Om ett nationellt digitalt bibliotek

Robert Darnton ställer några viktiga frågor i en essä i New York Review of Books. Hans centrala tes kommer från Jefferson och hans argumentation för tillgänglig kunskap är mumma för alla som tror att tillgången till kunskap är nyckeln till en ljus framtid. (Visst, Darnton kritiserar gärna Google Books, men so what: här lyfter han diskussionen på ett sätt som jag tycker är viktigt). Vi behöver en motsvarande debatt i Sverige, inte en debatt om hur vi ”digitaliserar kulturarvet”, utan hur vi bygger ett digitalt bibliotek för framtiden.

Skillnaden är viktig. I det ena fallet bygger vi med blicken riktad bakåt, i det andra med blicken riktad framåt. Ett nationellt digitalt bibliotek skulle också kunna ha helt andra, spännande uppgifter vad gäller dokumentationen av samhället. Några enkla förslag:

  • Ett NDB skulle kunna ålägga universiteten (de som får privilegiet att kalla sig universitet) att videofilma sina större kurser i en sorts nydaning av begreppet pliktexemplar: vad staten presterar och producerar i kunskap skulle därmed också dokumenteras och mervärdet mångfaldigas. Samma med all public service förstås. (En mer extrem position: varför inte dokumentera med ljud och bild alla viktigare styrelsemöten i myndigheter, m.m.? Ett sorts omvänt panoptikon, kanske).
  • Ett NDB skulle kunna administrera och arbeta med alla de frågor som gäller vidareutnyttjande av offentlig information (ja, jag skriver inte kommersiell, för jag tror det är en delmängd, mycket av vidareutnyttjandet kommer att ske i mellanformer som inte enkelt låter sin klassificeras).
  • Ett NDB skulle kunna erbjuda individuella arkiv (eller tidskapslar) med dagböcker och fotoalbum, där tillgängligheten kan bestämmas av testamentariska förfoganden, så att jag kan bestämma att när jag går bort blir materialet tillgängligt efter tio, femtio eller hundra år. Tänk bara för framtidens sociologer: att kunna mönsteranalysera tusentals dagböcker eller foton för att finna nya historiska insikter och sociala fakta.
  • Ett NDB skulle kunna koordinera det internationella arbetet med att öppna datakällor och litteratursamlingar, och administrera ett nytt digitaliseringsbistånd, riktat mot att digitalisera fattigare länders kulturer, men också investera i deras kunskapsproduktion i dag i skolor och annorstädes – och dokumentera dessa länders nu levande kultur för framtiden.

Bibliotekets funktion skulle liksom breddas, från att kurera till att dokumentera och spela in – och javisst, det reser oerhört många frågor också. Vi behöver förstå det samhälleliga minnets praktik på nytt, för att tala med Alain Renaud (gratis .pdf här)

  • Hur skulle en sorts neutral ståndpunkt och urval garanteras? Den som spelar in nuet är så nära det som sker att det alltid finns vinklar och värderingar.
  • Om man vill sprida arbetet för att få en mångfald av värderingar: kan man crowdsourca ett bibliotek, och inte bara en encyklopedi? Finns det viktiga skillnader mellan Wikipedia och Wikilibrary? Wikisources är ett sorts mellanting, men med blicken riktad bakåt, och utan inspelningsförmågan.
  • Vad betyder det att gå ”from a deleting society to a recording society” för att tala med Viktor Mayer Schönberger?

Framförallt: Darnton påpekar att det satsas stort i alla andra länder just nu, och här riskerar faktiskt Sverige att hamna på efterkälken, när vi skulle kunna leda och förvandla vårt kunnande på detta område till ett stort bevis på att vi fortfarande är en IT-nation – en möjlighet för god för att låta gå förlorad, tycker jag nog.

Om vad tillgängligheten till offentliga data kan betyda

Tillsammans med flera andra har jag under flera års tid nu ägnat mig åt att försöka förändra lagregler och ramverk för tillgängliggörandet av offentliga data. Den första rapporten om frågan skrev jag 2007, i samband med att Handelskammaren också anmälde Sverige till EU-kommissionen för att ha underlåtit att införa de europeiska reglerna för tillgängliggörandet av offentlig information, det s.k. PSI-direktivet. Frågan hade dock funnits mycket längre än så, och jag var på intet sätt först när det gäller att uppmärksamma problemen. Inom EU formades redan tidigt en PSI-grupp som i olika format levt vidare som bl.a. ePSI-nätverket. Särskilda näringslivsinitiativ som PSI-Alliance grundlades också ganska tidigt.

Över tiden har min motivation för att engagera mig i frågan emellertid förändrats. När jag började titta på hur staten säljer information var det en effekt av att jag indignerad kunde se hur en stor myndighet konkurrerade ut ett av Handelskammarens medlemsföretag på ett sätt som tedde sig alldeles skogstokigt. Denna osunda konkurrens fick mig att gå i taket och jag såg inget annat sätt att bekämpa den än genom en ganska strikt reglering. Vartefter mina studier i frågan fördjupades blev jag imponerad av de olika möjligheter som dolde sig här: det såg ut som om en öppning av informationskällor i staten skulle kunna leda till utvecklingen av en helt ny klass entreprenörer, i Ted Valentins anda, kanske. Jag såg för mig hur ekonomin skulle kunna få en nystart och injektion med offentlig information.

På sistone har det stått alltmer klart för mig att det viktigaste med den förändring som vi alla arbetar för är något annat. I ett av de senaste numren av Prospect Magazine finns det en intressant artikel – Mash The State – som fångar det hela rätt väl:

It is this that has led some, like Martha Lane Fox, to think of open data as the spark for a power shift between citizens and government. If so, these citizens – the new class of über-geeks and ”data mashers” – could be as important to good public policy, and to helping citizens make better decisions, as Whitehall strategists or government statiticians.

Martha Lane Fox och andra ser frågan om öppna data som en fråga om balansen i makten mellan medborgare och stat. Siter som WhereDoesMyMoneyGo.org och liknande skapar om det politiska fältet. Och vi bör vara försiktiga med beskrivningen av vad det är som kommer att hända. Att bara mumla att det ”demokratiserar” är en ofullständig analys, om ens en analys alls. Vad som sker är att vi får en ny politisk aktör, den politiska hackern, som kommer att kunna bemöta slapp retorik med rik visualisering och djupa datasökningar. Den politiska hackern är nästa steg i evolutionen av politiska kommentatorer på nätet. I de gånga valen har vi haft en hel del som kollat siffror, undersökt fakta, hittat fel och anmärkningsvärda missar. Dessa personer har dock fortfarande bara agerat mot politikens yta. Med öppna data kommer grunden för argumenten att kunna utforskas, ifrågasättas och förändras.

Argumentet för att tillgängliggöra data är alltså enkelt: det öppnar för nya drag i det politiska samtalet, för nya sorters politisk debatt. Inte nödvändigtvis – även om jag vill hoppas det – en mer ”korrekt” analys av verkligheten med tillgång till fakta och siffror, men en mer transparent diskussion.

Följderna kan vara ganska omfattande. Låt oss ta några exempel.

1) Ett av de viktigaste skälen till den svaga ställning som riksdagen har i Sverige är att den inte förfogar över särskilt rika utredningsmöjligheter. Statens Offentliga Utredningar är nyckeln i, och motorn för, politisk förändring I Sverige, och denna institution kontrolleras helt av regeringen. Riksdagens utredningstjänst är en blek varelse i jämförelse. Kontrollen över den utredande makten är central för kontrollen över politiken. Tillgängliggörandet av offentliga data öppnar för en spridning av den kontrollen. Ett exempel på detta är just i studierna av PSI. Många av de kanske mest uppseendeväckande resultaten och de politiskt drivande insikterna har kommit från privatpersoner som ägnat sig åt att söka och analysera data. Mitt favoritexempel är när Peter Krantz snabbt visade att SMHIs intäkter till 71% kom från offentlig sektor. I det fallet var det bara analys av data från SMHI, men tänk bara vilka möjligheter till egna utredningar som öppnar sig om datakällor blev öppet tillgängliga. Här tror jag att NOU – Nätmedborgarnas Offentliga Utredningar – skulle kunna vara en väsentlig förändringsfaktor i samhället i framtiden.

2) Visualiseringar är enormt kraftfulla verktyg för att förebygga myter på olika sätt. Hans Roslings fantastiska föredrag är det uppenbara exemplet, men tänk bara om samma teknik för att visualisera information fanns i händerna på lokala politiker? Nu när städer släpper, eller signalerar att de ska släppa data, kan till och med kommunpolitiken bli datadriven. Det har stor betydelse inte minst för framväxten av en fungerande, oberoende kommunal revision (en av de saker som Inga-Britt Ahlenius en gång sade återstår innan Sverige kan kalla sig modern demokrati).

3) Entreprenörerna kommer att spela en stor roll också i detta perspektiv. Data.gov.uk har möjliggjort sajter som Best Care Home. Sajten listar och jämför olika vårdhem, och möjliggör för patienter och anhöriga att utvärdera och analysera sina möjligheter innan de väljer. Här händer något annat intressant: plötsligt blir öppnandet av data ett element i kvalitetssäkringen av offentliga tjänster. Det är faktiskt möjligt att fråga sig vad som ger bäst resultat: en lag som kräver att man anmäler missförhållanden, eller helt öppen access till utvärderingar och granskningar av olika vårdleverantörer. Det torde vara ostridigt att om man kombinerar de två möjligheterna skapar det en väsentligt starkare medborgare. Här finns ytterligare ett viktigt argument för en borgerlig regering, för övrigt. Valfrihetsreformer utan öppna data är nästintill meningslösa. Om inte medborgarna vet vad de väljer mellan, om inte valfrihetsreformer som Lag om Valfrihetssystem kombineras med öppna data och extremt tillgängliga och lättanvändbara verktyg för att jämföra olika alternativ, ja, vad har man då egentligen åstadkommit? Valfrihetsreformerna blir då inget annat än charader i mörkret. Här har tyvärr just den utredningen helt missat 2000-talets inträde. Utredaren skriver om information (s. 213):

Brukarna behöver stöd och hjälp för att kunna välja. Denna hjälp ges i praktiken av biståndshandläggaren. Biståndshandläggarens roll som myndighetshandläggare och informatör/vägledare har ibland uppfattats som otydlig. Det är enligt utredarens mening viktigt att uppvärdera biståndshandläggarens roll som företrädare för den politiska nämnden. Arbetet med att ge stöd och service till brukaren i en valsituation och samtidigt vara neutral i förhållande till de utförare som finns på marknaden är en viktig uppgift i ett valfrihetssystem. Detta kräver att den politiska ledningen är tydlig vad gäller riktlinjer och uppföljning av verksamheten.

Tanken att lägga en plikt på kommuner och andra vad gäller det öppna tillgängliggörandet av alla data om utförarna tycks inte ens ha föresvävat utredaren. Den brittiska, fungerande och värdefulla modellen som Best Care Home förevisar finns inte på kartan. Hur man kan fundera på valfrihet utan att se hur det samspelar med öppna data är för mig en gåta.

Nåväl. Frågan är alltså större än jag trodde. Det handlar om maktskiftningar och förskjutningar, det handlar om valfrihetsreformer, det handlar om att möjliggöra revisioner och en mer vederhäftig politisk dialog. I Storbritannien inser man det. Inrättande av data.gov.uk gör att landet ligger eoner före oss. De hade redan en avdelning på konkurrensverket som arbetade med PSI, men nu? Sverige, en gång föregångarland i öppenhet och transparens, står helt akterseglat efter många års tragglande med att ens införa – i minimiversion – ett direktiv som vi borde se som en skammens minsta gräns i vårt eget arbete med att utvecklas som informationssamhälle.

Det är litet synd.

E-delegationens betänkande – en första recension: 3/5 Datormöss…

Så har vi nu fått SOU 2009:86 Strategi för myndigheternas arbete med e-förvaltning. Det finns mycket att säga om detta, men en första personlig recension nedan!

Övergripande synpunkter

Det är uppenbart att e-delegationens ambition varit att bli mycket konkreta. I bilagor och annat finns fina tabeller med många utsatta mål och en tydlig tidplan. Dokumentet som sådant är operativt och anslaget brett. Men det finns en hel del att fundera kring här, och det är inte uppenbart att konkretionen i sig gör att problemen löses.

  • För det första är ledorden produktivitet och effektivitet. Det är i sig bra, men det är uppenbart att det operativ fokuset här fått ett genomslag som kanske kan vara problematiskt – förvaltningen ses som en mekanism i samhället som skall kunna öka innovationskraft och utvecklingsförmåga, men vad som sker i samband med detta i och för sig glädjande fokus är att maktperspektivet försvinner. Konstruktionen av e-förvaltningen kan inte utgå från en tvåvariabelsekvation med värden för effektivitet och produktivitet. Det krävs ett tredje värde – transparens – som tydligt ser till att garantera att skiftet till e-förvaltning också anknyter till demokratiseringsaspekten. Nu är e-demokrati och e-förvaltning förvisso olika saker, men det finns ändå skäl att påpeka detta. ((Den intresserade kan fundera kring teoretiseringen av begreppen som de framställs hos Cammaerts, B Internet-mediated Participation beyond the Nation State (Manchester University Press 2008) i Perspectives on democratic practice series eds Shirin M Rai and Wyn Grant, men det räcker här att anföra att om styrningsmedlen förlorar greppet om målet med förvaltningen och endast ser till medlen, ja, då riskerar vi att missa grundläggande demokrativärden.)) Detta blir viktig senare i vissa distinkta avvägningar, tror jag också.
  • För det andra kan konstateras att vad som sker nu är en sorts koncentration av makt till Skatteverket. Inte bara får Skatteverket den nämnd med föreskriftsrätt som vandrat herrelös i maktens korridorer sedan Verva lades ned, föreskriftsrätten utökas också och i och med att Skatteverket sitter i alla de olika konstellationer av mindre grupper som pekas ut i rapporten blir resultatet en enorm koncentration av makt till Skatteverkets domäner. De övriga myndigheterna har försökt att hålla emot, men i allt väsentligt misslyckats. Även om SKV inte får rätt att styra andra myndigheter kommer man att kontrollera utformning av arkitektur, upphandlingar, identifiering m.m. på ett sätt som skapar ett de-facto maktmonopol över e-förvaltningen. Det behöver inte vara dåligt – åtminstone inte entydigt dåligt – men det är ett beslut som måste fattas medvetet.
  • För det tredje finns det trots maktkoncentrationen till SKV en risk med alla de forum och expertgrupper som föreslås – i och med att det tillskapas en extra ansvarsnivå i dessa grupper finns det en risk att ansvaret halkar mellan stolarna när ingen vill ha det. Om SKV vill ha det kan man snabbt och effektivt besluta, men om det är en svår fråga flyter liksom ansvaret ut.
  • För det fjärde är det sätt på vilket man löser ut den s.k. investeringsparadoxen – genom att blanda in Vinnova – tveksamt. Om olika utvecklingsprojekt skall koordineras och investeras genom Vinnovas försorg finns det en risk för att projekten i stället kommer att bli sådana som Vinnova tycker om att arbeta med i stället för att det blir projekt som är centrala för förvaltningens utveckling. Nu tror jag säkert att det kan implementeras på ett sätt som ger bra resultat, men investeringsparadoxen är egentligen inte löst för att man tar in en extern finansiär. Men att säga att finansieringen får eskaleras till regeringen om man inte kan komma överens är nästan litet fånigt. ( se s 54 ff)

Vad är bra?

  • Införandet av tävlingar. Delegationen har förstått att innovationssystemet behöver förnyas och föreslår tävlingar på ett flertail områdebn – det är ett nytt grepp som jag gillar och som jag hoppas kommer att leda till efterföljd. De klassiska mekanismerna i innovationsystemen behöver förnyas.
  • Allokeringen av interoperabilitetskostnader. Äntligen! vill jag utropa. Delegationen slår fast att ansvaret för interoperabilitet i informationsstandardiseringsarbetet ligger på informationsägande myndighet. Om nu bara vården gjorde samma sak vore det utmärkt: centraliserat interoperabilitetsansvar är en idiotisk lösning eftersom ingen enskild avdelning eller myndighet då har ett incitament att hitta gemensamma standarder. (se s 69)
  • Konkretionen. Jag har redan sagt det, men konkretionen i planen är värd att lyftas fram.
  • Tydlig ansvarsfördelning. I och med att Bolagsverket får ansvar för företagskontakter finns det en tydlig part att interagera med. Problemet är att bolagsverket då måste kunna svara på frågor om informationsflöden som man inte har kontroll över, men det får antas att man nu tvingas hantera detta.
  • Rundningen av signaturdirektivet. Delegationen skriver det inte, men i princip kliver man försiktigt över liket av EG-direktivet om elektroniska signaturer och hoppas att det skall ligga stilla. Det är en insats värd applåder. De nya föreslagna legitimationerna, med tjänstelegitimationer som inslag, är också fräscha och förmodligen nödvändiga.
  • Problematiseringen av personnummer. Delegationen försöker nu mönstra ut personnummer ur identifieringsarkitekturerna, och det är välkommet. Det är för mig fortfarande obegripligt att Nordea har personnummer som kontonummer, exempelvis. Varför?
  • De tydliga målen. Delegationen tar fram mål och delmål på femårs sikt – det betyder att det också blir möjligt att följa upp. Delegationen kräver också verksamhetsplaner och gör det till en plikt att utveckla verksamheten (främja utvecklingen av e-tjänster)  (litet, eh, bisarrt att det ska krävas, men ändå). ( se s 56)
  • Översynen av de mer än 200 registerförfattningarna. Här finns ett enormt behov av både begreppstydlighet och en genomgång. ( se s 65). Men varför i hela fridens namn ser man inte till att också gör en registerförenkling och skära ned antalet register?

Vad är dåligt?

  • Delvis ofärdig rapport. Mycket i rapporten är fortfarande på ett tidigt stadium. Olika uppdrag till höger och vänster visar att vissa myndigheter tydligen rör sig långsammare. Kammarkollegiet får i uppdrag att utreda saker som det är lätt att tycka att de redan borde veta, exempelvis.
  • Centraliseringen av e-legitimationer. Det här är både bra och dåligt, men förläggandet av en tydlig funktion för legitimering på olika sätt till Skatteverket innebär att man samförlägger identifieringen med den myndighet som har de bredast registren över medborgarna. En allmän integritetskänslighet borde åtminstone innebära att man väcker den frågan. Att skilja identifiering från registrering kan vara en god princip.
  • Riksarkivet krävs på bevarandestrategier . Detta borde ju vara uppenbart, men här finns en del kvar att göra.
  • Uppföljningen av verksamhetsplanerna. Om man nu fordrar verksamhetsplaner för e-förvaltning, borde man då inte försöka institutionalisera uppföljningen på något sätt? Här har riksdagen en viktig roll att spela, tror jag.
  • Den begränsade beskrivningen av företagens behov. Företagens behov av e-förvaltningen reduceras till ett – i coh för sig väl känt behov – av regelförenkling. Ingenting om frågan om hur en e-förvaltning kan utformas för att öppna upp offentlig information, eller skapa entreprenörsmöjligheter. Och e-upphandling är ju inte bara förenkling, det är ju också att öppna nya möjligheter för små och medelstora företag inom exempelvis kombinatorisk upphandling. ( s 46).

Vad är radikalt?

  • Öppenhetsmandatet. Delegationen gör inte öppen källkod och öppna format till krav, men de kommer väldigt nära (se s 72-73). Att man dessutom bygger hela definitionen av öppenhet på EIF 1.0 är en stor seger för Open Source Sweden.
  • Federationsmodellen. Den är inte tekniskt radikal, men den fordrar åtminstone delvis en sorts omstrukturering av eID som det fungerat hitintills. Om man nu kan säga att det fungerat – vilket delegationen menar.
  • Gemensamma verksamhetsstödssystem. Om jag förstår rätt tänker man sig horisontella ekonomiska system exempelvis. (se s 76). Om det sker kommer antalet upphandlande enheter på den marknaden att minska, potentiellt ganska radikalt. I dag har huvudlinjen väl varit att varje myndighet tar hand om sina egna system?

Avslutningsvis

De av oss som var oroliga för att inget skulle göras får nog erkänna att vi haft fel. Samtidigt finns det mycket häri som är beroende av en stark hand och en rejäl styrning. Det ska bli intressant att se hur det hela tas emot, och ssk SKVs nya roll som e-Tsar kan vara värd att fundera litet kring. Alternativet som undersöks i delegationens rapport – en fristående nämnd – är förmodligen redan dött, det var ju det som Verva på ett sätt bevisade. Så kanske är detta rätt väg framåt. Kanske.