Jag har skrivit några gånger nu om vår relation till komplexitet och hur vi kan falla över in i en längtan efter det enkla. En stor del av attraktionen i det apokalyptiska och post-apokalyptiska ligger i denna vilja till förenkling. Om det enda du behöver tänka på är att tvätta händerna och köpa toalettpapper så att det räcker ett år så försvinner mycket av vardagens komplexitet. En pandemi förenklar prioriteterna.
Samtidigt är denna förenkling bara skenbar. Samhället försvinner inte, det kommer att fortsätta att existera och det kommer att fortsätta att bli mer och mer komplext — kanske i allt snabbare takt. Pandemin kommer kanske att förvandlas till en ny säsongssjukdom som vi måste ta hand om och forska kring för att förebygga och bota. Dessa sjukdomar fortsätter dessutom att komma – nya – och det kräver kanske att vi organiserar vården annorlunda och smittskyddet effektivare.
Samtidigt har världen blivit och fortsätter att bli i de allra flesta meningar bättre. Men komplext bättre, inte enkelt bättre. Det är en utmaning och det vi behöver nu är en optimism som kan integrera komplexiteten, en framtidssyn som accepterar att det inte blir enklare, men som samtidigt bygger på förhoppningen om framsteget.
När vi utvärderar den här pandemin kommer det att pekas finger och några kommer att leta syndabockar. Det är ointressant, och slöseri med tid — det som vore intressant vore att veta vad det är som vi kan göra mycket bättre än man kunde vid spanska sjukan. En sådan sak som slagit mig är att informationskampanjerna kring Flatten The Curve har varit riktigt bra, och de har nått ut mycket brett. En annan är att den sociala distanseringen nu kan ske med ett ekonomiskt avbräck som bara är en fraktion av vad samma åtgärder hade kostat 1918 – för de som har sådana jobb (många av oss) är att arbeta hemifrån inget som helst problem.
Nästa pandemi kommer vi att klara av ännu bättre, och vi blir allt mer uthålliga. Utmaningen stärker oss – men förenklar inte. Framtiden är ljus, men inte enkel.