Medborgarna i Storbritannien och Frankrike sitter nu i husarrest. De sitter inte i karantän — karantän är en begränsad rörelsefrihet för den som misstänks vara sjuk — utan i snabbt beslutad, statligt påbjuden husarrest.
Karantän – 40 dagars väntan om man kom från ett smittodrabbat områden – var en logisk åtgärd, men historiskt har den inte varit särskilt framgångsrik när det gäller att begränsa smitta. Det kvittar nu lika, eftersom det vi ser nu inte handlar om det — utan om att stilla den allmänna smittspridningen i samhället genom att lösa upp grundläggande fri- och rättigheter.
Det kan fungera. Det kan misslyckas. Det saknas avgörande evidens, och det kan inga datamodeller i världen förändra. Vacker datorgrafik är fortfarande bara grafik, inte evidens. Åtgärden baseras inte på en analys av risk, utan utgör en reaktion på osäkerhet – att låtsas att vi hanterar risk när vi hanterar osäkerhet är inte bara ineffektivt, utan också farligt.
Vad vi ser nu är en reaktion som baseras på omöjligheten att veta hur det ska gå, hur viruset beter sig och hur spritt det är och vilka konsekvenser pandemin kommer att få. Det intressanta är att det handlar inte om epidemiologiska strategier, utan epistemologiska strategier; kunskapssökande strategier.
Smittskyddsinstitut och andra experter är ganska öppna med att de reagerar på osäkerhet, och hoppas att hitta en modell som fungerar — det är också rationellt att reagera på osäkerhet med experiment för att se om det finns delar av osäkerheten som kan förvandlas till risk. De har ganska unisont också förklarat att vi inte vet hur det hela spelar ut över längre tid, och att en åtgärd nu mycket väl kan resultera i att vi bara fördelat om osäkerheten i tiden (i sig kan detta förstås vara värdefullt då man får tid att bygga kapacitet i hälsa och sjukvård).
Det betyder dock inte att man får experimentera hur man vill inför osäkerhet — ett samhälle borde lägga fast regler för hur experiment av detta slag går till. En modell skulle kunna vara att ha en proportionalitetsprincip: är den åtgärd som vi föreslår ett experiment där värdet av informationen som vi skulle kunna få motsvarar den kostnad som experimentet betingar?
Notera att en sådan princip inte låtsas att experimentet – åtgärden – inte kamoufleras som ett bevisat effektivt svar på osäkerheten, utan just som ett experiment för att lära oss mer. Det är viktigt, eftersom det gör det möjligt att undersöka kostnaden för åtgärden med en riktig värdering av dess nytta — den extra kunskap som vi får — och inte i utgångspunkt i en fiktivt säker verkan.
Det är en väldig skillnad mellan att svara “jag vet inte, men ska se vad vi kan ta reda på” och “den här åtgärden har 55% sannolikhet att reducera antalet sjuka med 33%”. “Jag vet inte” är nog det rätta svaret oftare än vi skulle vilja medge.
Då kan man närma sig olika åtgärder med en empirisk, men ödmjuk hållning: vi står inför osäkerhet, vi måste experimentera och se vad vi kan lära oss och samtidigt göra det med proportionalitet i åtanke.
En annan möjlig princip är extremprincipen. Enligt den bör de experiment ett samhälle vidtar vi osäkerhet vara så extrema som möjligt för att försöka undvika eller reducera osäkerheten så snabbt som möjligt, eftersom den skapar en situation där ytterligare osäkerhet förräntas mycket, mycket snabbt.
Betänk vad en andra svart svan skulle innebära nu: en jordbävning i ett storstadsområde (som i Kroatien), ett större krigsutbrott eller en andra pandemi (att vi har en pandemi på basis av ett Coronavirus minskar inte automatiskt risken att vi får en pandemi baserad på exempelvis ett influensavirus eller Ebola, och i USA just nu har man en ganska elak influensasäsong). Effekten av en andra svart svan är inte additiv, utan multiplikativ -.- den fördubblas av den första svarta svanen.
Extremprincipen utgår därför från att en massiv “överreaktion” omedelbart är det enda sättet att se till att vi inte befinner oss in situation där extra risk är multiplikativ, utan endast additiv och att alla experiment bör utformas för att ha så stor effekt som möjligt, så snabbt som möjligt. Den torde också vara exklusiv — den går inte att kombinera med en proportionalitetsprincip, eftersom den syftar till att blixtsnabbt reducera så mycket osäkerhet som möjligt till risk.
Det är också värt att extremprincipen kallas så för att den tillåter två olika strategier: den ena är att inte göra något alls och den andra att leta efter de mest extrema åtgärderna. Båda dessa strategier är försvarbara under extremprincipen. Om vi tror att en osäkerhet är tidsbegränsad kan det snabbaste sättet att eliminera den vara att göra — ingenting. Boris Johnsons tidiga analys – skogsbrandstanken – var ett tydligt exempel på hur extremprincipen kan tas till intäkt för att inte förlänga osäkerheten med interventioner.
Hur skulle dessa olika principer se ut i praktiken? Få länder spelar med rena strategier, men intressant nog tycks Sverige spela med en rätt så renodlad proportionalitetsprincip: vår åtgärder passar det mönstret väl och skulle kunna berättigas med en proportionalitetsprincip.
Husarresten i Frankrike och Storbritannien ser kanske ut som om de var baserade på extremprincipen, men det är de inte — dessa åtgärder kommer alldeles för sent. Nya Zeeland tillämpar en variant av extremprincipen med husarrest mycket, mycket tidigt i pandemin — Frankrike och Storbritannien försöker dock växla från den ena principen till den andra, och det går – enligt den inneboende logiken i extremprincipen – inte.
I stället arbetar de utifrån en sorts eskaleringsprincip där åtgärderna hela tiden skärps om de inte upplever att de har tillräckligt med kunskap. En sådan epistemologisk strategi påminner om den panikslagnes: frågorna blir gällare och gällare, slutsatserna mer och mer långtgående och den egna handlingsplanen mer och mer drastisk inför osäkerheten.
Extremprincipen, proportionalitetsprincipen och eskaleringsprincipen är alla exempel på epistemologiska strategier som ger olika politiska utfall och konsekvenser.
Det kanske viktigaste politiska påpekandet är att de två första ger en naturlig utväg ur åtgärderna — åtgärder vidtagna under extremprincipen är så kraftfulla att de är naturligt begränsade i tiden. Proportionalitetsprincipen ebbar ut efter det att den nått tillräcklig risk.
Eskaleringsprincipen är dock svårare att backa ut ur — och det demokratiska inflytandet över vägen tillbaka är oklart. Hur kan Storbrittaniens och Frankrikes medborgare häva sin husarrest? Är det endast i nästa val de kan göra det?
En stor del av oenigheten kring frågan om pandemin kan spåras till en oenighet om vårt problem är epistemologiskt eller epidemiologiskt. Det i sin tur beror av om vi anser att krisen handlar om osäkerhet eller risk. Om vi anser att den handlar om osäkerhet blir uppgiften att söka en princip som vi tror ger en bra kunskapsstrategi, och som samtidigt inte underminerar demokratins grundvalar och erbjuder en rättssäker väg ur krisen.
Den epistemologiska strategin föregår den epidemiologiska.