Anteckningarna

ord är dåd

Vi fattar en mängd beslut varje dag – och de flesta ägnar vi inte särskilt mycket kognitivt arbete åt. De fattas av Kahnemans system 1, automatiskt och utan eftertanke – åtminstone verkar det så.

Men de fattas i ett ramverk, i de berättelser om oss själva som vi upprätthåller som identitetens infrastruktur.

Problemet med en del av den moderna beslutsforskningen är dess mereologi – hur den delar upp världen i delar och helheter. Den ontologi, den uppdelning av världen vi väljer formar också de mentala modeller som vi sedan använder.

Den förhärskande modellen när det gäller beslutsfattande är att människan fattar en mängd beslut b(1)…b(n) och att vi för vart och ett av dessa antingen gör en analys eller litar till ett antal tumregler. Slutsatsen blir då att vi ofta landar fel för att våra tumregler inte kan hantera den komplexa verklighet vi befinner oss i.

Men det finns förstås alternativa hypotetiska modeller. En enkel sådan är att vi berättar oss själva genom de beslut vi tar och att det som styr dem inte är tumregler utan hur väl de förhåller sig till den berättelse som är vår klangbotten.

Våra identiteter påminner på det sättet om konspirationsteorier som varje nytt beslut, varje nytt intryck, fogas in i. Och precis som i konspirationsteorierna konstruerar vi om vårt minne och vår samlade erfarenhet så att den speglar vårt beteende.

Man kan kanske ställa frågan så: vad kommer först – besluten eller identiteten? Svaret är inte uppenbart, men om vi tror att besluten formar identiteten så har det konsekvenser för hur vi ser världen. Om vi tvärtom tror att identiteten formar besluten, ja, då måste vi angripa identitetsproblemet.

Vår tid är olyckligt förälskad i identitetsbegreppet, och reducerar det ofta till ett fåtal dimensioner: kön, etnicitet, sexualitet – identiteten blir så en livlös samling attribut utan inre rörelse. Det tycks mig mycket mer sannolikt att identiteten beter sig som Ricoeur noterar – att det finns en idem och en ipse identitet där den första handlar om att något är det samma som sig självt, och det andra om en helhet över tid.

Mycket av beslutsforskningen skulle kunna avfärdas med att den utgår från en idem-identitet när en ipse-identitet skulle ge ett helt annat utfall. Bara det att våra val är situerade i en berättelse som spelas ut i tiden skiftar perspektiven.

Har detta någon praktisk betydelse alls?

Kanske i just hur vi fattar beslut. Den som utgår från identiteten som berättelse frågar sig inte ”vad är rätt beslut i det här fallet” så mycket som ”hur fogar jag in detta beslut i min berättelse”. Frågan blir inte ”vad skall jag göra?” – utan ”vem är jag?”

Ett beslutsfattande som ständigt berättar en identitet är på många sätt mänskligare än ett som pulvriserar världen till logiska propositioner med probabilistiska uppskattningar.

En reaktion på ”Våra berättelser och våra beslut

  1. Ylva Rehnberg skriver:

    Japp. Här är du något på spåret. Att bibehålla sin identitet är något av det vi människor pysslar mest med och så där på rak arm förklarar säkert 80% av våra val/beslut. (Och våra hjärnor pysslar konstant med att sortera in all data i berättelser, alltså karaktär + hinder + strategi att nå mål, men bara delvis relaterat). För utan vår identitet vet vi inte vilka vi är och det är kanske det läskigaste en människa vet, nästan ännu värre än att inte bli sedd som jag kanske tänkt tidigare. Jag har snuddat vid identitetstanken i lite olika sammanhang. 1. Varför gillar företag nyexade? Svaret är att de inte har någon jobbidentitet och därför fortfarande är formbara. Redan efter något år eller två sätts identiteten på ett sätt som är i princip omöjligt att bryta. Exempel på olika identiteter: ”jag är en sådan som programmerar”, ”jag är en sådan som säljer”, ”jag är en sådan som leder”. De som av någon anledning väljer att inte programmera första året, kan ha helt enorma hinder med det senare. Samma med sälj. Eller ens relation till chefer/hierarki. Säga emot? Är det viktiga att definiera ansvarsområden för de anställda eller ”få saker gjort”, sådant här sätts också tidigt. Jag såg The Wire säsong två om hamnarbetare och slogs av att deras viktigaste identitet som människor var att vara just hamnarbetare och det var säkert det största hindret i den strukturomvandling som serien skildrar från människa -> maskin som utför grovgörat i hamnen. I förlängningen har jag tänkt tanken att om vi på ett framgångsrikt sätt ska lyckas med att skola om oss några gånger per liv, då kan vi inte längre ha kvar våra yrken som huvudidentitet. För så plastiska är inte vi människor (än iaf). 2. Vidare, tänk på hur mycket du (eller vem som helst) vill göra om dig själv och ta bort dina ”dåliga” sidor. Visst, man kan argumentera dåligt/gott hänger ihop på ett sätt som inte går att skilja på, men jag tror mest det har med att bevara identiteten att göra. Jag är till exempel för lång och tänker för mycket. Jag hade gärna skruvat ner dessa två lite, men nota bene, inte helt, för då skulle jag inte längre vara jag och man älskar sig själv (och sin identitet) per definition. Samma gissar jag gäller ”grövre” problem som alkoholism eller misshandel. Är du en alkoholist eller en som slår/blir slagen, så finns det nog en del av dig själv som vill bryta, men en annan stor del vill/kan inte för då attackerar du identiteten och raderar ut dig själv.. 3. Ytterligare ett exempel på identitetens makt över oss är ålder. Fråga någon i vilken ålder som helst om de skulle vilja vara i någon annan ålder, och de lägger till eller drar ifrån lite på där de är nu. Kanske finns det någon objektivt bästa ålder, 25 år?, men ingen 70 åring säger det. De säger kanske 60 eller något. Eftersom ålder är en del av vår identitet går det inte att rucka för mycket utan att tappa den du är, och det vill alltså ingen göra. 4. En pusselbit till din undersökning om varför vi gör som vi gör, så har jag kommit fram till att en nyckelvariabel för hur vi agerar är ”hur mycket som alla andra” vi har definierat i vår identitet att vi är. Ett beslut vi ofta tar på mellanstadiet ungefär. Det handlar absolut inte bara om hur mycket vi gillar en viss mat, bostadsområde, klädstil, yrkeskategori, frisyr ”i sak” (även om det nog spelar in), utan jag skulle vilja påstå att vid varje val frågar vi oss ”hur gör alla andra”. Om vi är sådan som har definierat vår identitet som ”jag är i mitten av normalfördelningen och gör alltid som alla andra”, då väljer vi detta val. Sedan finns det en skala ända ut till svansen. Säg, bara för att det är morgon här, vad ska jag äta till frukost. Om du tänker, ”jag är som alla andra”, blir det ostmacka eller fil/gröt i Sverige, är du en sådan som känner ”nej men jag gillar gå ’min egen’ väg”, då kanske du hamnar i en Cappuccino och en croissant eller en grön juice. Japp. Lycka till med att förstå allt! (Jag kämpar på på mitt håll… )

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: