Anteckningarna

ord är dåd

Hur hanterar man radikal osäkerhet av det slag som vi nu står inför i pandemin? Kan man föreslå några regler överhuvudtaget? Går det att jämföra olika osäkerheter på något sätt?

En enkel tumregel skulle kunna vara att ingen åtgärd man vidtar för att möta osäkerheten får skapa mer eller värre osäkerhet än den man försöker åtgärda.

Det för emellertid omedelbart till problemet om hur man jämför osäkerheter. Det är inte helt lätt, men ett sätt skulle kunna vara följande: undersök om en viss osäkerhet har ett scenario som är relativt säkert som värsta fall. Om det har det, om vi kan kvantifiera ett värsta fall så kallar vi den osäkerheten enkel — och om vi inte kan det så kallar vi den osäkerheten komplex.

Komplex osäkerhet kan innebär existentiell risk och vara en absorptionsbarriär – en händelse som avslutar spelet helt. Enkel osäkerhet är inte existentiell, och innehåller inga absorptionsbarriärer.
Vår enkla regel blir då att inga åtgärder vi vidtar får förvandla en enkel osäkerhet till en komplex osäkerhet.

Om vi då ser till pandemin igen, och den nedstängning som sker nu av samhället som ett svar på pandemin, så kan vi fråga om nedstängningen är försvarbar ur detta perspektiv.

(För att vara tydlig: i den här övningen accepterar vi inte att det finns kvantifierbara risker på endera sidan. Det kan man mycket väl argumentera för att det finns, och det är en annan diskussion — det här är en undersökning om hur man väljer mellan olika osäkerheter. Det finns goda argument för att det politiska imperativet är att alltid försöka reducera osäkerhet till risk, för att allt annat signalerar en sorts abdikation — med makten kommer oförmågan att handla som om världen var osäker. Det vi köper i den demokratiska processen är kanske främst någon som menar sig kunna reducera osäkerheter till risk?)

Vi jämför den medicinska osäkerheten i pandemin med den systematiska osäkerheten i nedstängningen. Är det försvarligt att växla in medicinsk osäkerhet i systematisk osäkerhet?

Jag kallar det inte ekonomisk, eftersom jag tror att det är ett alldeles för snävt perspektiv, och gör det alldeles för enkelt att avfärda frågan som “pengarna eller livet”. Pengarna, här, är ett index för hur våra samhällen fungerar och utvecklas över tid – ett index på våra sociala systems funktion och långsiktiga robusthet.

Väl kända konsekvenser av systematisk osäkerhet är krig, svält och upplösningen av fri- och rättigheter som påverkar samhällen över decennier eller till och med sekel. Systematiska osäkerheter kan vara existentiella i en värld med kärnvapen – och utgör ett möjligt spelslut.

Medicinsk osäkerhet i sig saknar sådana konsekvenser. Det finns dock en punkt där omfattningen av den medicinska osäkerheten förvandlar den till systematisk osäkerhet. Den enkla osäkerheten blir komplex; men den punkten är utesluten även i de värsta fall som vi nu studerar vad gäller epidemin.

En beslutsfattare som betraktar det dilemma som vi nu lever igenom kommer alltså att bete sig mycket annorlunda beroende på om hon anser att det finns möjligheter att kvantifiera risk eller om detta dilemma måste behandlas som ett beslut om icke-reducerbar osäkerhet.

För närvarande byter vi in medicinsk osäkerhet (eller risk) mot systematisk osäkerhet (eller risk) oavsett hur vi ser det.

Politik, och politiska beslut, handlar till stor del om att flytta runt osäkerhet eller risker i tid och rum. Det är lätt att glömma det i mindre komplexa tider. Det betyder också att politiken inte kan lämnas över till experter på något enkelt sätt.

%d bloggare gillar detta: