Anteckningarna

ord är dåd

I Paris Review kan man nu läsa en fin artikel om Fernando Pessoa, och hans författargärning. Pessoa skrev på en mängd språk och under en mängd namn, och som artikelförfattaren konstaterar så var var och en av hans fiktiva jag en poet värd att studera. Denna litterära personlighetsklyvning är en sorts exempel på hur vi skriver oss in i identiteter – att föra dagbok är inte att dokumentera dagens händelser så mycket som att skriva in världen i jaget – och det är fascinerande att funder över vilka olika identiteter vi skulle kunna skriva in oss själva i. Jag tror inte det är godtyckligt.

Bilden som kommer för mig är en trädkarta med en mängd olika grenar, där vårt skrivande kan avtäcka en eller flera av dessa och låta oss bli något annat än det vi är. Och det behöver inte vara litterärt skrivande som i Pessoas fall, det kan lika gärna vara Twitter. Det som då också slår en är att det finns många som skriver sig själva längs de fulaste och mest förvridna grenarna i den egna identitetens träd – och därmed också blir skuggbilder av sig själva. Det är lätt att tro att trollen har kontroll och vet vad de gör – och det kanske de gör – men har de tänkt på vad de blir?

Pessoa skrev på olika språk – en intressant praktik eftersom det också låter dig skriva från olika neurologiska utgångspunkter – och bland de finaste dikter jag läst är hans dunkla och sorgsna ”King of Gaps” ur samlingen The Mad Fiddler. Denna samling gavs inte ut förrän Pessoas samlade verk blev allmänt tillgängliga efter upphovsrätten löpt ut [1] och refuserades upprepade gånger, men är vid en nutida läsning märkligt modern.

There lived, I know not when, never perhaps­ –
But the fact is he lived – an unknown king
Whose kingdom was the strange Kingdom of Gaps.
He was lord of what is twixt thing and thing,
Of interbeings, of that part of us
That lies between our waking and our sleep,
Between our silence and our speech, between
Us and the consciousness of us; and thus
A strange mute kingdom did that weird king keep
Sequestered from our thought of time and scene.
Those supreme purposes that never reach
The deed – between them and the deed undone
He rules uncrowned. He is the mystery which
Is between eyes and sight, nor blind nor seeing.
Himself is never ended nor begun,
Above his own void presence empty shelf.
All He is but a chasm in his own being,
The lidless box holding not‑being’s no‑self.
All think that he is God, except himself.

En träffande beskrivning av identitetens mysterier och självskapandets utmaningar.

[1] Monteiro, George. Revista Hispánica Moderna, vol. 45, no. 1, 1992, pp. 143–146. JSTOR, http://www.jstor.org/stable/30203326. Accessed 29 July 2020.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: