Rummet och sången

Med dagens reverbteknik kan man spela in ett rum – och sedan lägga till det som en effekt till exempelvis sång. Just detta har man gjort med Hagia Sophia, och när en kör sedan sjunger musik som vi inte hört – i det rummet – sedan 1400-talet blir resultatet, ja, magiskt.

Jag lyssnar till musiken och hör mig själv tänka två saker samtidigt:

“Betänk vilka vi var då. Att vi byggde katedraler, sjöng lovsånger i dem och kontemplerade mysteriet. Vi hade ett ankare i en annan rytm, en annan tid. Vi var på ett sätt både mindre och större. Mindre i våra egna ögon, och större i vårt värv. Vi var en del av en berättelse, rörde oss i ett mönster av mening.”

— Vilka vi var då? Grymmare absolut, lydigare visst, men större? Alls inte — det är större att möta sin frihet utan vidskepelse, att se sin existens i vitögat och framförallt se sin medmänniskor som individer. Det ankare du ser utanför människan var inget annat än maktens ursäkt för förtryck och underordning. Du äger din egen berättelse nu – om du nu vågar. Det finns ingen mening bortom den vi skapar tillsammans.

Kierkegaard uttrycket det ganska väl när han sade att han kände sig som schackpjäsen när motståndaren utbrister att “den där kan du ju inte flytta”.

H/T Open Culture.