inte pappa), men rationaliserar sedan med logik och ”har ej råd”. Gällande dina tankar om vi ”mår bra” av att skada andra, vilket jag tänker plussummandet, nollsummandet och minussummandet kanske handlar om, så tycker jag alltid det är värt att ha Hjalmar Söderberg i bakhuvudet: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
        – från Doktor Glas, av Hjalmar Söderberg. Att inte bli sedd är nog det värst en människa kan råka ut för, efter möjligen att ha blivit besviken på sig själv. Väntar med spänning på fortsättningen av tankarna. 🙂

      2. Nicklas Lundblad skriver:

        Absolut inte spam, ju – intressanta reflektioner. Jag tror att frågan handlar delvis om vad vi tror beslut är och hur de hänger samman med den egna identiteten, något annat som jag funderat en del över på sistone, alltmer misstänksam mot tanken att vi är våra fördomars gisslan. Skrev en anteckning om detta också, inspirerad av din kommentar. Så tack!

  2. Ylva Rehnberg skriver:

    Det finns också spegelneuroner som gör att vi mår bra när andra mår bra. Tror inte alls vi är wired för nollsummespel. Men visst, en stor del av vårt välmående är beroende av vår relativa position i gruppen. Status. Vi / dem. Båda kan nog vara sanna samtidigt. Typ det bästa är om något gör att du får det bättre, absolut och relativt, i din egna grupp. Samtidigt som alla i din grupp får det bättre absolut och gärna relativt till andra grupper. Gällande beslutsfattande så sjukt komplext såklart, som allt annat du tar upp. Tror att system 1 och system 2 är viktigast att ha med sig där. Dvs att många beslut tas bara på erfarenhet, snabba schabloner som fungerat förut för andra eller en själv. System 2 kräver oerhört mycket mer av oss, och det vore inte praktiskt att alltid använda system 2. Själv skulle jag fungera mycket bättre om mitt system 1 jobbade mer. Japp. Trevlig veckostart!

    (Nytt försök – nu på rätt plats… )

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: