Robert Darnton ställer några viktiga frågor i en essä i New York Review of Books. Hans centrala tes kommer från Jefferson och hans argumentation för tillgänglig kunskap är mumma för alla som tror att tillgången till kunskap är nyckeln till en ljus framtid. (Visst, Darnton kritiserar gärna Google Books, men so what: här lyfter han diskussionen på ett sätt som jag tycker är viktigt). Vi behöver en motsvarande debatt i Sverige, inte en debatt om hur vi ”digitaliserar kulturarvet”, utan hur vi bygger ett digitalt bibliotek för framtiden.
Skillnaden är viktig. I det ena fallet bygger vi med blicken riktad bakåt, i det andra med blicken riktad framåt. Ett nationellt digitalt bibliotek skulle också kunna ha helt andra, spännande uppgifter vad gäller dokumentationen av samhället. Några enkla förslag:
- Ett NDB skulle kunna ålägga universiteten (de som får privilegiet att kalla sig universitet) att videofilma sina större kurser i en sorts nydaning av begreppet pliktexemplar: vad staten presterar och producerar i kunskap skulle därmed också dokumenteras och mervärdet mångfaldigas. Samma med all public service förstås. (En mer extrem position: varför inte dokumentera med ljud och bild alla viktigare styrelsemöten i myndigheter, m.m.? Ett sorts omvänt panoptikon, kanske).
- Ett NDB skulle kunna administrera och arbeta med alla de frågor som gäller vidareutnyttjande av offentlig information (ja, jag skriver inte kommersiell, för jag tror det är en delmängd, mycket av vidareutnyttjandet kommer att ske i mellanformer som inte enkelt låter sin klassificeras).
- Ett NDB skulle kunna erbjuda individuella arkiv (eller tidskapslar) med dagböcker och fotoalbum, där tillgängligheten kan bestämmas av testamentariska förfoganden, så att jag kan bestämma att när jag går bort blir materialet tillgängligt efter tio, femtio eller hundra år. Tänk bara för framtidens sociologer: att kunna mönsteranalysera tusentals dagböcker eller foton för att finna nya historiska insikter och sociala fakta.
- Ett NDB skulle kunna koordinera det internationella arbetet med att öppna datakällor och litteratursamlingar, och administrera ett nytt digitaliseringsbistånd, riktat mot att digitalisera fattigare länders kulturer, men också investera i deras kunskapsproduktion i dag i skolor och annorstädes – och dokumentera dessa länders nu levande kultur för framtiden.
Bibliotekets funktion skulle liksom breddas, från att kurera till att dokumentera och spela in – och javisst, det reser oerhört många frågor också. Vi behöver förstå det samhälleliga minnets praktik på nytt, för att tala med Alain Renaud (gratis .pdf här)
- Hur skulle en sorts neutral ståndpunkt och urval garanteras? Den som spelar in nuet är så nära det som sker att det alltid finns vinklar och värderingar.
- Om man vill sprida arbetet för att få en mångfald av värderingar: kan man crowdsourca ett bibliotek, och inte bara en encyklopedi? Finns det viktiga skillnader mellan Wikipedia och Wikilibrary? Wikisources är ett sorts mellanting, men med blicken riktad bakåt, och utan inspelningsförmågan.
- Vad betyder det att gå ”from a deleting society to a recording society” för att tala med Viktor Mayer Schönberger?
Framförallt: Darnton påpekar att det satsas stort i alla andra länder just nu, och här riskerar faktiskt Sverige att hamna på efterkälken, när vi skulle kunna leda och förvandla vårt kunnande på detta område till ett stort bevis på att vi fortfarande är en IT-nation – en möjlighet för god för att låta gå förlorad, tycker jag nog.