Polar Rose och TAT lanserar recognizr, en tjänst som i princip skulle göra det möjligt att peka mobilen på någon och “få reda på vem det är” som MIT Technology Review uttrycker det. Integritetsfrågorna infinner sig som en flock ilskna terriers, förstås, och det har innovatörerna funderat på. Så bara den som laddar upp ett foto som bas för igenkänningen och skapar en profil kommer att kunna identifieras på detta sätt. (Ja, um, för kontrollen över foton av oss är ju så, eh…bra?).
Men det som intresserar mig i första hand är inte just integritetsfrågorna i sig, utan frågan om hur man bäst skyddar sin integritet här: genom att opta in eller opta ut. Det slår mig att det faktiskt verkar bättre att ta kontrollen över sin profil och producera sin identitet än att stillatigande riskera att antingen någon annan gör det, eller – värre: att frånvaron av data när den blivande kunden pekar sin mobil på dig tas som ett negativt tecken.
Om jag optar in kan jag ju producera min profil, länka en massa information till bilden av mig och öka kostnaderna för att försöka utvärdera den informationen ordentligt. Jag kan skydda mig, som Nietzsche skulle sagt, genom att prata mycket om mig. I bästa fall så mycket att jag bokstavligen inte syns bakom alla de olika små datamoln som i telefonen ploppar upp bredvid min fagra nuna.
Teknik som denna kommer att fortsätta att utvecklas. Vi annoterar verkligheten runt om oss, fyller den med data och skriver i den virtuella marginalen. Vår anteckningar kan sedan skördas av alla som följer oss. Det är bara en fråga om tid tills den första deckaren om augmenterad verklighet kommer. Polisen kan infinna sig på platsen och leta igenom spår och anteckningar, geografiskt förankrade tweets och 4sq-inloggningar och försöka se mönster, leta igenom de öppna nätverken och api:erna efter de skugglika mönster som mördaren inte lämnat efter sig. Notera att det nämligen riskerar att bli så att när du inte lämnar spår så förvandlas dessa anomalier till data i sig. Greppet är knappast nytt i deckarlitteraturen. Visst minns ni väl mysteriet med hunden i Sherlock Holmes? Hunden som inte skällde? När du inte loggat in på ett tag, inte tweetat, vad säger då dessa tystnader om dig?
Jag har funderat på det på sistone. Jag har ett antal tystnader i bloggen och i övrigt på olika onlineforum som hänger oförklarliga och mystiska över min identitet. Den senaste tystnaden kommer sig förstås av att jag håller på att packa och ordna alla saker, men det är inte utan att jag kan tycka att dessa tystnader nu är det mest intressanta. Jag kan komma på mig med att leta upp bloggar och twitterkonton och betrakta, fascinerad, mina vänners tystnader, deras frånvaro. Här finns en nästan existentialistisk nyfikenhet på hur kaféet utan Pierre översätts till Facebook utan X. Vågorna, mönstren, floden och ebben i vår onlinenärvaro beskriver något i våra liv. Vissa gånger syns en nästan manisk/depressiv fasordning. Andra uppvisar en jämn, närmast plikttrogen närvaro som skvallrar om en lutheranism stöpt i ettor och nollor.
Ett utkast till en biografi: de dagar då jag inte fanns online. De dagar inga mejl skickats. De dagar inget twittrats. De dagar statusen dammat och uppdateringarna uteblivit. De dagar ingen pekat på mig med sin telefon.
Titeln: Offline.
En biografi med den ambitionen skulle också omfamna en annan dygd: koncentrationen i uttrycket, och den skulle dessutom bli ganska kort.