Om vad tillgängligheten till offentliga data kan betyda

Tillsammans med flera andra har jag under flera års tid nu ägnat mig åt att försöka förändra lagregler och ramverk för tillgängliggörandet av offentliga data. Den första rapporten om frågan skrev jag 2007, i samband med att Handelskammaren också anmälde Sverige till EU-kommissionen för att ha underlåtit att införa de europeiska reglerna för tillgängliggörandet av offentlig information, det s.k. PSI-direktivet. Frågan hade dock funnits mycket längre än så, och jag var på intet sätt först när det gäller att uppmärksamma problemen. Inom EU formades redan tidigt en PSI-grupp som i olika format levt vidare som bl.a. ePSI-nätverket. Särskilda näringslivsinitiativ som PSI-Alliance grundlades också ganska tidigt.

Över tiden har min motivation för att engagera mig i frågan emellertid förändrats. När jag började titta på hur staten säljer information var det en effekt av att jag indignerad kunde se hur en stor myndighet konkurrerade ut ett av Handelskammarens medlemsföretag på ett sätt som tedde sig alldeles skogstokigt. Denna osunda konkurrens fick mig att gå i taket och jag såg inget annat sätt att bekämpa den än genom en ganska strikt reglering. Vartefter mina studier i frågan fördjupades blev jag imponerad av de olika möjligheter som dolde sig här: det såg ut som om en öppning av informationskällor i staten skulle kunna leda till utvecklingen av en helt ny klass entreprenörer, i Ted Valentins anda, kanske. Jag såg för mig hur ekonomin skulle kunna få en nystart och injektion med offentlig information.

På sistone har det stått alltmer klart för mig att det viktigaste med den förändring som vi alla arbetar för är något annat. I ett av de senaste numren av Prospect Magazine finns det en intressant artikel – Mash The State – som fångar det hela rätt väl:

It is this that has led some, like Martha Lane Fox, to think of open data as the spark for a power shift between citizens and government. If so, these citizens – the new class of über-geeks and ”data mashers” – could be as important to good public policy, and to helping citizens make better decisions, as Whitehall strategists or government statiticians.

Martha Lane Fox och andra ser frågan om öppna data som en fråga om balansen i makten mellan medborgare och stat. Siter som WhereDoesMyMoneyGo.org och liknande skapar om det politiska fältet. Och vi bör vara försiktiga med beskrivningen av vad det är som kommer att hända. Att bara mumla att det ”demokratiserar” är en ofullständig analys, om ens en analys alls. Vad som sker är att vi får en ny politisk aktör, den politiska hackern, som kommer att kunna bemöta slapp retorik med rik visualisering och djupa datasökningar. Den politiska hackern är nästa steg i evolutionen av politiska kommentatorer på nätet. I de gånga valen har vi haft en hel del som kollat siffror, undersökt fakta, hittat fel och anmärkningsvärda missar. Dessa personer har dock fortfarande bara agerat mot politikens yta. Med öppna data kommer grunden för argumenten att kunna utforskas, ifrågasättas och förändras.

Argumentet för att tillgängliggöra data är alltså enkelt: det öppnar för nya drag i det politiska samtalet, för nya sorters politisk debatt. Inte nödvändigtvis – även om jag vill hoppas det – en mer ”korrekt” analys av verkligheten med tillgång till fakta och siffror, men en mer transparent diskussion.

Följderna kan vara ganska omfattande. Låt oss ta några exempel.

1) Ett av de viktigaste skälen till den svaga ställning som riksdagen har i Sverige är att den inte förfogar över särskilt rika utredningsmöjligheter. Statens Offentliga Utredningar är nyckeln i, och motorn för, politisk förändring I Sverige, och denna institution kontrolleras helt av regeringen. Riksdagens utredningstjänst är en blek varelse i jämförelse. Kontrollen över den utredande makten är central för kontrollen över politiken. Tillgängliggörandet av offentliga data öppnar för en spridning av den kontrollen. Ett exempel på detta är just i studierna av PSI. Många av de kanske mest uppseendeväckande resultaten och de politiskt drivande insikterna har kommit från privatpersoner som ägnat sig åt att söka och analysera data. Mitt favoritexempel är när Peter Krantz snabbt visade att SMHIs intäkter till 71% kom från offentlig sektor. I det fallet var det bara analys av data från SMHI, men tänk bara vilka möjligheter till egna utredningar som öppnar sig om datakällor blev öppet tillgängliga. Här tror jag att NOU – Nätmedborgarnas Offentliga Utredningar – skulle kunna vara en väsentlig förändringsfaktor i samhället i framtiden.

2) Visualiseringar är enormt kraftfulla verktyg för att förebygga myter på olika sätt. Hans Roslings fantastiska föredrag är det uppenbara exemplet, men tänk bara om samma teknik för att visualisera information fanns i händerna på lokala politiker? Nu när städer släpper, eller signalerar att de ska släppa data, kan till och med kommunpolitiken bli datadriven. Det har stor betydelse inte minst för framväxten av en fungerande, oberoende kommunal revision (en av de saker som Inga-Britt Ahlenius en gång sade återstår innan Sverige kan kalla sig modern demokrati).

3) Entreprenörerna kommer att spela en stor roll också i detta perspektiv. Data.gov.uk har möjliggjort sajter som Best Care Home. Sajten listar och jämför olika vårdhem, och möjliggör för patienter och anhöriga att utvärdera och analysera sina möjligheter innan de väljer. Här händer något annat intressant: plötsligt blir öppnandet av data ett element i kvalitetssäkringen av offentliga tjänster. Det är faktiskt möjligt att fråga sig vad som ger bäst resultat: en lag som kräver att man anmäler missförhållanden, eller helt öppen access till utvärderingar och granskningar av olika vårdleverantörer. Det torde vara ostridigt att om man kombinerar de två möjligheterna skapar det en väsentligt starkare medborgare. Här finns ytterligare ett viktigt argument för en borgerlig regering, för övrigt. Valfrihetsreformer utan öppna data är nästintill meningslösa. Om inte medborgarna vet vad de väljer mellan, om inte valfrihetsreformer som Lag om Valfrihetssystem kombineras med öppna data och extremt tillgängliga och lättanvändbara verktyg för att jämföra olika alternativ, ja, vad har man då egentligen åstadkommit? Valfrihetsreformerna blir då inget annat än charader i mörkret. Här har tyvärr just den utredningen helt missat 2000-talets inträde. Utredaren skriver om information (s. 213):

Brukarna behöver stöd och hjälp för att kunna välja. Denna hjälp ges i praktiken av biståndshandläggaren. Biståndshandläggarens roll som myndighetshandläggare och informatör/vägledare har ibland uppfattats som otydlig. Det är enligt utredarens mening viktigt att uppvärdera biståndshandläggarens roll som företrädare för den politiska nämnden. Arbetet med att ge stöd och service till brukaren i en valsituation och samtidigt vara neutral i förhållande till de utförare som finns på marknaden är en viktig uppgift i ett valfrihetssystem. Detta kräver att den politiska ledningen är tydlig vad gäller riktlinjer och uppföljning av verksamheten.

Tanken att lägga en plikt på kommuner och andra vad gäller det öppna tillgängliggörandet av alla data om utförarna tycks inte ens ha föresvävat utredaren. Den brittiska, fungerande och värdefulla modellen som Best Care Home förevisar finns inte på kartan. Hur man kan fundera på valfrihet utan att se hur det samspelar med öppna data är för mig en gåta.

Nåväl. Frågan är alltså större än jag trodde. Det handlar om maktskiftningar och förskjutningar, det handlar om valfrihetsreformer, det handlar om att möjliggöra revisioner och en mer vederhäftig politisk dialog. I Storbritannien inser man det. Inrättande av data.gov.uk gör att landet ligger eoner före oss. De hade redan en avdelning på konkurrensverket som arbetade med PSI, men nu? Sverige, en gång föregångarland i öppenhet och transparens, står helt akterseglat efter många års tragglande med att ens införa – i minimiversion – ett direktiv som vi borde se som en skammens minsta gräns i vårt eget arbete med att utvecklas som informationssamhälle.

Det är litet synd.