Är den ökande DVD-försäljningen ett gott tecken?

I DN i dag (hittar inte artikeln på nätet) skriver Jonas Leijonhufvud om den i Sverige ökande DVD-försäljningen. Den är, menar han, unik och ökningen kopplas av olika personer i artiklen till införandet av den s.k. IPRED-lagen. Temat i artikeln är inte nytt, utan återkommer med jämna mellanrum och är en del av berättelsen om IPRED: lagen anses effektiv för att den förändrat beteenden.

Men är det ett gott tecken att vi nu går tillbaka en teknikgeneration till att köpa DVD-skivor?

Det finns åtminstone två sätt att se detta. Det första är att det är bättre att konsumenter skruvar tillbaka sina konsumtionsvanor om det innebär att den lagliga konsumtionen av film och musik ökar. Det andra att varje återgång till tidigare konsumtionsmönster betyder att lagen misslyckats i grunden.

IPRED motiverades med att det skulle bli lättare för nya lagliga tjänster att växa fram på nätet. När vi nu ser rejäla ökningar i DVD-försäljningen kan vi i dessa ökningar då se något annat än ett mått på lagens misslyckande? I stället för att skapa nya konsumtionsmönster på nätet har den tvingat tillbaka konsumenter i gamla konsumtionsmönster. Varje procentökning av DVD-försäljningen blir då empiriskt stöd för att lagen slagit snett och skadat de lagliga tjänsterna på nätet såväl som de olagliga.

Den kritiske skulle på marginalen kunna påpeka att det dessutom innebär en miljöförlust: återgången till att köpa DVD-skivor är en återgång till ett mindre miljövänligt konsumtionsmönster med större inbyggda transaktionskostnader, och därmed också till en med nödvändighet annan, högre prisbild. Hela framsteget med digital distribution raderas därmed i princip ut.

Men vi skall minnas att den digitala distributionen också ökar, framförallt på musik. Men ökningarna är långsammare nu än tidigare. De 80 procent vi talar om i musikökning på nätet må låta imponerande, men de är mindre än de ökningar vi sett föregående år. Kan det vara så att lagar som syftar till att kontrollera nätet på olika sätt faktiskt skapar en avskräckande effekt för nätdistribution i största allmänhet?

Grundantagandet, att en lag kan fostra ett nytt beteende, räcker inte för att visa att IPRED är en framgång. Det är också viktigt att visa att detta nya beteende är bättre än det som lagen syftade till att förändra. Och där delas nog analysen i två läger: de som tycker att lagligt alltid slår olagligt, och att återgång till tidigare teknik inte är ett problem om alternativet är ny distribution utom lagen och mot dem står de som menar att varje försök att skruva tiden tillbaka riskerar att skada ekonomin i stort och dessutom endast utgöra konstgjord andning för en produktion som står inför en massiv strukturomvandling.

Själv vet jag inte om jag accepterar de första leden i resonemanget. Tanken att IPRED så starkt kan kopplas till nya beteenden är fortfarande obevisad. Den ökande DVD-försäljningen kan lika gärna kopplas till ny prispolitik och framväxten av en ny DVD-marknad i ett lågprisskikt och den sjunkande trafiken var bara en tidningsanka som uppstod till följd av att justitiedepartementet tillkännagav några månaders fildelningsamnesti före det att IPRED trädde i kraft (genom att förklara att lagen inte skulle kunna användas retroaktivt).Undersökningar som visat förändringar i beteenden motsägs av stadigt stigande antal som fildelar i andra undersökningar. Från samma part!I den evidenssituationen är det vetenskapligt korrekta att konstatera att empirin spretar och att det inte finns grund för att säga det ena eller det andra. Det kan till och med vara så att fildelningen ökar parallellt med att de lagliga tjänsterna och DVD-försäljningen ökar. Denna s.k. nollhypotes – att allt annat lika så ökar vår konsumtion av innehåll i olika former hela tiden – är faktiskt det starkaste kortet just nu. Försök att väva kausalitetsnät mellan lagar och konsumtion faller snabbt offer för Occams rakkniv.

Det är alltså faktiskt fortfarande fullt möjligt att det inte vetenskapligt går att separera ut någon som helst effekt av den nya lagen. Men för de spinndoktorer som finns på de olika sidorna är det förstås intressant att försöka styrka antingen att lagen varit en framgång eller att den misslyckats i grunden.

Frågan kommer nog inte att avgöras i närtid. Men det är värt att tänka tanken: i vilken annan situation tycker vi att återgången till en tidigare teknikgeneration är en framgång för en lag?

Third Voice – 10 år senare

När Third Voice lanserades 1999 – för tio år sedan – var det som ett verktyg för att stärka yttrandefriheten och skapa dialoger mellan användare. Tanken var enkel: entreprenörerna bakom företaget ville låta internetanvändare kommentera sajter som de besökte. Den tekniska lösningen var lika enkel: ett tilläggsprogram (som i tidens anda bara fanns för Windows, tyvärr) som laddades i webbläsaren och öppnade en sidomeny där användaren kunde se vilka andra användare som kommenterat. Det fanns också möjligheter att skikta kommentarer på ett sådant sätt att vissa var helt privata, vissa öppna bara för grupper och företaget självt hade också redaktionella anspråk och reserverade ett kommentarsfält för redaktionellt innehåll.



Ruinerna av Third Voices webbplats i Wayback Machine.

En till synes briljant idé, och recensenterna reagerade med att bikta sig om hur härligt de tyckte att det var. En misstänkte att det var olagligt – så stor var frihetskänslan:

This has just gotta be illegal, I think, typing away with a grin. Surely I’m not allowed to be doing this.

Men tjänsten spreds snabbt och användare älskade den. Det gjorde emellertid inte sajtägarna. Plötsligt hade de inte kontroll längre över vad användare såg när de surfade in på deras sidor, och en motståndsrörelse formades. Användningen av Third Voice, hävdade de, stred mot upphovsrätten.

Ett alltigenom löjligt argument, men oerhört intressant ur ett diagnostiskt perspektiv: varför användes upphovsrätten som argument mot vad som alla i dag skulle både acceptera var inte bara tillåtet, utan önskvärt – användarskapat innehåll? Vad vi i web 2.0-eran accepterar som en fantastisk möjlighet – att se vad användarna tycker – var inte bara skrämmande för sajtägarna under web 1.0, de menade att det kunde inte vara lagligt. En särskild motståndsrörelse – Say No To Third Voice – formades och snart var grälet ett faktum. Third Voice, menade sajtägarna, var som ”web graffiti”:

But the seemingly innocuous ”sticky notes” gained enemies quicker than users. Launching a grassroots campaign called Say No to TV, some 400 independent Web hosts banded together to gag Third Voice, which they likened to ”Web graffiti.”

Nearly two years later, it would appear that the group got what it wanted. On Monday, Third Voice posted a short message on its site, notifying users that the service had been discontinued.

Företaget fick förstås ingen finansiering, rädslan bland riskkapitalister för att hamna i upphovsrättsstrider i Napsters kölvatten dödade en hel del företag, och efter två år gick man under – på det sätt som teknikföretag gör i Silicon Valley, med en litet annorlunda, sämre och långsamt övergiven affärsmodell.

Vad var det som beseglade företagets öde?

*

Third Voice utmanade den etablerade ordningen när det gällde kontroll över informationen. Sajtägare trodde att de ensamma skulle kunna kontrollera exakt hur deras webbplatser såg ut, och att de skulle kunna kontrollera inte bara den vertikala informationsspridningen, utan att det inte fanns någon horisontell informationsspridning att tala om. Vad Third Voice gjorde var att den lilla mjukvaran skapade horisontell informationsspridning och dessutom bäddade in den i vertikala informationsstrukturer. Plötsligt blev sajterna platser för diskussioner mellan användare, inte platser för monologisk marknadskommunikation. I en tid där webbplatser beskrevs som företags ”webbnärvaro” eller ”web presence” upplevde sajtägarna Third Voice som en objuden gäst, som dessutom hade med sig alla sina kompisar.

Att upphovsrätten blev det centrala vapnet i kampen mot Third Voice är än mer intressant. Redan 1999 sågs alltså upphovsrätten som ett sätt att utöva informationskontroll. När sajtägarna upplevde att de inte hade kontroll över informationsspridningen grep de efter det verktyg som de trodde gav dem kontroll: upphovsrätten. De tolkade upphovsrätten inte endast som rätten till det de själva skapat, utan också rätten att kontrollera hur information om det de skapat kunde spridas och kanske ytterst till vem. Upphovsrättens roll i dramat om nätet var alltså redan då klar: den var den magiska formel som alla grep efter när informationsflödena skrämde och vägrade låta sig kontrolleras. Även journalisten i citat ovan var så starkt skolad i den tidens informationskontroll att han trodde att han gjorde något olagligt när han kommenterade en webbplats.

*

I dag är situationen förstås en helt annan. Horisontella och vertikala informationsflöden har flätats samman, kommentarer är lika mycket, eller ofta mycket mer, värd än de artiklar de kommenterar, alla kan publicera sig i bloggar med några få knapptryck, länkningar och wikisar tillåter kollaborativ produktion och spridning av information. Upphovsrättens mer militanta kontrollfalang spelar nu som Tigran Petrosjan, defensivt och med hopp inte om seger, utan om remi.


Tigran Petrosjan, en av schackhistoriens mest defensiva spelare.

Third Voice i sin tur har försvunnit i historiens mörker, men när vi en gång skriver informationskrigens historia förtjänar företaget definitivt en plats bland de många olika entreprenörsinsatser som definierade om vår syn på information, kontroll och kollaboration. Och det är lätt att se hur en tjänst som Third Voice skulle kunna utvecklas i dag. Tänk att ha en tjänst som lät dig se alla bloggkommentarer om en sajt i en sidopanel när du surfar, alla tweets och andra kommentarer över webben – en marginal för webben som samlar och strukturerar alla marginalanteckningar som redan finns därute.

Domännamnen FourthVoice.com och WebMargin.net är lediga…

Handelspolitiska avlatsbrev för upphovsrättsintrång – affärsidé?

Forskaren och författaren Tim Wu sade vid OECDs toppmöte om Internet i Seoul att vi inte skulle bli överraskade om det vi i dag tänker på som IT-politik kommer att bli handelspolitik. TRIPS, ACTA och andra förkortningar tar över upphovsrättsfrågorna, och kanske tar kampen mot icke-tariffära handelshinder över kampen mot censur.

Vad ingen väntat sig var att WTO också skulle kunna använda just upphovsrätten, eller upphävandet av den, som sanktion. Ändå är det precis det som tycks ha hänt i fallet Antigua. LA-Times berättar att när USA vägrade efterkomma ett beslut från WTO om att tillåta spelsajter i Antigua att nå kunder i USA så beslöt WTO att Antigua kan ignorera sina skyldigheter att värna amerikanska upphovsrättsintressen upp till ett belopp om 21 miljoner USD.

Uh, va? Ja. Just det. Ett upphovsrättsavlatsbrev för ekonomisk skada (får vi anta, det skulle kunna vara vinst också) som företag baserade på Antigua orsakar den amerikanska upphovsrättsindustrin. Vips! dök förstås en entreprenör upp och erbjöd nedladdning utan gräns för 10 dollar i månaden på siten Zookz.com (som i skrivande ögonblick tycks ligga nere) – med just argumentet att skadan aldrig kommer att nå till den rätt betydande summa det rör sig om i undantaget.

Det finns en mängd invändningar att göra här: naturligtvis måste diskuteras hur ett företag skall kunna självt besluta sig för att utnyttja ett WTO-beslut och förmodligen krävs det att regeringen formaliserar detta på något sätt: man skulle kunna auktionera ut rätten att piratkopiera litet som man auktionerar ut spektrum, kanske. Det är en, eh, annorlunda idé.

Intressant nog är det lätt att tänka sig framtidens handelskrig: EU, medlemsstater och andra skulle kunna söka för just den här typen av undantag för att skapa utrymme för nya affärsmodeller och begära kompensation i form av upphovsrättsundantag för alla möjliga inbillade och verkliga oförrätter. Samma rättspolitiska drag som skapat det mystiska ACTA verkar alltså ha skapat ett annat nytt instrument: upphovsrättsundantaget som enskilda länder kan ansöka om som kompensation i de fall USA inte följer WTO-beslut.

Det moraliska valet blir också intressant: vad kommer USA att göra? Kommer man att tillåta spel, eller tillåta piratkopiering? Vad är värst? Rent rättsligt är svaret förmodligen trivialt: ett enskilt bolag kan inte försvara ett upphovsrättsintrång med hänvisning till ett WTO-beslut som gäller nationen. Men om nationen formaliserar beslutet och säljer upphovsrättsundantagsrätter (litet som utsläppsrätter?) skulle resultatet bli mycket mer intressant. Länder med stora handelspolitiska tvister med USA skulle på detta sätt kunna skapa en blomstrande Internetmarknad som kompensation för upplevda missförhållanden.

Ytterst illustrerar ju detta en annan sak, förstås. Att handelsrätten är ett märkligt nätverk av regler att hantera upphovsrätten i – och att vi förmodligen bör försöka reda ut den institutionella ordning som upphovsrätten för närvarande lever i för att få överblick och insikt i hur reformförutsättningarna för en ny, legitim upphovsrätt skulle kunna se ut.

Och att entreprenörskapet ser möjligheter i allt. Även WTO-beslut.

Maligna licenser och den digitala äganderättens död

Amazons tilltag att radera böcker som kunder köpt för att förlaget i efterhand ångrat sig och inte längre vill tillhandahålla digitala utgåvor av sina böcker har mött kritik, för att uttrycka det milt. Det intressanta med tilltaget är dock att det illustrerar ett exempel på en konflikt som inte uppmärksammats särskilt ofta – den mellan upphovsrätten och äganderätten till det individuella exemplar av ett verk som vi köpt lagligt. Som påpekas i artikeln ovan skulle vi nog haja till om Akademibokhandeln knackade på dörren, artigt förklarade att förlaget som sålt oss den senaste delen av Harry Potter inte längre vill tillhandahålla en pappersutgåva och att de därför tagit med sig litet bensin för att elda upp vårt exemplar. De flesta av oss skulle förmodligen stänga dörren igen, sätta på litet kaffe och säga ”håhåjaja” – eller något mer kraftfullt om någon sillskalle skulle försöka sig på detta. Men i övergången till den digitala ekonomin blir det svårare för oss att freda vår egen sfär och vår äganderätt, eftersom allt fler terminaler nu säljs med vad som charmigt kallas för en ”kill switch”. iPhonen lär ha en, liksom Kindle och andra terminaler: en möjlighet att på distans, utan vårt samtycke i det enskilda fallet (men vi har säkert samtyckt till det i något avtal någonstans) ändra innehållet på den teknik som vi använder. Det handlar här om själva urfallet av det som Zittrain kallar ”tethered devices”, kopplade terminaler i sin The Future of the Internet. Och ytterst betyder det att i det digitala samhället fråntas vi möjligheten att äga information, vi tillåts bara licensiera den.

Det har skrivits alldeles för litet om licensernas funktion i den digitala ekonomin, särskilt som det finns en mängd olika konfliktytor mellan just licenser, äganderätt och personlig integritet. En licens är ett villkorat pseudoägande, urholkat på en mängd olika sätt och försett med olika juridiska trojanska hästar som tillåter övervakning (se exempelvis de olika licenser som tillåter rättighetsövervakande teknik, eller förbjuder borttagandet av kopieringsskydd).

Till skillnad från avtalet – som är en hörnsten i den fria marknadsekonomin – är licensen ett avtal som baseras på en från början ombalanserad marknad där förhandlingsstyrkan dikterats av att staten garanterat vissa grundvillkor i avtalen i lag. Så förhåller det sig exempelvis till delar med upphovsrätten, där det till exempel inte är möjligt att avtala bort den ideella rätten, eftersom staten ansett att det skulle försvaga upphovsmannens position på ett orimligt sätt – något som mycket väl kan ha varit sant vid en given period i historien.

Men problemen med att ha en stat som sätter förutsättningarna för avtalsförhandlingar genom rättigheter garanterade i lag är att hela avtalsförhandlingen vrids ur balans. Där detta från början kan ha varit lovvärt kan sådana lagvillkor alltid kapas av kreativa entreprenörer och användas för att skapa andra, orimliga avtalsvillkor. Som rätten att radera de digitala exemplar du redan köpt av ett verk – villkor som säkert få skulle ha gått med på under avtalsfrihet.

Det är ganska lätt att se hur detta går till — när staten tror sig kunna hitta en rimlig förhandlingsposition för upphovsmännen inser de inte att de också skapar en ny förhandlingsposition för förlag, och andra mellanmän, som i andra led skapar ekonomisk ineffektivitet genom att utnyttja styrkan i den position som upphovsmannen garanterats.

Vi behöver lära oss mer om licenser, försöka förstå hur de fungerar ur ett rättsekonomiskt och moraliskt perspektiv. Ett enkelt, och elakt, sätt att definiera licensen är som en parodi på avtalet, eftersom avtalets koordinerande effekt satts ur spel redan från början av en lagstiftning som ger den ena parten all förhandlingsstyrka (och visst — jag inser att det finns rimliga licenser också, till och med Creative Commons beskriver ju sig som licenser och visar därmed att inte bara maligna licenser kan växa på en snedvriden förhandlingsposition).

Vad är slutsatsen? Kanske att vi måste börja begränsa möjligheterna att inskränka äganderätten till digitala exemplar. Ett bra sätt vore att se till problematiken med kopplade terminaler, och kanske till en sorts minimirättigheter som speglar de som gäller i den analoga världen. Bland annat borde vi diskutera om det överhuvudtaget skall vara möjligt att inskränka vad vi gör med ett digitalt exemplar vi lagligen betalat för – så länge som vi inte framställer ett nytt exemplar. Visst borde det väl vara möjligt med andrahandsförsäljning av mp3-låtar, rippade DVD:er (så länge originalet förstörs) och andra liknande åtgärder?

Det finns inget skäl att låta orimliga licenser fräta sönder äganderätten i den digitala ekonomin.