Anteckningarna

ord är dåd

Hur stora mål bör vi sätta för oss själva? Det talas ofta om “moonshots”, men hur vet vi om ett mål är stort nog och vad betyder det att säga att ett mål är “stort”? Jag tror att det finns några olika dimensioner i mål som är intressanta att funder över.

Målets framstegsdimension. Hur förhåller sig det du sätter upp som ett mål till vad som åstadkommits tidigare? Om du försätter dig att lösa ett visst givet problem på 10 sekunder, och det i dag tar 10 månader att lösa det så är det ett enormt framsteg. I den här dimensionen talar man ofta om 10x, eller att förändra lösningen med en storleksordning i olika riktningar. Att åstadkomma något som aldrig tidigare åstadkommits blir naturligtvis då ännu mer omfattande. Ett stort mål kan alltså vara stort i den meningen att det förbättrar eller förändrar det gällande läget på ett omfattande sätt. Här kan vi tala om ett måls prestandadimension.

Målets omfattning. Om du sätter upp ett mål om att 10 miljoner människor skall ha tillgång till något som 100 människor har tillgång till idag är detta en delvis annan dimension än den prestandaorienterade dimensionen. Att öka tillgången till en viss tjänst, eller deltagandet i val eller andra samhällsfunktioner är andra exempel (en god forskningspolitik borde exempelvis som mål ha att öka deltagandet i svensk forskning och återintroducera amatörforskaren som en respektabel bidragsgivare – nätverksforskning skulle kunna involvera många fler i samhällets framsteg). Denna dimension skulle vi kunna kalla målets omkrets.

Målets längd. En annan dimension som ofta hamnar på undantag är hur långt bort målet ligger. Vi sätter ofta mål som ligger inom en kortare period, men all mål kan också ha en tidsdimension. Ett ofta citerat exempel är katedralbyggen och olika andra samhällsbyggen, men även The Long Nows klocka är ett annat exempel. Riktigt långa mål kan vara intressanta exempel på en sorts mål som vi sällan ser idag. De flesta mål är mycket mer kortsiktiga. Här finns en intressant kognitiv utmaning: hur tänker vi som individer på mål som vi vet att vi inte kommer att se uppnådda under vår egen eller våra barns livstid? Hur motiverar vi dem? Och – kanske – finns det inte en politisk invändning här? Längden på våra mål riskerar att kringskära individens frihet, eller hur? Kan den individuella liberalismens omfatta ett 200-årigt mål? Jag tror ju det, men kan se spänningen.

Så, bör vi då sätta mål som handlar om att förbättra 100x för miljoner av människor om 200 år? Eller bör vi sätta mål som handlar om en 10% förbättring för 25% fler om 6 månader? Det finns givetvis inga enkla svar på den frågan, men det är intressant att se på sina egna mål och åtminstone utmana sig själv, eftersom tendensen i de flesta mål vi sätter är att de blir mindre i ljuset av vår förhoppning om att kunna uppnå dem.

Helt ouppnåeliga mål är inte heller ideala, naturligtvis — eftersom de rimligen är både demoraliserande och kanske ett slöseri med tid. Eller? Det beror helt på vad man uppnår om man misslyckas med dem. För vissa ouppnåeliga mål kan misslyckandet vara väl så värdefullt som framgången. Att kolonisera Mars kanske hjälper oss att utvinna resurser ur asteroidbältet i närtid. Det vore värdefullt i sig.

Det sägs i bland att vi lever i en tid som lider brist på mening, och att det i det postsekulariserade samhället är svårt att skapa någon sorts motiverande syfte för individen. Ett möjligt svar på detta är att i olika gemenskaper sätta upp riktigt stora mål och förbinda sig att nå dem — åt var och en ett eget Manhattanprojekt, ett eget månfararuppdrag. Kanske.

Den riktiga frågan är nog om våra mål inte är för små idag, paradoxalt nog. I en alltmer komplex tid med globala utmaningar är det lätt att känna sig maktlös, och maktlösheten krymper målen. Det är en tendens att se upp med.

%d bloggare gillar detta: