Ofta organiserar vi små katastrofer för oss själva. Det är ett sätt att överleva, att bryta sig ur mönster som inte leder någonvart. Dessa nya mönster sätter sig sedan – och sedan behöver vi nya katastrofer. Så rör vi oss genom livet som över ett slagfält där känslor och andras förväntningar minerat marken. Att fatta ett enda medvetet val att bryta sig ut är den ultimata motståndshandlingen – men också oerhört svårt.
Att välja att spela ett annat spel.