Efter det att ett antal VD:ar nyligen publicerade ett sorts upprop där de förklarade att företag inte längre endast ska fokusera på aktieägarvärden har en långsam debatt blossat upp: vad eller vem är egentligen företag till för?
The Economist menade i en ledare att “kollektivt företagande” som sysslar med sociala frågor saknar både dynamik och mekanismer för ansvarsutkrävande. Ägarna bör bestämma vad företag ägnar sig åt – ingen annan. I podcasten The Libertarian förklarade Richard Epstein varför det egentligen är bra att det finns en skillnad mellan offentlig sektor, välgörenhet och företag och att det inte behöver vara asocialt att fokusera på just aktieägarvärde. USA Today kom ut till brinnande försvar för utspelet, och menade att detta är vad kapitalismen behöver. Erik Gordon, ekonomiprofessor, påpekade att VD:ar kan skriva alla utspel de vill, det är bolagsrätten som gäller. Stora institutionella investerare blev – nog förståeligt – rätt upprörda. Från den amerikanska handelskammaren föreslog man att företagen istället bör skapa välbetalda jobb i just USA om man vill vara goda medborgare.
Två saker slår en när man läser igenom dels utspelet och dels hur det togs emot.
För det första råder det en betydande förvirring om termen “ett företags syfte” och kopplingen mellan detta och hur ett företag fattar beslut. Den som vill försöka förstå utspelet måste nog anta att det är den andra frågan – beslutsfrågan – som står i centrum här. Och där blir förvirringen än värre. Företag fattar inte beslut i praktiken genom att optimera för en enda faktor. Beslutsfattande i stora organisationer är ett komplext fenomen som inte låter sig reduceras till “vinstmaximering” eller “samhälleliga värden”. I realiteten vägs en mängd olika faktorer mot varandra och de beslut som företag fattar kan knappast i efterhand reduceras till en enkel princip. Det är nog så företag skall fatta beslut: genom att försöka syntetisera så mycket information som möjligt och fatta beslut som uppfyller en mängd olika kriterier.
För det andra är det fascinerande att myten om företag som vinstmaximerande maskiner lever kvar. Företag har alltid varit extremt komplex fenomen, särskilt när de växer, och som alla mänskliga organisationer optimerar de längs ett gäng olika dimensioner. När det beslutsfattandet beskrivs så blir det automatiskt så allmänt att det blir meningslöst – “staten fattar beslut utifrån medborgarnas bästa” eller så komplext att det egentligen kräver att man var med för att förstå beslutet i sin helhet. Att detta utspel fick så mycket uppmärksamhet antyder att vi fortfarande inte riktigt förstår vad ett företag egentligen är, och tror att företag är något annat och mer än ett komplext samarbete mellan ett antal människor med olika modeller av verkligheten.
Jag kan inte hjälpa att tänka att det vore mycket mer intressant med ett utspel och löfte om att fatta beslut på ett mycket mer rigoröst sätt, med tydliga processer, data, kritisk granskning, mångfald i beslutsfattande grupper mm. Ett sådant utspel skulle förmodligen betyda mycket mer för vår gemensamma framtid, än ett åtagande att inte bara fatta beslut på ett sätt som egentligen inte förekommer idag.
Ray Dalio’s Bridgewater Asc. är en intressant spelare i detta anser jag. Alla möten som lagligt går att hålla öppna för alla anställda spelas in. Alla avkrävs feedback efter mötet och olika personers input värderas. Han bok Principles är suverän.