Posten om vikten att ha en siffra har fått en hel del uppmärksamhet, både medhåll och angrepp. Det finns dock ett intressant missförstånd som jag skulle vilja klara upp, om möjligt, och det är att det skulle vara så att det är “kyligt” att sätta en siffra eller ett kriterium för vad som är ett lyckat eller misslyckat svar.
Matematiken dras med ett kluster av associationer, och just den låga temperaturen tycks vara en av de som oftast kommer till ytan. Den som försöker siffersätta något trivialiserar det. Jag har rakt motsatt åsikt: om vi inte lägger fast ramarna för hur vi utvärderar våra beslut och strategier nu – på ett sätt som gör att vi verkligen kan utvärdera dem i efterhand (och, ja, det innebär att siffersätta) – så kommer vi att falla offer för efterklokheten.
Efterklokheten är en av de mest destruktiva mänskliga beteenden som finns. Den har en närmast omättlig aptit på syndabockar och vad värre är – den omöjliggör allt verkligt lärande. Och där ligger kruxet: vi måste annotera den här krisen och lägga fast ramarna för vår utvärdering nu, för då maximerar vi chansen att vi kan lära oss, som samhälle, av det som nu händer.
Det jag tycker är det verkligt kyliga och omänskliga är snarare detta: att inte ta tillvara på det lidande och de tragedier som vi ser nu och omvandla dem till ett lärande; att ge upp all denna dyrköpta erfarenhet till de efterklokas skenrättegångar.