I en forskningsartikel som nyligen publicerades har man funnit evidens för att det går att identifiera falska nyheter, propaganda och andra typer av desinformation med hjälp av en enklare undersökning av vilka känslor materialet uttrycker [1]. Det är i sig inte så överraskande – desinformationen lyckas bättre om den får oss att känna i stället för att tänka. Det ger dock skäl att ifrågasätta föreställningen om filterbubblor som det verkliga problemet — det vi borde kämpa mot är istället känslobubblor: innehåll som du använder för att förstärka ett känslomönster. Här skulle forskning som den här kunna varna oss för om vi ”känsloläser” för att känna vrede, överlägsenhet eller glädje och istället guida oss mot större mångfald på känselpaletten.
När man ser sig om i sociala medier så kan man notera olika sorters känslotoner, och det skulle vara intressant att se mer forskning som denna, även om slutsatserna kanske inte känns revolutionerande: det heter ju trots all ”social influencers” inte ”social informers” – även om det vore intressant att tänka sig framväxten av den senare gruppen som en reaktion mot de billiga känslokickar som vi, enligt artikeln, tycks söka idag.
I bakgrunden till denna diskussion döljer sig också en annan som jag börjat gräva litet i. Hur ser dagens diskussion om desinformation, fake news och propaganda ut i det långa perspektivet? Om vi skulle skriva en artikel som den John Maynard Keynes skrev om våra barnbarns ekonomi, men istället fokusera på våra barnbarns informationskonsumtion — vad skulle vi finna då? Bland de frågor som intresserar mig:
- Kommer vi att lyckas återuppbygga en gemensam referensram mot vilken vi kan pröva olika åsikter? Kan vi återvända till den värld i vilken senator Moynihan med allmänt bifall kunde säga att vi må ha rätt till våra åsikter, men inte till egna fakta? Kommer mängden saker vi är eniga om att börja växa efter att ha krympt de senaste decennierna?
- Idag pressas sociala medieplattformer kring vad de bör ta ned. Kommer vi se förslag kring vad som istället skall förstärkas och läggas upp och tas fram – som har allmänt och starkt stöd i demokratier? Man kan mycket väl tänka sig en värld i vilken ”public service”-begreppet blir horisontellt och inte längre är ett begrepp som endast gäller ett fåtal källor (kanske genom finansiering – något som redan prövas) – hur skulle det se ut för att inte omedelbart kollapsa i ”Ministry of Truth”? Går det ens? Vilka former av institutionell innovation behövs och vad kan vi lära oss av kollaborativa kunskapsförvaltande institution som Wikipedia?
- Fakta har, för att låna en term från Sam Arbesman, en halveringstid. Inom vissa områden är denna halveringstid kort, inom andra litet längre — när vi börjar söka efter gemensamma sanningar måste vi tillåta att fakta inte dogmatiskt accepteras, utan ständigt utmanas — hur gör vi detta och hur sker detta i dag? Hur hanterar – igen – exempelvis Wikipedia kunskapens halveringstid i olika ämnen (tydligaste exemplen finns i rapportering kring diet och hälsa samt i vetenskapliga fält som fysiken)?
- Är det möjligt – att som David Byrne – starta en verksamhet som bara syftar till att berätta goda nyheter? Kan vi balansera nyhetsmediernas tends till ”if it bleeds it leads”? Vilka evolutionära gränser springer vi på när det gäller fakta och nyhetskonsumtion?
Inte enkla frågor — men det tycks mig otroligt att dagens situation, och den utveckling ned i bruset som vi ser, kommer att kunna fortsätta linjärt. Den som är intresserad av filosofi och fake news hittar en hel serie om detta på min engelska forskningsblogg här.
—
[1] ”An Emotional Analysis of False Information in Social Media and News Articles”
Bilal Ghanem, Paolo Rosso, Francisco Rangel – https://arxiv.org/abs/1908.09951